Jun 3

Glappet

Det är svårt att vara trovärdig och låta ord och handling gå ihop. Jag minns en gång hur en man skrek åt mig: ”hycklare!” Den gången tog jag inte illa upp. Det var en person som mådde dåligt och jag kände mig inte träffad. Men jag vet att det finns annat som är svårare att ta där jag/vi har ömma punkter. T.ex. gäller det klimatet. Biskoparna har skrivit ett brev om klimatet vilket är bra. Och idag har vår biskop Martin skrivit i Corren bl.a. detta: ”Sverige kan bli ett föregångsland som visar att en värld i harmoni med de tillgängliga resurserna är möjlig att förena med bibehållen ekonomisk välfärd.” Vems välfärd undrar jag? I vintras besökte jag Kenya och fick se konkret hur människor fått lämna slummen, (i vilket den största delen av världens befolkning bor) och kunnat flytta in i enkla hus, samtidigt som de kunnat börja försörja sig. De var stolta och glada för den välståndsökning de fått. Men det är förstås inte deras välfärd Martin menar. Men är det Danderyds eller? Inom  Stockholm lever man i genomsnitt 18 år längre i den stadsdel där det bor höginkomsttagare än i de förorter där det bor många låginkomsttagare. Vems välfärd? I kyrkan jobbar många med miljödiplomering men när det kommer till ekonomi och förvaltning av skogar, då är ord och handling långt i från varandra, som om det vi predikar i realiteten bara är för en intresseklubb engagerade som behöver höra det. Varför detta glapp? Varför har vi så svårt att bli det ”Tecken” som världen behöver se för att ge verkligt hopp? Med risk för att någon skriker hycklare till mig menar jag att vårt hinder är förnekelse och försvar, som i alla former av missbruk. Vi missbrukar vår jord och måste våga erkänna det. Och vi kan få upptäcka att ”välfärd” är något annat som bygger på hållbarhet, rättvisa, fred mellan folk, fred med naturen. Till helgen är det Klimatriksdag i Norrköping. Kommer jag, du eller någon av våra biskopar?

Maj 20

Vardagsmission i Norrköping

Hej igen. Nu var det ett tag sen jag skrev. Under vårvintern var jag som mest inspirerad då jag hade med mig många intryck från Kenyaresan. Sen blev det mycket annat arbete att göra. Men nu har jag tänkt att skriva både om kyrkans internationella arbete och om vårt församlingsarbete. Kyrkans internationella arbete är stort och vittförgrenat och det är kanske inte så lätt att känna sig delaktig i det om man är vanlig församlingsbo. Ändå är det förvånansvärt lätt att få kontakt med människor som är engagerade i ett visst projekt. Det är oftast bara att ringa eller skicka ett e-brev så kan man snart få svar på hur man når fram. Själv har jag varit mest engagerad då det gäller Israel/Palestina. En gång fick jag delar av min utbildning i Jerusalem på Svenska Teologiska institutet. Svenska Kyrkan har varit engagerad där i det Heliga landet sen i slutet av 1800-talet, inte minst genom Svenska Jerusalemsföreningen, där jag numera är ledamot av styrelsen. När föreningen bildades 1900 i Stockholm dröjde det inte länge förrän en lokalförening startade här i Norrköping. Och lokalföreningen finns fortfarande. Jag kan berätta mer om Jerusalemsföreningen en annan dag. Har funderat på vad det betyder att vara del i en världsvid kyrka? Jag tänker att det är att precis som vi gör här hemma, skapa relationer och att i alla dessa relationer vara bärare av hopp. Ett hopp som vi bär gemensamt i en ”annorlunda gemenskap”, som vi kallar för kyrkan. Vi tror också att Jesus Kristus går mitt ibland oss och att han sänder ut oss i olika uppdrag. Att känna sig ”sänd i olika uppdrag” är innebörden av mission. Och jag känner mig ofta stolt och glad över alla som engagerar sig antingen som frivillig eller anställd i kyrkans tjänst. Här i Norrköping är vi flera hundra människor som varje vecka går ut i ”mission” även om få av oss skulle kalla det så. Men det innebär allt ifrån att vara vardagskyrkvärd i någon av våra kyrkor, vara med i besöksgrupp, delta i opinionsbildning till ganska avancerat internationellt engagemang.

