Lika o olika – Precis som det ska!

Ängeln och kyrkmössen2015-01-22 20.53.32

Vi inbjuder förskolorna till kyrkan och dramat Ängeln och mössen. Under dramat kommer ängeln in i kyrkan och träffar på  Ingeborg. Ingeborg presenterar några vänner för ängeln, kyrkmössen Sture, Klas och Klara. Ängeln Viola blir livrädd för de tre mössen och tycker de är förskräckligt otäcka. De är små, snabba och har långa svansar. De är ju inte alls lika henne, eller? Ju mer de lär känna varandra desto mer inser dem att en hel del likheter finns. De har huvud, näsa, mun, ögon, gillar att leka och älskar spagetti. Både mössen och Viola ser att barnen också har likheter och olikheter men att vi alla behövs, var och en med sin gåva. Gåvan i att vara just den människan du är skapt att vara.

Tänk att vi behöver prata så mycket om respekten och accepterande om vår medmänniska i vårt samhälle. Borde inte det bara vara självklart? Självklarheten att vi är både lika och olika och ska göra goda saker mot varandra. Hjälpa varandra så den här världen blir ett lite bättre ställe att leva på, för alla!

I Perstorp i helgen låg några EU-immigranter i sin skåpbil för att få lite sömn. De är här för att tigga ihop pengar till sina familjer i Rumänien. Under fredagsnatten var det en mobb på 10 personer som slog sönder deras bilruta, såg till att de kom ut från bilen och misshandlade några av dem. Två av dem hamnade på sjukhus. Det gör mig så vansinnigt arg att människor kan göra så mot en annan människa. Det finns ingenting som ger någon rätt att misshandla någon annan. Du får tycka vad du vill om tiggeriet men att gå till angrepp, det är bara fel!

Jag inser med lite vemod att det bara är att fortsätta att kämpa för det goda. Det fortsätter jag med genom drama, samtal och alla vägar jag möjligtvis kan hitta för att få människor att förstå, att vi är olika men också lika, och att vi alla har rätt att finnas! Och att vi alla måste hjälpas åt så den här jorden blir en bra plats för oss alla!

Be fredsbönen med mig:                                                                                            Herre, gör mig till ett redskap för din frid. Där hatet härskar – låt mig sprida kärlek! Förlåtelse där orätt har begåtts, och enighet där splittring råder. Där villfarelse finns – låt mig få bringa sanning. Tro där tvivlet härskar och förtröstan där förtvivlan råder. Låt mig bringa ljus i mörkret och glädje i bedrövelsen.

Min Gud och Mästare, lär mig sträva efter att trösta hellre än att bli tröstad, att förstå hellre än att bli förstådd, att älska hellre än att bli älskad. Ty det är genom att ge som vi får, det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva, det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse, och det är genom att dö som vi föds på nytt till evigt liv.

 

Ett brev betyder så mycket!

brev

Det här brevet fick jag för ett tag sedan, närmare bestämt förra sommaren då vi var på vår Taizéresa. Ett fantastiskt brev att få, som betyder oerhört mycket!Ett brev som skrivits för hand och ger uttryck för att det jag gör betyder något.

Det är verkligen inte dyra, stora saker som är de mest betydelsefulla utan de små, kärleksfulla, omtänksamma gåvorna. Det här brevet ligger i en bok jag har på mitt kontor, jag tar upp det och tittar på det ibland. Läser och ler! Vi hade en underbar vecka i Taizé och den blir igen!

Innan jul kom ett större brev med posten. Det var från Lunds stift. Jag blev väldigt nyfiken förstås och undrade vad som kunde finnas i! I brevet låg en chokladask av den mindre sorten men med riktiga små fina chokladbitar plus ett kort som tackade för bloggandet! Varje gång jag åt av den fina chokladen fick jag tänka på att vad tacksam jag känner mig! tacksam för choklad men mest för att jag kan få betyda något för någon annan!

Kan man något om Gud?

Har precis kommit haft en grupp med årskurs F-2. Vi satt i samlingen och pratade och jag fick frågan – Hur kommer det sig att du kan så mycket om Gud och hur gammal är Gud egentligen?

Bra fråga…(jag älskar sådana frågor, tycker det är jättespännande!) – Hmm, kan om Gud? Jag tror på Gud och därför har jag alltid varit nyfiken på att ta reda på mer. Det har jag gjort genom att faktiskt lyssna på bibelberättelser och att samtala med andra om Gud. Intressant är också att ta reda på vad andra människor tänker, hur de uppfattar Gud. Hur gammal Gud är kan jag inte svara på för det vet jag inte…jag tror bara. Tror att han har funnits från början och är med för alltid.

