Förintelsens minnesdag: Albanien har något att lära oss

Idag den 27 januari högtidlighålls Förintelsens minnesdag. Det är 71 år sedan de överlevande i Auschwitz-Birkenau befriades. Sju årtionden. Så nära vår egen tid ligger världshistoriens mest systematiskt genomförda folkmord, planerat och genomfört i centrum av Europa, i Europas protestantiska och katolska hjärta.

1938, inför upptakten till Förintelsen, när allt fler judar flydde Tyskland, ställde Sverige och Schweiz krav på Tyskland att judar lätt skulle gå att identifieras genom sina pass. Så kom passen med J-stämpeln till, inte för att judar skulle kunna ges skydd, utan för att kunna stoppas vid gränsen, också efter Kristallnatten. För romer – som också drabbades hårt under Förintelsen – hade svenskt inreseförbud då gällt allt sedan 1914 – och fanns kvar till 1954.

Foto: Yad Vashem's Central Database of Shoah Victims' Names.

Foto: Yad Vashem’s Central Database of Shoah Victims’ Names.

Men det fanns bland de europeiska länderna ett intressant undantag till den omfattande likgiltigheten inför judarnas öde: Albanien. Ett litet, för många ganska okänt land i Europas periferi, ett land med muslimsk majoritet. Ett undantag som förtjänar att vara mer känt.

Om man gräver i centralarkivet för det judiska folkets historia vid Hebreiska universitetet i Jerusalem hittar man en reserapport från Albanien som 1945 skickades av den brittisk-judiske affärsmannen Leo Elton till universitetets förste rektor, Judah Magnes, en av de ihärdigaste förespråkarna för en fredlig lösning i Palestina, med jämlik samexistens.

Resan till Albanien hade Elton gjort tio år tidigare, 1935. Elton var djupt bekymrad över hur judarna i Europa blev allt mer klämda mellan en växande antisemitism – Hitler hade kommit till makten två år tidigare – och Storbritanniens vägran att trots förföljelserna låta fler judar invandra till det brittiska mandatet Palestina.

Elton ville komma på en lösning och kanske, tänkte han, fanns den i det lilla landet på Balkan. Albanien var inte bara bördigt, landet var också glest befolkat – där bodde bara en miljon – och så hade det rykte om sig att vara fritt från antisemitism. Han reste till Albanien, såg stora utvecklingsmöjligheter i landet och fick dess inställning till judar bekräftad, också av ministrar i den albanska regeringen.

”Religiös intolerans är något tämligen okänt här”, förklarade en av de albanska ministrarna. Slutsatsen i Eltons reserapport blev att ”Det finns ingen som helst anledning att inte anta att judiska nybyggare skulle leva i fullständig harmoni med den brokiga befolkningen”.

1939, fyra år efter Eltons resa, invaderades Albanien av Italien. Från 1943 till slutet av 1944 följde tysk ockupation. Men Eltons intryck av Albanien stod sig, på ett remarkabelt sätt. I det till 70 procent muslimska Albanien blev det en hederssak att skydda judarna. ”Alla judiska barn ska sova med era barn, de ska äta samma mat, vi ska alla leva som en familj”, beordrade premiärministern, Mehdi Bej Frashëri, sina landsmän. Albanska judar som bodde i huvudstaden smugglades förbi tyska vaktposter och evakuerades till landsbygden, där de gömdes av lokalbefolkningen. Inte bara civilbefolkningen deltog i räddandet av judarna; albanska tjänstemän saboterade systematiskt tyska försök att identifiera och gripa judar.

Yad Vashem, det israeliska centret för forskning och utbildning kring Förintelsen, konstaterar: ”Albanien, det enda europeiska land med en muslimsk majoritet, lyckades när alla andra europeiska nationer misslyckades”. Där visas just nu utställningen Besa: A Code of Honor. Foto: Yad Vashem: World Holocaust Center, Jerusalem

Yad Vashem, det israeliska centret för forskning och utbildning kring Förintelsen, konstaterar: ”Albanien, det enda europeiska land med en muslimsk majoritet, lyckades när alla andra europeiska nationer misslyckades”. Där visas just nu utställningen Besa: A Code of Honor. Foto: Yad Vashem: World Holocaust Center, Jerusalem

I dokumentärfilmen Besa. The Promise (2012) medverkar några av de som gömde och några som blev gömda. Deras historier är remarkabla. Trots att de inte hade det fett tog tiobarnsfamiljen Kazazi in den judiska flyktingfamiljen Amarilio. Myzafer, ett av de kvarlevande syskonen i familjen Kazazi, berättar att alla i den judiska familjen fick muslimska namn för att skydda dem: David blev Daut, Fatima blev Fatma, Matilda blev Hatixe och Solomoni blev Muharrem eller Memo. Judiska och muslimska högtider firade de tillsammans under det halvår de delade bostad. ”Den underbare Allah vill att människor ska älska varandra”, säger den nu drygt åttiårige Myzafer som det självklaraste i världen.

En 16-årig judisk flicka från Jugoslavien, Rashela Lazar, härbärgerades under mer än ett år av familjen Hoti – som fått sin gård ockuperad av tyskarna. Familjen Hoti fick bo på övervåningen, en trappa ner höll soldaterna till, så nära att Rashela kunde betrakta dem genom sprickor i trägolvet. Yngste sonen i familjen Hoti, Veshti, som då var sex år, minns fortfarande när befrielsen kom till Albanien och Rashela kunde lämna huset: ”Hon grät och vi grät för vi stod varandra så nära. Hon blev som en syster”. Rashela återförenades sedan med sina föräldrar och syskon. De hade alla klarat sig, gömda på olika håll av andra albaner.