Mar 21

Sluta släng!

Vi är mitt inne i fasteperioden som räcker fram till påsk. Under fastan pågår Svenska Kyrkans fasteinsamling som i år syftar till ”allt för att utrota hungern”. Det har sagts att hungern är världens största lösbara problem, d.v.s. problemet går faktiskt att lösa. Människor ska inte behöva gå hungriga och definitivt inte behöva svälta ihjäl. Jag tror att det i allt detta behövs en kombination av både staters/organisationers/företags vilja att lösa problemet men också enskilda människors goda vilja att bidra genom att påverka och att försöka leva mer resurssnålt.  En viktig insats som vi kan tänka på är att sluta slänga i onödan. Vi kan tycka att det inte spelar någon roll om jag handlar fyra matkassar och när jag kommer hem så hivar jag den fjärde kassen direkt i soptunnan! Det är ju ändå min mat och mina pengar som jag kastar bort. Och det är faktiskt så mycket mat som kastas bort som en fjärdedel! Men den där fjärde matkassen hade någon annan kunnat köpa. Och alla resurser behövs! Men tydligen har mycket av vår mat fått mer av kosmetisk betydelse, för att det ska se fint ut. I t.ex. Tyskland kastar man bort bröd i en sådan mängd att om man eldade upp allt bröd skulle det kunna ersätta ett kärnkraftverk. Mycket av det brödet finns bara till för att det ska vara fullt i bröddisken sent in på lördagskvällarna då ändå brödförsäljningen har avstannat. Bättre vore förstås att man inte hade bakat det brödet och att energiförsörjningen hade anpassats bättre.  Ett annat exempel är den mängd elektronikskrot som slängs bort i form av laddare till mobiler och datorer. Men nu har EU tagit beslut om att fr.o.m. 2017 måste alla laddare vara utformade på samma sätt för att kunna användas i olika apparater. Det kommer innebära en besparing på 51.000 ton elektronikskrot inom EU! Och då handlar det om en stor mängd metaller som annars skulle ha kastats bort i onödan. De här exemplen visar förstås övertydligt på en ekonomisk galenskap då det gäller att hushålla med jordens resurser. Ekonomi betyder att hushålla. Fastetiden kan vara just den tid då vi låter ekonomin bli en andlig fråga om hur vi lever i samspel med hela skapelsen, med andra människor på jorden och i förhållande till jordens alla resurser. Allt handlar inte bara om priset vi betalar utan också om balans så att vi ger tillbaka och återställer det vi tagit. Att jorden kan återhämta sig.

