Internationella dagen mot homo, bi och transfobi

Söndagen den 17 maj var det IDAHOT, internationella dagen mot homo, bi och transfobi. Över hela Sverige sker Pride festivaler just denna vecka i dess anknytning och även i Svenska Kyrkans hus pryder Pride flaggor och tillhörande utställning receptionens fönster. Dagen instiftades i samband med att Världhälsoorganisationen avskrev homosexualitet som en mental sjukdom den 17 maj 1990 och syftar till att uppmärksamma omvärlden om det våld och den diskriminering som homosexuella, bisexuella, trans och intersexpersoner utsätts för internationellt.  När IDAHOT nu uppmärksammas för elfte året i rad sker det i över 130 länder och med officiella erkännanden av flera stater och globala institutioner såsom EU parlamentet.FullSizeRender (2)

Jag befann mig av en händelse i Berlin och besökte monumentet till minne av nationalsocialismens förföljelse av homosexuella.  Under nazismen kriminaliserades homosexualitet, där en kyss var tillräckligt för att orsaka fängelsestraff och över 50 000 människor drogs inför rätta. Tusentals, framförallt homosexuella män, men också kvinnor, sändes till koncentrationsläger. När världen blev varse nazismens illdåd förblev förföljelser, diskriminering och massmord på HBTQI personer höljt i glömska. Lagen som instiftades under nationalsocialismen fortsatte istället att vara i bruk i både öst och väst Tyskland och avskaffades inte förens 1969.  Monumentet uppfördes sent, 2008, vilket skvallrar om att dessa brott mot mänskliga rättigheter länge har marginaliserats.  Även ett viktigt, starkt monument som detta innebär ett fortsatt osynliggörande av vissa grupper då det främst är tillägnat homosexuella män och kvinnor. Transpersoner och andra som, varken nu eller då, rymts inom ramen för binära, normativa strukturer kring genus och sexualitet är grupper som fortsätter att falla mellan stolarna.

I tider av växande nationalistiska ideologier i Europa är HBTQI personers mänskliga rättigheter extra utsatta. Människor som faller utanför ramen för den normativa, heterosexuella kärnfamiljen ses som mindre eller icke önskvärda i nationalistiska, högerextrema och fascistiska ideologier. Monumentet i Berlin bär vittne till hur det kan sluta om vi inte organiserar, försvarar och verkar för allas rätt att vara och leva i vårt samhälle.

Detta är varken ett unikt exempel eller ett historiskt sådant. Världen över fortsätter HBTQI personer att diskrimineras, förföljas och mördas. I dagsläget är det olagligt att vara HBTQI person i över 80 länder världen över. Där diskriminering inte rättfärdigas eller uppmuntras av makthavare, som stat eller kyrka, sker hatbrott och diskriminering likväl. Diskriminering, isolering och/eller osynliggörande av HBTQI äger rum i allt från det offentliga rummet till resan genom livet, från klassrummet till arbetslivet. Det påverkar valet att kunna leva fritt och att skapa familj tillsammans med den man älskar. Konsekvenser av diskriminering talar sitt tydliga språk då HBTQI personer globalt är överrepresenterade i statistik kring mental ohälsa och suicid. Trots det gapande behovet är bristande tillgång till jämlik hälso- och sjukvård för marginaliserade grupper en systematisk företeelse, något som bekräftas nu när HBTQI personer inte nämns under målet allas rätt till hälsa i de nya globala hållbarhetsmålen som antas i september.

Vikten att arbeta med att förändra de heteropatriarkala strukturer som ligger till grund för homo, trans och bifobi är av största vikt för oss som kyrka. Många religiösa samfund och ledare har och fortsätter än idag att stigmatisera HBTQI personer och missionerar och verkar för att göra skillnad på människor. Svenska Kyrkan lever i en vetskap om och nära rannsakan av sin egen historia. En historia som har varit del av att ha skapat dessa patriarkala strukturer och där kyrkan var en maktfaktor i samhället som genomsyrades av sexualmoralism, hetero och tvåkönsnormativitet.

I vårt internationella arbete slår vi följe, lär oss och för dialog med religiösa ledare och samfund som även de arbetar med att motverka diskriminering mot HBTQI personer.  Detta är ett arbete som förs just för att man är kyrka. Som kyrka i Sverige har vi länge arbetat med de här frågorna, exempelvis när vigselrätt för samkönade par antogs 2009. I vårt internationella arbete med genusrättvisa och för sexuell, reproduktiv hälsa och rättigheter verkar vi för förändring tillsammans med partner, grundat i både teologisk övertygelse och  mänskliga rättigheter. Det arbetet måste bedrivas med lokala reli­giösa organisationer eftersom de har stor påverkan på lokal­samhällen. Det krävs kompetens och ett erkännande av att religion spelar väldigt stor roll i många människors liv och att frågor om religiös identitet, könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning inte separeras. Människor ska inte tvingas dölja delar av sina identi­teter – i något sammanhang. Två exempel på detta arbete under senare tid är bland annat lanserandet av GIN-SSOGIE 2014, The Global Interfaith Network for people of all sexes, sexual orientations, gender identities, där Svenska Kyrkan är del. Teologifestivalen i Uppsala i februari 2015 deltog teologer och religiösa ledare från judendomen, islam och kristendomen under temat Human Dignity and Human Sexuality. Under tre dagar diskuterades hur de som religiösa ledare kan verka mot diskriminering av HBTQI personer. Alla hade som uppgift att utveckla resurser om hur de kan möta diskriminering i sina kyrkor och församlingar och också föra dialog för mänskligt värde och sexualitet utifrån religiösa texter.

Den internationella nivån ger oss viktiga perspektiv. Ibland tror vi, felaktigt, att Sverige har kommit längst i rättighetsfrågor. I samtal med andra förekommer dock frågan om varför vi är så konservativa – framför allt när det gäller tvåkönsnormer.  Arbetet för förändring är ibland ett långsamt arbete och inkluderar i högsta grad oss själva. Det är dock ett arbete som vi vet att vi måste göra. Dels för att vi har möjlighet, dels för att vi har ett ansvar som kyrka att verka för att allas lika värde och rätt.

FullSizeRender (3)Den internationella flaggan för Transgender Pride, förevigad på Berlin murens East Side Gallery.

Läs mer om IDAHOT här: http://dayagainsthomophobia.org/what-is-may-17th/

Läs mer om Svenska Kyrkans internationella arbete för HBTQI rättigheter här: http://www.oikoumene.org/en/press-centre/news/engaging-in-interfaith-dialogue-on-human-dignity-and-human-sexuality

http://www.gin-ssogie.org/

 

 

 

Det krävs mer för att rädda liv och lindra nöd i Irak

Det är bara slutet av april, men värmen har redan letat sig in och värmt upp tältet som jag sitter i till en temperatur som får svetten att rinna. Mina kollegor och jag befinner oss i flyktinglägret[1] Shekhan camp och pratar med ett par yasidiska kvinnor om situationen i lägret och den annalkande sommaren. Layla oroar sig mycket för hur det ska bli under sommaren. Det finns ingen skugga i lägret och temperaturerna förväntas nå upp emot 40-45 grader. ”Vi behöver luftkonditionering, säger kvinnorna. Och kylskåp.”