När kriget bröt ut fanns det 200 judar i Albanien. När kriget slutade beräknas det ha funnits 2000, alltså tio gånger fler; bland dessa judiska flyktingar från Tyskland, Österrike, Grekland och Jugoslavien.  Näst intill alla judar i Albanien överlevde, trots att landet alltså befann sig under tysk ockupation.

Det är värt att begrunda vad Yad Vashem, det israeliska centret för forskning och utbildning kring Förintelsen, konstaterar: ”Albanien, det enda europeiska land med en muslimsk majoritet, lyckades när alla andra europeiska nationer misslyckades”.

Veshti Hoti igen: ”För oss spelar det ingen roll om man är katolik eller jude eller muslim, en knackning på dörren räcker. Vi säger: ’Kom in!’… Moskén är bra. Kyrkan är bra. Synagogan är bra. Gud säger hjälp varandra”.

Historia som är så viktig att hålla levande i dag, i en tid när både muslimers och judars hemhörighet i Europa ifrågasätts. Albanien har mycket att lära oss.

Läs om utställningen Besa: A Code of Honor på Yad Vashems webbplats >>

Peter Lööv Roos Foto: Magnus Aronson

Peter Lööv Roos Foto: Magnus Aronson

Peter Lööv Roos

Religionshistoriker och samordnare för interreligiösa frågor vid kyrkokansliet i Uppsala

 

 

 

 

 

 

 

Försiktigt positiv start på klimatmötet

Den första dagen på COP21, den 21:a klimatkonferensen som hålls här i Paris, inleddes med tal av över 150 av världens presidenter och premiärministrar. Efter att ha lyssnat på ett dussintal framföranden började jag fundera på vad vi egentligen gör här? Om alla världens ledare är så positiva och villiga att göra så mycket, och dessutom redan gör såna enorma insatser för klimatet, så förstår jag inte vad problemet är. Då är det väl bara att sätta ihop det mest ambitiösa avtal vi kan tänka oss, skriva under och åka hem. För så roliga är inte de stora hangarliknande lokalerna att det är värt att spendera mer tid här än nödvändigt.

Kanadas nyvalda premiärminister Justin Trudeau avslutade sitt tal med att ”Canada is back, my good friends!” och framhöll vikten av att bygga ett avtal som gör både barn och barnbarn stolta. Obama talade också om skyldigheten mot nästa generation och vikten av ett långsiktigt tänkande. Och Stefan Löfven framhöll Sveriges mål att bli ett av världens första fossilfria länder. Till och med Australien höll en mjukare ton än vanligt, vilket höll i sig även när de officiella förhandlingarna började.

"Spela inte med vår planets framtid". ACT-alliansen fortsätter att lobba och visa makthavarna att de vackra inledningstalen måste mynna ut rättvisa avtal.  Ryan Rodrick Beiler/LWF

”Spela inte med vår planets framtid”. ACT-alliansen fortsätter att lobba och visa makthavarna att de vackra inledningstalen måste mynna ut rättvisa avtal. Ryan Rodrick Beiler/LWF

Under mötets första dagar kom även beskedet att 11 länder, däribland Sverige, har tillsammans lovat 248 miljoner dollar till GEF, Climate fund for most vulnerable countries, som ska användas till anpassningsåtgärder i utvecklingsländer. De afrikanska länderna har också meddelat att de år 2030 ska producera 300 GW förnybar energi vilket är dubbelt så mycket som den totala energiproduktionen i Afrika idag. En av policyhandläggarna i ACT-alliansens delegation uttryckte efter andra förhandlingsdagen, att det faktiskt var bättre än business as usual vilket känns ovant.

Men trots dessa positiva handlingar, ord och mjukare toner finns många utmaningar bakom fasaden. Ett mjukare tilltal betyder inte alltid att man har ändrat sin policy på papper och motsättningar finns fortfarande att reda ut. Dessutom kommer alla här ihåg besvikelsen från Köpenhamn som om det var igår och det sitter i väggarna. Ingen vill till fullo anamma den positiva känslan utan man förhåller sig avvaktande. Man vet också att oavsett resultatet här i Paris så är det bara början på en lång resa. Och att vad som än kommer ut ur dessa mötesrum så kommer det inte vara tillräckligt. Kanske lite bättre än worst case scenario, men det kommer inte räcka hela vägen fram.

Med detta i åtanke fortsätter ACT-alliansen sitt kampanj- och lobbyarbete för att påminna förhandlarna om att världen har ögonen på dem och att vi förväntar oss bästa möjliga resultat.

Och ännu är det många dagar kvar, så som Obama sa i sitt inledande tal ”Let’s get to work”

Tinde Carlbrand
projektledare för ACT Now for Climate Justice Sverige

Läs världsledarnas tal. Hitta dem här >>
Läs om Afrikanska länders energiambitioner >>

Följ oss på Instagram @internationellt_arbete och Twitter @SvkInt

 

Nu gäller det – COP21 inlett i Paris

FNs: klimattoppmöte i Paris har börjat. Förhandlarna är så angelägna att starten tidigarelades en dag.  Skälet är nog att det fortfarande återstår en rad svåra frågor att lösa ut, och att all tid nu är dyrbar. Under hela året har det förts intensiva förhandlingar i Bonn i  Tyskland, med sikte på COP21 i Paris. Men framstegen har hittills varit små. Många länder har väntat med att ge tydliga positioner tills det är crunch time i förhandlingarna, detta för att inte förlora förhandlingssvängrum alltför tidigt.

