Gott nytt år!

Ett gott nytt år! Det är något vi önskar varandra under nyårsdagarna. Att 2017 ska bli precis som var och en önskar. Att glädje, lycka, skratt, gemenskap, relationer ska bli precis så perfekt som alla vill ha det.

Vi satt på nyårsafton med några vänner och pratade om vad vi tar med oss från 2016. Vad är det vi kommer komma ihåg och bära med oss. En gemensam resa med alla våra familjer var något de flesta av oss kom ihåg som ett härligt minne. Att vi fick den där resan med sol, snö, värme och kompisskap som vi hade längtat efter. Någon såg mer tid med familjen som något positivt. Jobbet, byte av arbetsgivare… mer harmoni var andra saker som togs upp. Efter frågan med vad vi bär med oss från 2016 kom frågan vad vi ser fram emot med 2017. Fler resor ville de flesta men mest det vi gör tillsammans med andra är det som mina vänner ser fram emot. För vad är en massa resor om vi inte har någon att dela dem med?

Jag slås idag av hur lyckligt förunnad jag är att ha saker att se fram emot under året är. Att livet, relationer och gemenskap med andra människor får vara en morot och glädje över det nya året. Det är inte alla som känner så! Nyår, en helg där många människor mår dåligt! Där en del människor inte ser solen bakom molnen som skymmer. Där hoppet försvunnit och man inte ser framtiden som något positivt. De kommande dagarna blir ytterligare tristess och brustna relationer. Man ser mer sina egna misslyckanden än det som varit bra.

Jag funderar ofta på om det är för att vi har för stora krav på vad lycka är? Att vi har för många förväntningar på vad livet borde innebära? Drömmar och visioner måste vi ha, men kanske är det så att vi missar det småiga mitt i allt det stora? För en resa, det behöver inte betyda flera veckor på en sandstrand. En resa kan vara kort, den är vad vi gör den till. Att resa runt hörnet kan också vara tillräckligt. Så istället för att önska ett gott nytt år önskar jag dig tillräckligt!

Jag önskar dej tillräckligt mycket med sol så att ditt liv ska bli ljust

Jag önskar dej tillräckligt med regn så att du uppskattar solen

Jag önskar dej tillräckligt med lycka så att du ska bevara livslusten 

Jag önskar dej tillräckligt med sorg för att även de små glädjeämnena ska bli stora

Jag önskar dej tillräckligt med många vinster för att du ska få allt det du behöver

Jag önskar dej tillräckligt många förluster för att du ska uppskatta allt det du har

Jag önskar dej tillräckligt många välkomnande, för att du ska klara av det slutgiltiga avskedet.              (Okänd)

Gott nytt tillräckligt år!

img_20161217_155623

 

Ibland undrar jag…

Jag undrar över mig själv!  Varför gör jag detta? Inser jag inte själv hur svårt det är? Inser jag inte hur mycket jobb jag behöver lägga ner?

Jag läser religion och naturvetenskap på distans, 7,5 poäng. Tänkte att det kan inte vara så ansträngande. Visst har jag tid till det? Några timmar i veckan, det kan jag väl putta in i min lilla fritid, eller rättare sagt emellan alla fritidsaktiviter jag har. Ja, och mitt heltidsjobb då också…. plus att jag är lite pedant. Vill ha ordning och reda i hela huset. Lätt som en plätt! Jo, men visst (säger jag med väldig ironi till mig själv). Tempot har varit mycket högre än jag trodde. Här har läst artiklar, kommenterat, skrivit PM och läst böcker… Tur jag tycker det är så väldigans intressant! För det är det! Jag har fått utmana mig själv och mina tankegångar och har förundrats över öppenheten för varandras tankegångar, religionen som naturvetenskapen.

Samtidigt som jag läser på distans går jag en utbildning via stiftet, ”Att prata tro och vetande i skolan”. Det är ännu mer spännande hur vi kan jobba upp ett samarbete med skolan och samtala kring just dessa frågor ungdomar många gånger ställer sig. Tror du på big bang eller bibeln? Vad säger kristendomen om big bang och evolutionen? Vad anser kristendomen om vetenskapen, är det pålitligt eller inte? Varför? (Dessa frågor fick jag av Ida Wreland som arbetar som gymnasiepräst i Malmö, var tre av tio, tio i topp frågor från ungdomar ang. vetenskap och religion.)

