Åldersnostalgi! Åldershysteri!

Jag har den senaste tiden lagt märke till ökningen på FB av bilder på saker som fanns på 70- och 80-talet, ex en kassetbandspelare, trådfasta telefoner, m.m. Alltid följd av orden, ni som kommer ihåg…

Kan detta intresse av gamla saker vara en genuin åldersnostalgi eller är det ett tecken på åldershysteri? Jag för min del behöver bara gå till förrådet och plocka fram rätt märkt låda från 70-talet, så hittar jag dessa saker i realiteten. Hur ska man beteckna denna begåvning?

Vem är religiös?

Va, nä jag är inte religiös, jag går bara till kyrkan till jul och på begravningar. Jag har hört orden många gånger uttalas av enskilda människor i olika sammanhang. Jag har inte funderat så mycket på dessa ord tidigare, men den sista tiden har de blivit mer och mer aktuella att tänka till över. Vem är egentligen religiös? Vem är inte religiös? Vad är det man uttrycker så starkt inombords när man önskar en kyrklig begravning, trotts att man inte anser sig ”vara religiös”? Oavsett kyrklig begravning eller borgerlig begravning så är ju kapellet detsamma, man kan välja att sjunga psalmer och man kan ha en solist som spelar och sjunger, det är förmodligen någon som säger något om den avlidne. Så långt är allt sig likt oavsett vilket av de två valen. Men i den kyrkliga begravningen finns något mer, där finns bönen och bibelordet med? Man räknar också med en Gud som står som garant för evigheten.

Det är just denna skillnad på kyrklig begravning som kan tyckas liten för vardagen så stor i ett evighetsperspektiv. Man kanske inte bad så många gånger under livets vardagar, man kanske inte sökte sig naturligt till gudstjänst regelbundet men där fanns ändå en kärna, eller ett Gudsfrö som sakta men säkert grodde under livet. Så i jordelivets slutskede så formulerar man sin enkla tro med orden…”Jag är inte religiös men jag vill ändå ha en kyrklig begravning”

Tro är Tro, den kan inte mätas eller vägas, den bara Är!

Jag hann inget alls

Jag tror inte jag är ensam om att ha mängder av projekt och saker som planeras ska hinnas med, under de två lediga dagarna som infaller regelbundet varje vecka. I slutet av en ledig dag återkommer allt för ofta en inre röst som sammanfattar allt jag inte hunnit med. Det finns en mängd orsaker till att allt inte kunde hinnas med, så som att det kom andra saker emellan, det krånglade mer än planerat, orken räckte inte riktigt till allt. Nuförtiden ställer jag mig den nya frågan, var allt det jag planerade nödvändigt att hinna med? Hann jag leva också?