Jag är fortfarande alldeles förundrad sedan förra helgens frälsarkransvandring. Vilken atmosfär av stillhet, lugn och vördnad inför livet det blev där konfirmanderna fick vandra sin egen vandring i Husie församlingshems kyrksal.
Vår konfirmandgrupp är en rätt intensiv grupp där många av dem känner varandra väl och har idrottsövande som gemensamt intresse. Det är inte alltid lätt att få ihop en grupp över vad jag upplever som väldigt olika individer. Några är rätt tjatriga medan andra är mer tysta. Vi hade varit på några filmer under BUFF-festivalen under dagen för att sedan avsluta lägret med att de skulle få göra sin egen frälsarkrans på kvällen. Vi bad dem att gå till varje station under tystnad, läsa instruktionen som stod utskrivet på pappret (pärlans betydelse och något att skriva eller fundera över vid varje pärla). Jag satte mig tyst vid tystnadspärlorna så de kunde komma om de behövde veta något. Vi spelade under hela tiden lugn musik och alla gick in för vandringen till 100%.
Det var en fantastisk upplevelse allt upplevt i ett enda kyrkorum. Och vilka tankar de har… Vid jagpärlan fick de skriva något de gillar med sig själva… Vid ökenpärlan fick de fundera och skriva av sig vad de upplever som jobbigt i livet. Vid kärlekspärlorna fick de lera och tolka vad kärlek står för genom att forma sin egen lerbit. Hemlighetspärlorna gav dem tillfälle att skriva ner sina drömmar och slå in dem i ett fint paket…
Tänk vad en vandring kan betyda… fortfarande fascinerad av vilken gruppdynamik det blev… Kommer bära med mig det här ögonblicket länge, länge… Ett ögonblick där det kändes som att budskapet om att Gud bär och finns nära genom hela livet kom fram.
