Utvinningsindustrins ansvar måste utkrävas lokalt, regionalt och globalt

Utvinningsindustrin är global, därför måste civilsamhällets svar också vara globalt. Svenska kyrkan bidrar till att sammanföra partner i kravet på en hållbar, rättvis och klimatanpassad utvinningsindustri, och väljer att uppmärksamma detta på dagen för social rättvisa.

”Det är slut på business as usual. Reglerna för näringslivet, myndigheter och civilsamhället har ändrats.” Det sa Graça Machel, en av huvudtalarna på den årliga konferensen för alternativ gruvdrift, Alternative Mining Indaba, som just gått av stapeln i Kapstaden. Årets sammankomst blev en stor succé, nära 300 delegater från hela världen deltog.

Graça Machel är änka efter två presidenter Nelson Mandela och Samora Machel, men framförallt en framstående kämpe för mänskliga rättigheter, social rättvisa och barns rätt i samhället. Företagen måste ta sitt ansvar, betala skatter och stå för en hållbar utveckling, myndigheterna ska följa upp att företagen följer lagar och också bistå medborgarna med stöd. Hon uppmanade civilsamhället att samla sig, utföra riktat påverkansarbete med fokus på förändring, och utkräva sina rättigheter gentemot de privata aktörerna.

Konferensen behandlar i första hand ”alternativ” till gruvdrift eller annan utvinningsindustri, som olje- och gasutvinning, samt skogsbruk. Men flera talare betonade att ibland är ”alternativet” att säga ”nej”; eftersom skadorna på människor, miljö och klimat blir så stora av utvinningsdriften att det enda alternativet är att stoppa ytterligare utvinning. Tonläget har skärpts, det ska dock betonas att ett direkt nej till all gruvdrift inte står på agendan de afrikanska organisationerna, däremot är det en fråga som är stor i Latinamerika. Vad som är tydligare är dock att ett alternativ kan vara ”nej” som nämnts ovan.

De privata aktörerna och statliga myndigheter måste ta sitt ansvar och leva upp till FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter som grundar sig på tre kärnområden:

Svenska kyrkan bjöd i år in en delegation från Colombia för att bredda utbytet och ta lärdomar från varandra. Den colombianska delegationen bestod av en representant för den colombianska lutherska kyrkan, en representant för kampanjen ”La gran mineria envenena” (ung. industriell gruvdrift är som gift) samt en representant för de utsatta etniska minoriteterna i den konfliktdrabbade Choco-regionen i nordvästra Colombia, som nyligen drabbats av ”guld-feber”.

De var mycket nöjda med konferensen, som de ansåg gett dem nya insikter och förnyad energi för att fortsätta arbeta för alternativ till storskalig gruvdrift. De problem som utvinningsindustrin ofta för med sig för både lokalsamhällena och miljön är i allt väsentligt de samma i Colombia som i Afrika, konstaterade de.

Skillnaderna är att medan industriell gruvdrift länge varit motorn i flera afrikanska ekonomier, så är det först under de senaste decennierna som den på allvar börjat etablera sig i Colombia. De negativa konsekvenserna för miljön och för ekonomisk och social rättvisa har därför ännu inte gått lika långt som i många delar av Afrika.

Med förhoppningen att en alternativ utveckling därför fortfarande är möjlig återvände colombianerna hem, med många nya idéer, lärdomar och kontakter, och med ambitionen att organisera en egen latinamerikansk version av Alternative Mining Indaba i framtiden.

Kyrkornas röst är oerhört viktig och genom Act-alliansen kan Svenska kyrkan bidra till att FN:s vägledande principer genomförs på ett globalt plan.

 

Erik Norman, Liaison Officer Colombia och Peter Svensson Liaison Officer södra Afrika för Svenska kyrkans internationella arbete.

Fakta Alternativ Mining Indaba
Konferensen arrangeras varje år sedan 2010 av Svenska kyrkans partner The Economic Justice Network tillsammans med bland andra Sydafrikas kristna råd och Bench Marks Foundation. Den är civilsamhällets spegelbild av Mining Indaba, Afrikas största konferens för gruv- och utvinningsindustrin.

 

 

Situationen i Nigeria går inte att förenkla

Idag skulle val ha hållits i Nigeria. Det skjuts upp på grund av Boko Harams våldsamheter. Kerstin Pihl träffade  Dr Josiah Fearon, ärkebiskop i anglikanska kyrkan i Nigeria och ordförande i PROCMURA, Program for Christian Muslim Relations in Africa, för att samtala om det allvarliga läget.

– Det går inte att säga ett södra Nigeria är kristet och norra Nigeria är muslimskt.  Det är inte så enkelt, säger Dr Josiah Fearon, ärkebiskop i anglikanska kyrkan i Nigeria.

Josiah Fearon, som även är ordförande i PROCMURA, Program for Christian Muslim Relations in Africa, efterlyser en nyanserad bild. De flesta muslimer är medborgare som vill vara med och bygga ett fredligt och gott samhälle. I Nigeria lever över 170 miljoner människor – Boko Haram samlar kanske 1 000 – 5 000 personer.

Jag mötte nyligen biskop Fearon vid Procmuras möte med sammarbetspartner i Europa.  Han är sedan länge engagerad i att bygga goda relationer mellan kristna och muslimer i Nigeria och han beskriver situationen som mycket komplicerad.