Det är just mötet med ungdomar jag gillar, hur de kan ge direkta frågor. Jag kommer kunna svara utifrån mig själv och det är okej. Kanske finns det frågor jag inte kan svara på alls, för jag, och ingen annan heller för den delen kan svara fast och rakt på frågor som dessa. Det jag kan svara på, det är att jag tror Gud vill oss, var och en!

Angående tempot förresten: Hade en smårolig incident härom veckan. Jag läste en bok på distanskursern för att lämna in ett PM. Blev lite förundrad när vi sedan hade småseminarium kring en tredje bok. Tyckte att det var konstigt att vi började med seminarier kring den boken då vi ännu inte läst den eller skrivit PM kring den. Lusläste vissa kapitel så jag kunde vara med i diskussionerna och kom på mig en dag. Undrar om jag läst rätt bok? Gick genast in på hemsidan för distanskursen och läste instruktionerna. Stod hur klart som helst vilken bok vi skulle läst och lämnat in arbete på, men det var inte den jag skrivit om! Erika, LÄS INSTRUKTIONER BÄTTRE TILL NÄSTA GÅNG! Gör om gör rätt! Puh!

Tror jag får ta med det in på nya året, kanske ett nytt nyårslöfte till mig själv! (även om jag aldrig avger några nyårslöften). Bli mycket bättre på att läsa instruktioner, det är en hjälp, inget besvärligt, jobbigt extrajobb. Det blir extrajobb om jag inte läser!

Boosta!

Vad är boosta? Enligt en sida på internet står det för: låta någon klättra upp på en för att nå en höjd som vore onåbar själv; höja eller som slang: förstärka, förbättra

Jag har blivit boostat av mina kollegor! Inte bara en kollega utan flera! Känns så gott att få kollegor som du synkar med på direkten. Att vi hittar våra roller och vet vad som ska sägas och göras så det blir det där fantastiska samarbetet som jag tror vi alla önskar. Vi vill mot samma mål (och tänk… det är också Svenska kyrkans Eslövs mål och vision), har ett engagemang och massor av energi. Vi tycker inte alltid lika men vi kompromissar och hittar lösningar. Känns fantastiskt gott!

Speciellt min närmsta kollega är jag väldigt glad för. Det är häftigt att synka med varandra! Vi får stoppa varandra lite då och då, det har vi blivit varse om, när våra planer går överstyr. Men just flexibiliteten och att se till verksamheten är våra styrkor, glädjen i att möta ungdomar en annan. För några veckor sedan var vi iväg och pratade med rektorer på högstadiet, delat ut en folder över vad vi som kyrka kan erbjuda varje årskurs. Fick genast tre sjundeklasser som ville komma på besök till kyrkan och få reda på ”Vad är det vi firar?” När klasserna anmälde sitt intresse så var det inte precis att vi fick flera veckors förberedelse, de ville komma veckan efter. Både jag och Peter är ju flexibla så det var klart att vi fick trycka in det, mitt bland förrättningar (för Peters del), julspelsförberedelser, konfirmander och annat vi hittar på under veckorna.

Vi hade en grund till program men inget mer. Två timmars förberedande om upplägg och vad vi ville ha med, sen var det klart! Vi kunde lita på att vi båda gjorde sitt.

Under besöken var jag bara lycklig! Lycklig över att samarbetet skola-kyrka är under uppbyggnad och glad över hur Peter och jag fungerade ihop. En blick, ett ord och vi visste vad den andre gjorde eller skulle göra. Så kul! Det märktes nog ut mot klasserna också för mejlet vi fick efteråt får oss att vara väldigt nöjda. ”Hej och stort tack för dessa tre tillfällen! Ni var mycket skickliga, pedagogiskt som socialt. Kändes rutinerat. En fröjd att vara hos er. Klasserna har utvärderat er och detta med gott betyg.”

img_20161129_093612

Rena Damaskusupplevelsen, skrev läraren och tyckte att vi borde finnas med på uppstartsläger i skolan. Känns så gott! För även om vårt gemensamma arbete tog några timmar har vi förberett oss tidigare. Tittat på vad läroplanen säger och lagt besöken på en nivå vi vet passar. Så egentligen är jag inte bara boostat över mina kollegor utan också över människor vi möter som uppskattar det vi gör! Och jag får vara med och boosta andra!

