Fågel Fenix – Gaza reser sig ur ruinerna

Joanna Lilja bloggar efter ett besök i Gaza:

- Du vet fågelstatyerna vid Palestine Square, säger Suhaila, och tittar på mig lite finurligt

- Det är fågel Fenix, du vet, han som reser sig ur askan. Det är symbolen för Gaza.    

Jag klamrar mig fast vid Suhailas ord, så här två veckor efter mitt besök i Gaza. För i orden finns det styrka och hopp. Hopp om en bättre framtid, hopp om att Gaza, likt fågel Fenix, ännu en gång ska resa sig ur ruinerna av ett våldsamt krig, ett krig där civila drabbats hårt. Fågel Fenix har i urkyrkan också symboliserat Jesu uppståndelse och även det är trösterikt.

Förstörelsen är mycket omfattande, framförallt i vissa delar av Gazaremsan där hela områden har förstörts. Israels offensiv ”Protective Edge” har resulterat i över 2,100 dödsfall, mer än 11,000 skadade och att 110,000 människor fördrivits från sina hem.[1] Med över 18 000 förstörda bostäder och skolor och ett sextiotal skadade sjukhus och hälsokliniker är behoven enorma.  Många kan inte återvända, en del har flyttat in i ruinerna där deras hem en gång stod. I likhet med andra krigssituationer så lever kvinnor och barn i särskild utsatthet.

De psykosociala behoven är akuta, människor har förlorat barn, föräldrar, syskon och kusiner såväl som hem och hus. Vissa av de som kunnat återvända till sina bostäder vill inte längre bo kvar i sina hem, för hemmet förknippas inte längre med trygghet. Men man känner stor skam över denna känsla – många av deras grannar har inte ens ett hem att återvända till.

 Ahmad arbetar för en lokal organisation som har varit involverad i hjälpinsatser runtom i Gazaremzan. Han berättar att hans sexåriga dotter redan hunnit genomleva tre krig och att familjen använt olika strategier för att skydda dottern och avleda hennes uppmärksamhet under anfallen.

- Vi klappade i händerna när bomberna föll och låtsades att det var någon i närheten som sköt raketer för att fira bröllop. Men ju äldre hon blivit, desto svårare har det blivit att undanhålla vad som händer, säger han.

 Personal som jobbat dygnet runt med att rädda liv har också själva lidit förluster. Dr. Maher Ayad jobbar på Al Ahli Arab Hospital som drivs av den anglikanska kyrkan. Han berättar om hur personalen dagligen riskerade sina liv genom att ta sig från hårt utsatta områden till deras arbeten på sjukhuset för att vårda sjuka och skadade, varav en stor del hade svåra brännskador.  I nuläget tar man emot ett trettiotal patienter dagligen för rehabilitering och uppföljning av medicinska behov för skadade från attackerna, samt försöker ta hand om de som står i kö för operationer.

 I stadsdelen Shiyaiya totalförstördes en statlig klinik i de israeliska bombattackerna och ca 90 000 personer har nu endast en klinik i området att förlita sig på. Dr. Issa Tarazi driver kliniken genom sitt arbete för Near East Council of Churches Department of Services to Palestinian Refugees i Gaza. Han berättar att man efter krigets slut nu tar emot 150-200 patienter dagligen. Strömavbrott på upp till 18 timmar per dag och dålig tillgång till vatten, bränsle och mediciner gör att behoven är fortsatt stora.

Hiba Zayyan från UN Women berättar om en kvinna som hon mött efter förra kriget. I samtal om vad hon förväntade sig av FN, men också av framtiden svarade kvinnan: ”Jag förväntar mig ingenting av FN. Men jag förväntar mig fler krig”. Det visade sig att hon hade rätt. Dr. Maher uttrycker en liknande oro och säger:

- Vi kan aldrig vara helt lugna. Vi kan bli attackerade igen om ett år, ett dygn eller en vecka.

Det är också det perspektivet som genomsyrar diskussionerna om katastrofberedskap. För den humanitära situationen i Gaza beror på kriget. Och på blockaden. De vi möter i Gaza är samstämmiga i sin analys och understryker med emfas att situationen i Gaza är en humanitär katastrof med politisk grund och att det finns därmed finns en politisk lösning. Blockaden måste hävas.

Joanna Lilja

Policyhandläggare, Mellanöstern

[1] UN OCHA – Occupied Palestinian Territory: Gaza emergency Humanitarian Snapshot, 8 September 2014. http://www.ochaopt.org/documents/humanitarian_snapshot_8september_2014_opt_v4.pdf

Fredspriset till Malala uppmärksammar allas rätt till utbildning och fredsarbete i Pakistan

Idag tillkännagav Norska Nobelkommitteen att Malala Yousafzai från Pakistan har fått fredspriset tillsammans med barnrättsaktivisten Kailash Satyarthi från Indien. De fick priset ”för sin kamp mot förtryck av barn och unga och för alla barns rätt till utbildning”.