Det politiska spelet som på många sätt omger klimatförhandlingarna är en riskfaktor och många gånger har utsikterna för ett lyckosamt avtal sett små ut.
Det råder delade meningar om huruvida Parisförhandlingarna får ett lyckligt slut, men troligt är att det blir ett avtal. Däremot ligger ambitionerna för lågt för att världen ska kunna hålla en hållbar kurs och undvika alltför höga temperaturhöjningar. Därför är det viktigt att se Parismötet som en del i processen mot en hållbar omställning och Parisavtalet som ett steg i rätt riktning. Men mycket hårt arbete kommer krävas framöver.

Mötet i Paris kommer att handla om viktiga knäckfrågor, där det är centralt att världens ledare sätter en tydlig riktning framöver. Världens rika länder behöver ta fram en tydlig färdkarta på hur man ska kunna infria löftet om att bidra med 100 miljarder dollar fram till – och från och med – år 2020. Avtalet måste också innehålla en tydlig långsiktig kompassriktning med fokus på att hålla världen ur kurs för en temperaturhöjning som går över 2 grader. Annars är risken stor att vi får se fler och allt mer intensiva klimatkatastrofer världen över. Tydliga åtaganden kring utsläppsminskningar och permanent förlust och skada, på förhandlingsspråk Loss and Damage, behöver adresseras, och utformas med ett tydligt rättighetsperspektiv, där världens rika länder tar ansvar för sina historiska utsläpp. Listan på viktiga frågor kan göras lång, och det är också en av anledningarna till att mötet är så svårmanövrerat.  Samtidigt är det avgörande för världens framtid på många sätt.

I det långa loppet krävs  dock mer än ett avtal, världen behöver på allvar hantera och skapa en rättvis fördelning av världens tillgångar. Vi behöver ändra konsumtionsmönster, i synnerhet i rika länder, och fokusera på att skapa villkor för en grön och hållbar livsstil för världens medborgare. Förändring krävs på många plan, och glädjande nog är denna process också på gång på många håll i världen, även utanför klimatförhandlingarna. I Paris handlar det framför allt om att skapa de nödvändiga politiska verktygen för att omställningen ska möjliggöras!

Under de nästkommande två veckorna i Paris kommer jag och min kollega Anna Axelsson från Diakonia att finnas på plats som en del i ACT-alliansens delegation. Vår uppgift i Paris blir att vara med och påverka beslutsfattare. Genom att finnas på plats har vi i civilsamhället en mycket viktig roll att spela genom att bidra till att göra förhandlingarna mer öppna för insyn och därmed också möjliggöra ansvarsutkrävande. Därför hoppas vi på öppna och inkluderande samtal i Paris!

 

 

Här är våra observatörer på klimatmötet i Paris

Klimattoppmötet, COP21, har börjat och Diakonia och Svenska kyrkan följer förhandlingarna på plats. Klimatrådgivarna Anna Axelsson och Martin Vogel hoppas på ett avtal med höga ambitioner och en förutsägbar finansiering till fattiga länder. 

– En av våra viktigaste uppgifter som representanter för civilsamhället är att vara vittnen till det som händer i förhandlingsrummen. Vi kan rapportera om det som sker och hålla rätt länder eller grupper svars. Men risken finns att uppdraget försvåras om förhandlarna väljer att stänga oss ute från förhandlingarna, vilket skedde på det sista förberedande mötet i Bonn, säger Anna Axelsson.

Klimatrådgivarna Anna Axelsson, Diakonia och Martin Vogel, Svenska kyrkan är civilsamhällets röst och öron på klimattoppmötet på plats. Foto: Gustaf Hellsing

Klimatrådgivarna Anna Axelsson, Diakonia och Martin Vogel, Svenska kyrkan är civilsamhällets röst och öron på klimattoppmötet på plats. Foto: Gustaf Hellsing

Diakonia och Svenska kyrkan är båda en del av den globala Act-alliansen som under året drivit kampanjen Act now for climate justice för klimaträttvisa.  Att tillhöra ett globalt nätverk är en stor fördel på klimatförhandlingarna, menar Anna Axelsson, eftersom det betyder att det finns kolleger med olika erfarenheter och kontaktvägar att dela information och tjänster.

– Men även om vi har ett globalt uppdrag är min huvuduppgift att föra en dialog med den svenska delegationen och försöka få dem att ta in våra prioriteringar, säger hon.

Vill se en process framåt

De båda klimatrådgivarna hoppas att klimattoppmötet blir en process där världens länder inser stundens allvar och upprätthåller de framsteg som gjorts under året, som när de enades om FN:s nya globala hållbarhetsmål.
– De målen blir omöjliga att uppfylla om vi inte får ett avtal som sätter oss ur kurs mot en stadig temperaturökning. Den globala uppvärmningen kommer att ställa oss inför konsekvenser vi har svårt att hantera, till exempel om människor tvingas lämna sina hem, säger Martin Vogel.

Finansieringen måste bli förutsägbar

Klimattoppmötet är planerat att pågå i två veckor. Avtalet är indelat i olika områden där förhandlingar kommer att pågå parallellt. Anna Axelsson och Martin Vogel är särskilt intresserade av att följa de förhandlingar som rör finansieringen till bland annat klimatanpassning, eftersom det är en fråga som är tätt förknippad med klimaträttvisa. Särskilt viktigt är att finansieringen blir förutsägbar och att en ansenlig summa kommer från offentliga medel eftersom det ger förutsättningar till transparens, ansvarsutkrävande och att länderna själva kan ta fram planer för anpassning och omställning.

