FN:s klimatförhandlingar påbörjar nu sin andra vecka i Bonn. Detta är hittills den enda kvarvarande inplanerade förhandlingssessionen inför det stora klimatmötet, COP17, i Durban, Sydafrika, i december. Men det står redan klart att det kommer krävas fler möten innan Durban om något substantiellt ska komma ut ur årets förhandlingar. Förra veckan präglades av möten bakom stängda dörrar där representanter från civilsamhällets organisationer (NGOer)t fick förlita sig på rykten som sipprade ut och där enda tillfället att påverka var i korridorerna mellan mötena. Ironiskt nog var det enda mötet som var öppet det som handlade om NGOers medverkan i Durban.
Men vilka är då nyckelfrågorna under förhandlingarna just nu? Kyotoprotokollets första åtagandeperiod går ut i slutet av 2012 och i dagsläget finns det inga bindande åtaganden efter det. EU säger sig fortfarande villiga till en andra åtagandeperiod, vilket utvecklingsländerna kräver, men fler och fler industriländer hoppar av vilket gör att en andra period nu är väldigt osäker. Ingen vet idag hur ett eventuellt nytt klimatavtal ser ut och frågan är varför så många är villiga att riva det hus de bor i innan de ens har sett ritningarna för sitt nya hus.
En annan stor fråga är hur klimatfinansieringen ska gå till. Det krävs och kommer krävas enorma summor pengar för utvecklingsländerna att anpassa sig till klimatförändringarna och för att undvika framtida utsläpp av växthusgaser samtidigt som deras ekonomier växer. Alla är överens om att dessa pengar behövs och man är relativt överens om hur stora summor det krävs. Det man däremot inte vet är varifrån pengarna ska komma. I dagsläget tas, bl.a. i Sverige, pengar från biståndet och kallas för klimatfinansiering. Det finns flera problem med detta, varav ett är att fattigdomsbekämpningen blir lidande. För att försäkra sig om att det tillkommer nya finansiella medel krävs därför nya intäkter. Ett sådant förslag är att belägga flyg och sjöfart med t.ex. en CO2-skatt. Utsläppen från dessa transportmedel är idag mer eller mindre oreglerade och de beräknas år 2020 stå för runt 10% av de totala växthusgasutsläppen. EU är positiva till sådana avgifter men här är det stora exportländer och växande ekonomier som Kina och Indien som är mer skeptiska.
Men den absolut största frågan, och som allt egentligen kokar ner till, är hur de totala utsläppen i världen ska minska så att vi kan komma att klara att medeltemperaturen inte ökar med mer än 2 grader, eller ännu hellre 1,5 grader som förmodligen är det som krävs för att följderna för många, bland annat små önationer, inte ska bli katastrofala. Bara för någon vecka sedan, strax innan förhandlingarna här i Bonn påbörjades, kom nya siffror som visar att utsläppen för närvarande är de högsta hittills uppmätta. Den nedgång av utsläpp vi såg i spåren av den ekonomiska krisen är utraderad och nivåerna är nu högre än innan krisen.
Svårigheten med förhandlingarna är att det känns som att alla talar olika språk. De fattigaste länderna kräver, med rätta, att de som orsakat klimatförhandlingarna även är de som ska ta ansvar för att klara klimatkrisen. De stora utvecklingsländerna, som Kina, Indien och Brasilien, vill inte att ett kommande klimatavtal förhindrar deras ekonomiska tillväxt. Medan EU och resten av den industrialiserade världen mest är mån om att vår livsstil inte ska inskränkas alltför mycket samtidigt som de som idag släpper ut mest (d.v.s. Kina och USA) ska ta det största ansvaret. Då man lyfter upp rättviseaspekten med våra egna delegater kommer de som oftast med olika ursäkter som, senast idag, att rättviseaspekten har så många faktorer och tolkningar att om vi lyfte upp det på bordet skulle vi aldrig få till något avtal.
Det är i denna brokiga förhandlingsgryta jag skall förstå och förhoppningsvis kunna påverka något under veckan. Jag lovar att återkomma om några dagar och berätta vad, om något, som hänt.
Jacob Risberg, policyhandläggare Svenska kyrkan
Lämna ett svar