Malala Yousafzai är onekligen den mest kände av pristagarna. Som 11-åring började hon blogga från Swatdalen om talibanernas övertagande och deras försök att förbjuda flickor som hon att gå i skolan. Hon fortsatte att vara en orädd förkämpe för rätten till utbildning och blev alltmer känd i Pakistan och utomlands för sitt engagemang. Detta innebar också att hon fick motta allt fler hot och när hon inte tystnade beslöt talibanernas ledare i Pakistan att göra sig av med henne. Den 9 oktober 2012 sköts hon genom huvudet av en attentatsman – hon var på väg hem med skolbussen efter att ha gjort ett prov. Malala överlevde mirakulöst efter lång behandling och blev en världskänd symbol för kampen för flickors rätt till utbildning.

Nyligen var en delegation från Svenska kyrkan i Pakistan för att tillsammans med samarbetspartner inom ACT-alliansen utveckla vårt arbete för fred och försoning samt genusrättvisa. Under besöket fick vi se en film med Malala ett par år innan attentatet.

Hon hade flytt från den talibankontrollerade Swatdalen och gjorde något så självklart som att gå i skolan tillsammans med andra flickor. Hon höll som en vanlig skolflicka upp sin teckning för att visa hur alla världens religioner bör samverka för att göra världen bättre och ge flickor möjlighet till utbildning.

Hennes kamp är långt ifrån över. I Pakistan förvägras fortfarande flickor att gå i skolan och detta gäller inte enbart i områden kontrollerade av extremister. Flickor ges generellt i Pakistan, liksom i många andra länder, betydligt sämre möjligheter till utbildning än sina bröder.

Under besöket i Pakistan mötte vi många människor som med risk för sitt eget liv arbetade för kvinnors rättigheter och för religiös tolerans och rättigheter för alla religiösa grupper i Pakistan. Kan priset till Malala påverka deras situation och möjligheter att arbeta?

För att detta skall bli verklighet måste omvärlden, både företrädare för regeringar och det civila samhället inse att Pakistan, trots alla utmaningar som landet står inför, är ett nyckelland för utvecklingen i regionen. Risken är att Pakistan ses som en pendang till Afghanistan och att huvudfokus ligger på ett säkerhetstänkande där militära lösningar blir dominerande. Istället måste ett långsiktigt utvecklingstänkande och engagemang från omvärlden bli mycket tydligare. Så att människor som Malala, som verkar på fredlig väg för mänskliga rättigheter, stärks och kan göra Pakistan till ett gott samhälle för alla.

Johan Hasselgren
Programhandläggare för Asien

Erkännande av Palestina – ett steg i rätt riktning

Svenska regeringens beslut att erkänna Palestina kan vara ett viktigt steg för att få igång fredsprocessen. Det kan på sikt leda till en hållbar tvåstatslösning där israeler och palestinier lever sida vid sida inom säkra och erkända gränser. Det säger Erik Lysén, internationell chef för Svenska kyrkan. Läs hela pressmeddelandet.

Svenska kyrkans syn på situationen i Israel och Palestina och vägar till en rättvis och hållbar fred finns att läsa i följande positionspapper.

 

Direkt från Islamabad – samtal med RLA-pristagaren Asma Jahangir

Lärdomar från en MR-aktivist i Pakistan

Strax innan jag ska åka ut till Islamabads flygplats efter en givande resa i Pakistan får jag och några svenska och norska kollegor möjlighet att möta juristen och MR-aktivisten Asma Jahangir som nyligen presenterats som en av 2014 års Right Livelihood Award (ibland kallat det alternativa Nobelpriset).

Hon är liten dam 60+ som kommer in i rummet där vi väntar, tittar försiktigt på oss och konstaterar lite torrt att hon till sist varit tvungen att skaffa sig en skottsäker bil eftersom hon hela tiden lever under hot efter att i över 30 år riktat kritik mot kränkande lagstiftning och brott mot mänskliga rättigheter oavsett vem som suttit vid makten. 

Asma Jahangir i möte med Svenska kyrkan 1 okt 2014

Asma Jahangir i möte med Svenska kyrkan 1 okt 2014

Imponerade av hennes mod frågar vi vad som driver henne:

-          Jag vet inget annat jag kan göra. Jag kan inte hjälpa det, men jag måste bara fortsätta. Det handlar inte om mod. Om jag skulle oroa mig så skulle det inte vara någon idé att fortsätta. För det handlar ju inte om mig som person som dom är ute efter, det handlar om vad jag engagerar mig för. Om jag bara slutar stå upp mot förtryck och övergrepp så skulle allt vara lugnt.