Tro på en morgon!

Adventstid… snart jul! Tänk, jag har i många år gillat adventstiden bäst. Det ligger en väntan i luften av något härligt . En önskan, en förundran, ett hopp!

Och pooff, helt plötsligt försvinner mycket av den känslan av frid och fred som omger december. En dimridå av julklappsjakt och måsten skymmer. Klappar den ena dyrare än den andra… och julklappar i mängd. Tänk om jag hade kunnat säga stopp! Nu skiter vi i det här. Jag vill inte fira julafton med julklappar upp över öronen. Jag vill umgås, prata, spela spel. Och jag vill kunna bjuda in någon jag möter på gatan eller någon som inte har andra att fira med. Jag vill gå till kyrkan och njuta av julens berättelse tillsammans med andra och känna att vi alla är människor som hör ihop. Jag vill kura i soffan med en mugg glögg och några pepparkakor och fundera över livet och vad jag kan göra för någon annan. Jag vill sätta på lite skön julmusik och njuta av sann julefrid.

Precis som jag gör precis nu! Sonen sätter igång en brasa, han har satt igång julmusik för en stund sedan. Vi har precis spelat spel och ätit kvällsmat med efterföljande favorit – tomteskum (min favorit på gottebordet) Alla i familjen är avslappnade och vi bara är. Riktig skön adventstid där jag haft möten på torget under eftermiddagen, firat en härlig gudstjänst och umgåtts. Precis så som jag önskar hela julen kunde vara. En familjesammankomst av kända och okända människor. För min del är inte familj bara släkten. Det är inte bara blodsband. Tänk att få öppna upp och få människor att känna sig hemma, var de än befinner sig! Att få någon annan att känna tillhörighet!

Den där julstjärnan som lyste starkt för mer än tvåtusen år sedan ville tala om något! Hur vi kan önska varandra frid och fred för att leva i en bättre värld. Vi ska tro på en morgon för snart ska ljuset bryta fram, Låt oss tro! Här i ljuset, livet segrar. Ljuset bryter fram! Låt julen ta om att Jesus är det ljuset och låt oss tro och hjälpa varandra!

 

 

Biskop Johan, tack!

Idag startade våra fem dagars biskopsvisitation i Frosta kontrakt. Fem intensiva dagar med besök, möten och presentationer. Dagen idag började på Medborgarhuset i Eslöv, iallafall för biskop Johan.

Min dag började på Storgatan med morgonandakt och frukost. En underbar start jag hoppas många kommer att hitta till. Vi var en nätt liten skara som fick höra tänkvärda ord, be tillsammans och lyssna till en sång skriven av Urban Ringbäck. En strof i sången går såhär: ”Som en båt på ett bråddjupt hav, är du buren. Du är buren av Guds mäktiga hand”. Jag är buren och jag måste ha tillit till Gud. Att allt har sin tid.

Åter till Medborgarhuset. Jag vill tacka dig biskop Johan för ditt anförande i eftermiddags. Hur du gav ord på det som jag själv känner. Det var två saker som speciellt fastnade, att ha tålamod och att vi inte bara sår utan vi måste ta hand om det vi brukar också, innan man skördar. Vi kan inte bara skapa relationer utan vi vill också att de mötena vi får ska leda till något mer. Men tillbaka till tålamod – att vänta in rätt tid, det är inte min starka sida. Jag vill att saker ska hända NU, helst igår! Jag blir otålig när jag inte ser resultat av det vi sår på en gång. Jag vill att det ska börja växa genast! Och vi har alla förutsättningar i Svenska kyrkan Eslöv. Vi är ett helt gäng med engagerade och villiga kollegor som vill något. Vi har lokaler, vi har ekonomi och framför allt… vi har Gud vid vår sida. Och vi vill göra Guds närvaro synlig bland människor just där vi befinner oss. Vi har precis startat på Storgatan och jag brinner för det arbete vi gör. Men kanske är det så att vi måste vänta…. och kanske vänta lite till, och ytterligare lite, innan det vi sått börjar spira. Allt sker inte på en natt, även om jag hade önskat det. Jag vill att lokalerna fylls med atmosfär och människor som längtar och söker Gud tillsammans, och det kommer nog. Tids nog! Tack Johan, för att du påminner mig om att det är okej. Att jag, vi, under den där tiden sådden börjar gro och växa rejält får sköta om och ta hand om en fruktbar jord. Tiden kommer, om vi bara har lite tålamod! Men oj vad svårt!