Layla och dottern Dalia

Layla och dottern Dalia

Utan luftkonditionering finns det stor risk för att barn, sjuka och äldre kommer att dö i värmen. Layla säger att tältet snart kommer vara för varmt att sova i, att det vore bättre att sova utanför tältet, i det fria. Men rädsla för IS är för stor. Shekhan camp ligger nära frontlinjen och många är rädda för att IS ska ta sig fram till lägret. Utan kylskåp kommer den redan knappa matransonen ruttna och göra det ännu svårare att säkerställa att människorna i lägren har tillräckligt med mat.

”Vi behöver luftkonditionering och kylskåp.” Jag hör detta upprepas, gång på gång, när vi talar med personer i olika läger och informella bosättningar. Och jag bävar inför sommaren. För jag inser efter alla samtal och besök att det finns stor risk för deras främsta önskan just nu inte kommer att uppfyllas. För det saknas resurser. Endast 37 % av FN:s åtgärdsplan för att täcka de humanitära behoven i Irak 2015 hade finansiering när planen lades fram i februari. Och luftkonditionering och kylskåp är dyrt.

kläder på sträckAtt resurserna inte räcker till märks på flera sätt. FN:s World Food Programme (WFP) har fått skära ned på matransonerna. Förut fick man ett matpaket för sju personer, men om familjen var större än så då fick man två. Nu får man bara ett paket oavsett antal familjemedlemmar. Detta drabbar alla internflyktingar och flyktingar, men värst är det för dem som kommer från en sämre ekonomisk bakgrund som inte har råd att köpa någon extramat. Vi hör om en kvinna som vid stängningsdags väntar vid de små mataffärerna i lägret för att fånga upp eventuell överbliven eller slängd mat.

Toalettbrist och trångboddhet är ett annat problem. I Khanki camp, som är ett tältläger med yasidiska invånare, har man två toaletter per 16 tält (en toalett för kvinnor, en för män). Man räknar med att det bor minst sju personer i varje tält, men i många tält bor det fler än så. Reyran och hans familj flydde från sitt hem i ett område norr om Sinjar, via Syrien, till Kurdistan (som är en autonom del av Irak). De bor tio personer i ett tält. Två toaletter per 16 tält innebär en toalett per 60-80 personer om man utgår från sju till tio personer per tält.

I Mar Matte-kyrkan bor nu 20 assyriska familjer. De delar på en toalett. Till en början var de 60 familjer, men en del har hittat annat boende eller kunnat flytta vidare. Kyrkan har ställt upp enormt mycket och man har satt upp väggar av plywood för att skapa någon form av avskildhet för familjerna.  Mariam gråter när hon berättar sin oro inför framtiden. Hon, hennes man och deras son har bott i kyrkan i nio månader. Oron handlar mycket om sonens möjligheter och vad som ska hända med dem. Ovissheten tär på henne. Jag står framför henne och känner mig naken. För jag har inget tröstande att säga. Jag kan inte säga att allt kommer att bli bra för det vet jag faktiskt ingenting om och tomma fraser hjälper henne föga. Det enda jag kan göra är att säga till henne – ni är inte ensamma. Vi är många som jobbar för att ni ska få det bättre. Men jag känner mig hjälplös inför hennes förtvivlan.

De knappa resurserna gör att olika utsatta gruppers behov ställs mot varandra och i detta ligger en enorm fara. För det sista Irak behöver just nu är ytterligare ökade spänningar mellan olika religiösa och etniska grupper. I samtalen med kvinnor och män, med olika etnisk och religiös bakgrund, kan jag ana konsekvenserna från åren av sekteristisk politik i Irak. Det finns mycket misstro mellan grupper.

Favoriseringens och diskrimineringens fula tryne har skapat en omfattande ”vi och dom-känsla” och motsättningar som är svåra att bryta. Våldet i det offentliga rummet följer ofta sekteristiska linjer. Det har uppstått bråk i flyktingläger mellan olika religiösa och etniska grupper och man försöker därför hålla isär grupperna.

Diskriminering, rädsla och hat föder ofta ytterligare diskriminering, rädsla och hat. Jag tänker när jag lyssnar till mitt frukostsällskap, en vänlig man från Mosul som jobbar för WFP, att den diskriminering som han och hans familj utsätts för är den perfekta grogrunden för hat. Hans söner blir inte insläppta på universitet för att de är araber, de får inte heller jobb för att de är araber. Hans yngsta dotter fick till en början inte börja i skolan för att hon var arab. När hon tillslut fick börja, efter månader av tjat, togs ingen hänsyn till att hon missat största delen av året och all undervisning hölls på kurdiska vilket gjorde det omöjligt för henne att hänga med.

Det är tydligt utifrån de samtal vi har haft att det är otroligt viktigt att internationella aktörer agerar utifrån ett rättighetsperspektiv, med ickediskriminering som en vägledande princip, så att man inte ökar spänningar mellan olika utsatta grupper. De humanitära behoven i området är enorma. Bara i Dohuk-regionen finns det ca 500 000 internflyktingar, varav ca 160 000 bor i läger. Totalt sett handlar det om ca 2,7 miljoner människor som är på flykt inom Irak och det finns också ca 235 000 syriska flyktingar i landet. För att ge människorna som lever på flykt en möjlighet att leva i värdighet och trygghet med någon form av framtidstro så krävs resurser och ett långsiktigt arbete på flera nivåer. Sverige och det internationella samfundet bör bland annat:

  •  Sätt press på den irakiska och den kurdiska regionala regeringen (KRG) så att de säkerställer alla medborgares säkerhet och likhet inför lagen. Korruption och andra former av gynnande av vissa grupper framför andra måste motarbetas med kraft. Det bör skapas konstitutionellt skydd för de olika religiösa och etniska grupperna i området som garanterar dem mänskliga rättigheter inklusive religions- och övertygelsefrihet.
  • Tillsätt mer resurser för att rädda liv och lindra nöd och för att olika gruppers utsatthet och behov inte ska ställas mot varandra. Det humanitära arbetet måste utformas så att det inte ytterligare spär på konflikterna. Lyft fram psykosocialt stöd som en viktig del av det humanitära stödet. Stötta och avlasta Irak, inklusive Kurdistan, och de kringliggande länder som tar emot stora flyktingströmmar.
  • Se över skyddet för kvinnor och flickor, och lyft deras situation och rättigheter i bilaterala och multilaterala samtal med Irak och KRG. Flera personer har under vår resa understrukit att våld mot kvinnor och barnäktenskap är vanligt förekommande och det råder en stor brist på jämställdhet. Kvinnor som varit tillfångatagna hos IS upplever inte sällan att familjerna tar avstånd från dem. Det finns ett enormt behov av psykosocial hjälp och sysselsättning. Det finns också en ökad problematik för kvinnor som förlorat sina män i kriget som nu blivit ansvariga för familjens ekonomi. De möter utmaningar i sin nya roll, dels på grund av att de i många fall saknar erfarenhet och kunskap, dels på grund av omgivningens reaktioner. Vi läser också om skrämmande rapporter om människohandel, grova sexuella övergrepp, våldtäkt och barnäktenskap. Detta måste stoppas.
  • Följ upp den utredning som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har gjort om situationen i Irak med konkreta åtgärder. Synliggör och utkräv ansvar för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. De skyldiga måste ställas inför rätta, oavsett förövare. Uppmana Irak att ansluta sig till ICC samt se till att internationella brott definierade i Romfördraget även kriminaliseras i den nationella lagstiftningen.
  • Värna om asylrätten. Svenska kyrkan vill se en ny prövning för de irakier från religiösa minoriteter som fått avslag på sin ansökan om asyl, men som fortfarande befinner sig i här samt lagliga möjligheter för skyddsbehövande att ta sig till Europa. En kraftig ökning av EU:s kapacitet för vidarebosättning behövs liksom gemensamma ansträngningar för att säkra vägar för skyddsbehövande ut ur konfliktområdet. På sikt behövs en aktivering av EU:s massflyktsdirektiv för att få till stånd ett gemensamt ansvarstagande i Europa.