Nigeria är ett stort land med många resurser och bilden är komplex. Boko Haram bildades av välutbildade personer som var kritiska till den korrupta politiken som fördes i landet. Kritiken kom alltmer att utgå från sharia. Man kan lite förenklat säga att Boko Haram  har tre grenar:  En ultrareligiös som vill ta bort allt som inte är islam. En annan gren är politiker som vill regera och en tredje som ser en möjlighet att tjäna pengar. Dessa samverkar för sina egna intressen.

Biskop Fearon säger att vi idag inte vet vilka som är med i Boko Haram och därför är det svårt att föra någon dialog eller bygga relationer till dem.  Anonymiteten skapar en stor rädsla. Biskop Fearon har en god vän vars chaufför, en sympatisk pappa till en stor familj, sprängde sig själv och många andra i luften. Ingen hade anat att denne man tillhörde Boko Haram.

Procmura, som stöds av Svenska kyrkans internationella arbete, bygger på två principer – som inte kan skiljas åt.  Den ena är att ge ett trovärdigt vittnesbörd och den rätten har varje religion. Den andra är att bygga broar till det muslimska samhället och samverka  för rättvisa, fred och försoning för en holistisk utveckling av mänskligheten och miljön.

Procmura har i många år arbetat i Nigeria och samtalat med ledande politiker och religiösa ledare samt arbetat med främst ungdomar i storstadens ytterområden och i byar. Biskop Fearon berättar bland annat om en grupp ungdomar från en by där en moské bränts ner. Kristna och muslimska ungdomar möttes för att lära känna varandra och samtala om det som hänt. Det var mycket jobbigt och ungdomarna fick arbeta med sina förutfattade meningar om varandra. Efter detta gick de hem tillsammans och samlade in pengar och byggde en vattentank för byn.

Jag frågade biskop Fearon om vad vi från väst kan göra?

Han svarade tydligt: Ge en nyanserad bild. Förenkla inte!

Muslimerna lider också och flyr Boko Haram, säger biskop Fearon. Ett gott kristet vittnesbörd är att hjälpa människor som finns i flyktingläger eller hemma hos släktingar oavsett vilken religion de har.

Det finns en allmän misstänksamhet i Nigeria mot väst och därför är det viktigt att bygga förtroende och att använda kanaler som har folkets förtroende.

Vi får höra att människor dör i attentat i Nigeria.  Hur ser situationen ut egentligen?

I Afrika är människor religiösa och religionen spelar en stor roll. Även om staterna har sekulära konstitutioner räknar regeringarna med religionen som en självklar del av samhället och rådfrågar religiösa ledare. Därför är religionen en resurs och biskop Fearon utmanar oss alla att fundera över vad som är religion? Att be, delta i gudstjänst, fasta? Ja, det finns, men etiken saknas ofta, säger biskop Fearon och fortsätter: Vad innebär det i mitt dagliga liv i samhället? Många kristna i Nigeria anser att politik är smutsigt. De vill ”gärna äta maten men inte vara med och laga den”.  Vi behöver engagera oss mer som nigerianer och kristna i samhället. Vi har ett hopp om ett bättre liv efter döden, men nu lever vi här och har ansvar för den värld vi lever i.

Har motsättningarna i landet ökat? Ja, Procmura, vars uppgift är att analysera och medverka till att religion blir en positiv resurs, ser en så kallad ”politizising of religion and religionalisation of the politics”.

– Kom också ihåg glocalisation, säger biskop  Fearon. Det som sker lokalt kan få globala följder. Vi har alla ett ansvar.

PROCMURA – Prgramme for Christian-Muslim Relations in Africa >>

Läs Kyrkornas Världsråds uttalande och fördömande av terrordåden >>

1020343-KErstin-PihlKerstin Pihl arbetar på Internationella avdelningen och är programhandläggare för teologisk utbildning. Hon har lång erfarenhet av religionsmötesfrågor i Mellanöstern och Asien.

 

Fem säkerhetspolitiska frågor för 2015 – och en bonusfråga

Årets Folk och försvar-konferens har just avslutats i Sälen. Ett antal internationell frågor av intresse har berörts: Ryssland och Ukraina-krisen, ebola som säkerhetshot, situationen i Mellanöstern och Sveriges nya internationella militära insats i Mali. Men som vanligt ligger den största tyngdpunkten på interna försvarspolitiska frågor. Så även i år då ett nytt svenskt försvarsbeslut diskuterades liksom samhällets generella krisberedskap och krishanteringskapacitet. Allt detta förstås mycket angeläget. Men här kommer fem frågor jag skulle vilja ta större plats i den svenska säkerhetspolitiska debatten framöver:

1. Religionens roll i internationell säkerhetspolitik – den bortglömda frågan. Världen är i chock efter det fasansfulla dådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris då 12 människor kallblodigt avrättades. Ännu finns mycket att reda ut kring motiv och gärningsmän. Men att det finns kopplingar till extremism med religiösa undertoner är högst troligt. Nicholas Kristof frågar sig i New York Times: ”Is Islam to blame for the Shooting at Charlie Hebdo in Paris?” Hans enkla svar är nej. Samtidigt är han tydlig med att det finns problem relaterade till religionen som den islamiska världen måste ta hand om. Lika tydlig är han att liknande problem finns i andra sammanhang där religiösa motiv stödjer terrorism, förtryck och misogyni (Balkan och Breivik tas upp som exempel). Detta måste fördömas. Samtidigt får vi akta oss så att vårt svar inte färgas av samma intolerans som den vi vill fördöma, menar Kristof.