– Ofta är det intressant att lyssna på förhandlingarna, för där blir det tydligt hur olika länder ser på rättvisa, fördelning och ansvar, men också hur svårt det är att få länderna att enas. Ibland kan det bli ganska uppeldade diskussioner. Men det kan också vara riktigt träigt att följa hur processen sakta rör sig från ord till ord. Det är som en enorm gruppövning som handlar om rena formuleringar. Det kan tära fysiskt och psykiskt på både åhörare och förhandlare, säger Martin Vogel.

Krävande arbetsmiljö med långa dagar

Anna Axelsson, som nu ska delta på sin fjärde COP, berättar också om hur svårt det kan vara att hitta rätt person.  Det cirkulerar drygt 20 000 personer i det gigantiska förhandlingsområdet.

– Det är en ganska krävande arbetsmiljö med arbetsdagar som sträcker sig långt in på kvällen. Jag hoppas att känslan i Paris inte ska bli klaustrofobisk. Det gäller ju att hålla hela vägen fram till slutet när det börjar hetta till. Men jag ser fram emot att träffa gamla kolleger och människor jag jobbat med tidigare, till exempel från Uganda, Sydafrika, Ukraina, Kambodja och Filippinerna. Att få ta en kaffe och utbyta både information och frustration, säger Anna Axelsson och ler.

Ser fram emot ett ambitiöst avtal

Men roligast av allt är såklart om det blir ett avtal. Om ordföranden på natten mot Lucia klubbar ett nytt avtal där de viktigaste punkterna om ambitiösa utsläppsminskningar och förutsägbar finansiering finns med.
Anna Axelsson:

– Det kommer att kännas så gött!

Annette U Wallqvist

 

”Lämna oss inte ensamma”

Höstens upptrappade våld i Israel och Palestina har kraftigt försämrat palestiniernas redan trängda ekonomiskt läge och livsutrymme. Biskop Munib Younan vädjar till Svenska kyrkan och andra kyrkor runt världen om förbön och ekonomiskt stöd.  

Svenska kyrkans internationella arbete har beslutat att anslå ytterligare 250 000 kronor till den evangeliskt lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet, ELCJHL. Men de ber också om förbön, att den tredje söndagen i advent särskilt viks för bön för kyrkan, dess verksamheter, för kyrkans medlemmars förmåga och vilja att fortsätta bidra till den kristna närvaron i Palestina och Israel. Läs hela biskop Munib Younans appell nedan:

Kära systrar och bröder i Kristus,

Salaam, frid och nåd till dig i vår Herre Jesus Kristus namn.

Ni hör säkert alla nyheterna från Mellanöstern, särskilt från Palestina och Israel. Den här gången har Jerusalem varit händelsernas centrum.

Den kokande situationen i Jerusalem och på Västbanken har sin bakgrund i de provokativa åtgärder som vidtagits mot Al Haram al-Sharif. Även om vi vet att överrabbinatet stöder status quo, så provocerar judiska extremister tyvärr det muslimska samfundet. Dessa provokationer har fått många muslimer att befara att de israeliska myndigheterna kommer att ändra bönearrangemangen vid Haram al-Sharif. Extremister syftar till att omvandla den israelisk-palestinska konflikten till en religiös konflikt, snarare än en kamp för fred, befrielse, frihet och rättvisa.

I Jerusalem, i likhet med resten av Västbanken och Gaza, genomlever vi att både palestinska och israeliska civila dödas, övervåld av israelisk polis och armé mot demonstranter, utomrättsliga avrättningar, kollektiv bestraffning i form av allvarliga restriktioner för rörlighet, avspärrningar av palestinska stadsdelar och husrivningar i östra Jerusalem.

Vi fördömer allt detta våld och vi är övertygade om att våld inte kan lösa konflikten. Stämningen i vårt land präglas av hat, hämnd, mothämnd och misstänksamhet. Vi är verkligen rädda för denna våg av hat och förnekande av den andra.

Palestinska Jerusalembor kan inte nå fram till sina företag och inte arbeta regelbundet , vilket innebär att Jerusalembor drabbas ekonomiskt och att människor på allvar funderar över att emigrera.

Det är en mycket svår tid. Vi fruktar att det kommer att bli svårare under de kommande veckorna och månaderna. FN: s generalförsamling sammanträder för att diskutera den nuvarande situationen i Palestina och Israel. Emellertid är ingen lösning i sikte.

Om ingen lösning nås, som tar itu med de bakomliggande problemen med den illegala israeliska ockupationen av palestinsk mark och som leder till en rättvis fred, är vi rädda för att se fler dödsoffer, sorg, smärta och lidande.

Den spända situationen har förlamat palestinska liv. Varje palestinskt hem och företag har påverkats, både direkt och indirekt. Den lutherska kyrkans medlemmar och institutioner är inget undantag:

  • På grund av stängningen av staden och vägspärrar, har många förlorat inkomstkällorna.
  • Många turister har annullerat resor till det heliga landet för i år och nästa år. Hela ekonomin står inför svåra bakslag.
  • Levnadskostnaderna har ökat drastiskt som följd.
  • Föräldrar kan inte betala terminsavgifter av sina barn.
  • Våra studenter från Jerusalem som är inskrivna i våra skolor på Västbanken måste ta omvägar och olika transportmedel för att nå sina skolor. Detta har ökat kostnaderna för resor.

Vi räknar med betydande ekonomiska bortfall till följd av denna kris. Bortfallen beror på förväntad minskning av lokala inkomster (skolavgifter, intäkter från vårt pensionat och även minskade medlemsgåvor och kollekter).

Din hjälp i detta avseende kommer att innebära att vi kan fortsätta koncentrera oss på vårt församlingsarbete och fortsätta bära fram kärlekens evangelium mitt i denna våg av hat och då rätten förnekas den andre.

