Rädslan för ett felsteg

Mediaveckan som varit: Tusen förolämpande mejl, mobilsamtal och blogginlägg från kränkta och jättearga sekulära humanister apropå min sorgliga dröm jag beskrev i förra bloggen. Öppna brev och slutna. Och en hel domkyrkoförsamling i staden där jag bor som tar avstånd från min sorg. Och kristna bloggare som förfasas över att jag ”raljerar” över ateismen. Krav på att jag ska stänga bloggen, be om ursäkt och sen vara tyst.

Lite märkligt, men nu vet jag var gränsen går för vad som är möjligt skämta om. Allt allt allt kan vi skämta om. Absolut. Det som är heligt för kristna, muslimer och judar – inga problem, det är till och med vår skyldighet att våga skämta om det. Men ett viktigt undantag: absolut inte förberedelsen för den sekulära samling efter den sekulära riksdagens sekulära öppnande. Nån måtta får det vara.

Härmed lägger jag ner den diskussion jag inte ens avsåg starta. Nu har jag känt doften av det ton- och känsloläge som gäller i det rummet. Gode Gud, hjälp mig öppna dörren. Utåt. Amen.

Att kräva felfrihet av sig själv är omänskligt. Ur kravet växer en rädsla för felsteg som gör att livet begränsas till bara säkra stigar. Själva rädslan för ett felsteg, fokus på ens egna fötter, gör att vi snubblar och missar omvärldens förlåtande blick. Fallet blir så onödigt stort, för att inte tala om domen över sig själv. Den som inte tillåter sig att göra fel kan inte heller förlåta sig själv.

Det är synd om människan sa Strindberg. Absolut. Särskilt den som tror sig kunna leva ett felfritt liv, utan en ond tanke och självisk handling. I teorin vet vi ofta hur det borde vara men i praktiken blir det annorlunda. Sådan är människans lott. Det är inte lätt att vända andra kinden till när man får ett slag under bältet.

Simul justus et peccator sa Luther. Människan är både rättfärdig och syndare. Både ock, inte antingen eller. Det finns en god kraft inom oss som brinner för att göra rätt. Men också en oförmåga att alltid göra gott. Vägen ut ur överkrav eller ständig skuldbörda är att bejaka både kravet och nåden. Att sträva efter det goda men också förlåta och bli förlåten.

Jag har mött många människor som lever med en inre rättegång. Det där blev fel, så där får du inte känna, du duger inte. Tusen inre röster som påpekar varje felsteg och utkräver självbestraffning. Inget fängelse är svårare att ta sig ur än ett sådant, ingen domare så hård som det egna jaget.

Så var finns frälsningen? Befrielsen? Jag tror den finns i kapitulationen. I bejakandet av tillkortakommandet men också mottagandet av förlåtelsen. Och tilliten till att detta erbjuds utifrån, att det inte hänger på mig själv. Vi kan inte frälsa oss själva.

För 325 år sedan skrevs psalm 43 i den svenska psalmboken, Jesus är min vän den bäste. Den är som en vandringspsalm genom det verkliga och mediala livet. Psalmen ger stadga åt stegen även på okänd mark liksom sinnesrobönen ger perspektiv på den egna insatsen:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Amen.