Stimulerande arbete!

Jag har äntligen fått en kollega, ja, en mer än de 76 (kanske fler…jag håller inte räkning) andra jag har! Men min nära kollega jag ska bilda ungdomsteam med! Yippii! Eslövs ungdomspräst är på plats och det känns bra! Ser fram emot en härlig höst med liv och lust. Ja, det kommer bli många kvällar och helger, men det är värt varenda dag. Att finnas på plats och få möta människor, framför allt i vårt fall, ungdomar!

Mina drömmar om min tjänst slår in en efter en (jag tror inte det bara är en slump, i så fall heter nog den slumpen Gud) och allt faller på plats. Ett ungdomsteam, en lokal och medarbetare som man blir glad av. Medarbetare som också har visioner och är villiga att jobba mot de mål vi har. Jag blir lycklig när vi får lov att se till var och ens kompetens och använda oss av våra gåvor. Vi får frihet att utveckla arbetet och har fullt förtroende från ledningen. Vet ni hur kul det är när det anställs en IT-samordnare som också vill ingå i ett konfirmandarbetslag? Ja, tänk om alla hade tänkt så! Att det är fullt möjligt att göra andra saker än vad som står i din befattningsbeskrivning för att bygga församling. För att använda de kompetenser som finns! IT-samordnaren är glad för att han brinner för konfirmandarbete utöver sina IT-kunskaper. Han kommer i stor grad att kunna använda de kunskaperna bland konfirmanderna. Men jag blir också glad. Dels för att arbeta tillsammans med folk som ”brinner” men också för rent egoistiska skäl. Jag blir booztad (säger man så? Ni vet vad jag menar!) med  positiv energi. Det är ju så mycket lättare att jobba när många älskar det dom gör och när folk vill något. Slänger ut idéer och kommer med förslag!

Och lokalen… Vi är trångbodda i vår församlingsgård och har därför letat externa lokaler. De har vi hittat nu, på ett perfekt läge i stan. Där kommer vi i ungdomsteamet sitta tillsammans med två diakoner. Vi kommer ha tillgänglighet till ett kreativt rum, små samtalsrum, öppen verksamhet, ja, allt vi önskar finns där! Superbra lokaler!

En stor skylt med Svenska kyrkan kommer upp på väggen så att ingen missar stället och jag hoppas att de lokalerna tillsammans med kyrkorummet och vi som arbetar i kyrkan kan bli en öppen dörr, där alla kan känna, att här, här vill jag vara!

Vi tror ock på helig Ande…

Jag tycker det är lite spännande att fundera lite kring helig Ande. Det har slagit mig många gånger att  trosbekännelsen inte säger så mycket om just anden. Hur kommer det sig?Tänker vi på vad det sägs om Gud så får vi iallafall reda på Gud som fader, allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Jesus liv får vi också inblick i, att han kom till oss som ett barn. Tog alla de misstag och fel vi begått  och gick i döden för vår skull. Uppstod och finns vid Guds sida. Anden då? Anden avlade Guds son och vi tror på Anden… That`s it! Eller?

Tur jag inte bara har trosbekännelsen att förhålla mig till när jag funderar över helig Ande. Men visst, sätta helt och hållet ord på helig Ande är inte helt lätt.. En känsla, en förnimmelse att jag har någon hjälpare. Någon som finns nära som kan ge mig en vägvisning om vilket håll jag ska gå… I grekiskan finns det ett ord för helig Ande, parakletos, vilket översätts till ”rådgivare”, ”hjälpare”, ”uppmuntrare”, ”förespråkare”, eller ”tröstrare”, en vän vid din sida. Så samtalade vi iallafall kring temat när jag gick svenska kyrkans grundkurs.                                                                                                              Har ni varit med om att det hänt att ni fått en tanke att just nu ska jag höra av mig till en person, eller säga något som en person behöver få höra. Ni gör allvar i den tanken och personen i fråga blir både överraskad och glad. För just i den stunden behövde personen i fråga den uppmuntran som de orden eller samtalet kunde ge. Jag tror att helig Ande finns med, svårare än så är det inte. Vägleder och finns vid min sida.

I konfirmandmaterialet Con dios har de med ett exempel kring Anden som ”Tändsticksasken i fickan”. Vi har fått en tändsticksask där tändstickorna kan användas till mycket – de kan ge ljus och värme – men då måste man ta fram asken. I fickan gör de ingen nytta. På samma sätt är det med Anden. Vi har fått en hjälpare, men var och en måste själv bestämma sig för att ta emot hjälpen som Anden kan ge. Gud använder den helige Ande för att ösa sin kärlek över oss och vi sedan kan sprida den vidare. Anden kan uppmuntra, inspirera, blåsa liv och vara den som innefattar oss var och en i bön.

För mig känns det gott att veta. Att det inte behöver vara krångligare än så…jag behöver inte fatta allt.  Jag tror på helig Ande, that´s it! 1+1+1=1

Grip du mig, helige Ande, drabba mig låga klar… (Psalm 646)

DCF 1.0

I´m an alien…

Finns en låt av Sting som heter ”Englishman in New York”. För mig handlar låten om att befinna sig i sammanhang du inte är van vid. Att känna sig utanför men ändå med. Jag kan ändå göra vad jag kan för att flyta in, få förståelse för något nytt och nya perspektiv. Jag kan ju alltid lära mig något!

