För ett år sedan hade jag en ångestfylld vecka där jag tvivlade på mig själv, på att den väg jag hade känt att Gud hade för mig, kanske inte var rätt. Det var en hemsk vecka där jag riktigt gick ner mig i tvivel, tänkte att ingen tyckte om mig och ingen ville ha mig. Det var veckan innan jag fick reda på att jag hade fått församlingspedagogtjänsten i Eslövs pastorat.
Jag måste backa till oktober 2010 då jag och andra kontraktskonsulenter var i Bryssel för ”överläggningar” och jag hörde en präst (då arbetande i Eslöv) berätta om att deras församlingspedagog skulle gå i pension. När han sa det var det som att det klack till i mig och jag tänkte genast: det är min tjänst, det är där jag ska vara.
Tiden gick och någon tjänst kom aldrig ut. Jag skojade med en kollega och sa ofta att det är i Eslöv jag ska jobba! Jag sökte några tjänster under den här tiden men ingen blev rätt och varje gång sa jag, till mig själv och till min kollega: Nä, det är ju Eslöv jag ska till!
Till slut kom december 2014 och jag slår upp kyrkans tidning där Eslöv söker en församlingspedagog att jobba med ungdomar. Jag sökte och kom på två intervjuer, och de kändes så bra. Allt stämde! Och sedan hörde jag inget på en vecka… Jag ifrågasatte Gud, var det ändå inte meningen att detta skulle bli den plats jag var kallad till? En fredag ringde min nuvarande chef och talade om att de gärna ville ha mig till Eslöv.
Jag grät av lycka och lättnaden var total. Från avgrundsdjup till himmelsfärd på några minuter. Jag kände i hela mig att detta var så rätt!
Nu har jag arbetat i Eslöv sedan augusti och känner stor tacksamhet över mitt arbete. Jag har blivit så väl mottagen och tror att Gud har lett mig på den väg jag är ämnad. Idag blev jag välkomnad till pastoratet i gudstjänsten och fick hålla en del av predikan. En predikan som skulle mynna ut i vad mitt arbete innebär. Jag fick hjälp av två konfirmander med en liknelse där Kristusljuset var tänt men att det ljuset inte syns om man sätter en sil över det eller att mycket annat i livet stänger igen så lågan inte syns. Men bakom mörkret så lyser lågan lika starkt. Den slocknar aldrig.
Och jag får vara en del av att peka mot Kristus som är världens ljus! Det är mitt kall, mitt uppdrag!
