Följa kallelsen!

För ett år sedan hade jag en ångestfylld vecka där jag tvivlade på mig själv, på att den väg jag hade känt att Gud hade för mig, kanske inte var rätt. Det var en hemsk vecka där jag riktigt gick ner mig i tvivel, tänkte att ingen tyckte om mig och ingen ville ha mig. Det var veckan innan jag fick reda på att jag hade fått församlingspedagogtjänsten i Eslövs pastorat.

Jag måste backa till oktober 2010 då jag och andra kontraktskonsulenter var i Bryssel för ”överläggningar” och jag hörde en präst (då arbetande i Eslöv) berätta om att deras församlingspedagog skulle gå i pension. När han sa det var det som att det klack till i mig och jag tänkte genast: det är min tjänst, det är där jag ska vara.

Tiden gick och någon tjänst kom aldrig ut. Jag skojade med en kollega och sa ofta att det är i Eslöv jag ska jobba! Jag sökte några tjänster under den här tiden men ingen blev rätt och varje gång sa jag, till mig själv och till min kollega: Nä, det är ju Eslöv jag ska till!

Till slut kom december 2014 och jag slår upp kyrkans tidning där Eslöv söker en församlingspedagog att jobba med ungdomar. Jag sökte och kom på två intervjuer, och de kändes så bra. Allt stämde! Och sedan hörde jag inget på en vecka… Jag ifrågasatte Gud, var det ändå inte meningen att detta skulle bli den plats jag var kallad till? En fredag ringde min nuvarande chef och talade om att de gärna ville ha mig till Eslöv.

Jag grät av lycka och lättnaden var total. Från avgrundsdjup till himmelsfärd på några minuter. Jag kände i hela mig att detta var så rätt!

Nu har jag arbetat i Eslöv sedan augusti och känner stor tacksamhet över mitt arbete. Jag har blivit så väl mottagen och tror att Gud har lett mig på den väg jag är ämnad. Idag blev jag välkomnad till pastoratet i gudstjänsten och fick hålla en del av predikan. En predikan som skulle mynna ut i vad mitt arbete innebär. Jag fick hjälp av två konfirmander med en liknelse där Kristusljuset var tänt men att det ljuset inte syns om man sätter en sil över det eller att mycket annat i livet stänger igen så lågan inte syns. Men bakom mörkret så lyser lågan lika starkt. Den slocknar aldrig.

Och jag får vara en del av att peka mot Kristus som är världens ljus! Det är mitt kall, mitt uppdrag!

IMG_20160131_131207 IMG_20160131_131218IMG_20160131_131252

Vad gör du?

Ja, vad gör jag egentligen? Jag fick frågan från en väns dotter om vad jag egentligen gör under dagarna som församlingspedagog. Alla ungdomar som jag jobbar med går ju i skolan då?

Så är det ju, speciellt jag som har min mesta inriktning på konfirmander och ungdomar. Därför blir det en del eftermiddagstider och kvällar som jag lägger på just verksamheten, och helger givetvis. Fast det finns faktiskt en hel del att göra under dagtid också!

Det är då jag ägnar mig åt att ta ut ledig tid från kvällar och helger… Nä, skämt åsido. Jag kan ägna en stor del av min dagtid till att vara ute på skolor, dels genom lektioner eller finnas på plats för samtal eller rast träffar. Lektioner med symboljakt, änglaprat och värdegrund är något vi i mitt pastorat erbjuder bl.a. Det beror på skolan till stor del. Vi finns gärna där men vill ha en inbjudan att det är okej! De flesta lärare jag möter är positiva, det kan vara rektorerna som är lite restriktiva. Så är min upplevelse i alla fall.

Under dagtid har jag också möjlighet att planera upp och förbereda för konfirmand och ungdomsarbetet tillsammans med mina kollegor. Det är en rätt stor ”apparat” att rodda runt konfirmandarbetet med rätt många grupper. Det är mer praktiskt fix än man kanske tror. Det gäller ju att vara ute i god tid också om man önskar boka in speciella saker.