Vi vädjar till er i Jesu Kristi namn att bistå ELCJHL i vår nuvarande ohållbara ekonomiska situation. Ditt stöd behövs nu mer än någonsin tidigare. Vi försöker hålla hoppet vid liv. Utan hopp är vi oroliga för att de kristna kommer att lämna landet.

Vi skulle vilja be er om två saker:

  • att den 3: e söndagen i Advent blir dag för bön om rättvis fred och försoning.
  • att ni kommer ihåg oss och våra kyrkor i era böner så att vi stärks i vår uppgift att vara instrument för fred, rättvisa och försoning.

Vi är mycket tacksamma för ekonomiskt stöd.

Dina böner, solidaritet och stöd kommer att göra det möjligt för oss att överleva och därmed stärka den kristna närvaron, dess ihärdighet och tjänster i det Heliga Landet.

Lämna oss inte ensamma i denna oroliga tid.

Jag förblir tacksam för dina ständiga böner och vilja att hjälpa i svåra tider.

Er broder i Kristus,

Dr Munib A. Younan
Den lutherska biskopen i Jerusalem

Följ Svenska kyrkans internationella arbete på Facebook och Twitter

Läs om vårt arbete i Israel och Palestina >>

Maskulinitet satt under lupp

Ska vi lyckas med jämställdhetsarbetet måste vi arbeta med män och maskulinitetsnormer. Idag den 19 november på internationella mansdagen lyfter vi vårt arbete för att engagera män för frågan. Läs om hur könsrelaterad våld minskat i ett flyktingläger i Uganda och om Fitsum i Etiopien som gått en kurs i maskulinitet i förändring.

I Svenska kyrkans internationella arbete inom genusrättvisa och sexuell, reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) stöder vi arbete som engagerar män i ett jämställdhetsarbete och där maskulinitetsnormer sätts under lupp.

Inte för att de är viktigast eller viktigare men för att arbete med män och maskuliniteter är viktiga och inte får glömmas bort när vi strukturerar ett arbete för jämställdhet. Alla, oavsett kön, behöver involveras och vara engagerade om vi ska nå jämställdhet.

För att nå förändring och ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka behöver man också involvera män, säger Fitsum Zelalem Bekalu vid Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba. Här tillsammans med Emilie Weiderud.

För att nå förändring och ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka behöver man också involvera män, säger Fitsum Zelalem Bekalu vid Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba. Här tillsammans med Emilie Weiderud.

Idag på internationella mansdagen vill vi ge två korta exempel från Uganda och Etiopien på resultaten av ett medvetet jämställdhetsarbete.

I Uganda stöder Svenska kyrkan Lutherska världsförbundets arbete mot sexuellt och könsrelaterat våld i ett flyktingläger där det lever nästan 54 000 människor. Lutherska världsförbundet har engagerat lokala myndigheter och andra intressenter, såväl som män och kvinnor, bland flyktingarna och i det lokala samhället och skapat arbetsgrupper mot könsrelaterat våld. Nu finns sex ungdomsgrupper, elva grupper med engagerade män, 35 grupper som arbetar för flyktingarnas välbefinnande och två antivåldsgrupper för kvinnor. Därutöver finns 34 socialarbetare i lägret.

Könsrelaterat våld minskade i lägret
Arbetet har hittills resulterat i en 20 procent minskning av rapporterade fall av könsrelaterat våld från 2013 till 2014, trots att den ökade medvetenheten först ledde till att antalet fall som rapporterade ökade. Att fallen först ökade och sedan minskade indikerar att det är frågan om en reell minskning, eftersom den inledande ökningen sammanfaller med att medvetenheten om könsrelaterat våld ökat.

Samtidigt rapporterar kvinnor ett ökat inflytande över beslut på hushållsnivå. Särskilt den senare ökningen kopplas till det positiva arbete som de elva grupperna med engagerade män har gjort för att uppmuntra andra män att inkludera kvinnorna i beslutsfattande.

I Etiopien, vid Ethiopian Graduate School of Theology i Addis Abeba, arbetar Fitsum Zelalem Bekalu med religiösa ledare i ett program om genus, hälsa och teologi med frågor som rör genus baserat våld, sexuellt våld och utnyttjande, samt andra SRHR frågor.

Maskulinitet som kan förändras
Fitsum gick nyligen en utbildning med Kyrkornas världsråd om ”transformative masculinity”. Metoden innebär att använda kontextuella bibelstudier – att man läser bibeltexter utifrån människors verklighet – för att närma sig frågor kring genus och SRHR. Fitsum berättar att det finns behov och ofta en avsaknad av samtal om jämställdhet inom kyrkorna.

– Mäns roll och maskulinitet ifrågasätts ofta inte inom kyrkan och samhället, och traditionella könsroller fortlever med konsekvenser såsom könsbaserat våld, könsstympning, kvinnor och flickors bristande egenmakt.

Fitsum säger att kyrkor kan ta en större roll och ansvar genom att till exempel lämna utrymme för kvinnors ledarskap inom kyrkor.

– Vi vill fortsätta utveckla vårt arbete inom SRHR, få kyrkor och kyrkoledare att närma sig frågorna själva och fortsätta utbilda varandra och sina medlemmar. För att nå förändring och ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka behöver man också involvera män.

Emilie Weiderud och Annika Lindé
policyrådgivare för SRHR respektive genus och teologi för Svenska kyrkans internationella arbete

Den internationella mansdagen uppmärksammas den 19 november varje år för att bland annat främja jämställdhet mellan könen, att synliggöra mäns ansvar i ett jämställdhetsarbete samt att främja positiva manliga förebilder. En viktig del av arbetet för jämställdhet är att alla, oavsett kön, behöver involveras och vara engagerade för att uppnå varaktig förändring.

