Vad står i din bucketlist? Saker att hinna med innan du dör? Jag har en del saker på min lista, en del har jag gjort, en hel del är kvar. Några byts ut efterhand.

Något jag inte direkt hade på min lista med saker att göra var att ha utställning. Men nu är den dagen här! Mellan 1/6-7/7 2019 visar jag en del av mina foton på Stiftsgården Åkersberg i Höör. Det hela började egentligen med ett samtal mellan mig och ansvarig för utställningarna på gården. Veckan efter fick jag ett mail med frågan om jag inte ville ställa ut. Utan vidare fundering och med ett litet tänk att det bara var på skämt svarade jag snabbt ja.

Ja, jag trodde inte det var riktigt allvar, och la den biten åt sidan. Jag hade ingen möjlighet att hinna tänka på en utställning i det livet som var mitt just då. Det jag däremot upplevde och kände var att Gud bär mig ständigt. Jag kände och känner mig omsluten av Guds omsorg och tilliten till att allt blir till det bästa.  Jag hade en tuff period i livet och när samtalet om utställningen kom på tal startade jag instagramsidan @hallplatsforsjalen. Skulle det vara att utställningen var på allvar kunde jag bygga upp en bildbank jag kunde använda.

”Håll plats för själen”, ”I Guds tystnad får jag vara”, är ord som betyder något alldeles speciellt för mig. Så är alla mina bilder, bild och text bildar ett samband och hör ihop. Texten och orden spelar roll. De texter som jag känner berör mig handlar om att Gud bär, jag är inte ensam, jag har någon att sätta min tillit till. Livet kan prövas och vara svårt men Gud är där ständigt!

Jag är inte världens bästa fotograf, jag är estetiskt lagd, visst, och ser vinklingar och perspektiv. Jag tar bilder men med texten blir det en helhet. Och det är det jag vill förmedla, jag vill beröra någons inre. Få människor att tänka till och reflektera. Fundera och uppleva att alla är så innerligt älskade. Så om du ser mina bilder, bli stilla och besinna. Gud omsluter varje liten människa!

Inför helgen hade jag förberett mig på den stora ommöbleringen hemma. Röja och flytta rum, rensa och städa. Har inte haft så mycket tid över till att fixa men nu var jag ledig hela helgen utan något inplanerat. Skulle inte jobba så länge under fredagen heller, bara halvdag, för att också hinna en mc övningstur med min handledare. Kände mig lite stressad över det också, att övningsköra när det ser ut som det gör hemma, men jag vill ju ta mitt mc kort någon gång. Helst inom någon se-bar framtid. Då kan ni tro att jag blev överlycklig i torsdags kväll när min arbetsledare säger att han kan ta min verksamhet under fredagen. Vilken lättnad, även om det inte var så många timmar. Men att ha kollegor som ser och uppmärksammar att jag behövde tiden är fantastiskt.

Just att vakna upp och påbörja röjet direkt på fredag morgon var så otroligt skönt. Att ha fyra dagar på sig istället för två (jag tog timmar under måndagen med) gjorde att jag ändå fick en hel del gjort. Nu är huset ommöblerat, dottern ner i källarvåningen och vi på nederplan. Sonen installerad i lägenhet vilken är inredd med möbler och saker vi hade sedan innan.

Idag har ett lass gått till tippen och ett lass till second hand. Lite har lagts ut på köp och sälj sidor men ändå har vi huset fullt…

Det är fascinerande hur mycket man lyckas samla på sig genom åren, eller rätt skrämmande om man börjar tänka efter. För hur det än är så har vi massor kvar men det får bli en annan dag. Men år 2019 ska vara ett år då jag försöker låta bli att handla. Jag ska tänka VILL HA? eller BEHÖVER?  Får se om jag kan hålla mig till det jag behöver! Och i det stora hela är det inte mycket man behöver… Saker är iallafall inte det väsentliga i behoven! Kärlek och lite kaffe räcker långt!