Feb 19

Svåra frågor

I helgen var jag i Göteborg och såg en utställning på Världskulturmuséet: ”Africa is a big contry”. Det var enormt stora bilder från olika delar av Afrika. Just bilderna av verkligheten kan vara så olika! Under vår förberedelsetid inför Kenyaresan har ett antal knepiga frågor dykt upp och jag tänkte lyfta fram dem här. Första frågan är en helt inomkyrklig fråga om vad mission är idag? Mission är en av fyra grunduppgifter för Svenska Kyrkans församlingar, förutom gudstjänst, undervisning och diakoni. Missionsprofessor Kajsa Ahlstrand skiver i tidskriften Uppdrag mission att ordet ”mission fungerar inte längre, men det är svårt att se att det skulle kunna ersättas av ett enda annat begrepp”. Hon skriver också att trots att man sen över 60 år lämnat synen på mission som ”aktivitet i syfte att omvända människor till kristen tro” och alltmer övergått till ”Guds sändning i världen i syfte att upprätta sitt rike av fred, rättvisa och lovsång” så lever ändå bilderna kvar. Och det är säkert bilder som präglats från den tiden då kolonialismen hade sin höjdpunkt, t.ex. runt 1910 då det brittiska imperiet var som störst. Den tiden är verkligen förbi och idag handlar det om att bygga relationer mellan kyrkorna i nord och syd, om arbete för fred och rättvisa, om utbildning och ansvar för jordens överlevnad och att gestalta evangeliet i gudstjänsten. Detta leder vidare till nästa fråga om kollekten. Jo, kollekten är ett praktiskt, teologiskt och ekonomiskt problem. Den har alltid haft sin plats mitt i gudstjänsten, som en symbolisk offerhandling att dela med sig. Men problemet är ungefär detta: Först tas det upp som ett ärende att beslutas i kyrkorådet, som godkänner en lista för det kommande året. Sen är det präster, vaktmästare och kanslipersonal/ekonomiavdelningen  som lägger ner arbetstid med att samla in, räkna och kontera, därefter går vaktmästaren till banken för att lämna in alternativt kommer ett säkerhetsföretag och hämtar, banken tar avgifter osv. När vi ser hela den här kedjan av arbetstid och avgifter så kan det kosta mer än vad den sammanlagda kollekten gav. Så själva kontanthanteringen är otidsenlig. Men detta syns inte hos Internationella avdelningen i Uppsala. Där står ett insamlingsresultat som inte tar hänsyn till de faktiska kostnader som församlingarna har. Här måste snart ekonomer, teologer m.fl. ”uppfinna hjulet” för att vi inte ska lura oss  själva. Tredje svåra frågan gäller bistånd. Frågan om bistånd var det som fick känslorna att svalla som mest i vår studiegrupp. Kan vi säga att det kyrkan gör är bistånd? Bistånd har tyvärr ofta visat sig kontraproduktivt och gjort att människor hamnat i ett beroende som de inte tar sig ur. Ja, forskning visar att länder stannat i utvecklingen p.g.a. biståndet. I våra diskussioner var det dock jag som protesterade mest då jag kände att biståndsdebatten verkar lida av grova generaliseringar och att man utelämnar väsentliga detaljer. T.ex. behöver vi veta vem som ger bistånd: staten, kyrkan, NGO(non-governmental-organisations) o.s.v. Den mest kritiska debattboken som vi läste av Fredrik Segerfeldt(Biståndets dilemma) nämnde inget om att Sverige som biståndsland säljer krigsmaterial till olika länder vilket i många fall hejdar den viktiga utvecklingen för människors välfärd. Men att blanda in krigsmaterial verkar vara tabu. Och jag anar att det finns flera tabun som att ”marknadsekonomin löser alla problem” om den får fritt spelrum. Men gör den det? Alla kan ju inte starta egna företag. Om man sitter fast i prostitution och trafficking, om barn blivit hemlösa och blivit gatubarn, om konflikter tvingat unga pojkar bli barnsoldater osv. krävs helt andra insatser. Så i vårt samtal enades vi om att det behövs kompletterande insatser från omvärlden. Men det är uppenbart att bistånd behöver fasas ut då det handlar om sådant som ett land själv kan ta itu med, om viljan och kraften finns. Och i Afrika finns många länder som idag tydligt säger ifrån om biståndet. Man säger helt enkelt nej tack! Bilden av Afrikas länder som biståndsberoende håller på att förändras dramatiskt och det är både uppmuntrande och hoppfullt. Så är jag framme vid en fjärde sista fråga. Och det är egentligen den som som är anledningen till att vi åkte till Kenya. Frågan gäller om Mirkobanker är ett bra alternativ att investera i , ett alternativ till vårt mer traditionella internationella arbete? Precis som de övriga frågorna som jag försökt ställa går det att bryta ner den här frågan i ett antal frågor om hur just Jamii Bora sköts, om hur utvecklingen ser ut, om den kommer ge den utlovade utdelningen 2017, osv. Som lekman kan jag inte svara på det här men vi som deltog i resan kan förstås säga vad vi såg med egna ögon, att det i huvudsak är en mycket bra verksamhet som växer så det knakar. Jamii Bora har också en, som jag uppfattar det, fredsskapande och social potential, då människor från slummen upptäcker att de kan få samma tillgång och möjligheter som andra människor. En nyttig upptäckt, förutom att inse sin egen brist på kunskap, är att vi fick mötas med våra olika kunskaper och erfarenheter för att fundera på hur skapas ett gott samhälle? I Kenya fick vi höra flera föredrag om Kenyas vision 2030 där även Kenyas kristna råd var djupt involverade. Och jag förstår och inser att svaret på frågan vet de bäst själva. Om vi tror och vågar fortsätta satsa för att vi tycker att det är ”enligt kyrkans värdegrund”, då tror inte jag att vi blir besvikna. Utan jag tror att vi här i Norrköping kommer att kunna känna oss stolta över att vi gjort ett nytt vägval.

