Att höra ungdomars livsberättelser är en del av mitt arbete som både är intressant men också känslostarkt. Ibland vet jag inte vad jag ska säga eller hur jag ska reagera på det som händer kring och i ungdomarnas liv. Men det får vara okej. Jag har insett att det oftast räcker att finnas där som vuxen och lyssna.
Ett uppdämt behov av att prata finns och dela liv en stund är något både ungdomar och vuxna behöver, ja, barn med för den delen. Att lyssna in varandra och dela både glädje och svårigheter. Det behövs inte så mycket mer än ett rum, en kopp te eller chokladmjölk och sig själv.
I alla fall, för ett tag sedan kom jag att prata med några tjejer och spontant kom jag på att vi kanske kunde bilda en tjejgrupp. Jag slängde ut frågan om de var intresserade av det och responsen blev genast positiv. Jag tänkte vi kunde vänta till efter alla konfirmationerna men nej, det ville de inte. De ville starta nu. Sagt och gjort, nu har vi en tjejgrupp som träffas och pratar. Ämnena varierar men vi kommer alltid avsluta med Margareta Melins bön:
Jag är fin för du har skapat mig. Jag är dyrbar för du älskar mig. Skön är jag i dina ögon, en ädelsten i din hand.
Därför kan det kvitta om någon säger att jag är värdelös och dum. I mitt hjärta viskar du sanningen: att jag är värd mer än guld.
Jag är din ögonsten din hemliga skatt. Du är glad att jag finns till. Jag vill tacka dig så länge jag lever och aldrig glömma vem jag är.