Så kul vi hade och vad mycket vi gjorde! Det är ofta minnena sköljs över mig och jag tänker tillbaka på den tiden jag och min vän hade varandra. Hur vi hängde ihop och förstod varandra. Hur vi inte ens behövde säga något utan vi fattade oss på varandra ändå. Ibland talade tystnaden och jag visste precis vad du tänkte, eller vice versa. Eller de gånger vi sa saker och precis samma mening kom från oss båda. Då tittade vi bara på varandra, skrattade till och tyckte att det var lite skrämmande. Så kul vi hade, så många skratt men också gånger med tårar. Det är nog inte alla förunnat att hitta en själsfrände och en vän som vi hittade varandra. Och jag får vara tacksam för den tiden vi fick ihop, som vänner.

Med min vän kunde jag uttrycka alla möjliga känslor till, känslor som hade med min man, familj, mitt arbete och allt annat jag pysslar med att göra. Jag kunde vara ledsen, skratta, vara frustrerad, irriterad och du fanns ändå alltid där. Du som var en glad, uppåt, deppig, ledsen, rådande vän. Alla yttringar som ryms i ett samtal kunde vara med när vi pratade med varandra.

Har du också haft en vän du klickade ihop med från första stund? Då vet du kanske vad jag pratar om? Då vet du också hur betydelsefull en sådan vän är, och hur ont det kan göra att mista den personen. För det gjorde ont, när jag miste min vän. Och det gör ont, fortfarande.

Det har gått flera månader nu, långa månader sedan du försvann från mitt liv. Jag saknar dig! Jag saknar våra samtal, våra tokiga idéer och det bollplank du var. Men jag har mist dig och det som var kommer aldrig igen! Det är tungt, tufft och ensamt utan dig, och ja, det gör ont. Livet är ofta hårt och vi vet aldrig hur det slår, men jag kämpar på, för det är så vi är skapta, att resa oss igen och bege oss vidare ut i livet, på nya vägar, med nya mål i sikte! Det onda får sitta kvar, det får vara okej, för samtidigt finns också det goda. Goda tankar, goda minnen, ett gott liv och en god vilja!

Tänk vad det kan bli av något som man inte ens tänkte att det kunde bli. Men med öppenhet, engagemang och en samverkan så går det!

Jag påbörjade en ny tjänst i oktober, i Hässleholms församling. I början innan man kommit in riktigt i arbetet finns det tid för att hitta nya vägar. Ni vet, man ska börja lära känna människor, skapa relationer och få människor uppmärksamma på vad kyrkan kan betyda i olika sammanhang. Jag hade bl.a. fått uppgiften att jobba diakonalt med ungdomar i city men också i ytterområdena. Funderade en del på det där hur jag skulle gå tillväga. Först och främst gällde det att skapa relationer i olika delar av verksamheten.

I samband med att jag började min tjänst var det också dags att börja planera för utdelning av matkassar. Det hade gjorts tidigare och det är många behövande i Hässleholm. Tillsammans med matbutikerna i stan fick vi matvaror som ideella sedan packade och lämnade ut. Det var då jag tänkte att vi också kunde fråga vård och omsorgsprogrammet på gymnasiet, om inte de ville vara med. Sagt och gjort, mailade rektorn som mailade läraren. Läraren tyckte det var en jättebra idé och bad mig komma och berätta mer. Det gjorde jag gärna och fick genast tio elever med på arbetet. Tio fantastiska elever som hjälpte till och fick ut matkassar några av fredagarna. Fantastiskt! Nu var vi både yngre och äldre som fick jobba tillsammans!

Det underbara i det hela är inte att samverkan slutade där. Pia som läraren heter besvarade mitt mail där jag tackade för fina elever och att vi hoppades vi kunde hitta på mer samarbetsprojekt. Det hoppades Pia med i sitt mail tillbaka med ett litet tillägg. -”Det var inte så att vi i kyrkan kunde öppna ett frukostcafe?” Skolan hade flyttat till lokaler alldeles bredvid församlingshuset men hade ingen skolcafeteria.

Lika impulsiv är jag och blev tillsammans med kyrkoherden och kollegorna med på idéen. Sedan januari och skolstart har vi nu öppet fyra dagar i veckan med ett snitt på 30 besök varje dag. Ungdomar kan komma och köpa sin fika och sitta ner en stund. Prata och umgås en stund! Och inte nog med det, det ena ledde till det andra och både jag och mina kollegor har besökt klasserna, för att berätta vad vi gör i våra professioner men också ha lektioner! Det är mycket som fungerar bara vi lär känna varandra och har en öppenhet och engagemang!