[1] Som många av de andra flyktinglägren i Dohuk-regionen är Shekhan ett läger för irakiska internflyktingar som flytt undan IS eller striderna mellan IS och Peshmerga.

Låt kvinnorna i Sydsudan ta plats

Jag befinner mig på resa i Sydsudan. Konflikten som startade i december 2013 pågår ännu. Människorna jag träffar på min resa berättar att de är trötta på kriget, ingen ser någon vinnare i konflikten, bara förlorare. Det som i grund och botten är en politisk maktkamp mellan president Salva Kiir och tidigare vice president Riek Machar har fått stora konsekvenser för befolkningen i landet. Ungefär 2 miljoner människor har tvingats på flykt på grund av striderna och tio tusentals har dött.

Kvinnor i Sydsudan hade redan före krigets utbrott mycket begränsade rättigheter och inflytande, och förekomsten av genusbaserat våld var hög. Situationen för kvinnorna i landet har inte förbättrats under de 15 månader av krig som gått, tvärt om. FN:s särskilda sändebud för sexuellt våld, Zainab Bengura, rapporterade efter ett besök i Sydsudan i höstas att kvinnor och barn i Sydsudan är offer för den värsta förekomsten av sexuellt våld som hon bevittnat i sitt yrkesliv. Det säger hon efter många års erfarenhet från länder såsom Sierra Lione, Centralafrikanska Republiken och Demokratiska Republiken Kongo.

Även de kvinnor som inte befinner sig mitt i krigszonen har indirekt drabbats av kriget. I Sydsudan är mödradödligheten den högsta i världen, 2 054 dödsfall på 100 000 födslar. Endast 15 % av födslarna i Sydsudan sker i närvaro av utbildad sjukvårdspersonal. Det är tydligt att under rådande konflikt så uteblir de nödvändiga investeringar som världens yngsta land verkligen behöver göra inom välfärdssektorn. Under 2014-2015 planerar regeringen att spendera 3.5 % av sina utgifter på hälsovård, samtidigt som man budgeterar 37 % till militära utgifter, inkluderar man uteblivna intäkter blir prislappen för konflikten ännu högre.

Det är den 18 mars, jag befinner mig i Sydsudans huvudstad Juba bara någon dag efter min ankomst.  President Salva Kiir håller tal till allmänheten, han beklagar att de många omgångarna av fredsförhandlingar i Addis Abeba inte lett fram till någon lösning. Han beklagar att kriget tagit människors liv och att medborgarna som är involverade i den privata sektorn drabbats av dåliga ekonomiska förhållanden som krisen skapat, men han beklagar inte hur kvinnor drabbats av kriget genom bland annat sexuellt våld. Kvinnor nämns bara i förbigående när Salva Kiir berättar om den inkluderande fredsprocessen:

 “I have allowed for the participation of a wide range of stakeholders in the IGAD peace talks; faith-based groups, civil society organizations, youth, women and political parties to ensure inclusiveness and ownership of the peace process.”

Jag frågar mig om inte kvinnor ingår i de andra uppräknade grupperna?  Är inte kvinnor en del av regeringens och oppositionens förhandlingsdelegationer?  I de trosbaserade organisationerna och civilsamhällesorganisationerna? Under ett samtal med Rita Martin från Eve organisation, en kvinnorättsorganisation som deltagit under förhandlingarna, blir det tydligt att den ”inkluderande” fredprocessen trots allt inte varit så inkluderande.

Ur delegationerna var följande antal personer kvinnor:

  • Regering 3/15
  • Opposition 3/15
  • Andra politiska partier 0/10
  • ”Former detainees” 0/10
  • Trosbaserade organisationer 2/14
  • Civilsamhälles organisationer 7/18
  • Kvinnoblock med observatörsstatus 7/7

Totalt 22 kvinnor av 89 personer.

Andelen kvinnor som får delta i fredsförhandlingarna är inte bara en fråga om rättvisa, det är också en fråga om att uppnå en hållbar fred. Många är de rapporter som visar att förutsättningarna för en hållbar fredsuppgörelse ökar om representanter från hela befolkningen involveras demokratiskt i fredsarbetet, om kvinnors erfarenheter och kunskap också tillvaratas. Genom fredsavtalet läggs grunden för landets framtid, och om inte kvinnors rättigheter involveras där så begränsas möjligheterna att utkräva dem framöver.

Givet statistiken ovan är det inte bara regeringen som behöver bli mer inkluderande, det gäller samtliga grupperingar, även civilsamhälle och trosbaserade organisationer. Här har vi som kyrka också ett ansvar att fortsätta utmana de normer som finns inom våra partnerorganisationer och partnerkyrkor.

lat-kvinnorna-i-sydsudan-ta-plats

Under vår fortsatta resa i Sydsudan åker vi till östra Equatoria, en delstat som varit relativt skonad från direkt konflikt men som fått ta emot många flyktingar från de värre drabbade staterna. Vi besöker ett ungdomscenter som sprakar av engagemang, här arbetar ungdomarna tillsammans för att stoppa HIV-spridning och lära sig om jordbruk, man genomför sportaktiviteter som alternativ till droger och alkohol. Arbetet är fantastiskt, det är bara ett problem, var är flickorna någonstans? Jag frågar, men möts först av tystnad. Flickorna hjälper till hemma, eller så är de redan gifta och har egna familjer att ta hand om. Det är inte ovanligt att flickor i Sydsudan gifts bort redan när de är 12 år gamla.

På vägen hem från ungdomscentret stannar vi på en marknad, där råder full aktivitet. Många bär runt på en liten sak gjord av trä, som jag först inte ser vad det är. Jag frågar och får veta att det är en liten träpall, så att man kan slå sig ner när man blir trött. Jag tänker högt: det måste vara bra för kvinnorna som är gravida, då blir man ju lätt trött. Mitt sällskap ser förvånat på mig, och säger -nej, pallen är bara för män, kvinnorna sitter på marken.

Att förändra normer tar tid, och det är lätt att känna frustration.

Givet den nya regeringens feministiska utrikespolitik i Sverige, ser jag att regeringen måste öka anstängningarna för en fredlig lösning på konflikten i Sydsudan, öka skyddet för kvinnor i konflikten, och förbättra ansträngningarna för jämställdhet i landet.

Låt kvinnorna i Sydsudan ta plats, i regeringen, i fredsförhandlingarna, i ungdomsorganisationerna och inte minst på den lilla pallen på marknaden i östra Equatoria.

