Psaltaren 23

Jag läste en gång en omskrivning av psalm 23. Den är rätt tänkvärd på ett sätt som jag i alla fall inte vill fastna i. Jag älskar min almanacka och är i stort behov av den men den är inget jag vill fastna i. Kan vara speciellt att påminna sig så här i jultider kanske? Med alla måsten… som inte behöver vara måsten. Utan kanske bara att man vill…  Vill göra allt det där som möjligen hör julen till.                                                                            Texten lyder i alla fall såhär…

”Almanackan är min vägvisare, mig kan ingen styra                                                     den låter mig gå på så många möten
den för mig till sammanträden där jag finner inspiration.
Den befriar mig från lättja, den leder mig på nyttiga vägar
för sina bokningars skull.
Om jag än hamnar i semesterns hotfulla vakuum
fruktar jag inte sysslolösheten
ty almanackans närvaro ger mig
arbete och samvetsro.
Den bereder för mig en plats i allas åsyn
den fyller mitt huvud med idéer
och låter min dag flöda över.
Framgång allenast och resultat
skall följa mig i alla min livsdagar
och jag skall aldrig behöva vila
från almanackans utmaningar, någonsin.

Jag hoppas jag istället kan leva utifrån den riktiga bibeltexten från Psaltaren 23

HERREN är min herde, mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar;                                                                                 han för mig till vatten där jag finner ro,
han vederkvicker min själ;
han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.
Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont, ty du är med mig;
din käpp och stav,  de trösta mig                                                                                    Du bereder för mig ett bord  i mina ovänners åsyn;
du smörjer mitt huvud med olja
och låter min bägare flöda över.
Godhet allenast och nåd skola följa mig
i alla mina livsdagar,
och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.

höst

Njut nu av adventstiden!

Loud & proud

Vilken helg jag har haft! Så underbar!

Jag har varit på utbildningen ”Unga med uppdrag” med fyra av våra konfaledare på stiftsgården Åkersberg. Detta tillsammans  med 44 andra unga ledare och handledare. Oavsett fredagens händelser över världen känns det så gott att få möta och samtala med dessa ungdomar. De, som är kyrkans framtid. Vi har skrattat, samtalat, lyssnat på varandra, lekt, gjort grupparbete och firat andakter ihop och jag tror att de flesta tyckt det varit lika bra som jag.

Igår hade vi samtalet som tema, vad gör de om någon kommer med förtroenden. De fick vissa case som skulle diskuteras. Kvällen ägnades åt hur vi som kristen kan stå upp för vår tro och vara stolt över den kyrka vi tillhör. Är det lätt att säga till vänner att man är kristen och gärna befinner sig i kyrkans rum. Var kan vi nå ut ljudligt med det? Vi fick jobba i grupper där både sociala medier, musiken, marknadsföring, ”shouting” och pod cast var några av förslagen att nå ut med vår kristna tro. Jag ingick i pod casten. Så kul!!! Jag har inte använt pod innan men blev riktigt sugen på att föra in det mer.

Idag har vi pratat om Jesus som kommunikatör och hur han kommunicerade budskapet på olika sätt, ibland genom liknelser. Ungdomarna fick bl.a göra en modern liknelse om Lukas 8:4-8, liknelsen om sådden. Här kommer en av de moderna varianterna:

När flera människor från hela landet samlades så satte Jesus på sitt Wi-fi.
En av deltagarna la upp en bild på instagram och taggade alla i den.
Men wi-fi signalen nådde bara till ett par platser på området.
Då samlades alla på den första platsen dit signalen nådde, men då överbelastades signalen och ingen kunde koppla upp sig.
Det andra stället dit signalen nådde var mitt inne i syföreningen.
Men där användes det bara för att kolla upp olika broderingsmönster och ingen brydde sig om att kolla på bilden som han lagt upp.
Det sista stället dit signalen nådde var i stora salen.
För att inte överbelasta signalen igen så bestämde sig alla för koppla upp flera routers och göra det möjligt för alla som ville att se bilden.

Tack alla härliga ungdomar för en superbra helg!

Välkommen till Gud

Gemensamma rum!

Det är så härligt med en bred verksamhet där både ung och gammal kan samsas om samma utrymme. Där alla generationer kan känna att de kan trivas och riktigt känna sig som hemma.

Alla generationer vill ju ha det ljust på väggarna, lättstädade utrymmen med sköna soffor i färgglada färger. Stolarna moderna men ändå bekväma och lättflyttade bord så vi kan skapa ett rum snabbt efter nya förutsättningar. Och alla har det trevligt tillsammans och bara njuter av att det har blivit ett rum där alla kan ha en bra verksamhet! Så är det väl?

Njaa, utopi! Vi har det nog lätt att se endast till oss själva, vad en generationen tycker om och inte den andra. För det är väl vad vi gillar i just den gruppen som ska få bestämma stilen, eller? Det är minsann inte lätt att möblera eller göra något nytt! Speciellt inte när det är många olika åldrar inblandade.

På jobbet har vi ett rum som är tänkt för lite olika verksamheter, konfirmandsal, syförening, personalmöten, kyrkorådsmöten och frukostträffar mm. Det rummet har nu blivit vidgjort, vitt på väggarna, nya soffor (gröna, fräcka tycker jag!), bord och stolar. Och snart en hylla där konfirmanderna kan få ha sitt material men där också syföreningen ska få plats med sitt.

Och detta har väckt känslor, nu ser det inte ut som det gjort tidigare! För vem har beställt de obekväma stolarna som inte går att sitta på? Och färgen på soffan? Ska den verkligen vara sådan? Och var är klockan som blev skänkt då för många år sedan? Ska inte den upp? Och varför ska det inte vara dukar på de nya vita borden? Ni kanske kan gissa att det inte är konfirmanderna som undrar. Lite roligt är det…eller kanske inte förresten! Jag drar mig för att gå in i rummet när en av grupperna är där, för jag bara vet att jag kommer få höra om stolarna sjätte veckan i rad. Att de är obekväma och inte alls fina. Och jag står där, lugn och sansad (utåt) och säger varje gång: – Jag tycker att det är fint och kommer bli bra när det är klart. Snart så!

Jag vet inte om det hjälper men det finns ingen anledning att hetsa upp sig. Det är bara att inse att vi alla är olika och har olika tycke och smak. Fast jag hoppas att människor kan öppna upp och inse att det är många grupper som ska samsas i samma rum. Hjälps vi åt så blir det säkert bra! Och även om inte möblerna blir riktigt som några har tänkt är det kanske känslan av ett rum med en positiv atmosfär som är det viktiga. Ett rum som andas gemenskap…mellan alla generationer!