Jag blir lycklig!

Fick ett mail förra veckan från en av konfirmandernas förälder. Hon frågade om de kunde få köpa ett nytt dopljus? De tyckte det kunde vara fint med dopljuset tänt på konfirmationsfesten. Välkommen att hämta, skrev jag tillbaka. Den som vill ha ett nytt dopljus får gärna ett nytt! Jag blir lycklig när såna här saker sker! När människor kopplar dopet med konfirmationen och kan se vad de små symboliska handlingar betyder. Så ni som har konfirmation, som är en bekräftelse av dopet, be församlingen om ett nytt dopljus. Tänd det och låt ljuset sprida sig!

Foto Magnus Aronson-3222Foto Magnus Aronson-5159

Det är en skön känsla att känna sig lycklig och upptäcka de där små sakerna i livet som jag iallafall kallar lycka. Visst, jag skulle blivit lycklig över att vinna några miljoner och kunna göra vad jag vill… eller köpa mig den där sportbilen med rejäl motor i. En båt har jag också alltid önskat mig. Men egentligen tror jag inte de sakerna gör mig lycklig innerst inne. Det är kul och jag skulle kunna uträtta saker, samla på mig mer prylar… men det viktigaste är nog att se till det lilla, att finna lycka i de små sakerna. Och finna glädje i det jag har!

Vi har haft samtal med våra konfirmander. Det är också något som gjort mig lycklig. Att i individuella samtal utvärdera och fundera över deras konfirmandtid. Tankar har kommit fram som kanske inte riktigt har visat sig på konfirmationsträffarna. De har varit nöjda och tyckt att konfirmationstiden blivit bättre och roligare än de förväntat sig! Känns skönt, för jag lovar, vi har fått säga ifrån rätt mycket i några av grupperna. De tycker att diskutera och samtala kring bibel och tro är spännande. Jag känner mig lycklig när de berättar att gudstjänsterna var rätt intressanta när de väl kom dit. (Frågan är hur vi får ungdomar att se gudstjänsten som något betydelsefullt att gå på utanför konfirmationstiden?) Att det betyder något att sjunga psalmer och känna ett lugn. Någon sa att gudstjänsterna var avslappnande! Många tyckte att det prästen predikar är intressant att lyssna på, speciellt om de pratar om texterna utifrån livet idag.

Sen blir jag lycklig när jag ser att det är många av dem som kanske ser sig själv som konfirmandledare till hösten. De vill ha en inbjudan till ledarlägret och kan tänkas vara en del av det fortsatta konfirmandarbetet. Tänk vad lycklig jag skulle bli om vi blir femtio ledare på ledarlägret och bland konfirmanderna! Häftigt! Inte för antalet och statistikens skull, utan för att ungdomar ser sig själv som en del av kyrkan! De vill vara en del av gemenskapen.

Har ni också en Torsten?

Jag gillar min arbetsplats! Det känns bra att komma dit! Jag får arbeta med det jag älskar, möte med människor, se och bekräfta och trosprat (prat om tro alltså…inget annat)

De flesta människor vill faktiskt samtala kring tro. Det finns ett sökande efter att få uttrycka sina funderingar, sina tvivel, sin säkerhet. Jag får befinna mig mitt i det och luska, fundera och samtala. Berätta hur jag tänker med det ”bagage” jag bär med mig och lyssna på andra och höra hur deras tankar bär. Det har varit vid flertalet tillfällen som människor kommit fram till mig och undrat eller frågat saker som har med tro och kyrka att göra. Jag försöker svarar så gott jag kan och oftast finns det inget givet svar. Jag får använda mig av det jag har, mina egna upplevelser, bibeln och min tro. Och en del gånger hänvisa till kollegor. Och mina egna samtal med andra, för att själv väcka tankar hos mig själv, som med Torsten.

Jag gillar att prata med Torsten!