Feb 17

Morgonmässa

Jag sitter vid frukostbordet och funderar på det jag ska säga på morgonmässan. Jag försöker tänka vidare utifrån söndagens predikan om ”sådd och skörd”  så att det blir en fördjupning. Men nyheterna på radion sipprar in i mina öron: Nya intensiva regnoväder över sydvästra England, evakuering av människor från staden Homs i Syrien som varit instängda i två år, allt fler svenskar kan leva på enbart avkastningen av sitt kapital och kan leva oberoende av samhället utanför, och så en intervju med påven Franciskus om att han är oroad över globaliseringen och människors likgiltighet  som gör att människor blir mer upprörda över nedgången på börsen i Tokyo än om 1000 barn dör. Han säger att vi måste sätta människan i centrum! Jag hade tänkt att jag kanske skulle sagt något om det som förr kallades för nådens ordning. En sorts gudomlig ordning för hur vi växer i vår tro. Men jag har minnena från Kenya i färskt minne och tänker på den lilla kyrkan som vi var med och invigde och där vi planterade träd. Bilden av kyrkan där på savannen utanför byn blir som bilden av kyrkan i världen. Den är inte isolerad och bortom allt det där som ständigt pågår, som besvärliga väderförhållanden, oro för våldsamheter, för världsekonomins svängningar. Och risken är lika överhängande där som någon annanstan för att drabbas av en inre ödeläggelse av likgiltighet och kärlekslöshet. Ibland har jag varit trött på allt tal om kärlek, men jag kommer i stället säga att det behövs mer kärlek för att växa. Kärlek i relation till sanning, kärlek i relation till ensamhet och gemenskap, kärlek i relation till mening och hopp osv. Kärlek för att blir mer människa och medmänniska. När jag kom till Kenya möttes vi av den stora skylten: Karibu Nyumbamane – välkommen hem. Det var fint och jag kände mig rörd, för det var ju så sant! Om vi kan leva i kärlek och om vi ger kärlek åt varandra som en grund för livet, då kommer vi känna att vi är hemma även när vi rest längre bort än vi varit tidigare. Vi kommer vara hemma i oss själv antingen det är här och nu eller på väg in i evigheten. Allt detta är möjligt i den lilla kyrkan på savannen, som en plats för sådd och skörd, som ett tecken för världen.

Feb 6

Kyrkan i Kenya

I Kenya räknas 78% som kristna. Men vilka kyrkor de tillhör är lite oklart. Åtminstone stämde inte min kartbild. Jag förstår att många tillhör Anglikanska kyrkan sen den engelska kolonialtiden liksom presbyterianer. Men sen då? Jag frågar runt och får diverse underliga svar som Church of deliverence eller som jag ser på en plåtvägg i slummen: Jerusalem church! Och när jag försöker pressa en av medarbetarna om de som firar i just ”den kyrkan”, vilken kyrka tillhör de? Jo men de är massajer!