Jag får fortsätta lyssna på sången… ”som ett hus som är byggt på ett berg, är du buren, buren, du är buren av Guds mäktiga hand. Som en fågel som lyfter mot vind, är du buren, buren. Du är buren av Guds mäktiga hand. För Gud är en klippa som bär under storm. Nåden i Kristus är djup som ett hav, o anden är vinden som lyfter och bär. Därför är du buren. Du är buren av Guds mäktiga hand”. Känns gott! Vi är inte ensamma i vårt arbete!3 dop

 

#taenminut i allhelgonatid

Funderar ni över döden ibland? Det gör jag! Rätt ofta när jag tänker efter. Inte på ett obehagligt sätt men med fundering på vad som händer och hur det kommer kännas. Jag tänker att jag kommer träffa Gud med alla mina frågor kring tidens begynnelse och hur det egentligen var tänkt. Blev det som förväntat? Eller väntat kanske är bättre formulerat. (fast vem kan förväntat sig eller trott att vi skulle ha en sådan här värld här på jorden?!) Jag tänker att jag ska få träffa de där personerna som jag saknat i många år, någonstans där uppe i det vi kallar himlen! Det blir nog bra… Fast jag väntar gärna i massor av år till. Jag älskar livet även om det är jobbigt emellanåt.

Sorgen är en känsla som är jobbig. Att någon person rycks bort och inte finns mer. För tre år sedan var en av gångerna jag drabbades av sorg. Sorg över Björns hastiga död. En person som jag inte hade haft så jättemycket kontakt med under åren men ändå en person som kändes nära. Just den sommaren var jag i Lysekil och han bodde inte så långt därifrån. Vi kom överens om att ses när de skulle vara nere vid havet för att dyka. Typiskt nog hände just den dagen en olycka istället på konståkningslägret jag var på. Min dotters kompis bröt foten under sista ispasset för veckan. Vi fick åka in till Uddevalla och vänta på operation. Jag kunde ta mig tillbaka till lägret för att hämta dotterns och kompisens packning. När jag stod där i bilkön för att köra på färjan åkte Björn av. Vi vinkade glatt och ropade ‘hej hej, vi får ses en annan dag’  genom våra nervevade fönsterrutor på bilarna. Det blev ingen annan dag! Några veckor senare omkom Björn i en dykolycka.

Jag tror inte många förstår min sorg då Björn var en person jag hade väldig sporadisk kontakt med. Han var aldrig med under min uppväxt, utan jag fick veta om min halvbror när jag var 19. Men sorgen finns där och han finns ofta med i mina tankar. Det är en stilla sorg som inte så många ser men som jag kan uttrycka i ett tänt ljus i minneslunden på kyrkogården. Det är gott att tända det där ljuset och tänka på det som var och på alla de minnen jag har. Att sitta där i tystnaden!

fb_img_1478196982822

‘Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är Jag, Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som du alltid gjort. Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mitt namn finnas med er därhemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig. Jag väntar på dig någonstans alldeles nära. Allt är väl. (Henry Scott Holland)

 

 

LAN…

…med 35 ungdomar i åldern 12-19!

Första dygnet är snart över och lite ångrar jag att vi inte bara tog ett 24 timmars LAN… 48 timmar är ju mer och roligare, eller. Några timmar fick jag på en obekväm madrass i hallen när en kollega bytte av mig. Inte någon värst sammanhängande sömn men det gör ju inget. Det är ju kul!