En nyhet som inte fått samma genomslag är att den militanta terrorgruppen Boko Haram attackerat 16 byar och städer i nordöstra Nigeria med hundratals döda som följds. Totalt bedömer International Crisis Group att över 13000 människor dött i konflikten som räknas som en av de allvarligaste för det internationella samfundet att hålla ögonen på. Religionen är här en faktor, men ekonomiska, kulturella och politiska faktorer är minst lika viktiga.

Religionens roll i den internationella säkerhetsdiskursen behöver belysas och problematiseras mycket mer än vad som sker idag. Är det aspekter av religioner i egenskap av trossystem som i sig uppmuntrar våld eller är religion mer av ett instrumentellt medel för enskilda, grupper eller stater att uppnå vissa mål? Oavsett svar på detta är religion en viktig faktor som är starkt sammanflätad med etniska, politiska, sociala, kulturella och ekonomiska faktorer och denna pusselbit behövs för en heltäckande säkerhetspolitisk förståelse av vår omvärld. Exempel där detta är tydligt är t.ex. situationen i Mellanöstern, Ryssland-Ukraina och Pakistan-Indien.

För mig som kristen vet jag att tron i de allra flesta fall är en viktig drivkraft för fred, säkerhet och utveckling, där mänsklig och global gemensam säkerhet har en särställning framför nationell säkerhet. Viktiga frågor som Rikskonferensen (och liknande arenor på internationell nivå) borde ställa till kristna, muslimska, judiska, hinduiska och andra religiösa företrädare, liksom till forskare, debattörer och politiker, är hur vi bättre ska förstå religionens roll i ett säkerhetspolitiskt sammanhang och hur religionen och religiösa aktörer kan bidra till att stärka fred och säkerhet på lokal, nationell såväl som på global nivå. Jag är säker på att ärkebiskop Antje Jackelén gärna kommer till Sälen nästa år som en av de som bör finnas med i en sådan angelägen säkerhetspolitisk diskussion.

2. Klimatet som en global säkerhetsfråga. Vid förra årets Rikskonferens nämnde i stort sätt alla partiledare klimathotet som ett av våra främsta säkerhetshot framöver. De globala klimatförändringarna som ett viktigt säkerhetshot togs också upp i Försvarsberedningens ”Vägval i en globaliserad värld”. I en ny rapport har Pentagon identifierat klimatförändringar som en ”threat multiplier” för ökad terrorism. Jakten på billiga fossila bränslen (t.ex Arktis) kan i ett framtida scenario leda till konflikter när resurserna sinar, likaså tillgången på drickbart vatten, alltfler flyktingar flyr sina hem som en konsekvens av klimatförändringar vilket också påverkar säkerhetsläget i världen. Hur kommer det sig att man i Sverige inte kopplat ihop svensk säkerhetspolitik med klimatfrågan på ett tydligare sätt? Detta skulle behöva en separat diskussion. Inte minst då de globala klimatförhandlingarna inom ramen för UNFCCC står inför ett ödesår med målet att uppnå ett bindande avtal vid statspartsmötet i Paris i december.

3. Lärdomar av civil-militärt samarbete. Sverige har vid årsskiftet avslutat sin internationella militära insats i Afghanistan och satsar nu stort på internationellt humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete. Samtidigt har en ny internationell insats inletts i Mali. I en twitter-diskussion med bl.a Urban Ahlin (s) och Desiree Pethrus (kd) efter förra årets Rikskonferens verkade det finnas politisk enighet om att en oberoende utredning av resultatet av Sveriges insats i Afghanistan var angelägen. Hittills har ingen sådan utredning gjorts. CONCORD-nätverket, där bl.a Svenska kyrkan ingår, framförde i sin rapport 2014 av hur väl regeringen genomfört den av riksdagen beslutade Politiken för Global Utveckling (PGU), följande rekommendation: ”Sverige bör besluta om en bred parlamentarisk PGU-utredning av hela Afghanistan-insatsen (2002-2013),som inbegriper såväl de militära som de civila och de integrerade insatserna”. Det är också angeläget att på en mer generell nivå diskutera hur militära insatser och bistånd bör relatera till varandra i ett utsatt säkerhetspolitiskt världsläge.

4. Skärpt regelverk för svensk vapenexport Saknas politisk vilja för att på allvar skärpa regelverket för svensk krigsmaterielexport så att Sverige inte fortsätter att exportera till icke-demokratiska stater? I vår är det fyra år sedan riksdagen beslutade om att vapenexport inte ska gå till diktaturer och att det behövs någon form av demokratikriterium i exportkontrollen. Den parlamentariska kommittén med det långrandiga namnet Krigsmaterielexportutredningskommittén (KEX) har nu flyttat fram sitt datum för att presentera sitt förslag från december 2014 till 15 april 2015.

Svenska kyrkan har vid ett antal tillfällen fört fram att frågan om svensk vapenexport i grunden är en central trovärdighetsfråga för Sverige. Menar vi allvar med att främja global fred och säkerhet, demokrati och utveckling, ja då måste Sverige också inom vapenexportområdet följa sina egna beslut om samstämmighet. Sveriges politik för global utveckling (PGU) från 2003 fastslår nämligen att ett rättighets- och fattigdomsperspektiv måste tillåtas styra alla politikområden. Idag finns det tydliga brister i denna samstämmighet (se PGU-Barometern) och krigsmaterielexporten är det område där detta är tydligast. När värderingar och praxis krockar, vad gör man då? I Sveriges fall har man bortsett från utrikes- och utvecklingspolitikens övergripande mål och fortsatt att exportera till:

  • stater som saknar grundläggande demokratiska institutioner eller som kränker mänskliga rättigheter (tex. Saudiarabien, Thailand, Ukraina);
  • stater där det pågår interna väpnade konflikter som t.ex Indien och Thailand;
  • allt fler stater som räknas som utvecklingsländer (Human Development Index under 0,8), trots att EU:s gemensamma ståndpunkt rörande krigsmaterielexport (del av svensk lag) säger att hållbar utveckling måste beaktas.