Tror jag har sagt det tidigare kanske, men ni vet jag älskar mitt arbete väl!

Var iväg på en kurshelg för några veckor sedan där vi i välkomstmeddelandet ombads att inte presentera oss utifrån yrke och familj. Blev en väldigt speciell känsla att få prata om allt annat utan just det. För vem är inte jag om jag inte får prata om mitt arbete eller min familj? På den ön jag är född så är ju var och en omnämnd för vems dotter eller son du är. Jag beskriver mig själv som Brittas tös som i sin tur är Aina och Einars tös… Mitt arbete är också något som tar en stor del av mitt liv, så det blir rätt svårt att undvika att prata om det. Just arbetet är en så stor del av mig, likaså min familj, barn och man.

Det blev en spännande helg där vi fick reda på så mycket annat om varandra istället, vad vi tyckte om, drömmar, önskningar, intressen, matlagning, egenskaper, tro, tvivel… vi hade inga som helst bekymmer med att låta samtalet flyta. Det blev en skön helg där vi kunde vila i att bara vara och jag är glad över att vi inte fick reda på något om varandra innan vi möttes. Hade vi vetat namnen, ort vi var ifrån så är det ganska stor chans att vi kollat upp varandra på Fb eller annan social media. Nu kunde vi alla släppa allt vad sociala medier  hette. För hade vi haft tillgång och lagt till varandra där, direkt och då, hade vi inte lärt känna varandra på det sätt vi gjorde, mer på djupet. Det var en go känsla! Att möta någon, lyssna efter och se vem det är jag har framför mig.

En nyttig övning som är värd att testas. Vem är du?

Plötsligt kom ett meddelande skickat på Snapchat! Två av  våra fd konfirmander hade övernattning med varandra, åt god chokladfondue, och känner jag de två rätt hade de en riktig snackekväll. Den ene av dem hade tagit fram sin bibel och börjat läsa under kvällen men tyckte det var svårt, och kul, och lite svårtydbart. Och så gav det massa minnen från deras konfirmation, mitt i den här torsdagskvällen som det var.

Mitt eget minne från deras konfatid var att de var en fantastisk konfagrupp, en grupp med intensivvecka under sportlovet. Bibelpass med alla olika berättelser som egentligen talar om samma budskap. Gud finns och vill vara nära oss, i alla våra dagar, i hela livet. Då för några år sedan rappade prästen en låt om bibelpass under konfirmationsgudstjänsten men i vår snapkonversation var de dem som sjöng, …vi vill ha bibelpass… vi vill ha bibelpass…

Jag var inte sen med att hjälpa dem på vägen med ett nytt bibelpass. De fick genast slå upp Jeremia 29:11-13 ’Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar och ber till mig ska jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig’

Just det bibelordet hade jag slagit upp i min egen andakt några dagar tidigare där texten till talar om att vi inte behöver hålla fast vid gamla vanor utan kan söka Guds ansikte med ett öppet sinne och få nya tankar. Tanken om att Gud känner och förstår oss fullständigt. Att Gud omsluter oss med evig kärlek. Att Gud har fridens tankar för oss men vill att vi var och en vågar att följa med på en livsresa. En resa som kan innebära förnyelse på många sätt. Det spelar inte så stor roll vilken ålder det är på oss för att upptäcka nya vägar eller fortsätta vandra på gamla. Vi får alla känna frid i en omslutande Gud och upptäcka mer av vad som står i den där boken. Den som alltid fungerar. Den som är världens mest lästa bok, bibeln!

Slå upp en sida! Vem vet vad du hittar!

I reklam efter reklam översköljs jag av att människor överlag verkar befinna sig i julstress, och sättet du kan lösa det på verkar vara att gå till just den butiken, eller den! Är det verkligen så att ALLA är julstressade? Eller är det bara som reklamen vill framhärda? Eller är det vi själva som vill tala om att vi är något lite mer om vi säger att vi är julstressade? Man kan få ett litet ”å, stackare”, att du ska behöva stressa så! Eller det är ett sätt att säga att jag åtminstone inte är ensam i jul? Eller att jag har så mycket runtomkring mig så ni måste fatta att det är jobbigt.