Hennes ögon blixtrar till och hon fortsätter beskriva sitt engagemang:

-          Varje gång jag tänker på dessa små skolflickor som kidnappats i Nigeria [Boko Haram] och på de hemskheter de har fått utstå blir jag så upprörd att jag inte vet vad jag ska göra. Samtidigt som många miljarder dollar årligen investeras i säkerhet, militärt försvar och till och med atombomber, så kan man inte skydda dessa flickor. Det är jobbigt att inte kunna göra något härifrån. Men jag ska göra vad jag kan för att detta inte händer här. Tyvärr så finns det exempel på att flickors situation, särskilt i de västra delarna av Pakistan, blir alltmer utsatt. De nekas skolgång och frihet att röra sig i samhället. Vi har exempel på hedersmord och syraattacker. Jag har redan bestämt att jag måste åka dit för att undersöka saken, trots att jag blivit hotat med krav om att inte lägga mig i. Detta är den verkligt viktiga frågan för oss i Pakistan idag, inte protesterna som pågår mot sittande regeringen i Islamabad. Det är flickornas situation som borde få folk ut på gatorna.

Hur ser du på religionen och religiösa aktörers roll för mänskliga rättigheter?

-          Religiösa aktörer kan spela en väldigt positiv roll för att stärka lokala samhällen och människors kunskap om sina sociala och ekonomiska rättigheter och stå upp för goda värderingar. Men jag har oerhört svårt för religiösa ledare som inte är ansvariga mot de människor som de ska tjäna och missbrukar sin makt för att uppvigla till hat och våld. Vi har sett många exempel i Pakistan där omvärldens vilja att skapa samarbete med religiösa aktörer fått motsatt verkan genom att istället stärka religiös extremism.

Vilka faktorer ser du som särskilt viktiga för att se en positiv förändring i Pakistan?

-          Yttrandefriheten är central. Även om det funnits många kulturella tabun när det gäller mänskliga rättigheter så har jag och andra MR-aktivister utnyttjat möjligheten att t.ex försvara religiösa minoriteters rättigheter och ge rättshjälp i många fall där hädelselagstiftningen missbrukats. Men vi behöver också öppna upp vårt samhälle på många andra sätt och exponera vårt folk och våra politiker för positiva demokratiska exempel.

-          Sen har jag lärt mig att förändring är möjlig. Det går att få framsteg när det gäller mänskliga rättigheter. Men du behöver uthållighet. När jag började tala publikt mot hedersmord så kritiserade alla mig och sa att det var omöjligt. Nu har parlamentet röstat igenom två lagförslag som båda kriminaliserar hedersmord. Förändring är möjlig!

-          Förutom uthållighet och arbete bakom kulisserna måste man också ha rätt timing så att man kan få uppmärksamhet och opinionens stöd för den förändring man vill se. Man måste kunna påvisa svart på vitt när politiker bryter mot sina egna lagar. Dagens diktatorer har blivit väldigt skickliga på att spela ”the human rights game” så vi som aktivister måste alltid ligga steget före.

Vad betyder Right Livelihood-priset för dig?

-          Det betyder oerhört mycket för mig och för alla som ägnar sina liv åt att stå upp för mänskliga rättigheter i Pakistan. Jag trodde att jag skulle börja varva ner, lämna över jobbet åt andra, men priset har verkligen gett mig en helt ny påfyllning av energi. Nu vill jag visa alla som trott på mig och stöttat mitt arbete att vi har mer att göra. Jag känner mig som 30 igen!

-          Jag ser verkligen fram emot att komma till Sverige och jag vill utnyttja tillfället att visa att det finns många positiva krafter i Pakistan som står upp för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Det är dessa krafter som vi måste tro på och både civilsamhället, kyrkorna och internationella beslutsfattare kan bidra med solidaritet, stöd och politisk påverkan.

PS. Följ länkarna för mer läsning om Asma Jahangir, Right Livelihood Award och Svenska kyrkans samarbete med RLA och engagemang för mänskliga rättigheter, demokrati och en möjliggörande miljö för civila samhällets organisationer. DS.

Asma Jahangir och Svenska kyrkans delegation i Pakistan fr vänster Margareta Koltai, Niklas Eklöv, Johan Hasselgren

Asma Jahangir och Svenska kyrkans delegation i Pakistan fr vänster Margareta Koltai, Niklas Eklöv, Johan Hasselgren

Anti-gaylagar hotar demokratin

Russian Open Games

Open Games i Ryssland är ett av många initiativ som drabbats av ett hårdnande politiskt klimat. Foto: Mathilda Piehl.