Det finns stor politisk och folklig förväntan på att KEX-utredningen ska kunna leverera ett förslag som tydligt skärper den gällande nationella lagstiftningen, som verkningsfull hindrar export till länder i konflikt och icke-demokratier; som sätter mänskliga rättigheter och utveckling i första rummet (inte bara i vackra uttalanden) och som ökar demokratisk öppenhet och ansvarsutkrävande. Det handlar också om att slakta den heliga kon som heter följdleveranser. Nu kan exportbeslut som togs för över 30 år sedan fortsätta att generera följdleveranser, trots att situationen i det berörda landet drastiskt försämrats. Rikskonferensen kan förstås inte föregripa den parlamentariska utredningen men det viktigt att inte principiellt koppla försvarspolitiken till en svensk vapenexports vara eller inte vara, vilket alltför mycket sker nu. Rikskonferensen kan också initiera en principiell diskussion om det är förenligt med Sveriges övergripande syn på demokrati och mänskliga rättigheter att fortsätta militärsamarbetet med Saudiarabien. Detta är uppe för översyn och eventuell förnyelse under våren 2015.

5. Kärnvapennedrustning. Denna fråga har av den nya regering förts fram som en prioriterad global säkerhetsfråga och skulle behöva ta större plats i den svenska säkerhetspolitiska debatten. Det är positivt att Sverige ställt sig bakom uttalanden om kärnvapens humanitära konsekvenser och har sagt sig föra en proaktiv politik inför översynskonferensen av icke-spridningsavtalet NPT i maj i år. Men det återstår att se att det inte bara är retorik från Sveriges sida utan att man är redo att omsätta orden till konkret handling och internationella initiativ. Svenska kyrkan är engagerat i denna process genom Kyrkornas världsråds arbete för kärnvapennedrustning som i grunden handlar om att ur både ett humanitärt och folkrättsligt perspektiv verka för ett internationellt förbud mot kärnvapen.

Bonusfråga: Minskad illegal handel av vapen. På självaste julafton 2014 trädde det globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty ikraft efter över nästan 20 år av ihärdigt arbete av civilsamhällsorganisationer och diplomater. Läs här Kyrkornas världsråds uttalande. Avtalet är det första i sitt slag och syftar till att minska mänskligt lidande och stärka global fred och säkerhet genom att hindra illegal handel med vapen som skapar så stort lidande. Tidigare på denna blogg kan man läsa om processen som lett till denna fantastiska milstolpe. Nu är det dags för de stater som ännu inte anslutit sig att göra det. Här kan Sverige spela en konstruktiv roll genom att stötta länder att bygga upp effektiva exportkontrollmekanismer och lobba mot de stater som ännu står utanför. Men för trovärdigheten bör också Sverige på allvar skärpa sin egen vapenexport (se punkt 4 ovan).

Samlat för alla dessa frågor är att det behövs en breddad diskussion om vad säkerhet är, vems säkerhet som ska främjas och hur man gör detta långsiktigt. För Svenska kyrkans internationella arbete är utgångspunkten att det är mänsklig säkerhet som måste stå i centrum. Sverige skulle kunna spela en mycket mer aktiv roll för mänsklig säkerhet och stödja initiativ för förebyggande av konflikter och fredsbyggande inom bland annat EU, FN och i det nordiska samarbetet. Här behövs det både mer ekonomiska resurser och kapacitetsutveckling av civila krishanteringsalternativ. Här är det också viktigt att försvarsdebatten inte tas som en isolerad svensk fråga. Den bör istället ses i ljuset av Sveriges politik för global utveckling så att den bidrar till ”fred, frihet och demokrati”, både i Sverige, i vårt närområde och globalt.

(Artikeln är en omarbetning av artikeln ”Säkerhetspolitiska frågor att beakta i Sälen” som publicerats på Folk och Försvars hemsida den 10 januari 2015)

Social trygghet i utvecklingsmålen post 2015

Med det nya året närmar vi oss slutpunkten för Milleniemålen, de åtta utvecklingsmål som på många sätt har påverkat biståndet och utvecklingsdiskussionen de senaste 15 åren. Det är också i år som den nya uppsättningen utvecklingsmål – globala mål för hållbar utveckling – ska slutförhandlas i FN inom den så kallade Post 2015-agendan.

Sociala trygghetssystem var en ickefråga i Milleniemålen, men allt tyder på att de kommer att ingå i de nya målen, som ett självklart och nödvändigt redskap att minska fattigdom i alla länder. Även deras potential att bidra till minskad ekonomisk ojämlikhet kan komma att lyftas fram, även om det är mycket känsligare.

Svenska kyrkan har under flera år verkat för att sociala trygghetssystems stora potential lyfts fram i de nya målen. I april 2013 publicerade vi tillsammans med forskare vid University of Manchester en policy brief. Denna visar hur framväxten av sociala trygghetssystem i först Latinamerika men allt mer också Asien och Afrika, har bidragit till genomförandet av Milleniemålen. Den pekar också på hur de nya målen skulle kunna bidra till att stödja den fortsatta uppbyggnaden av trygghetssystem.