EU-beslut att bosättarprodukter ska märkas

Igår fattade EU-kommissionen ett historiskt beslut om att anta särskilda riktlinjer för ursprungsmärkning av varor och produkter från bosättningar på ockuperat palestinskt område. Det utgör ett viktigt framsteg på vägen mot en tvåstatslösning för Israel och Palestina. I riktlinjerna anges att EU inte erkänner israelisk suveränitet över de palestinska områden som Israel har ockuperat sedan 1967.

Det är nu upp till EU:s 28 medlemsstater att bestämma vilken typ av bestämmelser och restriktioner som ska införas på aktörer som inte respekterar EU:s nya regelverk på det här området.  EU kommissionen är tydlig med att sanktioner/avgifter måste vidtas om importörer eller detaljhandelskedjor inte upprätthåller ursprungsmärkningen.  Varor och produkter som produceras av palestinier på icke-ockuperat palestinskt område kommer att ursprungsmärkas antingen som ”products from the West Bank, ”product of Gaza eller ”product of Palestine”.

EU-beslutet innebär att konsumenter kommer kunna köpa israeliska produkter och varor utan att riskera att stödja olagliga bosättningar på palestinskt område. Foto: Itinerant Tightwad /Flickr

EU-beslutet innebär att konsumenter kommer kunna köpa israeliska produkter och varor utan att riskera att stödja olagliga bosättningar på palestinskt område. Foto: Itinerant Tightwad /Flickr

Den israeliska regeringen, med premiärminister Benjamin Netanyahu i spetsen, är upprörda över beslutet och har redan fattat beslut om att ställa in ett antal strategiska överläggningar med EU-representanter i olika frågor.  EU:s ambassadör i Israel, Lars Faaborg-Andersen kallades till Israels utrikesdepartement på onsdagskvällen för att få en reprimand.  Faaborg-Andersen förklarade EU:s inställning på en presskonferens där han menade att beslutet om att kräva ursprungsmärkning ska ses som en teknisk, inte politisk, fråga. Det återspeglar ett EU-direktiv från 2005 om att konsumenter har rätt till adekvat information om varors ursprung.

Samtidigt är det en politisk markering, och en viktig sådan.  Med detta beslut blir det tydligt att EU-kommissionen och dess medlemsstater försöker hålla tvåstatstanken vid liv, det vill säga en delning av Israel och Palestina utifrån de gränser som gällde innan sexdagarskriget 1967 och där de exakta gränsdragningarna måste bli föremål för förhandling mellan parterna. Israels utrikesdepartement hävdar att beslutet om ursprungsmärkning innebär att ”EU har tagit ett ovanligt och diskriminerande steg i en tid när Israel möter en våg av terror” och menar att EU:s argumentation om att det enbart är en teknisk fråga är ”grundlöst och cyniskt”.

Svenska kyrkan har varit tydlig med att ursprungsmärkning av israeliska bosättarprodukter är ett bra sätt att tydliggöra att konsumenter måste ha möjlighet att välja om man vill köpa produkter av det Israel som man respekterar och försvarar – det vill säga det internationellt erkända Israel (1967 års gränser) – eller från de bosättningar på ockuperat palestinskt område som är olagliga enligt internationell rätt. [1]

Många konsumenter i det svenska samhället, inklusive Svenska kyrkans medlemmar, vill gärna kunna köpa israeliska produkter och varor utan att riskera att stödja olagliga bosättningar på palestinskt område. Genom EU-kommissionens antagna riktlinjer om ursprungsmärkningen, och kommande föreskrifter om hur de ska tillämpas i Sverige, blir det äntligen klarhet i denna fråga.

[1] Svenska kyrkans positionspapper för långsiktigt hållbar fred mellan Israel och Palestina. (pdf 17 sidor)

Läs om Svenska kyrkans arbete i Israel och Palestina >>

Foto: Magnus Aronson /IKON

Foto: Magnus Aronson /IKON

Erik Lysén
Chef för Svenska kyrkans internationella arbete (tjänstledig)

 

 

 

Människors engagemang kan på riktigt göra skillnad

- Vi kan inte vänta på att mirakel ska ske. Jag vet att vi har de religiösa ledarna med oss i processen, men det blir inga mirakel hur mycket vi än bönar och ber. Nu måste vi jobba hårt för att få fram ett juridiskt avtal.

Det lite utmanande, och uppfordrande, uttalandet kom från Frankrikes klimatambassadör Laurence Tubiana när förhandlare från 194 länder nyligen träffades i Bonn. Delegaternas uppgift var att mejsla fram ett förslag på klimatavtal som ska slutförhandlas på klimattoppmötet, COP21, i Paris i december. Laurence Tubianas uttalande ska nog tolkas som ett uttryck av frustration över att processen går alldeles för långsamt.

-  Det låter som en bra summering av ett framgångsrikt avtal i Paris, sa FN:s klimatchef Christiana Figueres när 154 religiösa och andliga ledare från 50 länder i världen lämnade över ett upprop om ett ambitiöst och rättvist avtal. Foto Sean Hawkey

– Det låter som en bra summering av ett framgångsrikt avtal i Paris, sa FN:s klimatchef Christiana Figueres när 154 religiösa och andliga ledare från 50 länder i världen lämnade över ett upprop om ett ambitiöst och rättvist avtal. Foto: Sean Hawkey

Att det är ett drygt arbete att få 194 länder, med olika förutsättningar, intressen och kulturer, att enas förstår vem som helst. Men om vi ska kunna stoppa den globala uppvärmningen måste en enighet komma till stånd, eller som någon har uttryckt det: det finns ingen planet B.