Vi får ju möta ungdomar i det livet de befinner sig i, och vara kyrka just där. Jag vet att spelande inte ser så bra ut om man väljer att titta utifrån det perspektivet. Det är mycket vapen, skjuta och döda. Men jag väljer att se det från ett annat perspektiv. Vi samlas, umgås och gör någonting tillsammans. Pratar en del och äter ihop. Jag får finnas där som en vuxen och vara med. Det kan pratas mycket om rätt moral i alla de spelen som produceras i mängd, jag vet. Men det är ändå mer värt att finnas i ungdomarnas liv, i deras ”real life” och visa på att Gud är med även där. Gud finns med i hela vår vardag. Jag kan få tycka det är kul med spelande och ändå ha en tro.

I går kväll kom ett tjejgäng och hälsade på killarna (det är flest killar som spelar). Blev en del snack med dem om kyrkans verksamhet som också är för dem. Föräldrar ringde och kom och gillade verkligen det initiativet vi tagit. Jag kan säga att hade vi haft plats hade vi kunnat ha 50-60 ungdomar här! Det är lite fler än det kan komma på en vanlig gudstjänst. Det häftiga är att vi kan ha gudstjänst med ungdomarna, även under ett LAN. Det var en fröjd att förbereda och det var häftigt att få använda sig av det jag tycker förhöjer, ljus och ljud. Och ungdomarna satte eller la sig framme vid koret, lyssnade, vilade, bad bönen Vår Fader och tände ljus. Jag tror inte det behövs mer för att presentera kyrkan och tro och kanske är det så vi sår ett frö.

img_20161031_230825

img_20161031_115517

 

 

 

Just bring the people!

Idag blir det inte så mycket skrivet… Ni kommer få en bildkavalkad istället från vår Storgatan 34, Eslövs egen ‘Hållplats för själen’

Jag känner mig så glad och lyckligt lottad att just jag får vara med i ett sammanhang där kyrkoråd,chefer och pastorat väljer att storsatsa på ungdomar och diakoni. Jag hoppas vi alla som arbetar med det infriar de förväntningar som finns. Personal och lokaler är klara. Nu är det upp till folket! Våga gå in genom den där dörren och känna av atmosfären att här, här kan jag stanna upp en stund. Stanna upp för samtal, fika, kreativitet. En plats där man kan få ställa de där frågorna eller samtala kring Gud, livet – kristen tro. En plats där jag kan få börja varje tisdag med morgonbön kl. 8.00. En plats där jag kan spela in vår egen podsändning… Ja, det finns hur mycket som helst… bara öppna dörren!

Vi använder oss av kreativitet i vårt arbete, som poddradio, filminspelning, foto eller annat skapande. Välkomna till Storgatan 34, Eslöv! Jag lovar, är vi på plats öppnar vi alltid för en kopp kaffe! Bring the people!

img_20161020_085537

img_20161013_195100

img_20161020_140323

img_20161019_180452

img_20161020_193047img_20161020_202906

Vad tynger dig…

…min kollega, vän eller dig jag möter där ibland på gatan?

Vad är det som skaver och inte riktigt sätts ord på? Vad är det som inte känns bekvämt i ditt liv? Något tänker jag att det måste vara, eller?

Jag möter dig och du suckar, pustar och tycker jobbet är kasst. Ingenting är roligt och engagemanget har försvunnit. Det är fel på än det ena, än det andra. Jag ser dig gå där och klaga och gnälla och jag hör hur du pratar med den ena efter den andra så du kan få utlopp för din otrivsel. En del får du med dig, andra inte. Jag funderar i mitt stilla sinne hur jag ska tackla just detta. För egentligen är det nog inte jobbet, eller hur? Egentligen tror jag det ligger något och skaver som rör det privata, det innersta, men där det blir lättast att angripa genom att klaga på arbetet, stressen, jäkten, cheferna, kollegorna… Ja, listan kan nog göras lång. Jag gissar att du tittar snett på mig med. Något utlopp för det som gnager måste ju ut. Du pratar säkert med andra om mig, hon den där som tror att hon är något.

Ja, jag är någon, liksom du! Jag är jag, med både positiva och negativa sidor. Jag vet vad jag är bra på och jag vet också vad jag behöver jobba med. Jag gissar att du ibland tänker att fy vad jobbig människa, varför ska hon ständigt komma med ett leende? Du börjar irritera dig på det också kanske? Andras glädje och livslust?

