Var på väg för trevligheter i centrala Lund i tisdags efter en första konferansdag med stiftet. Jag och en fd. kollega gick över domkyrkoforum och pratade då det plötsligt framför oss trillade ihop en kvinna. Genast gick vi fram för att hjälpa henne upp och frågade hur det var med henne. Vi fick upp henne och hon fick stödja sig på min vän medan jag plockade upp hennes kasse med en filt och en dyna i. Jag förstod då att kvinnan var hemlös och önskade hjälp till en fönsternisch vid domkyrkan. Det var där hon skulle tillbringa natten!
Det gör någonting med mig i mötet med en annan människa! En människa som behöver hjälp men som jag inte alltid vet vad för hjälp jag ska ge. Vad kan jag göra för någon annan?
Vi pratade en stund och kvinnan ömsom skrattade men också grät. Jag försökte luska ut om det fanns något härbärge någonstans i Lund men det var dåligt med det. Hon hade bott på hotell men kostnaden blev alldeles för stor. Nischen fick duga! Det fanns inget annat alternativ! Det kändes väldigt märkligt att lämna kvinnan där, förvisso med ett köpt mål mat och kaffe men det var allt. Men kanske det räckte? Mat o prat. Iallafall för stunden.
Jag tog tåget hem och nu någon dag efter sitter jag fortfarande här och funderar på hur det har gått för kvinnan. Vem var hon och vad är det som gjort att hon är hemlös? Hon såg så prydlig ut med en finare klocka på armen och välkammat hår men samtidigt tärd och med de flesta tänder borta. Jag kommer jag nog aldrig få veta vem kvinnan var eller vad hon råkat ut för som gjort att hon hamnat i svårigheter. Jag behöver inte veta heller…
Det jag behöver veta är att jag genom att vara medmänniska kan bry mig om en annan människa oavsett. Ett mål mat, ett leende, några ord! Och kanske kan jag få vara med om att förändra en människas liv, kanske inte i det stora men i det lilla!
Det gör någonting med mig! Och det gör kanske någonting med någon annan..som vi kan ge vidare! Ett leende, ett ord!