EU parlamentet antog viktiga jämställdhetsrapporter

Samma vecka som Internationella Kvinnodagen den 8 mars samt veckan som sammanföll med den 59e kvinnokommissionen på FN i New York, antogs två rapporter i EU parlamentet som är viktiga ställningstaganden för EUs arbete för jämställdhet inom en rad olika områden.

Rapporterna; som i folkmun refereras som Tarabella och Panzeri, efter ansvariga författande parlamentariker, är inte juridiskt bindande utan ger rekommendationer för dels arbetet i regionen men även EU:s globala utvecklingssamarbete. Tarabella rapporten ”Om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska Unionen” lades fram i jämställdhetsutskottet.  Panzeri rapporten, eller ” Årsrapporten om mänskliga rättigheter och demokrati i världen 2013 och EU:s politik på området” lades fram i utrikesutskottet.

Tarabella rapporten tar upp viktiga ställningstaganden för EU som aktör i utvecklingssamarbetet. Bland annat att främja jämställdhet i EU:s yttre förbindelser med tredjeländer samt att samarbete mellan internationella och regionala organisationer stärks med syfte och mål att främja jämställdhet. Rapporten uppmanar kommissionen att säkerställa kvinnors rättigheter i partnerskapsavtal i utvecklingssamarbete.

Panzeri rapporten inkluderade även den viktiga ställningstaganden kring jämställdhet. Bland annat ett välkomnade av EU:s deltagande vid 59e kvinnokommissionen och stöd till dess resolutioner och ställningstaganden kring jämställdhet, som innefattar uttalanden mot kvinnlig könsstympning (FGM) och tvångsäktenskap. Rapporten lyfter även EU riktlinjer från 2013 att skydda och värna HBTQI personers mänskliga rättigheter och fördömer det ökningen av diskriminerande lagar globalt som riktar sig mot HBTQI personer.

Det unika i att dessa äntligen antogs måste sättas i kontexten av att den senaste rapporten, Estrella rapporten, som berörde jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i EU och dess utvecklingssamarbete som röstades ner i oktober 2013 under stor dramatik. Debatten och omröstningen kantades med glåpord och buanden från vissa parlamentariker och stark påverkan från grupper inom och utanför parlamentet. Utfallet kunde liknas vid en beröringsskräck att behandla frågor som jämlikhet SRHR.

Svenska Kyrkans internationella utvecklingsarbete är baserat på en kontextuell teologi, vilket innebär att vi som kyrka inte bortser från verkligheten som människor befinner sig i och hur vi som världsvid kyrka då kan verka. Vi berör frågor om genusrättvisa och SRHR för att om de inte förverkligas får de verkliga konsekvenser i människors liv. Våra positioner på genusrättvisa och SRHR som genomsyrar vårt policyarbete finns att läsa här. http://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/debattartiklar-rapporter-positionspapper-och-brev

Vi på Svenska Kyrkans internationella avdelning ser positivt att EU antagit båda rapporterna. 2015 är ett stort år i utvecklingspolitiken när milleniemålen går ut och de nya utvecklingsmålen ska förhandlas. Att EU, som världens största biståndsgivare och en mycket influerande politisk aktör, tar ställnings för jämställdhet och lika rättigheter ser vi som ett erkännande av vikten av dessa rättigheters förverkligande i människors liv.

 

 

 

Efter attentaten mot kyrkor i Lahore: Sätt press på regeringen

Den 16 mars attackerades två kyrkor i Lahore i Pakistan. 15 människor dog och 80 skadades av de två självmordbombarnas sprängmedel. En bild som gjorde starkt intryck på mig visar förtvivlade anhöriga som samlats runt en 9-årig pojke klädd i sina vita söndagskläder. Död. Han ser mycket liten ut och ligger där helt lugn bland alla upprörda människor.

Kristna i Pakistan

Gudstjänst i Pakistan våren 2014. Foto: Ewa Almqvist

Efter attentaten gick de kristna i Lahore ut på gatorna för demonstrera sin ilska och frustration. Många kors bars runt av demonstranterna för att visa ”här är vi, vi finns, vi har rätt att finnas i Pakistan vi också” och ”Kristus den korsfäste är med oss i lidandet”. I protesternas spår sattes bilar i brand och affärer vandaliserades. En kristen mobb lynchade två män som de ansåg vara medhjälpare till attentatsmännen.

Våld mot religiösa minoriteter i Pakistan är dessvärre inte något nytt och de flesta incidenter blir inte omvandlade till löpsedlar i internationella media. Extremisterna som tog ansvar för attackerna var tydliga med att deras mål är att driva ut de kristna från landet. Hinduer, shia-muslimer och sikher är också utsatta och frustrationen över att regeringen inte kan garantera deras säkerhet växer. Frustrationen kan leda till hämndbegär och motvåld eller till en inåtvänd andlighet där världen är ond och belöningen väntar i nästa liv.

Biskop Azariah, ledare för Svenska kyrkans partnerkyrka Church of Pakistan, lade liksom andra kristna företrädare, ett stort ansvar på Pakistans regering för situationen samt manade kristna till lugn och besinning. Church of Pakistan höll ett par dagar efter attackerna en solidaritets- och sorgegudstjänst med medverkan från flera betydelsefulla muslimska ledare. Också där var budskapet tydligt – regeringen gör inte tillräckligt för hindra religiöst motiverat våld, upphäva diskriminerande lagstiftning eller hitta en någorlunda rättssäker tillämpning av landets hädelselagar som i praktiken kan användas mot vem som helst som man vill göra illa.

Även om staten i Pakistan ofta brukar beskrivas som svag, har den likafullt ansvar för alla medborgares säkerhet och likhet inför lagen. Förutom fortsatta insatser för att stödja de starka krafter som finns för tolerans och respekt för alla religiösa grupper i landet, behöver omvärlden fortsätta att sätta press på Pakistans regering. Denna måste visa i handling att den har en strategi för att motverka extremistiskt våld som handlar om mer än att ge ytterligare medel till militären eller återuppta verkställande av dödsstraff för terrorister. Ett litet steg bland många vore att ta bort skrivningar i läroböckerna som utmålar främst hinduer men även andra minoriteter som ”främmande” eller till och med fiender till Pakistan.

Johan Hasselgren, Svenska kyrkans programhandläggare Pakistan

Det känns så trångt

Det är en sak att läsa, skriva och lobba för en möjliggörande miljö/demokratiskt utrymme för civilsamhällesorganisationer, och en helt annan att leva den.

Jag är på arbetsresa i ett land i Afrika. Aldrig förr har jag känt att utrymmet och de mänskliga rättigheterna för oss i det civila samhället är så begränsade som där jag är nu. Aldrig har så många bett mig att behålla delad information för mig själv. Jag skulle vilja berätta för er om den fina kliniken som en av kyrkorna driver sedan trettiotalet, men jag tror inte att jag vågar. Jag är inte orolig för min egen skull, men för dem som lever och arbetar här dagligen. Jag vill inte riskera deras arbete, deras livsmöjligheter. Det finns en reell risk att de drabbas om jag som utlänning visar mitt intresse alltför öppet i detta land där de kristna är i minoritet. Här, där de kristna samfunden hukar och inte tillåts ha internationella samarbeten om de också innehåller finansiering. Här, där inga Visa eller Mastercard fungerar på grund av omvärldens embargo. Här, där väldigt många utländska enskilda organisationer blivit ”non grata” under de senaste åren. Här, där man inte ens får fotografera på gatan.