När vi på fredagen har en heldagskonferens på Kenyas kristna råd, förkortat NCCK, pratar de om ”kyrkan” i Kenya. Det låter ju ekumeniskt och bra. Ändå undrar jag om det är jag som är alltför bunden vid våra samfundsnamn eller om de utesluter några? Under dagen får vi lyssna till en lång rad presentationer och jag har redan sen tidigare i veckan insett att de hukar inte för att vara en maktfaktor i samhället. De är djupt involverade i det som kallas ”vision Kenya 2030″. Och av den anledningen är det ju en stor fördel att vara så enade som möjligt för att trycka på när det gäller uppbyggnaden av samhället, framför allt när det gäller skolor, sjukhus, bostäder och infrastruktur.

Strax innan lunch kommer en man in som liknar Jerry Wiliams och jag skriver i hemlighet att nu kommer Mr Dollar! Han är advokat och managementkonsult. Han har fått i uppdrag av NCCK att göra ett exploateringsförslag av ett stort markområde norr om Mombasa som ägs av NCCK. Där finns redan en lägergård för ungdomar men området ligger längs en attraktiv kuststräcka och kan användas till mer än så. Förslaget handlar om att bebygga med en jättelik turistanläggning för att NCCK ska få en trygg inkomstkälla. Men jag känner att det är bisarrt och efteråt är det många i vår grupp som trodde att öronen skulle falla av! Men är det vi som är alltför försiktiga och inte vågar förvalta våra talenter? Tankarna virvlar runt ungefär som min mage den där dagen. Hemma har det just skrivits om risktagandet med Jamii bora bank i Kyrkans tidning. Så kontrasterna är extrema. På rikskyrkans nivå vågar man inte ta några risker alls utan placerar värdepapper på samma konservativa sätt som de flesta andra penningförvaltare. Ungefär lika etiskt som alla andra företag som vill putsa på sitt rykte och utan att egentligen göra verklighet av den andra delen: ”enligt kyrkans värdegrund”.  Att våga satsa på ett projekt där människor kommer från slummen, som kan förändra människors livsvillkor i grunden, det vill man inte. Å andra sidan måste man ju agera ansvarsfullt. Det är ju ändå människors förtroende det handlar om att ta hand om kyrkoavgiften på ett sätt som kan ge avkastning och inte blir bortkastat. Det är inga lätta frågor. Men kyrkan lever i Kenya och vi ser kyrkor på alla möjliga platser. Ofta står det budskap på bussar och lastbilar om Jesus. Ofta är det plåtskjul som tjänar som kyrkor. Och särskilt en tycker jag om; en blåmålad plåtkyrka ute på savannen. Och så var det den lilla kyrkan vi invigde i vår by Kaputiei där vi avslutade med att plantera träd. Om ändå kyrkan fick vara en trädplantering!

Feb 4

Människor

Det är tidig fredag morgon strax efter 6 och jag har bestämt mig för att göra något ”förbjudet”. När jag är ute och reser brukar jag springa mina löprundor som jag brukar göra hemma. Jag har blivit avrådd att ge mig utanför det inhängnade hotellområdet för risken att bli överfallen. Men nu efter snart en vecka har jag tröttnat på det och vill ut. Vakterna släpper ut mig och ser lite undrande. Börjar med att springa svagt uppåt och känner att det går lite tungt. Det är ju ändå på ca 1700 meters höjd. Och jag får kryssa mig fram bland alla människor som går överallt. Så vänder jag neråt, in mot centrum av Nairobi för att runda den stora Uhuru-parken(Uhuru=frihet). Det som stör min löpning mest är dock all avgas från bilar och bussar som jag tvingas andas. Det vandrar människor i en strid ström från alla håll och de allra flesta är snyggt klädda, rena och ofta i högklackat eller i blankputsade skor. Och jag har börjat förstå att dessa människor kommer både från mer välbärjade områden lika väl som från slummen. Jag ser ytterst få människor i slitna eller trasiga kläder och bara en pojke som tigger. Jag kommer ha sett fler tiggare i Norrköping och Stockholm än i Nairobi. Under vår resa har vi träffat en hel del enskilda människor som gjort avtryck i mitt minne. T.ex. Wilson och Jane.