I veckan har det rapporterats om ett nytt lagförslag i Kenyas parlament. The Republican Liberty Party föreslår, bland annat, offentlig stening av ”personer som utövat sodomi.” Kenya har länge varit ett strategiskt viktigt land i regionen för aktivister från de omkringliggande länderna, till exempel som tillflyktsort för ugandier som tillfälligt eller permanent behövt evakueras. Förslaget kommer från ett litet parti och verkar redan ha förkastats, då det strider mot konstitutionen, men initiativet får ändå konsekvenser och visar på en oroande utveckling.

För några år sedan handlade det internationella arbetet med sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck mycket om att stötta små initiativ. Aktivister som ville ha en workshop kring medieteknik, några ville fira Pride, andra ville trycka en tidning. De flesta var glada när frågorna synliggjordes och många diskussioner handlade om att verka för avkriminalisering av samkönade sexuella handlingar. Lagarna, i cirka 80 länder, var för det mesta gamla sodomilagar, rester från tidigare kolonialmakter som inte använts i större utsträckning.

Idag ser kartan helt annorlunda ut. Det pågår en mycket omfattande och repressiv backlash och konsekvenserna av dagens snabbt accelererande politiska beslut och diskussioner är svindlande. Begränsningar av yttrandefrihet och organisationsfrihet, nedsatt hälsa i stora grupper, fattigdom, utsatthet, mord, mob-justice och så vidare. Frågor som handlar om enskilda människors val av livspartner eller sexuell partner, om vad jag gör med min egen kropp, får enorma och orimliga politiska konsekvenser.

Framförallt frågan om homosexualitet har fått proportioner som är svåra att överblicka eller påverka från gräsrotsnivå. Synen på sexuell läggning har blivit ett sätt att definiera nationsstaten, att berätta vem man är och vem man inte är. Statsöverhuvuden som Putin i Ryssland, och likasinnade i Georgien och Moldavien, använder frågan för att ena nationen.

De är inte ensamma om att måla upp frågan som ett hot utifrån, något som riskerar att splittra och förstöra den kulturella nationella essensen. Samma typ av retorik går att återfinna i flera afrikanska länder, där Uganda och Nigeria stått i strålkastarljuset vad gäller repressiv lagstiftning.

Samtidigt rapporterar media om vilka som är homosexuella, med namn och bild, och politiska ledare använder anklagelser om homosexualitet för att smutskasta sina opponenter. I Malaysia anklagades och fängslades till exempel oppositionsledaren Anwar Ibrahim för sodomi, enligt honom själv en del av en smutskastningskampanj. Denna typ av smutskastning undviks inte genom uttalad heterosexualitet utan genom att avsäga sig den oppositionella rösten.

Vittnesmål från hela världen berättar om ökad repression och förföljelse. Sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck används som argument för demokratiska begränsningar och inskränkningar. Lagarna medför problem ur många aspekter, men det hotfulla klimatet är också förödande i sig. Rädsla och skam är utmärkta hinder för utveckling.

Svenska kyrkan uppmanar makthavare att fråga sig vad de kan göra åt denna backlash, hur ämnen som rör sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck kan bemötas på politisk nivå. Det är dags att ta ett samlat grepp, som inte göder föreställningen om att homosexualitet är en västerländsk import, och att en plan för framtiden formuleras.

 

Hopplöst omodernt med kärnvapen

Idag har ärkebiskop Anders Wejryd skickat ett brev till utrikesminister Carl Bildt där han uppmanar Sverige att åter komma med på banan som en verklig kraft för kärnvapennedrustning. Läs brevet här och pressmeddelandet här.

Brevet är en viktig signal om att kärnvapenfrågan är en fråga som förtjänar större politiskt engagemang, men också utrymme i svensk media och i den offentliga debatten.

Varför är det så att denna fråga fått så lite uppmärksamhet?

Vilka vet t.ex att det denna vecka pågår ett viktigt förmöte i FN om kärnvapennedrustning inför nästa års stora uppföljningskonferens om ickespridningsavtalet Non-Proliferation Treaty (NPT)?

Vilka vet att det fortfarande finns ca 20.000 kärnvapen i världen idag fördelade mellan nio länder – vapen som står redo att avfyras inom loppet av minuter?

Vilka har tänkt igenom vilka fruktansvärda konsekvenser användningen av bara ett av dessa vapen skulle få för mänskligheten och för vår planet?

Frågan är inte ”80-tal” – den är viktig nu.