Om jag inte var rädd för repressalier skulle jag berätta för er om verksamheten innanför trädörren med den 85 år gamla, nu bleknande skylten, som ingen vill byta ut ”för att den visar vår historia”. Jag vill berätta om den systematiserade verksamheten, enkel och lättbegriplig, tydlig med färgkoder så att även den som inte kan läsa så bra kan förstå var man ska vända sig, var man ska vänta och vilken dörr man ska gå in genom när det är ens tur. Barn ses som extra viktiga här, tre dagar i veckan viks för barnen, föräldrar har en dag var. Sedan 2013 arbetar inga utlänningar här, det är inte längre möjligt.

I hela världen märker enskilda organisationer som vill verka för hållbara, trygga, demokratiska och rättvisa samhällen hur utrymmet att verka minskar. Restriktionerna ser olika ut, det kan vara omständliga och utdragna administrativa rutiner, lagar som reglerar finansiering och verksamhet eller till och med skrämsel och trakasserier. Läs gärna mer i ACT alliansens rapport från 2014, där finns djupstudier från Malawi, Zimbabwe, Rwanda och Colombia.

Det skulle inte behöva vara så här eftersom världens ledare gemensamt, i globala högnivåöverläggningar om biståndseffektivitet upprepade gånger tillerkänt civilsamhällesorganisationerna rätten att vara utvecklingsaktörer (Accra 2008, Busan 2011, Mexico 2014). FN:s special rapportör för mötes- och föreningsfrihet Maina Kiai betonar att en hållbar utveckling inte bara kan bäras av företag och ekonomiska åtgärder, det måste också finnas en frihet för det civila samhället, för engagerade människor att organisera sig, för att tillsammans bidra till utvecklingen i sitt eget samhälle. För att utvecklingsarbetet ska vara effektivt och bli långsiktigt krävs att aktörerna (stater, näringsliv och civilsamhällesorganisationer) samarbetar med varandra. Detta befästes i Mexico där man bildade det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete (GPEDC). Svenska kyrkan vill uppmana svenska beslutsfattare att bevaka dessa åtaganden och att använda det utrymme som ni har i internationella forum och tala för det civila samhället som finns, men inte hörs. För deras rätt att existera.

Utrymmet är begränsat just nu och det känns trångt, samtidigt är just denna klinik ett exempel på överlevnad och att det ibland går mot alla odds. Men hur länge till?

Utvinningsindustrins ansvar måste utkrävas lokalt, regionalt och globalt

Utvinningsindustrin är global, därför måste civilsamhällets svar också vara globalt. Svenska kyrkan bidrar till att sammanföra partner i kravet på en hållbar, rättvis och klimatanpassad utvinningsindustri, och väljer att uppmärksamma detta på dagen för social rättvisa.

”Det är slut på business as usual. Reglerna för näringslivet, myndigheter och civilsamhället har ändrats.” Det sa Graça Machel, en av huvudtalarna på den årliga konferensen för alternativ gruvdrift, Alternative Mining Indaba, som just gått av stapeln i Kapstaden. Årets sammankomst blev en stor succé, nära 300 delegater från hela världen deltog.

Graça Machel är änka efter två presidenter Nelson Mandela och Samora Machel, men framförallt en framstående kämpe för mänskliga rättigheter, social rättvisa och barns rätt i samhället. Företagen måste ta sitt ansvar, betala skatter och stå för en hållbar utveckling, myndigheterna ska följa upp att företagen följer lagar och också bistå medborgarna med stöd. Hon uppmanade civilsamhället att samla sig, utföra riktat påverkansarbete med fokus på förändring, och utkräva sina rättigheter gentemot de privata aktörerna.

Konferensen behandlar i första hand ”alternativ” till gruvdrift eller annan utvinningsindustri, som olje- och gasutvinning, samt skogsbruk. Men flera talare betonade att ibland är ”alternativet” att säga ”nej”; eftersom skadorna på människor, miljö och klimat blir så stora av utvinningsdriften att det enda alternativet är att stoppa ytterligare utvinning. Tonläget har skärpts, det ska dock betonas att ett direkt nej till all gruvdrift inte står på agendan de afrikanska organisationerna, däremot är det en fråga som är stor i Latinamerika. Vad som är tydligare är dock att ett alternativ kan vara ”nej” som nämnts ovan.

De privata aktörerna och statliga myndigheter måste ta sitt ansvar och leva upp till FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter som grundar sig på tre kärnområden:

Svenska kyrkan bjöd i år in en delegation från Colombia för att bredda utbytet och ta lärdomar från varandra. Den colombianska delegationen bestod av en representant för den colombianska lutherska kyrkan, en representant för kampanjen ”La gran mineria envenena” (ung. industriell gruvdrift är som gift) samt en representant för de utsatta etniska minoriteterna i den konfliktdrabbade Choco-regionen i nordvästra Colombia, som nyligen drabbats av ”guld-feber”.

De var mycket nöjda med konferensen, som de ansåg gett dem nya insikter och förnyad energi för att fortsätta arbeta för alternativ till storskalig gruvdrift. De problem som utvinningsindustrin ofta för med sig för både lokalsamhällena och miljön är i allt väsentligt de samma i Colombia som i Afrika, konstaterade de.

Skillnaderna är att medan industriell gruvdrift länge varit motorn i flera afrikanska ekonomier, så är det först under de senaste decennierna som den på allvar börjat etablera sig i Colombia. De negativa konsekvenserna för miljön och för ekonomisk och social rättvisa har därför ännu inte gått lika långt som i många delar av Afrika.

Med förhoppningen att en alternativ utveckling därför fortfarande är möjlig återvände colombianerna hem, med många nya idéer, lärdomar och kontakter, och med ambitionen att organisera en egen latinamerikansk version av Alternative Mining Indaba i framtiden.

Kyrkornas röst är oerhört viktig och genom Act-alliansen kan Svenska kyrkan bidra till att FN:s vägledande principer genomförs på ett globalt plan.

 

Erik Norman, Liaison Officer Colombia och Peter Svensson Liaison Officer södra Afrika för Svenska kyrkans internationella arbete.

Fakta Alternativ Mining Indaba
Konferensen arrangeras varje år sedan 2010 av Svenska kyrkans partner The Economic Justice Network tillsammans med bland andra Sydafrikas kristna råd och Bench Marks Foundation. Den är civilsamhällets spegelbild av Mining Indaba, Afrikas största konferens för gruv- och utvinningsindustrin.

 

 

Situationen i Nigeria går inte att förenkla

Idag skulle val ha hållits i Nigeria. Det skjuts upp på grund av Boko Harams våldsamheter. Kerstin Pihl träffade  Dr Josiah Fearon, ärkebiskop i anglikanska kyrkan i Nigeria och ordförande i PROCMURA, Program for Christian Muslim Relations in Africa, för att samtala om det allvarliga läget.

– Det går inte att säga ett södra Nigeria är kristet och norra Nigeria är muslimskt.  Det är inte så enkelt, säger Dr Josiah Fearon, ärkebiskop i anglikanska kyrkan i Nigeria.

Josiah Fearon, som även är ordförande i PROCMURA, Program for Christian Muslim Relations in Africa, efterlyser en nyanserad bild. De flesta muslimer är medborgare som vill vara med och bygga ett fredligt och gott samhälle. I Nigeria lever över 170 miljoner människor – Boko Haram samlar kanske 1 000 – 5 000 personer.