Jag önskar jag kunde säga det rakt ut, : – Hitta livslusten! Det är roligt på arbetet om jag själv gör att det blir roligt! Jag kan få utvecklas inom mitt arbete om jag är engagerad och pratar med min chef om både arbetets och min egen målsättning. Jag kan få en bättre livssituation om jag tänker positivt. Se inte allt som problem, se möjligheterna! Vi tycker inte lika i allt, ibland får jag anpassa mig, ibland du.

Nu tänker du säkert att ja, ja, du vet inte allt! Du har säkert inte några problem i ditt liv! Ditt liv är säkert som en tjusig ”räkmacka”.

Ja, jag är otroligt nöjd över mitt liv! Det kanske skaver i dig det med, att andra känner lycka och glädje i det de har. Jag har en fantastisk familj som jag älskar, syskon, vänner, fritidsaktiviteter. Jag tränar både kropp och själ. Jag har ekonomi så jag klarar mig och är tacksam. Tacksam över att just jag får ha det så bra. Men det finns en del saker som skaver i mitt liv också, saker som jag gråter över och tycker är otroligt jobbigt. Jag har  fått kämpa och jobba. Min envishet har säkert varit till stor hjälp att ta mig dit där jag är. Jag har haft relativt enkelt, men absolut inte helt. Jag är inte perfekt, inte på långa vägar, jag vet det! Mina känslor spelar spratt med mig rätt ofta. Jag analyserar och funderar på dina hårda ord du har ibland. De tar tag i mig. Men är det egentligen mig de är riktade mot? Jag vet att det är något som skaver i ditt liv, jag vet bara inte riktigt vad. Om du själv inte vill säga det!

i-guds-tystnad2

 

 

 

 

 

I Guds tystnad får jag vara
ordlös, stilla, utan krav.
Klara rymder, öppna dagar:
här en stund vid nådens hav.

I Guds kärlek vill jag vila,
vet mig önskad, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd.

I Guds Ande kan jag andas:
bön ger liv ur död som svar.
Ögonblickets närhet rymmer
allt som blir och är och var.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.”

 

 

Vid de orden mörknade mannen…

På en morgonandakt hade min kollega Peter texten om mannen som ägde mycket. Texten från Mark. 10:17-27. Texten i sig har jag hört och läst tidigare men Peters reflektion bär jag med mig…

I versen 20-22 står det: ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.

Vi vet inte vad som hände med mannen efteråt, det står inte i texten. Gick han iväg och kom tillbaka? Direkt eller kort tid efteråt? Han kanske behövde rejält med tid så det blev kanske år efteråt? Eller, han kanske bara gick och tänkte aldrig mer på orden Jesus sa? Han kanske funderade ett tag och något började gro i honom? Något han ville pröva, stöta och blöta med någon? I det arbete vi har kan vi aldrig riktigt veta vart det leder. Barn och familjer, konfirmander, ungdomar, äldre, vad ger vi till dem? Fastnar något när vi pratar tro och liv, kyrka, Jesus, Gud, Helig ande. Kan de förnimma någon känsla av att vara omslutna av Gud?  Det är inte så värst ofta vi får reda på om det vi gjorde eller sa påverkade människors liv till ett liv med Gud. Tänk ett konfirmandår! Tänk hur många vi möter. Här i Eslöv har vi ca 130 konfirmander, vad bär de med sig när de tar sin konfirmation? Vad har de för bild av vad kristen tro och liv innebär? Är det viktigt, eller oviktigt för dem? Vi får oftast inte veta och det gör kanske inget. Men hoppas, det gör jag. Jag hoppas de vill fortsätta söka och finna svar. Jag hoppas de söker vidare tillsammans med oss. Jag hoppas jag får se dem och träffa dem fortsättningsvis. Kanske nu, kanske senare. Vi får så frön och sen får Gud göra resten. Vi är inte ensamma om att allt vilar på oss. Gud finns där, nära! Läser vi vidare i texten så står det: Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt”.

Det vilar jag i! Jag får ge ut av den tro jag har och lita på att Gud bär. För Gud är ingenting omöjligt! Tack Peter för tankar på din reflektion!