Funderar ni över döden ibland? Det gör jag! Rätt ofta när jag tänker efter. Inte på ett obehagligt sätt men med fundering på vad som händer och hur det kommer kännas. Jag tänker att jag kommer träffa Gud med alla mina frågor kring tidens begynnelse och hur det egentligen var tänkt. Blev det som förväntat? Eller väntat kanske är bättre formulerat. (fast vem kan förväntat sig eller trott att vi skulle ha en sådan här värld här på jorden?!) Jag tänker att jag ska få träffa de där personerna som jag saknat i många år, någonstans där uppe i det vi kallar himlen! Det blir nog bra… Fast jag väntar gärna i massor av år till. Jag älskar livet även om det är jobbigt emellanåt.
Sorgen är en känsla som är jobbig. Att någon person rycks bort och inte finns mer. För tre år sedan var en av gångerna jag drabbades av sorg. Sorg över Björns hastiga död. En person som jag inte hade haft så jättemycket kontakt med under åren men ändå en person som kändes nära. Just den sommaren var jag i Lysekil och han bodde inte så långt därifrån. Vi kom överens om att ses när de skulle vara nere vid havet för att dyka. Typiskt nog hände just den dagen en olycka istället på konståkningslägret jag var på. Min dotters kompis bröt foten under sista ispasset för veckan. Vi fick åka in till Uddevalla och vänta på operation. Jag kunde ta mig tillbaka till lägret för att hämta dotterns och kompisens packning. När jag stod där i bilkön för att köra på färjan åkte Björn av. Vi vinkade glatt och ropade ’hej hej, vi får ses en annan dag’ genom våra nervevade fönsterrutor på bilarna. Det blev ingen annan dag! Några veckor senare omkom Björn i en dykolycka.
Jag tror inte många förstår min sorg då Björn var en person jag hade väldig sporadisk kontakt med. Han var aldrig med under min uppväxt, utan jag fick veta om min halvbror när jag var 19. Men sorgen finns där och han finns ofta med i mina tankar. Det är en stilla sorg som inte så många ser men som jag kan uttrycka i ett tänt ljus i minneslunden på kyrkogården. Det är gott att tända det där ljuset och tänka på det som var och på alla de minnen jag har. Att sitta där i tystnaden!
’Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är Jag, Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som du alltid gjort. Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.
Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mitt namn finnas med er därhemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst utan spår av skuggor.
Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig. Jag väntar på dig någonstans alldeles nära. Allt är väl. (Henry Scott Holland)