I söndags hade vi förträff med våra ridkonfirmander. Det är här min känsla av I´m an alien kommer in. Konfirmanderiet är inga bekymmer för mig, men det är ju det där med hästar…Jag är helt novis. Mina systrar hade häst när jag var mindre, ett gotlandsruss och ett halvblod (är inte helt novis ändå…). Jag gissar att Chiqetita som gotlandsrusset hette kände av min skeptiska inställning till att rida. Jag var rätt rädd faktiskt. Varje gång jag satt upp till häst gjorde Chiqetita precis som hon ville. No mercy! Därför kan jag kan säga att ridkonfirmander inte har stått på min 100 lista över saker jag ska uppleva i livet.

Men nu är jag här, ska bo på ridläger i två veckor i sommar och jag tycker det ska bli spännande, kul, intressant. För att se dessa tjejer och killar som brinner för sitt intresse som dessa hästmänniskor gör, det är fascinerande. Och att de vill lägga ner tid och kraft för att under två veckor på konfirmationsläger är imponerande. Jag har insett att jag inte kommer att kunna svara på så många frågor gällande hästar, inackordering och boende. Men det gör inget, jag kan ju hänvisa till dem som vet eller ta reda på saker och ting.  Det jag kan är kyrkan, prata tro och liv, och ett är säkert: Hur mycket alien jag än känner mig i hästsammanhang eller någon annan i konfirmationssammanhang så  tar jag med mig orden: Be yourself no matter what they say!

hästar

I don’t drink coffee I take tea my dear
I like my toast done on one side
And you can hear it in my accent when I talk
I’m an Englishman in New York

See me walking down Fifth Avenue
A walking cane here at my side
I take it everywhere I walk
I’m an Englishman in New York

I’m an alien, I’m a legal alien
I’m an Englishman in New York
I’m an alien, I’m a legal alien
I’m an Englishman in New York

If ”Manners maketh man” as someone said
Then he’s the hero of the day
It takes a man to suffer ignorance and smile
Be yourself no matter what they say

I’m an alien, I’m a legal alien
I’m an Englishman in New York
I’m an alien, I’m a legal alien
I’m an Englishman in New York

Modesty, propriety can lead to notoriety
You could end up as the only one
Gentleness, sobriety are rare in this society
At night a candle’s brighter than the sun

Takes more than combat gear to make a man
Takes more than a license for a gun
Confront your enemies, avoid them when you can
A gentleman will walk but never run

If ”Manners maketh man” as someone said
Then he’s the hero of the day
It takes a man to suffer ignorance and smile
Be yourself no matter what they say [3x]

I’m an alien, I’m a legal alien
I’m an Englishman in New York
I’m an alien, I’m a legal alien
I’m an Englishman in New York

Vad begränsar dig?

Vad begränsar dig?

Kanske är det den strukturella organisationen. Allt ska planeras och vara tillrättalagt. Helst ska ska verksamhet och gudstjänster vara inlagda i kalendern ett år i förväg. Planeringar, planeringar och återigen planeringar. Schemaläggningar, ja, name it!                             Kanske är det inte bara organisationen, kanske är det du själv? Att inte vilja, att tro sig inte kunna, att inte våga? Att tappa modet kring att tron bär?

Tänk, vi har världens bästa grej! Vi har kristen tro med en stor världsvid kyrka ”i ryggen”. Det är häftigt! Men ibland undrar jag varför vi inte använder oss av det mer? Vad är vi fega för?

Jag kan undra över det tappade modet. Ja, jag kan undra över mycket i vår kyrka ibland. Ofta undrar jag faktiskt en del över vår barn- och ungdomsverksamhet inom kyrkan. Vad är det som gör att vi inte pratar tro och tar tillvara på den skatt vi har tillsammans med barnen? Vad är det som gör att vi använder oss av andra berättelser än de vi kan hitta i bibeln? Är lättare med att samtala kring ”Alfons Åberg” än bibelberättelser eller?  I båda kan vi hitta grundvärderingar hur vi ska vara mot varandra så varför inte använda det vi har då, bibeln! Eller kyrkobyggnaden med all symbolik och stora öppna rum och mysiga skrymslen som är hur spännande som helst att upptäcka. Varför blir det lättare att åka till ett ”lekland” istället när man ska på sina utflykter?                                                             Eller be ”Gud som haver” i en andakt? Eller annan bön? Är man rädd att föräldrar inte kommer om man gör det? (Jag tänker tvärtom, kommer du till kyrkan har du förväntningar att verksamheten står för kristen tro, eller?)                                                                       Vad jag vet är att barn och ungdomar gärna lyssnar på bibelberättelser. I vår utvärdering från konfirmanderna så var det ett plus, att få höra berättelserna. En bibelberättelse kan vi göra hur mycket som helst kring och du kanske kan hitta svar på några av de djupare frågorna. En religionspsykolog talade om existentiella frågor som resurs på konferensen ”Samhälle o Existens” förra veckan. Barn i Sverige mår dåligt. Inte för att de saknar materiella ting utan för att i vårt samhälle finns det ingenstans att samtala kring de djupare frågorna, existentiella frågor. Barn och ungdomar gillar att prata tro och liv. Och vi måste se existentiella frågor som resurs, där du genom samtal kan känna hopp och en helhet med ditt liv. Kyrkan har en uppgift, vi har en uppgift att ge tid och engagemang. Vi har inte svar på allt, men lusten att ta barn och ungdomar på allvar, det borde vi ha!

Vad är det som begränsar dig? Ett tappat mod om ett fantastiskt hopp? Tänk om vi inom kyrkan som anställda vågade lita på att tron bär, att vi har en fantastisk grej att komma med, och att vi är stolta över att befinna oss just där vi är! Och att vi vågar!