Var på en mycket intressant föreläsning här om dagen, ”Konfirmation på nya arenor”. Det var en fullspäckad dag med många tankar och jag längtar till jag får kompendiet med minnesanteckningar. Det var mycket att ta till sig och fundera på. Hur vårt samhälle ser ut och vad vi som kyrka har för plats. Jag tror att ju mer stress och snabbhet i det samhälle vi lever, desto mer behövs kyrkan. Som en rastplats för sitt inre!
Jag är medveten att jag själv lever mitt i det snabba, otåliga liv som de flesta andra. Jag är också drabbad av ett informationsflöde som aldrig tar slut. Och mycket av det liv vi lever handlar om att ”skrika” mest, för då syns man, eller…
Mikael Kurkiala visade att det är fler som söker till Paradise Hotel än till lärarutbildningen. Det säger en del om hur självfokuserade vi är. Synas, höras mest! Är det vad livet ska gå ut på? Tänk alla facebookinlägg som läggs ut, hur vältränade vi är, hur lyckliga vi är med alla människor runt omkring oss och alla aktiviteter vi gör. Jag tror det är lite sanning med modifikation. Det är det lyckliga som syns… som vi vill ska höras! Så att vi får de där ”likes”en. En text kommer jag ihåg från dagen ”När det stora sammanhanget försvinner finns till slut bara jag kvar. Jag och den publik som ska skänka mig mitt värde”
Var ska vi som kyrka stå i allt detta? Ska vi också ”skrika” så att människor upptäcker oss? Kanske måste vi ropa en del för att människor faktiskt ska upptäcka den skatt kyrkan har, att vi alla är sedda av Gud. Att vi har ett behov av tron och kyrkan är en del gemenskapen där tron kan växa. Men viktigt är, som också kom fram under dagen är att kyrkan ska finnas för människors behov, inte för deras begär! Det är rätt stor skillnad. Inte tänka så mycket vad jag får ut av kyrkan om jag är med utan istället tänka vad jag kan bidra med…