Jag måste erkänna att jag själv fram till för något år sedan inte tänkt så mycket alls på kärnvapenfrågan. Detta trots att jag i 3:e klass skrev fredsdikter om kärnvapen och med mina föräldrar lyssnade på Alva Myrdal i Stockholm när hon tagit emot fredspriset 1982 . Ett besök i Hiroshima 2002 gav visserligen både starka bilder och upplevelser till de fakta jag läst om under studietiden om hur den första atombomben direkt dödade 80 000 människor (av stadens ca 350 000 invånare) och totalförstörde 69% av alla byggnader. Men minnet bleknar snabbt.

Men tur är att det är många andra som oförtrutet arbetat för att skapa opinion om kärnvapnens humanitära konsekvenser, som mycket närmare än vi i Sverige lever under kärnvapenhot eller protesterar mot den falska säkerhet som de 5 NPT-kärnvapenstaternas ”skyddsparaply” ger. Jag mötte många av dem i Sydkorea förra året under Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan och blev imponerad av deras engagemang och övertygad om att frågan i högsta grad är aktuell som en global överlevnadsfråga. Därför är det positivt att Kyrkornas världsråd och många av dess medlemmar har arbetat länge för en kärnvapenfri värld. I Sverige har engagemanget på senare år framför allt burits av Svenska läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.

Ickespridningsavtalet NPT har sett få framsteg de senaste åren och i den internationella realpolitiken så är det kärnvapenstaterna som i mångt och mycket sätter agendan. Det är förvisso helt centralt att kärnvapenstaterna är de som primärt tar steg mot nedrustning och ytterst totalt avskaffande, men det finns nu ett allt starkare stöd för att ett internationellt förbud mot kärnvapen är viktigt av humanitära och folkrättsliga skäl och att ett sådant förbud inte är något som ska vänta på att NPT-processens hela handlingsplan är genomförd. Ett nytt internationellt momentum växer fram.

En första internationell konferens om kärnvapnens humanitära konsekvenser hölls i Oslo förra våren med stor diplomatisk närvaro och starkt civilsamhällsengagemang. En uppföljningskonferens hölls i Mexico i februari i år och i december har Österrikes regering inbjudit till en tredje uppföljningskonferens. Sverige har deltagit i dessa konferenser men inte gjort några uttalanden eller markeringar om att regeringen sätter någon större vikt till initiativet eller att det är en process som har potential att driva nedrustningarbetet även inom NPT framåt.

Som medlem av Kyrkornas världsråd är Svenska kyrkan del av det växande internationella engagemanget för ett humanitärt förbud mot kärnvapen och att kärnvapen elimineras från vår planet. Kyrkornas världsråd har frågat oss varför Sverige, som under så många decennier varit i framkant när det gäller det internationellt nedrustningsarbete, mänskliga rättigheter och humanitära frågor varit så passiv i denna fråga. Det är många som undrar.

Ett svar från Carl Bildt på brevet från Anders Wejryd behövs, liksom en mer humanitärt inriktad svensk säkerhetspolitik – både i politisk retorik och internationell praktik.

Frågan är inte omodern. Men kärnvapen som källa till säkerhet är det!

Ett folkhälsoproblem av epidemiska proportioner – var tredje kvinna i världen drabbas

Mäns våld mot kvinnor är fel. Om detta tycks världens ledare i internationella fora såsom FN vara överens. Åtminstone på pratnivå, och till en viss gräns.

Fortfarande finns många länder där våldtäkt inom äktenskapet inte klassas som ett brott och i en mängd länder är barnäktenskap lagligt eller socialt accepterat. Fortfarande finns otaliga länder där lagar för att skydda kvinnor mot mäns våld förvisso finns men inte implementeras, inte innebär något egentligt skydd, inte i det levda livet.

Världens ledare lever inte upp till sin skyldighet att stoppa detta våld. Våld i nära relationer är inte en privat fråga eller en familjefråga. Det är ett strukturellt våld och en samhällsfråga. Samhället måste ta ansvar för att bryta våldet.

Mäns våld mot kvinnor är kränkningar av de mänskliga rättigheterna men det är också en hälsofråga. Idag på världshälsodagen väljer jag att lyfta fram den aspekten.

Mäns våld mot kvinnor är inte ett problem som sker i vissa delar av världen eller i vissa delar av vårt samhälle. Förra året kom Världshälsoorganisationen (WHO) med en rapport som visar att var tredje kvinna har varit utsatt för fysiskt eller sexuellt våld av en partner eller sexuellt våld av någon som inte är deras partner. Var tredje kvinna i världen.

Våld mot kvinnor är enligt WHO ett folkhälsoproblem av epidemiska proportioner och som kräver akuta åtgärder. Förutom de direkta skadorna som den utsatta drabbas av såsom hjärnskakning, benbrott och tandskador så visar forskning att våldet också har långsiktiga hälsokonsekvenser. Kvinnor som utsatts för våld har en ökad självmordsrisk, är mer benägna att drabbas av kronisk smärta, fibromyalgi, mag-tarmsjukdomar samt att missbruka alkohol och droger. Våldet kan dessutom leda till att kvinnorna drabbas av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) vilket bland annat innebär en störning av balansen av stresshormon vilket ökar risken för autoimmuna sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar såväl som infektioner och cancer.