Wilson har tidigare varit kriminell och suttit i fängelse. Han bor fortfarande kvar i Mathares slum men är på god väg att resa sig ur fattigdomen. Han visar mig ett skotthål i magen och berättar om sin operation. Nu har han ett hus som väntar i Kaputiei dit han ska flytta. Det saknas bara en lagfart. Och han har fått hjälp av Jamii Bora bank för att spara och låna. Han säljer, liksom många andra, second handkläder. Kläderna kommer troligen från Europas alla klädinsamlingar och säljs nu på marknaden. Även Jane berättar, om våldtäkt, misshandel och prostitution, om att vara HIV-positiv men att hon får bromsmedicin. Och nu har hon också ett hus där hon bor och är sömmerska. Hon är vacker i sin fina hemsydda dräkt och ser stolt ut trots ett lite sorgset leende. Men hon är tacksam för att ha fått möjlighet till ett annat liv. Vi får höra flera liknande historier. Men inte bara sorgliga eller tragiska utan också kvinnor och män som träffas i sina grupper på banken för att utöka sina verksamheter. Det är visserligen i liten skala men de är ivriga och lite otåliga att utveckla. Så träffar jag Stanley Chunga. Han bor i Kaputiei och har en liten affärsrörelse vid sidan om Mpesa. Mpesa är ett ställe dit man går för att få ut lite kontanter eller att göra överföringar. Stanley säljer kakel och innertak. Han berättar att han och hans fru flyttat dit som pensionärer och att de hjälper till att coacha ungdomarna i byn. Han berättar också att han var i Örebro och Kumla ett år i slutet av 70-talet för att lära sig glastekniken hur man gör läskflaskor. Han hade haft en strulig ungdomstid men tack vare Sverigeresan hade han fått chansen att utbilda sig och fått ett bra jobb på ett bryggeri i Mombasa som expert på just läsk och ölflaskor.

Under de här dagarna känns det ibland hopplöst att tro på en verklig förändring då problemen är gigantiska på alla fronter. Ändå möts vi av en stor optimism och människor fyllda av hopp. En sån person är Betty Ginkonyo. Hon är barnläkare, hjärtspecialist och  uppvuxen under enkla förhållanden på Kenyas landsbyggd.  Hon har tillsammans med sin man byggt ett helt specialistsjukhus (invigt 2006) och är nu i full färd med att bygga ut samt att starta upp till 30 kliniker runt om i landet. När jag ser henne berätta tänker jag att hon har både hjärta och hjärna med en drivkraft som få. Pröva gärna att googla på Thekarenhospital.org.

Även om Kenya är ett land med stora kontraster så saknas det inte människor med drivkraft och höga ambitioner. Och trots de svåra kravallerna för 6 år sen har man på politisk nivå lagt fram en ambitiös vision: Kenya 2030 som det råder politiskt samförstånd kring.

Sjukhusbesöket tar längre tid än planerat men vi äter sen lunch på Karen Blixens trädgårdscafé. Och sen hinner vi inte se Karen Blixenmuséet. Men jag är inte besviken. Jag har ju fått träffa Betty!