Jag mötte nyligen biskop Fearon vid Procmuras möte med sammarbetspartner i Europa.  Han är sedan länge engagerad i att bygga goda relationer mellan kristna och muslimer i Nigeria och han beskriver situationen som mycket komplicerad.

Nigeria är ett stort land med många resurser och bilden är komplex. Boko Haram bildades av välutbildade personer som var kritiska till den korrupta politiken som fördes i landet. Kritiken kom alltmer att utgå från sharia. Man kan lite förenklat säga att Boko Haram  har tre grenar:  En ultrareligiös som vill ta bort allt som inte är islam. En annan gren är politiker som vill regera och en tredje som ser en möjlighet att tjäna pengar. Dessa samverkar för sina egna intressen.

Biskop Fearon säger att vi idag inte vet vilka som är med i Boko Haram och därför är det svårt att föra någon dialog eller bygga relationer till dem.  Anonymiteten skapar en stor rädsla. Biskop Fearon har en god vän vars chaufför, en sympatisk pappa till en stor familj, sprängde sig själv och många andra i luften. Ingen hade anat att denne man tillhörde Boko Haram.

Procmura, som stöds av Svenska kyrkans internationella arbete, bygger på två principer – som inte kan skiljas åt.  Den ena är att ge ett trovärdigt vittnesbörd och den rätten har varje religion. Den andra är att bygga broar till det muslimska samhället och samverka  för rättvisa, fred och försoning för en holistisk utveckling av mänskligheten och miljön.

Procmura har i många år arbetat i Nigeria och samtalat med ledande politiker och religiösa ledare samt arbetat med främst ungdomar i storstadens ytterområden och i byar. Biskop Fearon berättar bland annat om en grupp ungdomar från en by där en moské bränts ner. Kristna och muslimska ungdomar möttes för att lära känna varandra och samtala om det som hänt. Det var mycket jobbigt och ungdomarna fick arbeta med sina förutfattade meningar om varandra. Efter detta gick de hem tillsammans och samlade in pengar och byggde en vattentank för byn.

Jag frågade biskop Fearon om vad vi från väst kan göra?

Han svarade tydligt: Ge en nyanserad bild. Förenkla inte!

Muslimerna lider också och flyr Boko Haram, säger biskop Fearon. Ett gott kristet vittnesbörd är att hjälpa människor som finns i flyktingläger eller hemma hos släktingar oavsett vilken religion de har.

Det finns en allmän misstänksamhet i Nigeria mot väst och därför är det viktigt att bygga förtroende och att använda kanaler som har folkets förtroende.

Vi får höra att människor dör i attentat i Nigeria.  Hur ser situationen ut egentligen?

I Afrika är människor religiösa och religionen spelar en stor roll. Även om staterna har sekulära konstitutioner räknar regeringarna med religionen som en självklar del av samhället och rådfrågar religiösa ledare. Därför är religionen en resurs och biskop Fearon utmanar oss alla att fundera över vad som är religion? Att be, delta i gudstjänst, fasta? Ja, det finns, men etiken saknas ofta, säger biskop Fearon och fortsätter: Vad innebär det i mitt dagliga liv i samhället? Många kristna i Nigeria anser att politik är smutsigt. De vill ”gärna äta maten men inte vara med och laga den”.  Vi behöver engagera oss mer som nigerianer och kristna i samhället. Vi har ett hopp om ett bättre liv efter döden, men nu lever vi här och har ansvar för den värld vi lever i.

Har motsättningarna i landet ökat? Ja, Procmura, vars uppgift är att analysera och medverka till att religion blir en positiv resurs, ser en så kallad ”politizising of religion and religionalisation of the politics”.

– Kom också ihåg glocalisation, säger biskop  Fearon. Det som sker lokalt kan få globala följder. Vi har alla ett ansvar.

PROCMURA – Prgramme for Christian-Muslim Relations in Africa >>

Läs Kyrkornas Världsråds uttalande och fördömande av terrordåden >>

1020343-KErstin-PihlKerstin Pihl arbetar på Internationella avdelningen och är programhandläggare för teologisk utbildning. Hon har lång erfarenhet av religionsmötesfrågor i Mellanöstern och Asien.

 

Fem säkerhetspolitiska frågor för 2015 – och en bonusfråga

Årets Folk och försvar-konferens har just avslutats i Sälen. Ett antal internationell frågor av intresse har berörts: Ryssland och Ukraina-krisen, ebola som säkerhetshot, situationen i Mellanöstern och Sveriges nya internationella militära insats i Mali. Men som vanligt ligger den största tyngdpunkten på interna försvarspolitiska frågor. Så även i år då ett nytt svenskt försvarsbeslut diskuterades liksom samhällets generella krisberedskap och krishanteringskapacitet. Allt detta förstås mycket angeläget. Men här kommer fem frågor jag skulle vilja ta större plats i den svenska säkerhetspolitiska debatten framöver:

1. Religionens roll i internationell säkerhetspolitik – den bortglömda frågan. Världen är i chock efter det fasansfulla dådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris då 12 människor kallblodigt avrättades. Ännu finns mycket att reda ut kring motiv och gärningsmän. Men att det finns kopplingar till extremism med religiösa undertoner är högst troligt. Nicholas Kristof frågar sig i New York Times: ”Is Islam to blame for the Shooting at Charlie Hebdo in Paris?” Hans enkla svar är nej. Samtidigt är han tydlig med att det finns problem relaterade till religionen som den islamiska världen måste ta hand om. Lika tydlig är han att liknande problem finns i andra sammanhang där religiösa motiv stödjer terrorism, förtryck och misogyni (Balkan och Breivik tas upp som exempel). Detta måste fördömas. Samtidigt får vi akta oss så att vårt svar inte färgas av samma intolerans som den vi vill fördöma, menar Kristof.

En nyhet som inte fått samma genomslag är att den militanta terrorgruppen Boko Haram attackerat 16 byar och städer i nordöstra Nigeria med hundratals döda som följds. Totalt bedömer International Crisis Group att över 13000 människor dött i konflikten som räknas som en av de allvarligaste för det internationella samfundet att hålla ögonen på. Religionen är här en faktor, men ekonomiska, kulturella och politiska faktorer är minst lika viktiga.

Religionens roll i den internationella säkerhetsdiskursen behöver belysas och problematiseras mycket mer än vad som sker idag. Är det aspekter av religioner i egenskap av trossystem som i sig uppmuntrar våld eller är religion mer av ett instrumentellt medel för enskilda, grupper eller stater att uppnå vissa mål? Oavsett svar på detta är religion en viktig faktor som är starkt sammanflätad med etniska, politiska, sociala, kulturella och ekonomiska faktorer och denna pusselbit behövs för en heltäckande säkerhetspolitisk förståelse av vår omvärld. Exempel där detta är tydligt är t.ex. situationen i Mellanöstern, Ryssland-Ukraina och Pakistan-Indien.