För hur är det för alla som inte lider av julstress? Jag tänker att överallt så måste det finnas människor som inte har så mycket kring jul. De som inte har så mycket omkring sig, som kanske är rätt ensamma. Eller så har de inte bara hakat på nojan, de kanske inte har någon direkt att fira med, de har inte råd eller andra anledningar, inte vet jag!

Jag själv skippade julstressen för många år sedan. Jag njuter istället av en underbar fantastisk adventstid. Pyntar och bakar, det gör jag för att jag tycker det är roligt. Handlar julklappar gör jag till mina barn och till några jag får lust att köpa till. Jag myser i andras sällskap över en enkel kopp glögg. Och så går jag till kyrkan, till adventsgudstjänster, lucia, julkonserter… Utan stress, bara njutning och förväntan. Med förväntan tänker jag inte direkt på julafton och allt vad det innebär. Den förväntan försvann för rätt många år sedan. (Egentligen skulle jag gärna skippa julafton då jag vet hur jobbig den kan vara för många, min julafton firar jag gärna i en stuga uppe på ett fjäll eller med andra helt random folk). Med förväntan tänker jag mer på att få en fridfull jul med en berättelse om ett barn som föddes för så där 2000 år sedan, och att det är just det barnet som kommit till oss! För att ge oss den största gåvan av alla, det glada budskapet om en god Gud, en kärleksfull Gud, som inget hellre vill än att vi ska stanna upp och lyssna och ta emot! En storslagen gåva, som gäller alla människor!

Så vad stressar du för? Stanna upp och ta emot julfrid! Adventsfrid!

… are you happy in this modern world? Or do you need more, is there somethin’ else you’re searchin’ for?

Tell me somethin’ boy, aren’t you tired tryin’ to fill that void? Or do you need more, ain’t it hard keepin’ it so hardcore?

Var och såg på filmen ”A star is born”, en fantastisk film med Bradley Cooper och Lady Gaga. En stark film som visar det som ryms i livet, lycka, glädje, sorg, prestationsångest, skratt, gemenskap, relationer, jakten på lycka, olycka. Sökandet efter bekräftelse, ofta i prestation och på bekostnad av andra. Låten ”Shallow” är från filmen. Jag citerade några textrader i början av min text.

När jag hörde låten första gången älskade jag melodin men var tvungen att googla texten. Ordet shallow betyder grund i den översättningen jag hittade och när jag hörde texten igen tolkade jag nog den på ett helt annat sätt än många andra. Shallow blev för mig att de var långt ifrån en fast grund att stå på. Vad är det du behöver mer av, vad är det du söker efter? För mig blir den fasta grunden Gud, det är Gud jag söker och behöver. Det är Gud som kan vara den fasta grunden under mina fötter. Det blir något stabilt att hålla sig fast vid, även om livet gungar rejält. Och för mig känns det bra! Jag behöver en fast grund att stå på. Jag behöver Gud!

Nästa vecka ska jag och min kollega prata självkänsla/självförtroende/självbild på högstadiet. Ett ämne som berör och där det inte alltid är så lätt var vi lägger ribban. För samtidigt som jag vill visa på var människas unika värde så lever vi här tillsammans. Då är det inte bara mitt värde som människa som räknas utan alla ska vara inkluderade, hur du än ser ut, vem du än är! Även om du har världens bästa sångröst så är det inte i din sång du har ditt värde. Även om du är världens bästa fotbollsspelare, så är det inte för dina mål du har ditt värde. Även om du är en suverän gitarrist så är det inte för ditt spelande du har ditt värde. Ditt värde består i att vara du, just du som människa, som lever just här och nu, med en hel massa andra människor. Och det finns en bastant grund att stå på, som aldrig viker, den står där stadigt, med utbredda händer, och säger: jag älskar dig för att du är just du!

Vad gör du för att se ditt värde? Och vad gör du för att andra ska se sitt värde?

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
En tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp… Pred. 3:1-8

Nu är tiden då jag går från en tjänst till en annan. Känns på ett sätt konstigt men ändå helt rätt. Det är tid, just nu, att avsluta det jag varit med och påbörjat  för att göra något nytt.

