Att kämpa för mänskliga rättigheter är att kastas mellan hopp och förtvivlan. I förrgår kände jag mig lycklig efter att under en vecka ha mött Jenny Neme, generalsekreterare för freds- och icke-våldsorganisationen Justapaz från Colombia. Hon hade berättat om hur Justapaz arbetar på lokal nivå med att utbilda i fredlig konfliktlösning, dokumentera övergrepp mot mänskliga rättigheter för att sedan föra upp erfarenheterna från den lokala nivån med ett arbete på nationell och internationell nivå. Tillsammans med stora delar av civilsamhället lyfter de vikten av att Colombia nu bestämmer sig för att gå mot en hållbar och långsiktig fred där hela samhället inkluderas i fredsbyggandet och där kvinnor är en del av den processen och finns med där beslut fattas. Deras 25 år långa erfarenhet av att arbeta lokalt för fred ger dem trovärdighet.
Igår morse möttes jag av den hemska nyheten att den honduranska människorättsaktivisten Berta Caceres har mördats i sitt hem! Min lycka förbyttes till sorg och bestörtning. Berta Caceres är urfolk av gruppen Lenka och har under årtionden kämpat för Lenkas, Garífunas och andra urfolks rättigheter och kämpat för miljön i det område de bor i. Hon var med och startade den nationella urfolksorganisationen COPINH.
Under de senaste veckorna har jag känt stark tillförsikt och tro på att kampen för mänskliga rättigheter trots allt långsamt går framåt. 20 år efter att inbördeskriget i Guatemala slutade dömdes för en vecka sedan två militärer för brottet mot mänskligheten för sexuellt slaveri. Det är första gången en nationell domstol prövat och dömt för detta brott som definieras i Romstadgan. Under åratal har guatemalanska kvinnoorganisationer och människorättsorganisationer samlat bevis och förberett målet. Efter 30 år fick de kvinnor som hölls fångna som sexslavar på en militärförläggning under lång tid, i början av 1980-talet, se hur rättvisa skipades. Domen visar att Guatemala långsamt går vidare på sin väg för att ta itu med sitt förflutna och det som hände under det 36 år långa och grymma inbördeskriget.
Domen fick mig att känna hopp om att rätten till sanning, rättvisa och gottgörelse kan uppfyllas, även om de som drabbats av människorättskränkningar ibland tvingas vänta lång tid. I februari 1999 stod jag på torget i Guatemala city tillsammans med 10 000 andra människor när Guatemalas sanningskommission presenterade sin rapport där de slog fast att ett folkmord begåtts när fler än 200 000 människor hade dödats under inbördeskriget – de flesta av dem mayabefolkning. Trots den noggranna dokumentationen av vad som hände under inbördeskriget i Guatemala har nästan inga av de ansvariga ställts inför rätta. Istället har människorättsförsvarare i Guatemala fortsatt utsättas för hot, fysiska attacker, smutskastning och ställts inför rätta, anklagade för påhittade brott.
I Colombia har kvinnorörelsen och de organisationer som arbetar för kvinnors mänskliga rättigheter lyckats påverka regeringen och FARC-gerillan i deras förhandlingar om ett fredsavtal dem emellan. Efter påtryckningar satte regeringen och FARC upp en underkommission för genus med representanter från kvinnoorganisationer. De har tryckt på för att det sexuella våld som har begåtts inom konflikten i Colombia ska ingå i regeringens och FARCs samtal. Såsom på många andra platser har detta ämne varit tabu att tala om och inga av de väpnade aktörerna har velat erkänna att de använt sexuellt våld som en del av sin krigföring. Nu kommer långsamt mer och mer information fram om hur sexuellt våld systematiskt har använts av de olika väpnade aktörerna.
Mordet på Berta Caceres får mig att känna mig nedslagen, nästan deprimerad. När ska det bli möjligt att kämpa för mänskliga rättigheter utan att behöva riskera sitt liv?
Så länge civilsamhällesorganisationer och människor hotas och begränsas i sitt arbete är det vår plikt som människor att finnas där och låta dem som överlever bära vittne om vad de har varit med om. Det är vår plikt att orka lyssna på ofta fruktansvärda berättelser om övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Det är vår plikt att kräva rätten till sanning, rättvisa och gottgörelse för dem och ge röst åt dem som inte längre lever.
Berta Caceres hade sedan flera år tillbaka dödshot emot sig. Hon berättade 2013 för Amnesty om hur dessa påverkade henne och begränsade henne i sitt arbete. Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter hade också beviljat henne skyddsåtgärder. Dessa skyddsåtgärder slog fast Honduras skyldighet att se till att hon hade effektivt skydd. Så sent som förra veckan kallade Berta Caceres till en presskonferens där hon berättade om morden på fyra medlemmar från hennes lokalsamhälle.
Det brutala mordet på Berta Caceres måste utredas effektivt och omvärlden måste ägna större intresse åt den allvarliga situationen för mänskliga rättigheter i Honduras. Övriga stater kan inte acceptera att Honduras inte garanterar allas rätt att arbeta för mänskliga rättigheter utan bidrar till förtryck mot dem. Vi som arbetar för mänskliga rättigheter måste ge honduranska människorättsförsvarare ännu mera stöd och reflektera över hur vi kan bidra till att öka deras trygghet.
Kondoleanserna efter mordet på Berta Caceres har strömmat in till COPINH: http://www.copinh.org/article/solidaridad-activa-con-el-copinh-adhesiones-al-pro/.
Alla vi som sörjer mordet på Berta Caceres och som ser det som ett nederlag i kampen för mänskliga rättigheter får nu samla oss och söka ny kraft för att fortsätta arbeta tillsammans.
Svenska kyrkan arbetar i Honduras tillsammans med Luterska Världsförbundet och den luterska kyrkan ICLH. Det luterska världsförbundet samarbetar i Honduras med småbondeorganisationer, lokala miljö- och demokratiorganisationer och ingår i nätverk där COPINH har funnits med.
Sofia Nordenmark, policydialoghandläggare Latinamerika, Svenska kyrkans Internationella avdelning
Lämna ett svar