Just bring the people!

Idag blir det inte så mycket skrivet… Ni kommer få en bildkavalkad istället från vår Storgatan 34, Eslövs egen ‘Hållplats för själen’

Jag känner mig så glad och lyckligt lottad att just jag får vara med i ett sammanhang där kyrkoråd,chefer och pastorat väljer att storsatsa på ungdomar och diakoni. Jag hoppas vi alla som arbetar med det infriar de förväntningar som finns. Personal och lokaler är klara. Nu är det upp till folket! Våga gå in genom den där dörren och känna av atmosfären att här, här kan jag stanna upp en stund. Stanna upp för samtal, fika, kreativitet. En plats där man kan få ställa de där frågorna eller samtala kring Gud, livet – kristen tro. En plats där jag kan få börja varje tisdag med morgonbön kl. 8.00. En plats där jag kan spela in vår egen podsändning… Ja, det finns hur mycket som helst… bara öppna dörren!

Vi använder oss av kreativitet i vårt arbete, som poddradio, filminspelning, foto eller annat skapande. Välkomna till Storgatan 34, Eslöv! Jag lovar, är vi på plats öppnar vi alltid för en kopp kaffe! Bring the people!

img_20161020_085537

img_20161013_195100

img_20161020_140323

img_20161019_180452

img_20161020_193047img_20161020_202906

Vad tynger dig…

…min kollega, vän eller dig jag möter där ibland på gatan?

Vad är det som skaver och inte riktigt sätts ord på? Vad är det som inte känns bekvämt i ditt liv? Något tänker jag att det måste vara, eller?

Jag möter dig och du suckar, pustar och tycker jobbet är kasst. Ingenting är roligt och engagemanget har försvunnit. Det är fel på än det ena, än det andra. Jag ser dig gå där och klaga och gnälla och jag hör hur du pratar med den ena efter den andra så du kan få utlopp för din otrivsel. En del får du med dig, andra inte. Jag funderar i mitt stilla sinne hur jag ska tackla just detta. För egentligen är det nog inte jobbet, eller hur? Egentligen tror jag det ligger något och skaver som rör det privata, det innersta, men där det blir lättast att angripa genom att klaga på arbetet, stressen, jäkten, cheferna, kollegorna… Ja, listan kan nog göras lång. Jag gissar att du tittar snett på mig med. Något utlopp för det som gnager måste ju ut. Du pratar säkert med andra om mig, hon den där som tror att hon är något.

Ja, jag är någon, liksom du! Jag är jag, med både positiva och negativa sidor. Jag vet vad jag är bra på och jag vet också vad jag behöver jobba med. Jag gissar att du ibland tänker att fy vad jobbig människa, varför ska hon ständigt komma med ett leende? Du börjar irritera dig på det också kanske? Andras glädje och livslust?

Jag önskar jag kunde säga det rakt ut, : – Hitta livslusten! Det är roligt på arbetet om jag själv gör att det blir roligt! Jag kan få utvecklas inom mitt arbete om jag är engagerad och pratar med min chef om både arbetets och min egen målsättning. Jag kan få en bättre livssituation om jag tänker positivt. Se inte allt som problem, se möjligheterna! Vi tycker inte lika i allt, ibland får jag anpassa mig, ibland du.

Nu tänker du säkert att ja, ja, du vet inte allt! Du har säkert inte några problem i ditt liv! Ditt liv är säkert som en tjusig ”räkmacka”.

Ja, jag är otroligt nöjd över mitt liv! Det kanske skaver i dig det med, att andra känner lycka och glädje i det de har. Jag har en fantastisk familj som jag älskar, syskon, vänner, fritidsaktiviteter. Jag tränar både kropp och själ. Jag har ekonomi så jag klarar mig och är tacksam. Tacksam över att just jag får ha det så bra. Men det finns en del saker som skaver i mitt liv också, saker som jag gråter över och tycker är otroligt jobbigt. Jag har  fått kämpa och jobba. Min envishet har säkert varit till stor hjälp att ta mig dit där jag är. Jag har haft relativt enkelt, men absolut inte helt. Jag är inte perfekt, inte på långa vägar, jag vet det! Mina känslor spelar spratt med mig rätt ofta. Jag analyserar och funderar på dina hårda ord du har ibland. De tar tag i mig. Men är det egentligen mig de är riktade mot? Jag vet att det är något som skaver i ditt liv, jag vet bara inte riktigt vad. Om du själv inte vill säga det!

i-guds-tystnad2

 

 

 

 

 

I Guds tystnad får jag vara
ordlös, stilla, utan krav.
Klara rymder, öppna dagar:
här en stund vid nådens hav.

I Guds kärlek vill jag vila,
vet mig önskad, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd.

I Guds Ande kan jag andas:
bön ger liv ur död som svar.
Ögonblickets närhet rymmer
allt som blir och är och var.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.”

 

 

Vid de orden mörknade mannen…

På en morgonandakt hade min kollega Peter texten om mannen som ägde mycket. Texten från Mark. 10:17-27. Texten i sig har jag hört och läst tidigare men Peters reflektion bär jag med mig…

I versen 20-22 står det: ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.

Vi vet inte vad som hände med mannen efteråt, det står inte i texten. Gick han iväg och kom tillbaka? Direkt eller kort tid efteråt? Han kanske behövde rejält med tid så det blev kanske år efteråt? Eller, han kanske bara gick och tänkte aldrig mer på orden Jesus sa? Han kanske funderade ett tag och något började gro i honom? Något han ville pröva, stöta och blöta med någon? I det arbete vi har kan vi aldrig riktigt veta vart det leder. Barn och familjer, konfirmander, ungdomar, äldre, vad ger vi till dem? Fastnar något när vi pratar tro och liv, kyrka, Jesus, Gud, Helig ande. Kan de förnimma någon känsla av att vara omslutna av Gud?  Det är inte så värst ofta vi får reda på om det vi gjorde eller sa påverkade människors liv till ett liv med Gud. Tänk ett konfirmandår! Tänk hur många vi möter. Här i Eslöv har vi ca 130 konfirmander, vad bär de med sig när de tar sin konfirmation? Vad har de för bild av vad kristen tro och liv innebär? Är det viktigt, eller oviktigt för dem? Vi får oftast inte veta och det gör kanske inget. Men hoppas, det gör jag. Jag hoppas de vill fortsätta söka och finna svar. Jag hoppas de söker vidare tillsammans med oss. Jag hoppas jag får se dem och träffa dem fortsättningsvis. Kanske nu, kanske senare. Vi får så frön och sen får Gud göra resten. Vi är inte ensamma om att allt vilar på oss. Gud finns där, nära! Läser vi vidare i texten så står det: Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt”.

Det vilar jag i! Jag får ge ut av den tro jag har och lita på att Gud bär. För Gud är ingenting omöjligt! Tack Peter för tankar på din reflektion!