Torsten är en kollega till mig som jag alltid blir lika glad att träffa. Den positiva atmosfär som omger honom sprids som ringar på vattnet. Han är trevlig, vänlig och vill göra ett så bra arbete som möjligt. En kollega som ställer upp i alla lägen. En kollega som gör vår arbetsplats så mycket bättre, genom att vara den han är. Han vågar att samtala och ställa frågor om det arbete vi har högt inför hela arbetslaget. Jag tycker han får mig och andra att tänka till vad det egentligen är som är viktigt. Att det viktigaste är kanske inte att fastna i en organisations vakuum med planeringar, möten och schemaläggningar. Det behövs för att vi ska kunna hantera vår arbetsdag men det är inte det viktigaste! Det viktiga är mötet, mötet med människor utanför de fyra väggar där vi har våra kontor. Mötet där det får lov att samtalas och tankar föras kring tro och liv.

Jag tänker att jag vill vara tydlig med det jag representerar men inte påtvingande. Då borde den öppenheten kännas. Jag är ingen besserwisser i hur man ska tro eller vad du ska göra för att ha den ”perfekta” tron. Jag är jag, och har märkt att det räcker!

Det ger frågor som ”Vad händer när man dör? (från 8-årig flicka)”, ”Det här med liturgiska färger? Vad står lila för? (Kvinna på språkcafé), ”Jag läser bibeln mycket och skulle vilja diskutera den. Finns bibelstudium för mig? (Förälder som jag träffade under skollektioner), Varför gillar du att gå i gudstjänster? (Konfirmand), Varför heter det bibel? (Elev i 4:e klass), ”Vad är det bästa du gör? (Elev i 4:e klass) –

Det bästa jag gör är att möta barn och ungdomar. Samtala kring frågor och diskutera om livet. Få visa på att den kristna tron bär, mig och andra! Jag gillar att gå till mitt arbete!

 

 

Det goda samtalen!

För några veckor sedan blev vår entré i församlingshuset färdigrenoverat. I rummet finns en hylla som är perfekt för skapande händer och kreativitet.

Jag gick genast ner till vårt fritids och frågade om inte några barn där kunde tänka sig hjälpa till att göra fint, dekorera utifrån högtider och årstider. Följa kyrkoåret med liturgiska färger och symboler. Vi satte igång någon vecka innan påsk med att sätta upp saker som hade med påskberättelsen att göra. Barnen den gången valde att måla små canvastavlor utöver tygerna och sakerna vi satte.

Jag tycker om att jobba så, att medan vi skapar kring ett tema så kommer också samtalen och frågorna. Vi gick igenom påsken och händelserna kring sista måltiden, korsfästelsen och uppståndelsen. Det är väl inte helt enkelt att förklara för barn om sättet romarna använde för att döda människor på under Jesu tid. Påsken kan vi kanske inte skönmåla som julberättelsen, men det är nog inte meningen heller. Men visst, jag pratar hellre om uppståndelsen! För det är ju det min kristna tro bottnar i, att Jesus lever! Det blev även en lång diskussion över vad målningen i taket i vår entré betyder med orden på latin. Jag har ingen aning om vad bilden står för och egentligen inte texten heller men vi googlade och spånade på vad det kunde betyda. (Vårt församlingshem kan tilläggas att det inte är byggt som församlingshem) Se bild:

Tavla hallen

Den latinska texten lyder –

Non haberi, sed esse! (Inte synas, men vara! Eller så syftar det på  idén, att man borde vara mild till sättet men stark i sak. Den idén måste jag säga att jag gillar skarpt!)

Vive, dum vives, laetus! (Länge leve…. är vad vi kunde googla, men behöver lite hjälp här!)

Idag gick vi från påsken mot våren och växandet i naturen. Påskdagens budskap med en tom grav fick vara kvar då påsken och våren har samma budskap: livet vinner över döden! Det blev gröna tyger, gräs, krukor med jord och träd formade i lera. Samtal kring Jesus uppståndelse och var han egentligen tog vägen sedan, och var vi tar vägen efter vi dör.

De här dagarna räknar jag till de ”braiga” dagarna där det goda samtalet får stå i fokus. Barn är alldeles speciella att samtala med!