Gemensamma rum!


Det är så härligt med en bred verksamhet där både ung och gammal kan samsas om samma utrymme. Där alla generationer kan känna att de kan trivas och riktigt känna sig som hemma.

Alla generationer vill ju ha det ljust på väggarna, lättstädade utrymmen med sköna soffor i färgglada färger. Stolarna moderna men ändå bekväma och lättflyttade bord så vi kan skapa ett rum snabbt efter nya förutsättningar. Och alla har det trevligt tillsammans och bara njuter av att det har blivit ett rum där alla kan ha en bra verksamhet! Så är det väl?

Njaa, utopi! Vi har det nog lätt att se endast till oss själva, vad en generationen tycker om och inte den andra. För det är väl vad vi gillar i just den gruppen som ska få bestämma stilen, eller? Det är minsann inte lätt att möblera eller göra något nytt! Speciellt inte när det är många olika åldrar inblandade.

På jobbet har vi ett rum som är tänkt för lite olika verksamheter, konfirmandsal, syförening, personalmöten, kyrkorådsmöten och frukostträffar mm. Det rummet har nu blivit vidgjort, vitt på väggarna, nya soffor (gröna, fräcka tycker jag!), bord och stolar. Och snart en hylla där konfirmanderna kan få ha sitt material men där också syföreningen ska få plats med sitt.

Och detta har väckt känslor, nu ser det inte ut som det gjort tidigare! För vem har beställt de obekväma stolarna som inte går att sitta på? Och färgen på soffan? Ska den verkligen vara sådan? Och var är klockan som blev skänkt då för många år sedan? Ska inte den upp? Och varför ska det inte vara dukar på de nya vita borden? Ni kanske kan gissa att det inte är konfirmanderna som undrar. Lite roligt är det…eller kanske inte förresten! Jag drar mig för att gå in i rummet när en av grupperna är där, för jag bara vet att jag kommer få höra om stolarna sjätte veckan i rad. Att de är obekväma och inte alls fina. Och jag står där, lugn och sansad (utåt) och säger varje gång: – Jag tycker att det är fint och kommer bli bra när det är klart. Snart så!

Jag vet inte om det hjälper men det finns ingen anledning att hetsa upp sig. Det är bara att inse att vi alla är olika och har olika tycke och smak. Fast jag hoppas att människor kan öppna upp och inse att det är många grupper som ska samsas i samma rum. Hjälps vi åt så blir det säkert bra! Och även om inte möblerna blir riktigt som några har tänkt är det kanske känslan av ett rum med en positiv atmosfär som är det viktiga. Ett rum som andas gemenskap…mellan alla generationer!

En kommentar

Renée säger
3 november 2015 – 07:05

Amen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.