Det finns lovande program mot våld i nära relationer och de behöver utvärderas och användas i större skala. Framgångsrika förebyggande insatser innefattar, enligt WHO, bland annat att utmana normer som stärker mäns överordning och kontroll över kvinnor, reducera barns utsatthet för våld, reformera diskriminerande familjelagstiftning, och att stärka kvinnors ekonomiska rättigheter och tillgång till utbildning.

För att dessa brott mot mänskliga rättigheter, detta epidemiska folkhälsoproblem ska kunna stoppas krävs det att vi inte bara pratar om det utan att det får uttryck i konkret handling. Det krävs beslut om resurser, kunskap, krav och politiska påtryckningar som i långt högre utsträckning står i proportion till omfattningen av problemet. Vi får inte stanna vid de fina formuleringarna, vi måste investera för att uppnå förändring och då krävs verklig politisk vilja.

Annika Lindé

Handläggare för genus och teologi

 

To Fund or not to Fund, that is the question

AP Photo by Stephen Wandera showing children in Uganda holding placards supporting the Anti-Homosexuality Bill and President Yoweri Museveni

AP Photo by Stephen Wandera showing children in Uganda holding placards supporting the Anti-Homosexuality Bill and President Yoweri Museveni

Uganda has been much in the public eye recently. This comes as no surprise to those of us who for some time have watched the way the Government of Uganda has been responding to challenges to its authority. December 2012 was a catastrophe for the Government of Uganda. Donors suspended $300 Million in aid to the country because of the disappearance of $13 Million from the office of the Prime Minister. As a result the Anti-Homosexuality Bill was again raised and promised to the people of Uganda as a Christmas gift. Within civil society it has been considered for some time that this Bill was simply being used to divert attention away from many of the glaring problems a country like Uganda faces. But is this the whole story?
The signing of the Anti-Homosexuality Bill in so many ways caught us all of guard. Our own discussions with both the Swedish Embassy in Kampala and partners we work with in Uganda like the Uganda Joint Christian Council (UJCC) indicated that there was a low probability of this law being passed. But the hard reality is, that on 20th December 2013 it was passed by the Ugandan Parliament and on 24th February this year it was signed into law by President Y. Museveni.
There has been a substantial international response to the passing of this legislation. Countries have cancelled aid or realigned funding moving some towards Civil Society organizations who are not in favour of the Anti-Homosexuality bill. There are always casualties though. The first one in this engagement came on 13th of March when 87 health care professionals working in the field of HIV lost their jobs because of the realignment of funding by the USA. The World Bank has withheld or postponed $90 Million earmarked for the Ugandan Health system. All Nordic countries are relooking the way in which funding is given to Uganda. After having being upheld as a model of HIV responses Uganda has been losing ground recently. In certain areas like Kitgum and Pader in Northern Uganda HIV prevalence is climbing fast and has in places already reached 12.8%. Clearly there is a need for more rather than less intervention to bring HIV under control.
It is worth mentioning that neither the Anti-Pornography Bill in Uganda, which has been withdrawn or the Anti-Gay Marriage Bill in Nigeria which also passed and was signed into Law on 14th of January this year, have solicited the same level of opposition internationally. Both of these have had massive negative impacts. The Anti-Pornography Bill has seen women and some men stripped and publicly humiliated. The same has been true in Nigeria concerning the Anti-Gay Marriage Bill, where men suspected of being Gay have been stripped, beaten and forced to perform “gay sex” in public.
The question we face then is how to respond. It is easy to engage “from the gut” in a situation which goes completely against our belief structures. How do we engage with a partner who has not made statements against the Anti-Homosexuality Bill? Can we work in Uganda at all? Should we not withdraw completely? If we withdraw do we have any further avenues for positive engagement to try and influence attitudes? If we stay are we not supporting the exclusion of HIV and other Sexual health and reproductive services to members of the LGBT community? What of the challenging gender attitudes in Uganda, and the high rate of sexual and gender based violence? As difficult as these questions may seem to be, an authentic response needs to be informed not only by our own opinions, but also taking into account what people concerned about these issues in Uganda are saying. The Civil Society Coalition on Human Rights and Constitutional Law (CSCHRCL) in Uganda has issued a set of guidelines for National, International and regional partners working in or with Uganda. For the first time they have advocated for a redirection of funding, but state clearly that they oppose any cancelation of funding to Uganda. They believe that critical support is needed in Uganda which can build the capacity of Ugandan Civil Society to more effectively launch an internal opposition to these laws. In line with these guidelines the Church of Sweden continues our partnership with UJCC in supporting their work in reexamining gender and the way current attitudes on gender are affecting sex and sexuality generally, and looking at ways of addressing all forms of gender based violence, including the violence being experienced by people from the LGBTI community in Uganda.
The CSCHRCL also calls for positive African religious voices to speak out against the Anti-Homosexuality Bill in particular. One such voice has come from the Anglican Archbishop of Cape Town. In an article published on Sunday 16th March he eloquently defined Christian reasons for opposing the legislation, while honestly stating the challenges faced by the Anglican Church in Southern Africa on same sex marriage. http://www.iol.co.za/sundayindependent/speak-out-on-homosexual-oppression-1.1661944 A further positive and nuanced perspective can be seen in the recently published Huffington Post interview with Anglican Bishop Tengatenga of Malawi. It shows also the effects of an uninformed anti-homophobia response in parts of the USA. http://www.huffingtonpost.com/2014/03/15/james-tengatenga-anglican_n_4966753.html?utm_hp_ref=fb&src=sp&comm_ref=false#sb=3061682b=facebook What is clear is that there are no easy answers, but equally that sitting on the sidelines as a spectator is also not an option. A prayerful, informed and consultative response is demanded of us, and as Church of Sweden we commit ourselves unreservedly to this.