Ett legalt avtal är viktigt, men det betyder inte att de religiösa ledarnas stöd för klimatarbetet är oviktigt. Tvärtom. Jag var med när representanter för 154 religiösa och andliga ledare från 50 länder i världen lämnade över ett upprop om ett ambitiöst och rättvist avtal till FN:s klimatchef Christiana Figueres. Det skedde under mötet i Bonn och bakom uppropet står kristna, muslimer, judar, hinduer, buddister, brahma kumaris och sikher som uppmanar världens ledare att nå nollutsläpp till mitten av 2000-talet. De religiösa ledarna vill bland annat att fossila bränslen fasas ut, de vill se en satsning på klimatanpassning och finansiering och stöd till fattiga och sårbara länder.

– Det låter som en bra summering av ett framgångsrikt avtal i Paris, sa Christiana Figueres när hon tog emot uppropet. Sen skrattade hon högt, men det var nog ingen som inte tog henne på allvar.

De religiösa ledarna lovade å sin sida att sprida kunskap om klimatförändringarna i sina församlingar och samfund, om vilket ansvar en själv kan ta som individ eller som organisation. Jag har inga siffror på hur många människor det är som kommer att nås av detta budskap, men 154 religiösa ledare i 50 länder har stor potential att nå riktigt många med sitt klimatbudskap. Dessutom lovade de religiösa ledarna att avtrycket av de egna organisationernas klimatpåverkan ska minska ordenligt. Det kan på riktigt göra skillnad, eftersom flera av de religiösa organisationerna är riktigt stora.

Christiana Figueres kunde bara tacka och ta emot och hon var inte sen att visa sin uppskattning. För med de religiösa ledarnas hjälp kan klimatchefen räkna med att en ansenlig skara gräsrötter kommer att dela henne engagemang för klimatfrågan i framtiden. Mängder av människor som kan se över sin egen klimatpåverkan, men framförallt påverka både politiker och privata aktörer att ta sitt klimatansvar och arbeta för en fossilfri värld. Oavsett hur det blir med avtalet i Paris.

Det känns på allvar riktigt hoppfullt.

Annette U Wallqvist
Kommunikatör Act now for Climate Justice

Läs de religiösa ledarnas uttalande här >>

 

Svenska kyrkan i möte med Kurdistans premiärminister om hjälp, skydd och rättigheter för kristna och andra minoriteter

I slutet av september 2015 mötte representanter för Svenska kyrkan Nechirvan Barzani, premiärminister för den autonoma regionen Kurdistan i norra Irak. Mötet skedde inom ramen för en delegation från Kyrkornas världsråd. Vid mötet presenterade delegationen några av de utmaningar internflyktingarna står inför och underströk vikten av hjälp, skydd och rättigheter.

IMG_0860-900pxSvenska kyrkan representerades av Erik Apelgårdh, teamledare för Mellanösternteamet och Joanna Lilja, policydialoghandläggare för Mellanöstern. Förutom mötet med premiärminister Barzani besökte delegationen bland annat Erbil, Duhokregionen och en del av Nineveslätten. På resan mötte de kyrkoledare från regionen, bland annat den kaldeiska patriarken Louis Raphaël I Sako och Ignatius Aphrem II, patriark för den syrisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia och hela Östern, samt deltog i kröningen av den nya patriarken av Österns Assyriska kyrka, Gewargis III.

Sedan mitten av 2014 har tusentals människor tvingats fly islamiska statens (IS) härjningar i norra Irak. De flesta som flytt i norra Irak tillhör religiösa minoritetsgrupper som till exempel kristna och yazidier. Hundratusentals internflyktingar lever nu i den kurdiska delen av Irak, inklusive ca 80% av Iraks kristna befolkning. Många av de som har möjlighet ansluter sig till flyktingströmmarna och tar sig vidare till andra länder för att söka sig ett nytt liv.

Delegationen som Svenska kyrkans representanter var del av, förmedlade sin uppskattning för den kurdiska regionens gästfrihet mot flyktingarna. Samtidigt uttryckte de oro över utvandringen av kristna och andra minoriteter.

– Många av dem vi mötte befarade att det snart inte kommer att finnas några kristna kvar i Irak, berättar Erik Apelgårdh. Bland annat berättade den syrisk-ortodoxa ärkebiskopen av Mosul, Nicodemus Daoud Matti Sharaf, själv internflykting, att de säger adjö till ungefär 20 kristna familjer varje dag.

Delegationen lyfte vikten av konstitutionellt skydd för kristna, yasidier och andra religiösa och etniska minoriteter.

– Som vi har understrukit tidigare så är konstitutionella rättigheter och verkligt medborgarskap, med deltagande, social integration och lika rättigheter, absolut nödvändigt för att den religiösa och etniska mångfalden ska kunna bevaras, konstaterar Joanna Lilja.

Delegationen poängterade att Kurdistans regionala regering i dag i praktiken är väktare för den hotade religiösa och kulturella mångfalden i regionen. De religiösa och etniska minoriteterna måste vara fullödiga medborgare och känna att de har lika rättigheter och kan bidra till samhället.

Delegationen tog också upp frågan om tillgång till högre utbildning i den kurdiska regionen. Brister i utbildning, samt språkliga och administrativa hinder, är ytterligare en drivkraft bakom flyktingströmmarna från norra Irak.

Erik Apelgårdh är nöjd med mötet:

– Vi kände att det fanns en genuin förståelse för internflyktingarnas svåra situation och vikten av att bevara områdets religiösa mosaik. Vi tror och hoppas att mötet kan leda till konkreta förbättringar för internflyktingarnas trygghet, säkerhet och möjlighet att leva kvar nu och i framtiden.

