Ja, jösses! Ibland blir situationer hur kul som helst. Har startat vår sommarkyrka idag med runt 100 barn under två veckor här i Perstorp. Helt taggad på denna uppgift att få ihop starten, ringa barn som inte kommit och kolla så alla trivs och har kul i sina grupper.
Då ringer telefonen, min jobbtelefon, och någon presenterar sig. Jag instinktivt tror att det är någon förälder som ringer och behöver prata med sitt barn. Hur jag nu fick ihop detta!? Marco, Erika eller Dogge är ju inte namn som går så mycket att förknippa med Carlos, eller??! För Marco som telefonören heter uppfattade jag frågandes efter Carlos. Jag säger vänta lite och springer ut till ett av de större barnen i nästan äldsta gruppen och ger telefonen till Carlos. Carlos, barnet, fattar ingenting och frågar i telefon vad den personen som ringer vill honom? Jag tänker att han pratar inte så mjukt med sin pappa utan frågar på vad han egentligen vill och att han inte fattar någonting. Att inte Carlos fattade kan ju bero på att Marco, han som ringer, inte alls sökt efter Carlos utan ville ha tag i mig!
Det var Dogge Doggelitos agent, Marco som ringde. Han som jag mejlat med för att få lite uppgifter om ev. föredragstillfälle.
Jag kan säga att innan vi rett ut situationen och skrattat oss igenom mitt missförstånd så hade det gått en stund. Jag skrattar fortfarande…
Men uppgifter fick jag…mejlat;)
Åter till sommarkyrkan! Nu är vi igång och det är lika härligt alla gånger jag befinner mig här på prästgården, med alla barn runtomkring! Det är liv och jag älskar det!