Vad gör jag mer? Håller mig uppdaterad och är iväg på utbildningar eller besök. Som kyrka tänker jag att det är viktigt att leva i det samhälle som omger oss. Skapa kontakter och göra kyrkan känd. Att vi finns som en aktör med ett gott budskap som gäller alla.

Jag älskar att möta alla olika åldrar egentligen. Och hade önskat att det fanns mer överbryggande arbete där unga och äldre möttes och delade liv och erfarenheter. Jag har möjlighet att delta i sopplunchen under onsdagar. Där håller jag ibland andakter med tankar utifrån mig själv. Ofta använder jag mig vid de tillfällena av söndagens text men ibland tar jag något helt annat. Det är en förmån att få vara en del av.

Sen kommer planeringar med hela arbetslaget, tidrapporter och schema in…. Kanske inte det roligaste alltid men viktigt ändå. Jag behöver möta dem jag arbetar med och utbyta erfarenheter och tankar. Idag på vår personalträff hade vi ett djupare samtal som jag hade fått uppdrag att förbereda för. Vi som arbetar i kyrkan är väldigt duktiga på att ge ut och möta människor. Ge andra det dem behöver. Idag gjorde vi det samtalet för oss själva…. För jag tror vi också behöver fylla på av Guds kraft internt. Det ska inte vara krångligt och på något sätt formellt utan samtal utifrån sitt hjärta. Jag läste en bibelberättelse och utgick ifrån hur människorna i den berättelsen vågade lita på Gud. Att de uppdrag eller arbete jag ställs inför, är det Guds väg? Tillåter vi Gud visa vägen? Jag kan hämta kraft från Gud men jag behöver också stöttning från kollegor, därför är det viktigt för mig att höra hur andra tänker och känner. Jag blev så otroligt tacksam över det samtalet vi fick och de tankar andra delade med sig av.

Idag är en underbar dag! Om en stund kommer några gymnasieelever hit. De ska hjälpa oss med en kontraktsungdomsdag med en station. De behöver få lite material för att känna sig säkra vad de ska göra. Sen blir det språkcafé som kommunen står för. Jag kommer vara med och har försökt inspirera konfirmander att komma dit.

Ja, jag har lite att göra…även under dagtid!

 

Nyårslöften

Lite kul var det att komma till gymmet tidig lördagmorgon såhär i början av januari. Från att i princip ha gymmet för mig själv var det nu sju andra personer. Vad gör de här, sååå tidigt? Jag tillhör den skaran av människor som gärna tränar själv, med mina egna övningar och framförallt min egen musik i min egen ensamhet…

Musiken på ett gym är ett kapitel för sig. Jag blir tokig så högt folk gärna spelar och vilken kass musiksmak vissa har… min är ju så mycket bättre och lagom ljudnivå. Tycker ju i alla fall jag själv! Men allvar, är det verkligen okej att spela vilken musik som helst och så högt man vill? Jag tycker inte jag ska behöva ta med öronproppar för att träna…Det känns lite knäppt.

Tillbaka till lördag morgon med mina sju träningspartners. I mitt stilla sinne tänker jag att de nog avgett ett fint nyårslöfte om att sätta igång sitt träningsår inför den stundande sommarsäsongen med sol och bad.                                                                               För i nyårsnattens glam är det vad många av oss lovar, nu ska vi ta tag i träning och kosthållning för att må bra, rent kroppsligt.

Jag har också funderat över alla kursutbud som också ramlar ner i brevlådan. Vi får hem blanketter för att anmäla oss till den ena studiekursen efter den andra. De finns datorkurser, matlagningskurser, fotografering, båtförarliv, språkkurser…ja, name it! Jag gissar att det finns en anledning att kursutbudet skickas ut runt ett nytt år. Kan det vara så att lite hjärngympa också är ett populärt nyårlöfte?