I juni 2014 presenterade vi tillsammans med andra svenska civilsamhällesorganisa-tioner (inom den globala plattformen ”Beyond 2015”) ett gemensamt förslag till nya mål. Det första föreslagna målet är att ”utrota extrem fattigdom, reducera ojämlikhet och expandera social trygghet”. Tre av delmålen relaterar direkt till social trygghet:

  1. d) Universal social protection by 2030, at least at the level of social protection floors.
  2. e) Universal access to essential affordable and accessible public services, including education, health care and maternity care.
  3. f) Income security for all people throughout the entire life-cycle.

För Svenska kyrkan är begreppet social protection floor centralt. Det står för en rättighetsbaserad helhetssyn på social trygghet som genom ILOs rekommendation 202 har en mycket bred internationell förankring.

I juli 2014 presenterades FNs arbetsgrupp (OWG Open Working Group) sitt förslag till nya utvecklingsmål. Som det första av 17 mål föreslås: End poverty in all its forms everywhere. Delmål 1.3 handlar specifikt om social trygghet:

“… implement nationally appropriate social protection systems and measures for all, including floors, and by 2030 achieve substantial coverage of the poor and the vulnerable”.

Det är ett framsteg att delmålet finns med, men det kan bli betydligt starkare genom att tydligt referera till ILOs definition av social protection floors och genom att betona att dessa ”golv” inte är slutmålet utan ett första steg på vägen mot mer omfattande trygghetssystem. För social trygghet är inte något som bara behövs för de allra mest utsatta, det är något som vi alla behöver. En skarpare formulering skulle kunna se ut så här:

“By 2030 implement nationally appropriate social protection floors for all, ensuring coverage of the poor and the vulnerable, as a step towards the progressive implementation of comprehensive social protection systems.”

I oktober presenterades ACT-alliansens positionspapper om social trygghet, som ett av fem positionspapper om utvecklingsagendan post 2015. Pappret betonar bland annat att sociala trygghetssystem ska vara rättighetsbaserade och att uppbyggnaden av trygghetssystem ska baseras på ILOs rekommendation. Dessutom betonas fördelar med ”universella” (på svenska säger vi oftast ”generella”) snarare än riktade trygghetssystem, bland annat för att de har visats sig minska fattigdom på effektivast sätt.

Under hösten arbetade Svenska kyrkan på olika sätt för att EUs position inför förhandlingarna under 2015 ska ha bra formuleringar om social trygghet. Vi bidrog till budskapet till regeringen från Beyond 2015 och genom europeiska nätverk till brev och ett briefing paper direkt till beslutsfattare i EU.

Så i början av december kom den så kallade syntesrapporten från FN:s generalsekreterare, med förslag till hur förhandlingarna ska gå vidare under 2015, under rubriken The Road to Dignity by 2030: Ending Poverty, Transforming All Lives and Protecting the Planet.

Social trygghet nämns på en rad ställen i rapporten. Det nämns som en viktig faktor som bidragit till framsteg i många länder under de senaste 20 åren (paragraf 29) och som en av de viktiga uppgifter som Milleniemålen inte har adresserat (para 50). Sociala trygghetssystem lyfts fram som en del av den nödvändiga transformeringen av våra ekonomier (para 54). Allas tillgång till social trygghet ses tillsammans med tillgång till anständiga anställningar och finansiella tjänster som ett viktigt mått på ekonomiska framsteg (para 72). Ansvaret för finansieringen av sociala och ekonomiska ”core functions” så som social protection floors ligger på nationell nivå, men bör kompletteras av en stödjande internationell miljö (para 91).

Beyond 2015s välkomnar i sin kommentar till syntesrapporten att betydelsen av sociala trygghetssystem lyfts fram. Man skulle kunna tillägga att det universella anslaget i formuleringarna är bra, men borde förstärkas ännu mer. Därtill behövs formuleringar om att trygghetssystem ska vara rättighetsbaserade och utformas så att de bidrar till ökad jämställdhet mellan könen.

Den 16 december enades EU:s ministrar om en EU-position inför de kommande förhandlingarna. Dokumentet är ganska allmänt hållet, men glädjande nog görs en tydlig referens till social trygghet för alla: “We emphasise the critical importance of quality education, universal health coverage, and social protection for all, which are central for the achievement of sustainable development”. 

Under de kommande månaderna krävs fortsatt hårt arbete för att dessa formuleringar ska överleva och förstärkas i de förhandlingar som nu inleds. En förhoppning inför 2015 är också att formuleringarna i de globala dokumenten följs av konkreta utfästelser om att det internationella stödet till uppbyggnaden av sociala trygghetssystem ska öka, t ex genom en global fond så som FNs tidigare specialrapportörer för rätten till mat respektive extrem fattigdom och mänskliga rättigheter har föreslagit.

Social trygghet har kommit för att stanna på den globala utvecklingsagendan. Allt tyder på att det är omöjligt att utrota fattigdom utan det.

Världsbanken på väg att sänka krav på miljö och mänskliga rättigheter?

Världsbanken är stor. Den förmedlar varje år ut över 65 miljarder USD i lån och bidrag. Men det är inte främst därför som institutionen har så stor påverkan på den globala utvecklingsagendan och utvecklingspraktiken.  Allra viktigast är att de frågor som Världsbanken prioriterar, och deras analyser av dessa frågor, får stort genomslag också i andra utvecklingsaktörers arbete.