Deltagande i delegationsresan är en del av det arbete som Svenska kyrkan gör i relation till den svåra situationen i Irak och Syrien och för utsatta grupper i regionen, däribland kristna och andra religiösa minoriteter.

Ulrika Nylén
kommunikatör

 Läs mer om vårt stöd för förföljda kristna och utsatta troende >>

Social trygghet på utvecklingsagendan

De senaste månadernas nyhetsrapportering har på ett smärtsamt sätt synliggjort bristen på social trygghet som råder på många håll i världen. Med livet som insats flyr människor från väpnade konflikter, förföljelse och ekonomisk och social utsatthet.

Samtidigt har det kommit flera hoppfulla tecken på att sociala trygghetssystem klättrar högre upp på både den svenska och den internationella utvecklingsagendan. Det är tecken värda att uppmärksamma, särskilt i tider när lidandet som mänsklig otrygghet skapar blir så tydligt.

Först ut var det något oväntade utspelet från Världsbanken och ILO, som i somras presenterade ett gemensamt initiativ för universell social trygghet. Att ordet universell (eller ”generell” som det brukar kallas i svensk kontext) finns med i titeln är en positiv överraskning. Världsbanken har hitintills varit den mest tongivande internationella aktören för riktade trygghetssystem, där behovsprövade bidrag endast går till de fattigaste och mest utsatta. Att riktade system skulle minska fattigdom mer effektivt än generella bidrag är en starkt ifrågasatt teori, både från akademiskt håll och inom biståndsvärlden. Svenska kyrkan har vid flera tillfällen lyft frågan om generella trygghetssystem, nu senast i rapporten Inte bara för svenskar – om generell välfärd som mål i svenskt utvecklingssamarbete. I samband med lanseringen anordnade vi ett seminarium där politiker, tjänstemän och forskare diskuterade hur svenska välfärdserfarenheter kan vara relevanta i biståndssammanhang. Dokumentationen från seminariet finns här.

ILO:s och Världsbankens gemensamma initiativ betonar särskilt de livscykelanpassade trygghetssystemen – utformade för att täcka upp för de faser i livet då individer är som mest sårbara – med barnbidrag, familjebidrag och ålderspensioner. Initiativets budskap om universalitet är emellertid tudelat, då det också nämns att ”särskild uppmärksamhet ska ägnas de fattiga och utsatta”. Det återstår därför att se vad initiativet får för konkret inverkan på Världsbankens agerande i de många länder där den redan idag är med och finansierar sociala trygghetsprogram.

Sociala trygghetssystem uppmärksammas också i de nya globalmålen, Agenda 2030. Det första målet är att utrota fattigdom i alla dess former, överallt. Delmål 1.3 handlar specifikt om sociala trygghetssystem som ett viktigt verktyg för minskad fattigdom. På den sista konferensen om finansiering av de nya hållbarhetsmålen beslutades att en social compact för social trygghet ska inrättas. Vad en sådan ”compact” mer i detalj ska innebära är ännu oklart. Det är ändå ett tydligt tecken på att den roll som sociala trygghetssystem kan spela för att minska fattigdom tas på allvar av politiska beslutsfattare.

Bland de civilsamhällesaktörer som deltagit i diskussionen om social trygghet finns Global Coalition for Social Protection Floors. Koalitionen är en sammanslutning av olika civilsamhällesorganisationer som tillsammans verkar för att regeringar och globala institutioner ska införa nationella sociala trygghetsgolv, ett slags minimumstandard för social trygghet. Svenska kyrkan är den första svenska organisationen att bli medlem av koalitionen. Koalitionen driver förslaget om att skapa en global fond för uppbyggnaden av sociala trygghetssystem. Idén om en global fond har stötts av bland annat FNs tidigare specialrapportörer för rätten till mat respektive extrem fattigdom och mänskliga rättigheter.

Under sommaren lanserades också en egen hemsida för social trygghet och mänskliga rättigheter. Initiativet kommer från åtta FN-organ, med United Nations Research Institute for Social Development (UNRISD) i ledningen. Syftet är att öka kunskapsutbytet runt rättighetsbaserade sociala trygghetssystem.

Inte heller i Sverige har det varit tyst i frågan. Den 8 juli presenterade biståndsministern tillsammans med socialförsäkringsministern ett regeringsinitiativ för Svensk välfärd på export, som säger att Sverige ”aktivt (ska) driva frågan om uppbyggnad av breda trygghetssystem inom internationella forum.” Frågan uppmärksammas också i Sidas analys av strukturella orsaker till fattigdom, där vikten av universell social trygghet framhålls.

Sociala trygghetssystem lyfts även fram i regeringens biståndsbudget för 2016, som ett viktigt verktyg för fattigdomsbekämpning, jämställdhet och mänskliga rättigheter i utvecklingsländer. Det står att ”(s)venskt kunnande rörande social trygghet ska tas tillvara där denna är relevant och efterfrågad.”

Detta är flera hoppingivande tecken för en stärkt social trygghet i låg- och medelinkomstländer. Nu gäller det att orden blir verklighet. Att initiativ, utredningar och budgetskrivningar omsätts till praktiska åtgärder. Vad kommer regeringens initiativ om svensk välfärd på export innebära för den svenska biståndspolitiken? Vilken förändring kan vi vänta oss att se i Världsbankens arbete med att stötta länder i att bygga upp trygghetssystem? Hur kan olika FN-organ samordna insatser för att finansiera uppbyggnaden av systemen? Och vilka roller kan och bör civilsamhället spela i kampen för social trygghet?