Men hur står det till med det själsliga nyårslöftet? Att väcka tankar och funderingar till liv och lova sig själv dyka ner i djupet av sig själv? Samtala med andra och ställa frågor om sitt innersta tänk. Fundera över var och om Gud finns i ens liv och vilken plats Gud får fylla. Vad kan jag ge av mig själv gentemot någon annan? Kanske skulle det vara nyttigt att lova sig själv att ta ett första steg mot kyrkan och upptäcka gudstjänsten. Få den där stunden i stillhet med sin bön och sina tankar. Ta allvar av och läsa ett kapitel om dagen i bibeln kanske? Någonstans har jag sett att om jag läser 15 min. varje dag har jag läst hela bibeln på ett år! Det hade kanske kunnat vara ett givande nyårslöfte?

Kropp, själ och ande! Jag tror vi ofta glömmer det själsliga. Är det för att det är jobbigt att ta i? Våga stå för något man tror på och behöver? Jag vet inte. Men det jag tror mig veta är att det är väldigt viktiga bitar alla tre, både kropp, själ och ande!

Jag tror inte jag kommer ha mina gympartners så många veckor till förresten. För det är väl så med de flesta nyårslöften… de klingar ur minnet i februari. Fast jag är gärna där på gymmet själv, i min ensamhet, med mina egna tankar. Ofta är det faktiskt där, medan jag tränar jag också stannar upp och pratar med Gud. Jag får en bit av mitt själsliga behov innan jag går ut till en ny dag, med nya möjligheter!

God fortsättning på ett nytt förhoppningsvis härligt, givande år!

Lyft blicken

2015-05-31 13.30.14

Var på musikgudstjänst under annandagen i Tyringe kyrka. Det är en härlig gudstjänst där hela kyrkan sjunger och är med i psalmer och blandade julsånger. Jag som egentligen saknar att sjunga i kör väldigt mycket får passa på. Men oavsett alla julsånger och psalmer den här kvällen var predikan det jag tog mest till mig. Tack Calle för det!

Lyft blicken! Det är några av orden jag bär med mig!

I dagen samhälle är det ofta vi håller våra huvuden nedsänkta, inte i bön utan till vår mobil där hela vårt liv finns. Det är där vi uppdateras om andras lycka och olycka. Skvaller skickas mellan alla chattar och vi kan gotta oss eller förfära oss över hur vår värld ser ut. Även om hela världen kan tyckas finnas i den lilla apparaten stänger vi mer och mer världen ute. Vi lever i vår lilla bubbla och ser sådant vi vill se och har kontakt med dem vi vill ha kontakt med. Vi lägger ut sådant så vi själva kan befinna oss i centrum av vår egen verklighetsuppfattning en stund. Selfies är mer regel än undantag vilket bringar mig än mer i centrum än i bakgrunden. För vem vill vara bakom något?

Hur vore det om vi nu 2016 lyfte blicken en aning. Då för att se andra människor och deras behov. Att vi själva ställer oss lite bakom och gör något för andra. Rent reellt, pratar, bemöter och ser någon annan än oss själva. Vi lever inte i vår egen bubbla utan det finns väldigt många runt omkring. Vilken värld! Tänk på andra innan dig själv!

Lyft blicken också ett snäpp till, sa Calle. Fäst blicken på Gud! Ja, det skulle också behövas, långt mer än vad vi gör, tror jag. Låta den Gud vi tror på finnas nära och leda oss, ge kraft och vara med i det livet vi har. Vara med precis där, där vi gör något för någon annan.

Vi lyfte blicken snäppet extra under annandagens musikgudstjänst. Vi lyfte blicken och  sjöng psalm 703 ”Ropa till Gud”. Sången blev menat vartenda ord, att låta Gud vara en av oss.

Psalm 703:                                                                                                                     Min Jesus, min Herre, Gud det finns ingen som Du.
Min lovsång jag ger till Dig mer och mer förundrad av din kärleks djup.

Du tröstar, Du skyddar styrker den vaklandes steg.
Forma min dag, mitt liv och mitt jag. För alltid vill jag tillbe Dig.

Ropa till Gud över hela vår jord stiger en hyllning, en hymn utan ord.
Berg faller ner, havets vågor bryts när dom hör Herrens namn.
Din kärlek och glädje nu fyller min själ. Min sång går till Honom som gjort allting väl.
Inget kan mätas med löftet jag har i Dig!

Glöm inte lyfta blicken både rakt fram och uppåt under 2016!