Feb 2

Kaputiei

Nu är jag faktiskt redan hemma igen, även om vi var på hemväg i 22 timmar. Jag kommer dock fortsätta att berätta om mina upplevelser och intryck. I torsdags åkte vi till Kaputiei ca 6 mil utanför Nairobi. Som ni förstår är bostadssituationen i Nairobi en katastrof. Därför är det inte konstigt att många skulle önska att bra bostäder byggdes till rimliga priser och som blev tillgängliga för de som nu bor i någon av stans slumområden. Under Mikrofinanshusets paraply finns Urbanis Skandinavia med koppling till Urbanis Africa. Och det är genom detta bolag som en hel by har byggts och är under utveckling. Vi åker den stora Mombasavägen åt sydost och viker av och stannar ”som vanligt” på ett av Jamii Boras branschkontor där chefen är mycket glad och positiv. Det här kontoret kommer vara det närmaste till Kaputiei. Så åker vi de sista kilometrarna, nu på grusväg. Halvvägs passerar vi en nybyggd bro över en bäckravin som ”vi” byggt och som underlättar att ta sig över även under regnperioder. Landskapet här är en öppen slätt med enstaka farmer och plantager. Annars liknar det Ölands stora allvar med små buskar och bara enstaka träd. När vi kommer fram blåser en torr varm vind och det är tyst. Vi ser några enstaka människor och så börjar vi vår rundvandring. I ett område finns förberett flera rader med små butikslokaler för olika slags handel eller hantverk. De ligger till vänster om själva byvägen. Till höger breder bostadsområdet ut sig där det ligger upp till 1000 små hus(tror jag) i räta rader. Längst bort ser vi ett vitt tält rest bland husen och plötsligt hör vi en kör sjunga och glada tjut och skratt. Vi skyndar dit för det är Te-time med massor av muffins, kakor, sötpotatis, cornflakes(som chips) och det är en påtaglig glädje över att vi har kommit. Efter fikastunden passar vi på att hälsa på hemma hos flera personer. Jag tittar in i Wilsons hus. Han bor dock inte där eftersom det är sprickor i väggarna och behöver lagas. Medan han väntar på det bor han kvar i Mathare. Några hälsar på hemma hos Jane. Och kvinnan som tog emot oss alla berättar själv om hur hon tidigare levt som tiggarkvinna. Ja, många har svåra livsberättelser men nu är de på väg att resa sig. Vi vandrar vidare och ser på vattenreningsanläggningen och så skolan förstås. Barnen är fint klädda i skoluniformer och är glada över att vi kommit. Men av läraren får vi veta att de presterar sämre på eftermiddagarna eftersom de är hungriga. Det finns ingen skolmatsal och de har heller ingen egen mat med sig. Så det är lätt att förstå att de blir energilösa när klockan hunnit bli fyra. Sanningen är att de faktiskt svälter under dagen.  Och alla problem är långt ifrån lösta i Kaputiei. Vi får höra om en hel del hinder på vägen men samtidigt finns en stark beslutsamhet att det måste lösas på det ena eller det andra sättet. Efter att ha sett en lite finare del med nybyggda hus vandrar vi mot kyrkan som ska invigas. Vi ifrån Norrköping har med oss en ikon, målad av en av våra församlingsbor, föreställande Jesus som rider in i Jerusalem. Vi vet inte alls vad som väntar men där ovanför byn står nu kyrkan, visserligen utan port och en hel del annat som fattas men dock en kyrka som ska tas i bruk. Jag och Thomas får agera präster från vår grupp och vi möts av fyra pastorer från olika församlingar. Så drar det hela igång och våra afrikanska kolleger läser texter och predikar om Salomos tempel och om Esra. Thomas och jag anknyter till dopbefallningen och hur den första församlingen möttes i jublande glädje i Apostlagärningarna. Våra pastorskolleger talar engelska och swahili och en av dem agerar översättare och ledare med en röststyrka så att vi nästan blåser bort! Men vi ler stort och glatt och jag överlämnar ikonen och ger mina reflektioner om hur vi möts längs vägen här i Kaputiei med både våra sorger, bekymmer men också med vår glädje, precis som när alla människor ropade ut Hosianna, Davids son! Varma vindar blåser in sand men också glädje i våra hjärtan. Efter att vi bett för kyrkan och församlingen går vi ut och så får var och en plantera (ett träd eller) drömmar! Jag lovar att komma tillbaka om några år för att se hur högt trädet vuxit. Det har blivit sen eftermiddag och det är så vackert som en riktigt varm julidag hemma i Sverige. Men så annorlunda och så långt bort. Jag har sett några spännande småfåglar, massajernas kor vandrar runt och betar, och jag har sett en fågel som liknar en mindre struts. När vi lämnar byn ser vi till vår glädje en flock zebror som vandrar på en lång rad. Tack för en fin dag och tack för att vi fått dela era framtidsdrömmar om ett bättre liv!