Banken har under lång tid fått kritik för att de projekt de finansierat har bidragit till miljöförstöring och marginalisering av ursprungsfolk och andra utsatta grupper . Det har handlat om kraftverksdammar och stora infrastrukturprojekt som har lett till tvångsförsflyttningar, jordbruksprojekt som har förvärrat skövling regnskogar m.m.  På senare år har Världsbankens lån till fossil energi diskuterats särskilt intensivt. 2010 protesterade Svenska kyrkan, tillsammans med Sydafrikas kristna råd, mot att Sverige gav sitt stöd till ett Världsbankslån till mycket stort nytt kolkraftverk i Sydafrika.

Den långvariga kritiken har lett till resultat. I dag finns en rad safeguards, regler kring miljöskydd, folkomflyttningar, ursprungsfolks rättigheter m.m.  Även om det fortfarande finns exempel på världsbanksfinansierade projekt som har allvarliga sociala och miljömässiga konsekvenser har dessa regler haft stor effekt.  Världsbankens safeguards utgör på många sätt en global “best practice” som andra aktörer – både offentliga utvecklingsfinansiärer och privata företag – använder sig av.

Nu ska dessa safeguards revideras. Enligt Världsbankschefens högste chef Kim ska revideringen vara en ”uppdatering” och inte leda till en försvagning av reglerna. Men det förslag som nu är ute för diskussion skulle trots löftet kunna leda till en kraftig försvagning. Några exempel:

  • På många områden är formuleringarna mycket vagare än tidigare, och i hög grad blir det låntagarländerna som själva får avgöra i vilken mån kraven ska anses vara uppfyllda.
  • Skyddet av ursprungsfolks rättigheter riskerar att försvagas.
  • Miljökonsekvensanalyser ska inte längre behöva offentliggöras innan beslut fattas – vilket naturligtvis omöjliggör en meningsfull konsultation.

I början av oktober deltog Svenska kyrkan i en diskussion med Utrikes- och finansdepartementet, och tillsammans med flera andra svenska organisationer, om det nya förslaget. Den 12-13 november genomförde Världsbanken en konsultation i Norge. Svenska kyrkan var inte med där, men undertecknade ett uttalande inför mötet. Uttalandet väcker en rad kritiska frågor i relation till utkastet, och har undertecknats av ett antal civilsamhällesorganisationer i Norge och Sverige.

Det har kommit fram en lång rad kritiska synpunkter mot förslaget till revidering av safeguards, både från civilsamhället och genom interna mail som har läckt från Världsbanken. Låt oss hoppas att kritiken leder till ett förslaget omarbetas rejält. Det skulle vara mycket allvarligt om förslaget skulle drivas igenom – inte bara för de projekt som Världsbanken själv är delaktig i, utan också för den signal försvagningen skulle skicka till andra utvecklingsaktörer.

Gunnel Axelsson Nycander

Vem är förföljd i Mellanöstern och hur pratar vi om det?

Just nu pågår Mänskliga rättigheter-dagarna i Umeå 13-15 november 2014 med Svenska kyrkan som en av huvudorganisatörerna, se programmet här.

 För att uppmärksamma, diskutera och problematisera den otroligt svåra humanitära och politiska situationen i Mellanöstern, med särskilt fokus på religiösa minoriteter, hölls ett seminarium på temat ”Vem är förföljd i Mellanöstern – och hur pratar vi om det?” Bakgrunden är också att Svenska kyrkan fått mycket kritik från ledarskribenter, politiker och medlemmar mot att vi inte tillräckligt stått upp för de kristna som är utsatta och förföljda i Mellanöstern. Inför seminariet hade vi fått ett antal direkta frågor om Svenska kyrkans syn och roll i frågan som togs upp av Kjell Jonasson som i över 30 år arbetat för Svenska kyrkan i Mellanöstern. Nedan är några av de frågor och svar som togs upp på seminariet.

Hur ser den religiösa mosaiken i Mellanöstern ut idag?

KJ: ”Vi ser idag en region med enormt mänskligt lidande, miljoner människor på flykt och pågående krig och konflikter. Samtidigt är det viktigt att vi bättre förstår den sociala, politiska, historiska, etniska och religiösa kontexten i regionen, och att det finns stora variationer mellan de olika länderna. Om vi inte gör det riskerar alla försök att avhjälpa situationen bli felriktade. Columbiauniversitetet i New York har genom sitt Gulf 2000-projekt en bra kartdatatjänst som visar både på den etniska och religiösa komplexiteten i regionen, och där man kan se att det är stora skillnader mellan till exempel Irak, Libanon, Palestina och Egypten.

Men är det inte så att kristna är den mest utsatta gruppen i Mellanöstern?

KJ: ”Återigen, det går inte att ge ett entydigt svar. Det är självklart så att det finns en historisk trend där den kristna populationen minskat drastiskt över tid, vilket är djupt tragiskt. Att kyrkklockorna som samlat kristna i Mosul (norra Irak) till gudstjänst varje söndag i över 1500 år har slutat att ringa efter IS brutala övertagande av staden är oerhört tragiskt. I länder där kristna tidigare har haft en relativt privilegierad roll politiskt och ekonomiskt under tidigare auktoritärt styre, som Irak och Syrien, blir de förstås också extra utsatta när denna makt utmanas eller störtas. Samtidigt så är det faktum att i relation till t.ex yasidier, kurder eller shia-grupper i Irak så har de kristna i en del fall ställts inför ett val i mötet med IS. Det är förvisso ett hemskt ultimatum: att köpa sig fri, konvertera eller dö, vilket i praktiken inneburit att många har flytt och lämnat allt. Men de tre förstnämnda grupperna ställs inte inför ett val. De dödas.”