Vem tar ansvar för Sveriges politik för global utveckling?

Hörsalen på Medelhavsmuséet vad fullsatt idag när CONCORD Sverige presenterade Barometer 2014 som mäter trycket på Sveriges politik för global utveckling – PGU. Bakom rapporten står 12 organisationer, däribland Svenska kyrkans internationella arbete, som tillsammans med CONCORD Sverige nu för femte gången i en rapport betygsätter hur Sveriges regering lever upp till sina åtaganden om en samstämmig politik.

Barometern belyser målkonflikter och tittar på Sveriges agerande inom sex olika politikområden; klimat, migration, finans, handel, säkerhet samt företag och mänskliga rättigheter. Dessutom presenteras en åtgärdslista med 8 konkreta förslag på hur politiken kan förbättras när det kommer till samordning och att hantera målkonflikter.

Det är i år 11 år sedan Sveriges regering genom PGU antog riktlinjer för att säkerställa att alla Sveriges politikområden bidrar till en rättvis och hållbar global utveckling. Rapporten visar på många framsteg men slår samtidigt fast att det kvarstår flera målkonflikter som går stick i stäv med Sveriges mål för global utveckling och fattigdomsbekämpning.

Genom PGU har Sverige satt upp ambitiösa åtaganden, som visat sig svåra att leva upp till i praktiken. En av de stora utmaningarna rör just den politiska viljan och samordningen av Sveriges samstämmighetspolitik.  Detta slås också fast i en nyligen framtagen rapport från Statskontoret som bland annat kommer fram till att det råder otydlighet rörande vad PGU faktiskt innebär rent konkret, och att politiken inte är politiskt prioriterad.

PGU ligger idag huvudsakligen på UD:s bord, och ses framför allt som något som i huvudsak rör biståndspolitiken. För att PGU ska få bredare genomslag krävs det att politiken bättre förankras i riksdagens arbete, och i de olika utskotten.

För att diskutera samordningen av PGU samt de målkonflikter som rapporten tar fasta på hade CONCORD Sverige bjudit in tre riksdagsledamöter till lanseringsseminariet; Henrik von Sydow (M), ordförande skatteutskottet, Jonas Eriksson (MP), vice ordförande näringsutskottet samt Allan Widman (FP), ordförande EU-nämnden. Alla tre var överens om att PGU behöver synliggöras mer och förankras i riksdagens arbete på ett mer långsiktigt och strategiskt sätt.

Att PGU efterlevs är en nyckelfaktor för att Sveriges olika politikområden ska dra åt samma håll och verka för, och inte emot, en hållbar global utveckling. Världen idag är alltmer sammanflätad och med det uppstår frågor som berör oss på ett direkt sätt, som Sverige behöver ta ställning kring. Bristen på Sveriges regerings förmåga att hantera målkonflikter drabbar i första hand människor som lever i fattigdom. Det är nu viktigt att Sverige tar fasta på de riktlinjer för en samstämmigpolitik som upprättades år 2003, och förnyar sina åtaganden för att säkerställa att Sveriges politik bidrar till en bättre värld!

Läs mer om Barometer 2014 här >>>

 

Svensk vapenexport fortsätter att bryta mot målen med Sveriges utrikespolitik

Är det inte dags att bli förvånad?