Jan 30

Mathare

Dagarna går fort och programmet är välfyllt men jag ska försöka berätta om besöket i Mathare igår. Mathare är ännu ett slumområde i Nairobi med uppskattningsvis  800.000 invånare, boende på 1,5 kvkm! Ingen vet hur många det är. Och hälften är barn. Jag känner att jag får svårt att hitta orden för det som är slum, som är fattigdom. I alla de tre slumområdena tillsammans bor säkert fler än 2,5 miljoner människor. Omfattningen går bortom mitt förstånd! När man närmar sig slummen tilltar förfallet av hus, sopor ligger överallt, gatorna blir sämre och sämre. Och så dyker plåtskjulen upp tätt tätt. Innan vi går in i gyttret av skjul uppsöker vi den lokala Jamii Bora-banken och pratar med personal och kunder. Där inne kunde det vara vilken bank som helst. Sen är det Wilson och hans kompisar som visar vägen. Det vi möter är värre än vi tidigare sett och vi får ta oss fram försiktigt mellan husen där stigen är sönderskuren av djupa fåror med en rinnande sörja. Och här vandrar människor kors och tvärs. Och även höns, getter, ankor. Ibland håller man nästan andan för att stanken är hemsk. Men oftare luktar det av kolos som ändå är lite trivsam. Jag kunde säga att vårt besök var förfärligt. Att det var det värsta jag sett. Och att det var ovärdigt människor att leva så. Men jag måste också vara ärlig och säga att jag var glad under besöket, mest av allt p.g.a. barnen! Överallt fanns det barn, särskilt runt skolan. Och en sån glädje har jag aldrig sett hemma i Sverige! De var fyllda av leklust och nyfikenhet och ropade i talkör: How are you? Precis som de vuxna gör. Och så ville de hälsa på oss och gärna känna på vår hud. Vi tittade också in hos två av Jamii Boras kunder och möttes av en varm generositet, mitt i detta enkla liv. Jag fortsätter att treva mig fram för att berätta. Men jag vill nog ändå avsluta med att säga att vi fått se stor fattigdom och en stor mänsklig rikedom, sida vid sida i Mathare.

Jan 28

Jambo från Kenya!

Efter en hel dags resa landade vi i Nairobi i söndags kväll. Jag ska erkänna att jag var lite rädd vid landningen och kände mig rörd när vi kom ut i den varma kvällsvinden. Och så möttes vi av en stor skylt där det stod Karibu Nyumbamane = välkommen hem(på swahili). Det kändes fint. Nu har vi varit här i två intensiva dagar. Första försöket med internet fungerade inte men nu går det bättre. Vi bor på ett väldigt fint hotell med en underbar trädgård och pool. Jag började dagen idag med att simma 12 varv för att få lite motion. Men jag störs av all säkerhet som omger oss, med höga murar, rakbladsvass taggtråd och elstängsel. Och jag har varnats för att springa min morgonrunda. Men kontrasten mot mitt hemmaliv har vuxit skyhögt då vi besökt Jamii Bora banks branchkontor ute i två stora slumområden. Men mitt humör har också stigit under dagens lopp! Nu i eftermiddag har vi varit i Kibera, som är Afrikas näst största slumområde med ca 1,3 miljoner invånare. Vi började med bankkontoret för att sen besöka olika kunder som fått lån till sin verksamhet. Och det var positivt. Visst är det olika världar vi lever i men människor är vänliga, artiga och välklädda. En av kunderna var en apotekare som hade det mest minimala apotek jag sett, på säkert mindre än 20 kvm. Han hade fått allt förstört under oroligheterna 2007-2008 men fått lån av banken och fått börja från början. Nu funderade han på att utöka verksamheten. Olika fåglar sjunger i trädgården och nu väntar middagen. Känner mig lite som om jag befann mig i ”Mitt Afrika”.