Följande är frågor som inskickats via twitter till Svenska kyrkan inför seminariet:

Varför är ni så skamligt tysta om kriget mot kristna? Och vad tror ni att era medlemmar anser om det? (Erik Helmersson, ledarskribent DN)

KJ: ”Jag vill nog påstå att vi inte är ’skamligt tysta’ men jag håller med om att vi måste höja vår röst mer för våra medkristna i Mellanöstern. Det handlar i grunden om ett gemensamt ansvar som vi delar med andra aktörer som riksdag och regering, EU och internationella aktörer som FN och inte minst media. Svenska kyrkan har tillsammans med Sveriges kristna råd uppmärksammat de kristnas situation i flera solidaritetsmanifestationer, bl a i Stockholm, genom debattartiklar och genom uttalanden tillsammans med Kyrkornas världsråd och ACT-alliansen där vi är medlemmar. Det är anmärkningsvärt att de manifestationer som hölls tidigare i höst i solidaritet med utsatta kristna i Mellanöstern som samlade tusentals deltagare uppmärksammades så lite i riksmedia. Så självkritik behövs hos alla inblandade.

Anser Svenska kyrkan att det finns en kristofobi i Mellanöstern med tanke på kristnas situation? (Robert Hannah, riksdagsledamot för Folkpartiet)

KJ: ”Situationen är alltför komplex och låter sig inte reduceras till ett tal om fobier. Läget ser så helt olika ut i de olika länderna i regionen. I länder som Libanon och Jordanien är situationen relativt bra, medan situationen i Irak och Syrien är mycket mycket allvarlig och det behövs omedelbara insatser för skydd, humanitära korridorer och överlevnad för de kristna och de andra utsatta grupperna. I en multietnisk och multireligiös region kan man inte endast fokusera på en grupp. Vårt uppdrag är att se till helheten. Målet måste vara att människor av olika tro och etnisk identitet ska kunna samexistera i ömsesidig respekt och säkerhet. Om man ensidigt avgränsar sig mot andra skapas rädsla och murar.”

Har kyrkan ngt särskilt ansvar att engagera sig mer för kristna, än andra, förföljda? (Susanna Birgersson, ledarskribent DN)

KJ: ”Jesusordet – ’Vad ni gjort för en av mina minsta, det har ni gjort för mig’ – har av kyrkan oftast tolkas inklusivt, dvs att omfatta alla människor. Att i praktisk solidaritet gå utöver sig själva i samhörighet och ömsesidighet har alltid varit kännetecken för kyrkan.”

 Hur vi ska bredda frågan till att omfatta alla utsatta grupper? (Lawen Redar, riksdagsledamot Socialdemokraterna)

 KJ: ”För Svenska kyrkans internationella arbete är det ’humanitära imperativet’ en grundpelare som innebär att inte göra skillnad mellan olika grupper när det gäller humanitär hjälp eller utvecklingsinsatser. Vi har flera pågående satsningar i regionen. Så ja, frågan måste omfatta alla grupper. Vi ser att arbete för demokrati, tolerans, mänskliga rättigheter – inte minst kvinnors och barns rättigheter – samt uppbyggnaden av starkt civilt samhälle är viktigt. Om steg tas i denna riktning kommer det alla grupper till del.”

 Hur ofta uppmanar ni era församlingar att be för förföljda kristna och tror ni bön gör skillnad? (Maria Ludvigsson, ledarskribent SvD)

 KJ: ”Ja bön är viktigt. Bön gör skillnad. Vi uppmanar hela tiden våra församlingar och medlemmar att be. Vi har en bönewebb, vi har haft förbönsgudstjänst i Storkyrkan för Mellanöstern och på många platser i vårt land. Särskilda förböner har nyligen skrivits för regionen och för Egypten, Israel och Palestina, Syrien och Irak. I detta står vi också tillsammans med andra kyrkor i Sverige och globalt genom Kyrkornas världsråd.”

Läs gärna mer här om Svenska kyrkans arbete med religionsdialog, religions- och övertygelsefrihet och stöd till utsatta troende. Vi ser ett stort behov av att fortsätta dialog och debatt, bön och handling för akut hjälp och skydd liksom för långsiktig fred och rättvisa för alla i Mellanöstern. Alla krafter behövs!

Ett urholkat bistånd – ett svagare FN?

Idag firas FN-dagen världen över.

De Förenta Nationerna är världens största aktör för fred, säkerhet och internationella relationer. I det uppdraget ingår ett aktivt arbete med både medlemsstater och beslutsfattare, med global policyutveckling och globalt samordnade insatser för humanitära katastrofer och långsiktigt utvecklingsarbete. Detta arbete fyller en viktig roll i att garantera människors frihet från förtryck, förföljelse och akuta behov som tillgång till mat, rent vatten och akut sjukvård i konfliktsituationer.