Igår släpptes exportsiffrorna för Sveriges export av krigsmateriel för 2013 av Inspektionen av strategiska produkter (ISP).  Exporten uppgår totalt till 11,9 miljarder kronor vilket är en ökning med 22 % jämfört med 2012 och närmar sig 2011 års rekordsiffror då Sverige var det land som sålde mest vapen i världen per capita.

Thailand är den enskilt största mottagaren genom försäljningen av JAS 39 Gripen (3319 Mkr). Övriga länder i topp 5 är USA (1206 Mkr), Norge (962 Mkr), Saudiarabien (750 Mkr) och Indien (709 Mkr). Tillsammans står dessa 5 mottagarländer för 58 % av den svenska krigsmaterielexporten. Noterbart är att länder som Bahrain, Förenade Arabemiraten, Egypten, Israel, Oman och Ukraina som på olika sätt bryter mot centrala demokratiska värden och kränker mänskliga rättigheter och folkrättens principer fortsätter att vara mottagare av svenskt krigsmateriel.

ISP:s generaldirektör kommenterar ökningen i Sveriges radio att det inte är förvånande då det är stora vapensystem som får genomslag i statistiken. Det är också fortsatt ekonomisk kris i EU-området som gör att exporten till övriga världen ökar.

 Att ISP som ansvarig myndighet inte är förvånade är förstås inte förvånande. Men vad som borde förvåna de flesta övriga är:

  • att exporten till stater som saknar grundläggande demokratiska institutioner eller som kränker mänskliga rättigheter fortsätter, och att den ökar över tid. Detta sker trots att riksdagen i kölvattnet efter den s.k. Saudi-affären tagit beslut om att lagstiftningen för export till icke-demokratier måste skärpas
  • att Sverige fortsätter att exportera till länder där det pågår interna väpnade konflikter som t.ex Indien och Thailand.
  • att Sverige över tid exporterar vapen till allt fler stater som räknas som utvecklingsländer (Human Development Index under 0,8), trots att EU:s gemensamma ståndpunkt rörande krigsmaterielexport (del av svensk lag) säger att hållbar utveckling måste beaktas.

Hur har det blivit så här?

Fred, demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling är kärnvärden för Sveriges utrikespolitik. Det framgår både av regeringens utrikesdeklaration som presenterades förra veckan och i Sveriges politik för global utveckling (PGU) som är ett av de viktigaste styrdokumenten för svensk utrikespolitik. Så varför följs inte detta i praktiken när de svenska riktlinjerna tydligt slår fast att krigsmaterielexport inte får stå ”i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”?

En talande bild av att den svenska exporten står i strid med Sveriges utrikespolitik är från Center for Global Development som årligen sammanställer ”The Commitment to Development Index”. Sverige ligger i topp när det gäller helhetsbedömningen av biståndet, men betyget dras ner på grund av Sveriges omfattande export till fattiga och icke-demokratiska stater. Inom delområdet ”security” får Sverige får sämst ranking av alla rankade stater. 

När ISP eller ansvariga politiker får frågan om hur detta kan fortgå  framförs oftast att export tillåts på grund av att det finns ”säkerhets- eller försvarspolitiska skäl” (Lag (1992:1300) om krigsmateriel). Kontentan är alltså att de säkerhets- och försvarspolitiska skäl (där också industripolitiska skäl tas in) prioriteras högre är de utrikespolitiska, trots att det ska råda samstämmighet.

 Ärkebiskopen har vid flera tillfällen fört fram Svenska kyrkans oro över denna utveckling:

 – Vapen ska inte säljas till länder där kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum. Försvarsindustrins exportintressen ska inte ges företräde framför humanitära, demokratiska och människorättsliga bedömningskriterier i tillståndsprövningen. Sverige måste ha en samstämmighet mellan de högt uppsatta målen om att främja demokrati och mänskliga rättigheter och regleringen av den svenska vapenexporten. 

Att denna tydliga målkonflikt tillåts fortsätta är förvånande, men det finns möjligheter att åtgärda problemen. Den tvärpolitiska riksdagsutredningen om krigsmaterielexport (KEX) har ett viktigt uppdrag att hitta sätt att skärpa regelverket så att de uppenbara målkonflikterna undanröjs. Endast så kan Sverige bli ett land som inte i första hand är världsledande på att sälja vapen, utan ett land som satsar både politiska och ekonomiska resurser för att verka för en fredlig, hållbar och rättvis värld. För detta krävs modiga politiker som vågar ta beslut som rubbar status quo. Men om detta ska ske behövs också ett ökat engagemang hos oss medborgare som vill se en ändring så att 2014 inte bara blir ett ”supervalår” utan också ett ”fredsår” – inte bara för att det är 200 år sedan Sverige senast var i krig, utan för att det var då fredspolitiken blev viktig för Sverige igen.