För sju år sedan kände jag otroligt starkt ett kall till en plats jag aldrig hade satt min fot i innan, Eslöv. Där skulle jag vara, det var jag övertygad om, och dit kom jag också för tre år sedan. Dock efter lång väntan på den där tjänsten jag kände skulle vara min. Och nu är den slut! Eller… nej, den är inte slut, den blev påbörjad och nu får någon annan fortsätta. Det är så jag ser det, och det var nog så kyrkoherden också såg det i sitt tacktal till mig vid mitt avslutande fika. Det gjorde mig stolt över min arbetsinsats att min chef verkligen såg vad det innebär för mig att lämna över något som någon annan kan ta över. Jag fick drömmen, visionen och början på bygget och nu är det upp till andra att ta över och fortsätta. Ungdomarna är kvar och arbetet består.

Många gånger vill vi ju gärna att människor blir bundna till vår person och samtidigt som vi försvinner från våra tjänster så försvinner också människor från våra verksamheter. Jag har aldrig förstått den tanken. Det vill inte jag! Visst är det kul och känns bra att vara saknad och folk undrar hur ska det nu gå? Men det är ju inte för min person jag vill ha folk i kyrkan! Nä, jag vill att människor ska komma till kyrkan och uppleva något mycket större än vad vi människor kan förstå. Jag vill att människor ska få en Gudsupplevelse, där de kan känna trygghet, glädje, tröst i det som är så ofantligt mycket större än oss själva. Jag, ja, jag får helt enkelt vara ett redskap för det, där jag genom mitt sätt att vara och agera kan visa på just det, en Gud som finns i alla lägen. Gud som finns i tider där vi gråter, i tider där vi ler, i tider där vi sörjer, i tider när vi dansar, då vi samlar på stenar och då vi kastar stenar. I tider när vi tar i famn men också i tiden när vi avstår från famntag. Alltid är Gud där, oavsett om det är jag eller någon annan som är i verksamheten eller i mötet med människor.

Så ungdomar i Eslöv, jag lämnar er inte som några av er just nu tyckt. Jag är bara inte där! På plats! Lämnar er gör jag aldrig, jag lämnar över er och verksamheten bara! Till nya personer förvisso men vi fortsätter som vanligt till den kyrkan vi valt att tillhöra. Till den tro vi bekänner oss till! Där finns vi alla, hela tiden!

Vi ses och hörs!

Jag har i sommar varit med på en av mina absolut bästa resor! Och är fortfarande i en känsla av tacksamhet för att jag fick uppleva och vara del av den!

Efter en jobbig vinter och vår både på privat och arbetsmässigt plan bestämde jag mig för att nappa på en resa KRIK anordnade. Och jag är så glad att jag tog chansen. Det var första gången de ordnade ett träningsläger för oss som är 40+, 4.0 fick vi heta. Och det var helt fantastiskt. Träning, samtal, gemenskap, andaktsliv och bibelsamtal. Jag njöt varje stund under den veckan! Så kul! Vädret och omgivningen var inte så dum den heller där vi höll till på Las Playitas på Fuerteventura.

KRIK står för kristen idrottskontakt och har en hel del lokalavdelningar i Sverige, mestadels ungdomar.  Ungdomar som tränar tillsammans men också delar ett andaktsliv och kristen tro. Livet de luxe, om ni frågar mig. Jag som arbetar inom kyrkan kan ibland bli rätt trött på alla fikor och sittande som vi har inom kyrkans väggar. Nä, ut och röra sig, träna och må bra. Ta hand om både sin kropp och själ. Det är något jag vill.

Jag har länge drömt om att hitta någon kristen variant på träningsläger, och nu helt plötsligt fanns det. Men jag drömmer också att föra in mer av träning inom mitt eget arbete. Tänkt länge på det fantastiska om att kyrkan skulle öppna ett gym där musiken och avslappningen lätt kan anpassas till det budskap vi står för. I nervarvningen efter ett pass skulle vi ju faktiskt kunna ha en andakt, en meditation. Eller varför inte köra ett Walk and talk när människor behöver prata? Eller på caféet köra lite tikva som riktar fokus uppåt, utåt mot andra människor och den Gud vi tror på. Ja, det finns oanade möjligheter! Sport och Gud, det kan jag tycka att det hör ihop. Vem vet! Mina drömmar kanske kan bli av, kropp, själ och ande!