Schlaug, Stig-Björn och en väldigt liten Gud

Skapelsens första morgon svepte en gudsvind fram över vattnet. Den finns kvar och fyller allt. Var skulle jag komma undan din närhet, vart skulle jag fly för din blick, frågar kung David i en tacksam utandning 1000 år före Kristus. Jag är med er alla dagar, sa Jesus som en konsekvens av allt detta. Min tro är att Gud är livets källa, oavsett vår tro.

Det betyder isåfall att humanetikernas kamp för att skapa sekulära frizoner utan Gudsnärvaro är hopplös. Om man så ritar in en gudsfri ruta på varje skolgård, så är Gud ändå där. Det betyder också att det inte går att prata om liv och död, människans villkor och skapelsens kondition utan att prata om Gud.

Ändå finns de dem som tycker att Svenska kyrkan ”pratar för lite” om Gud. I debatten kring Timbros rapport, där Svenska kyrkans ledning påstås vara formad inom ett marxistiskt ramverk, anklagas kyrkan för att ägna för mycket tid åt sådant som klimathot, krig och orättvisor. Som om det inte har med Gud att göra. Birger Schlaug, det före detta språkröret för Miljöpartiet, tas som sanningsvittne då han enligt Timbro inte tycker kyrkan ska ägna sig åt miljö. Kyrkan borde ägna sig åt Gud istället, som om Gud kan begränsas till en ritad gudsruta på varje skolgård.

I Människor och tro i P1 fick jag frågan för nån vecka sedan om jag inte har hört kritiken att Svenska kyrkan ”pratar för lite” om Jesus. Den som lyssnade hörde tröttheten i mitt svar… Hallå, välkommen till Svenska kyrkan. Varje dag pratar vi, sjunger, ber, lyssnar, gestaltar, smakar den gudsvind som blivit människa i Jesus Kristus. Det är inte hur många gånger vi säger ordet Jesus som är det viktiga – tänk om det vore så enkelt. Det viktiga är hur vi låter gudsvinden svepa genom våra händer, fötter och hjärtan. Så att ordet blir kött.

Stig-Björn Ljunggren skriver i en krönika i Piteå-tidningen förra veckan att ”kyrkan har droppat Gud för att inte irritera”. Jag vet inte riktigt vad han menar, men mot slutet faller han in i det svepande snacket om att kyrkan och ärkebiskopen inte vågar tala om Gud. Jag tänker att eftersom ”så många” – Schlaug, Stig-Björn, Sturmark och Timbro – lutar åt att kyrkan borde göra nåt annat än hon gör idag så irriterar hon uppenbarligen. Hon låter sig nämligen inte begränsas, lika lite som Gud kan begränsas.

Kyrkans uppdrag är att i varje tid gestalta evangeliet i ord och handling. Det sker ibland genom debattartiklar i riksmedia men framförallt genom dagligt arbete i alla församlingar. Där är sanningens ögonblick, när ”pratet om Jesus och Gud” blir till tröstande samtal med sörjande, en varm soppa till hungrande och en blick till den som ingen ser. Allt hör ihop: i debatt och samhällsengagemang ska kyrkan ge röst åt de svaga och utsatta och värna skapelsen som helhet och mänskligheten som en enda kropp.

Så, välkommen till Svenska kyrkan! Visst, det kan kännas tomt och ihåligt ibland, även irriterande eller meningslöst. Men grejen är att Gud inte ens begränsas av kyrkan. Tillsammans får vi svepas med av gudsvinden för att älska världen tillbaka till Gud. Det behövs. I ord och handling.