Ibland kan jag tycka att det är en förlust för människor, för barn, för vuxna, att inte växa upp med bibelberättelser. Att man tror på dem får vara var och ens egen vilja men att aldrig höra berättelserna blir en förlust. Tänk vad mycket man kan få ut av dem, få möjlighet att se saker med nya perspektiv, få reda på historien. I mina ögon är det hur spännande som helst!

Idag på OAkul hade vi temat ”Livets källa”. Inte helt enkelt men intressant. Vi gjorde ett experimentet ”klättrande vatten”. Häller du vatten på ett fat, tänder ett värmeljus och ställer på fatet för att sen sätta ett glas ovanpå ljuset så klättrar vattnet innanför glaset. Jättespännande! Vi pratade sedan att om vatten ska hålla sig friskt måste det ha en rörelse. Det får inte bli stillastående. Precis som med oss människor. Vi behöver en rörelse i vårt innersta, lyssna på andra, höra om bibeln. Få möjlighet att få reda på en del om Gud. Då kan vi växa. Och det visste Jesus som sa då för rätt längesedan, att han är livets källa! Det är han som får vara den där rörelsen i våra liv.

Så var glada julen slut slut slut..snart är det jul igen!

Sitter här alldeles tom i huvudet…eller nej, alldeles fullproppad i huvudet med allt vad jag ska komma ihåg att göra. Mitt skrivbord är fullt av post-it lappar för saker jag ska komma ihåg. En del saker som ligger alldeles nära och en del saker som ligger rätt långt bort. Men planering, det måste ju faktiskt göras!  Eller? Jo, visst?!

Kom iallafall ihåg i morse att jag skulle ta bort julkrubban från kyrkan. Oj, vad tomt det blev! Vår julkrubba fyller faktiskt några kvadratmeter…fast jag ser fram emot påskbordet som är fantastiskt fint i Perstorps kyrka..snart är det ju påsk, och inte långt därifrån kommer sommaren! Ja och innan sommaren ligger lite planering om nästa jul.

Ja, jag befinner mig lite just här och nu, sen är jag lite i mars och tillbaka till februari. Måste vara lite i juni och juli också med saker som händer då…Puh, blir alldeles trött faktiskt! Jag tänker att allt handlar om prioritering. Det är därför jag har mina post-it lappar. Jag kan överblicka och se vilken ordning jag ska ta uppgifterna i. Jag är en planeringsmänniska och lever rätt mycket via min kalender, jag vet. Samtidigt som jag vill försöka befinna mig i de möten med människor som sker just nu. Samtal med vänner, bekanta, barn, ungdomar. Just på jobbet känns det viktigt för mig, att ta mig tid om någon söker den tiden. I många möten vill jag inte hasta vidare och samtidigt ha annat i tankarna. Det är inte lätt, rätt svårt om du frågar mig! Om jag istället skulle försöka leva lite mer genom bibeln så kan jag vila, andas med det som står. Jag slår upp min bibel, läser ” Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila.”

Tack för det Gud! Jag behöver läsa och inse att jag inte bara kan hasta runt. Jag måste stanna upp. Jag vet också Gud, att jag duger, att jag gör mitt bästa! Hjälp mig att försöka komma ihåg det. I mötet med andra och mötet med mig själv. Låt mig vila i din famn! Amen

Spelar roll

”Världen är alldeles för farlig att leva i – inte på grund av de människor som gör det onda, men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det.”

”Det farliga är inte de onda människornas tal. Det farliga är de goda människornas tystnad.”

Besökte Kulturen i Lund och utställningen ”Spelar roll” med våra konfirmandledare. En intressant utställning där frågan ställs, Vad hade jag gjort? Hade jag agerat eller varit en åskådare? En sak som blir tydligt är, att väljer jag att vara åskådare är det inte samma sak som att vara neutral. Med min tystnad skickar jag signaler att det är ok, ett tyst medgivande.

Vi utsattes för olika scenarion under utställningen. Några från andra världskriget och nazisternas framfart. Någon från -20 talets USA där lynchning inte var ovanligt. Även situationer som finns i vår egen vardag uppkom. Vad gör jag om där försiggår mobbing på skolan? Vågar jag säga ifrån eller blir jag den där åskådaren som själv blir rädd för att utsättas om jag gör något? Om jag ser en misshandel, hur agerar jag då? Ingriper jag eller jag går förbi och hoppas det kommer någon annan som ser och agerar?

Det är inga lätta situationer, i många av dem måste jag också fundera över riskerna. Vad händer om jag gör si eller så? Vilket blir bäst, inte bara för mig utan för andra? Jag tror att jag, vi, måste våga. Det börjar med en (som vågar) och den människan hoppas jag kan vara jag, eller du!