För mig som kristen vet jag att tron i de allra flesta fall är en viktig drivkraft för fred, säkerhet och utveckling, där mänsklig och global gemensam säkerhet har en särställning framför nationell säkerhet. Viktiga frågor som Rikskonferensen (och liknande arenor på internationell nivå) borde ställa till kristna, muslimska, judiska, hinduiska och andra religiösa företrädare, liksom till forskare, debattörer och politiker, är hur vi bättre ska förstå religionens roll i ett säkerhetspolitiskt sammanhang och hur religionen och religiösa aktörer kan bidra till att stärka fred och säkerhet på lokal, nationell såväl som på global nivå. Jag är säker på att ärkebiskop Antje Jackelén gärna kommer till Sälen nästa år som en av de som bör finnas med i en sådan angelägen säkerhetspolitisk diskussion.

2. Klimatet som en global säkerhetsfråga. Vid förra årets Rikskonferens nämnde i stort sätt alla partiledare klimathotet som ett av våra främsta säkerhetshot framöver. De globala klimatförändringarna som ett viktigt säkerhetshot togs också upp i Försvarsberedningens ”Vägval i en globaliserad värld”. I en ny rapport har Pentagon identifierat klimatförändringar som en ”threat multiplier” för ökad terrorism. Jakten på billiga fossila bränslen (t.ex Arktis) kan i ett framtida scenario leda till konflikter när resurserna sinar, likaså tillgången på drickbart vatten, alltfler flyktingar flyr sina hem som en konsekvens av klimatförändringar vilket också påverkar säkerhetsläget i världen. Hur kommer det sig att man i Sverige inte kopplat ihop svensk säkerhetspolitik med klimatfrågan på ett tydligare sätt? Detta skulle behöva en separat diskussion. Inte minst då de globala klimatförhandlingarna inom ramen för UNFCCC står inför ett ödesår med målet att uppnå ett bindande avtal vid statspartsmötet i Paris i december.

3. Lärdomar av civil-militärt samarbete. Sverige har vid årsskiftet avslutat sin internationella militära insats i Afghanistan och satsar nu stort på internationellt humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete. Samtidigt har en ny internationell insats inletts i Mali. I en twitter-diskussion med bl.a Urban Ahlin (s) och Desiree Pethrus (kd) efter förra årets Rikskonferens verkade det finnas politisk enighet om att en oberoende utredning av resultatet av Sveriges insats i Afghanistan var angelägen. Hittills har ingen sådan utredning gjorts. CONCORD-nätverket, där bl.a Svenska kyrkan ingår, framförde i sin rapport 2014 av hur väl regeringen genomfört den av riksdagen beslutade Politiken för Global Utveckling (PGU), följande rekommendation: ”Sverige bör besluta om en bred parlamentarisk PGU-utredning av hela Afghanistan-insatsen (2002-2013),som inbegriper såväl de militära som de civila och de integrerade insatserna”. Det är också angeläget att på en mer generell nivå diskutera hur militära insatser och bistånd bör relatera till varandra i ett utsatt säkerhetspolitiskt världsläge.

4. Skärpt regelverk för svensk vapenexport Saknas politisk vilja för att på allvar skärpa regelverket för svensk krigsmaterielexport så att Sverige inte fortsätter att exportera till icke-demokratiska stater? I vår är det fyra år sedan riksdagen beslutade om att vapenexport inte ska gå till diktaturer och att det behövs någon form av demokratikriterium i exportkontrollen. Den parlamentariska kommittén med det långrandiga namnet Krigsmaterielexportutredningskommittén (KEX) har nu flyttat fram sitt datum för att presentera sitt förslag från december 2014 till 15 april 2015.

Svenska kyrkan har vid ett antal tillfällen fört fram att frågan om svensk vapenexport i grunden är en central trovärdighetsfråga för Sverige. Menar vi allvar med att främja global fred och säkerhet, demokrati och utveckling, ja då måste Sverige också inom vapenexportområdet följa sina egna beslut om samstämmighet. Sveriges politik för global utveckling (PGU) från 2003 fastslår nämligen att ett rättighets- och fattigdomsperspektiv måste tillåtas styra alla politikområden. Idag finns det tydliga brister i denna samstämmighet (se PGU-Barometern) och krigsmaterielexporten är det område där detta är tydligast. När värderingar och praxis krockar, vad gör man då? I Sveriges fall har man bortsett från utrikes- och utvecklingspolitikens övergripande mål och fortsatt att exportera till:

  • stater som saknar grundläggande demokratiska institutioner eller som kränker mänskliga rättigheter (tex. Saudiarabien, Thailand, Ukraina);
  • stater där det pågår interna väpnade konflikter som t.ex Indien och Thailand;
  • allt fler stater som räknas som utvecklingsländer (Human Development Index under 0,8), trots att EU:s gemensamma ståndpunkt rörande krigsmaterielexport (del av svensk lag) säger att hållbar utveckling måste beaktas.

Det finns stor politisk och folklig förväntan på att KEX-utredningen ska kunna leverera ett förslag som tydligt skärper den gällande nationella lagstiftningen, som verkningsfull hindrar export till länder i konflikt och icke-demokratier; som sätter mänskliga rättigheter och utveckling i första rummet (inte bara i vackra uttalanden) och som ökar demokratisk öppenhet och ansvarsutkrävande. Det handlar också om att slakta den heliga kon som heter följdleveranser. Nu kan exportbeslut som togs för över 30 år sedan fortsätta att generera följdleveranser, trots att situationen i det berörda landet drastiskt försämrats. Rikskonferensen kan förstås inte föregripa den parlamentariska utredningen men det viktigt att inte principiellt koppla försvarspolitiken till en svensk vapenexports vara eller inte vara, vilket alltför mycket sker nu. Rikskonferensen kan också initiera en principiell diskussion om det är förenligt med Sveriges övergripande syn på demokrati och mänskliga rättigheter att fortsätta militärsamarbetet med Saudiarabien. Detta är uppe för översyn och eventuell förnyelse under våren 2015.

5. Kärnvapennedrustning. Denna fråga har av den nya regering förts fram som en prioriterad global säkerhetsfråga och skulle behöva ta större plats i den svenska säkerhetspolitiska debatten. Det är positivt att Sverige ställt sig bakom uttalanden om kärnvapens humanitära konsekvenser och har sagt sig föra en proaktiv politik inför översynskonferensen av icke-spridningsavtalet NPT i maj i år. Men det återstår att se att det inte bara är retorik från Sveriges sida utan att man är redo att omsätta orden till konkret handling och internationella initiativ. Svenska kyrkan är engagerat i denna process genom Kyrkornas världsråds arbete för kärnvapennedrustning som i grunden handlar om att ur både ett humanitärt och folkrättsligt perspektiv verka för ett internationellt förbud mot kärnvapen.

Bonusfråga: Minskad illegal handel av vapen. På självaste julafton 2014 trädde det globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty ikraft efter över nästan 20 år av ihärdigt arbete av civilsamhällsorganisationer och diplomater. Läs här Kyrkornas världsråds uttalande. Avtalet är det första i sitt slag och syftar till att minska mänskligt lidande och stärka global fred och säkerhet genom att hindra illegal handel med vapen som skapar så stort lidande. Tidigare på denna blogg kan man läsa om processen som lett till denna fantastiska milstolpe. Nu är det dags för de stater som ännu inte anslutit sig att göra det. Här kan Sverige spela en konstruktiv roll genom att stötta länder att bygga upp effektiva exportkontrollmekanismer och lobba mot de stater som ännu står utanför. Men för trovärdigheten bör också Sverige på allvar skärpa sin egen vapenexport (se punkt 4 ovan).

Samlat för alla dessa frågor är att det behövs en breddad diskussion om vad säkerhet är, vems säkerhet som ska främjas och hur man gör detta långsiktigt. För Svenska kyrkans internationella arbete är utgångspunkten att det är mänsklig säkerhet som måste stå i centrum. Sverige skulle kunna spela en mycket mer aktiv roll för mänsklig säkerhet och stödja initiativ för förebyggande av konflikter och fredsbyggande inom bland annat EU, FN och i det nordiska samarbetet. Här behövs det både mer ekonomiska resurser och kapacitetsutveckling av civila krishanteringsalternativ. Här är det också viktigt att försvarsdebatten inte tas som en isolerad svensk fråga. Den bör istället ses i ljuset av Sveriges politik för global utveckling så att den bidrar till ”fred, frihet och demokrati”, både i Sverige, i vårt närområde och globalt.

(Artikeln är en omarbetning av artikeln ”Säkerhetspolitiska frågor att beakta i Sälen” som publicerats på Folk och Försvars hemsida den 10 januari 2015)

Social trygghet i utvecklingsmålen post 2015

Med det nya året närmar vi oss slutpunkten för Milleniemålen, de åtta utvecklingsmål som på många sätt har påverkat biståndet och utvecklingsdiskussionen de senaste 15 åren. Det är också i år som den nya uppsättningen utvecklingsmål – globala mål för hållbar utveckling – ska slutförhandlas i FN inom den så kallade Post 2015-agendan.

Sociala trygghetssystem var en ickefråga i Milleniemålen, men allt tyder på att de kommer att ingå i de nya målen, som ett självklart och nödvändigt redskap att minska fattigdom i alla länder. Även deras potential att bidra till minskad ekonomisk ojämlikhet kan komma att lyftas fram, även om det är mycket känsligare.

Svenska kyrkan har under flera år verkat för att sociala trygghetssystems stora potential lyfts fram i de nya målen. I april 2013 publicerade vi tillsammans med forskare vid University of Manchester en policy brief. Denna visar hur framväxten av sociala trygghetssystem i först Latinamerika men allt mer också Asien och Afrika, har bidragit till genomförandet av Milleniemålen. Den pekar också på hur de nya målen skulle kunna bidra till att stödja den fortsatta uppbyggnaden av trygghetssystem.

I juni 2014 presenterade vi tillsammans med andra svenska civilsamhällesorganisa-tioner (inom den globala plattformen ”Beyond 2015”) ett gemensamt förslag till nya mål. Det första föreslagna målet är att ”utrota extrem fattigdom, reducera ojämlikhet och expandera social trygghet”. Tre av delmålen relaterar direkt till social trygghet:

  1. d) Universal social protection by 2030, at least at the level of social protection floors.
  2. e) Universal access to essential affordable and accessible public services, including education, health care and maternity care.
  3. f) Income security for all people throughout the entire life-cycle.

För Svenska kyrkan är begreppet social protection floor centralt. Det står för en rättighetsbaserad helhetssyn på social trygghet som genom ILOs rekommendation 202 har en mycket bred internationell förankring.

I juli 2014 presenterades FNs arbetsgrupp (OWG Open Working Group) sitt förslag till nya utvecklingsmål. Som det första av 17 mål föreslås: End poverty in all its forms everywhere. Delmål 1.3 handlar specifikt om social trygghet:

“… implement nationally appropriate social protection systems and measures for all, including floors, and by 2030 achieve substantial coverage of the poor and the vulnerable”.

Det är ett framsteg att delmålet finns med, men det kan bli betydligt starkare genom att tydligt referera till ILOs definition av social protection floors och genom att betona att dessa ”golv” inte är slutmålet utan ett första steg på vägen mot mer omfattande trygghetssystem. För social trygghet är inte något som bara behövs för de allra mest utsatta, det är något som vi alla behöver. En skarpare formulering skulle kunna se ut så här:

“By 2030 implement nationally appropriate social protection floors for all, ensuring coverage of the poor and the vulnerable, as a step towards the progressive implementation of comprehensive social protection systems.”

I oktober presenterades ACT-alliansens positionspapper om social trygghet, som ett av fem positionspapper om utvecklingsagendan post 2015. Pappret betonar bland annat att sociala trygghetssystem ska vara rättighetsbaserade och att uppbyggnaden av trygghetssystem ska baseras på ILOs rekommendation. Dessutom betonas fördelar med ”universella” (på svenska säger vi oftast ”generella”) snarare än riktade trygghetssystem, bland annat för att de har visats sig minska fattigdom på effektivast sätt.

Under hösten arbetade Svenska kyrkan på olika sätt för att EUs position inför förhandlingarna under 2015 ska ha bra formuleringar om social trygghet. Vi bidrog till budskapet till regeringen från Beyond 2015 och genom europeiska nätverk till brev och ett briefing paper direkt till beslutsfattare i EU.

Så i början av december kom den så kallade syntesrapporten från FN:s generalsekreterare, med förslag till hur förhandlingarna ska gå vidare under 2015, under rubriken The Road to Dignity by 2030: Ending Poverty, Transforming All Lives and Protecting the Planet.

Social trygghet nämns på en rad ställen i rapporten. Det nämns som en viktig faktor som bidragit till framsteg i många länder under de senaste 20 åren (paragraf 29) och som en av de viktiga uppgifter som Milleniemålen inte har adresserat (para 50). Sociala trygghetssystem lyfts fram som en del av den nödvändiga transformeringen av våra ekonomier (para 54). Allas tillgång till social trygghet ses tillsammans med tillgång till anständiga anställningar och finansiella tjänster som ett viktigt mått på ekonomiska framsteg (para 72). Ansvaret för finansieringen av sociala och ekonomiska ”core functions” så som social protection floors ligger på nationell nivå, men bör kompletteras av en stödjande internationell miljö (para 91).

Beyond 2015s välkomnar i sin kommentar till syntesrapporten att betydelsen av sociala trygghetssystem lyfts fram. Man skulle kunna tillägga att det universella anslaget i formuleringarna är bra, men borde förstärkas ännu mer. Därtill behövs formuleringar om att trygghetssystem ska vara rättighetsbaserade och utformas så att de bidrar till ökad jämställdhet mellan könen.

Den 16 december enades EU:s ministrar om en EU-position inför de kommande förhandlingarna. Dokumentet är ganska allmänt hållet, men glädjande nog görs en tydlig referens till social trygghet för alla: “We emphasise the critical importance of quality education, universal health coverage, and social protection for all, which are central for the achievement of sustainable development”. 

Under de kommande månaderna krävs fortsatt hårt arbete för att dessa formuleringar ska överleva och förstärkas i de förhandlingar som nu inleds. En förhoppning inför 2015 är också att formuleringarna i de globala dokumenten följs av konkreta utfästelser om att det internationella stödet till uppbyggnaden av sociala trygghetssystem ska öka, t ex genom en global fond så som FNs tidigare specialrapportörer för rätten till mat respektive extrem fattigdom och mänskliga rättigheter har föreslagit.

Social trygghet har kommit för att stanna på den globala utvecklingsagendan. Allt tyder på att det är omöjligt att utrota fattigdom utan det.