FN är helt beroende av att medlemsstaterna bär kostnaderna för organisation och verksamhet gemensamt. Detta sker genom en medlemsavgift som fastställs utifrån staternas BNI, och kan därför variera från år till år, men även frivilliga bidrag från organisationer, stater och privatpersoner är viktiga. Speciella FN-program som inte inkluderas i den generella budgeten, likt UNICEF och WFP, måste däremot förlita sig på frivilliga donationer från stater, företag och privatpersoner för att kunna bedriva sina projekt.

2014 är ett rekordår för antalet flyktingar i världen med över 50 miljoner människor på flykt, rapporterar FN:s flyktingorgan UNHCR. Inte sedan andra världskriget har så många människor tvingats på flykt. Med den humanitära situationen i världen idag, där miljontals människor tvingats fly från exempelvis kriget i Syrien och förföljelsen av IS, så har stor press lagts på länders förmåga till att bemöta och ta emot dessa flyktingströmmar. Även konflikterna i Sydsudan och Centralafrikanska Republiken har visat att det krävs fortsatt kraftfulla och ökande insatser för att bemöta den humanitära situationen på både nationell, regional och global nivå. Att öka de globala resurserna till migrationsområdet, är därför både nödvändigt och önskvärt. Men det är viktigt att de humanitära insatserna inte sker på bekostnad av ett långvarigt och hållbart globalt utvecklingssamarbete.

I den nya svenska regeringens första budgetförslag som presenterades igår ser vi två intressanta tendenser som har bäring på internationell humanitär krishantering, migrationspolitik och långsiktigt utvecklingsarbete:

För det första ser vi tydliga tecken på en vilja att höja Sveriges profil i FN och verka för en reformerad och effektivare världsorganisation. Utrikesminister Margot Wallström beskrev visionerna för Sveriges nya FN-politik i ett tal i konserthuset i onsdags. Sverige kandiderar bl.a. aktivt till en plats i säkerhetsrådet. Inom nedrustningsområdet har vi redan sett en tydlig politikförändring där Sverige nyligen ställt sig bakom det så kallade humanitära initiativet för att förbjuda kärnvapen på folkrättsliga grunder. Detta är mycket välkommet! Därför är det lite svårt att förstå varför budgetförslaget för internationellt samarbete (utgiftsområde 5) är minskad med 100 miljoner jämfört med 2014. Detta behöver följas upp.

För det andra har regeringen aviserat en stor ökning av avräkningarna från det svenska biståndet till framför allt flyktingmottagandet. Detta betyder att biståndsvolymen faktiskt minskar efter avräkningar som totalt uppgår till 27% av den totala summan. Avräkningar till migrationskostnader fördubblas nästan, från 4,988 mrd år 2014 till 8,415 år 2015 enligt förslag och argumentet är för att kunna svara effektivt mot de oerhört stora utmaningarna som flyktingmottagandet innebär. Ett generöst flyktingmottagande är förstås oerhört viktigt men att finansiera detta med medel för fattigdomsbekämpning inte är rimligt.

Hållbart utvecklingsarbete är långa processer som sällan kan mätas utifrån generella ekonomiska definitioner, och utförs av organisationer med stark förankring i lokalsamhällen.i utsatta regioner. Arbetet avser både insatser för civilsamhällets stärkande och uppbyggnad, utbildning och påverkansarbete, och mångårigt engagemang krävs för att skapa den legitimitet som krävs i mötet med lokala aktörer. Ett urholkat bistånd är därför bara ingen bra lösning långsiktigt. Arbetet med pågående humanitära katastrofer och de globala utvecklingsmålen måste snarare stärkas finansiellt och politiskt. Sverige vill ha ett progressivt FN, vilket indikeras i den nya budgeten. Det är inte möjligt om kapaciteten för att stärka lokala samhällen på plats försämras. Målsättningen förflyttas enligt budgetförslaget till förmågehöjande insatser inom exempelvis rättssektorn och gränshantering. Ett hållbart utvecklingsarbete är också en viktig förutsättning för att minska sårbarheten inför framtida humanitära katastrofer.

Kärnfrågan handlar inte om att prioritera bort, eller undervärdera olika arbetssätt och frågor. Den handlar om vilket bidrag som olika delar av biståndet och det internationella samarbetet tillför, och hur dessa områden bör förvaltas för att uppnå en hållbar utveckling på flera områden. FN är idag en stark aktör i globala sammanhang, och migrationen måste hanteras på ett sätt som skyddar de mänskliga rättigheterna, men ett långsiktigt hållbart utvecklingsarbete är nödvändigt för att kunna lösa djupare satta problem. Lösningen är inte att skapa en målkonflikt genom att urholka en del av arbetet till förmån för ett annat, utan pengarna måste hittas från en annan källa. Annars riskerar det svenska biståndet, de globala insatserna inom FN, och utvecklingsarbetet i längden att få negativa konsekvenser för stora delar av den befolkning som är i behov av stöd.

Martin Sundsten, Masters-student och praktikant på policyenheten

Fågel Fenix – Gaza reser sig ur ruinerna

Joanna Lilja bloggar efter ett besök i Gaza:

- Du vet fågelstatyerna vid Palestine Square, säger Suhaila, och tittar på mig lite finurligt

- Det är fågel Fenix, du vet, han som reser sig ur askan. Det är symbolen för Gaza.    

Jag klamrar mig fast vid Suhailas ord, så här två veckor efter mitt besök i Gaza. För i orden finns det styrka och hopp. Hopp om en bättre framtid, hopp om att Gaza, likt fågel Fenix, ännu en gång ska resa sig ur ruinerna av ett våldsamt krig, ett krig där civila drabbats hårt. Fågel Fenix har i urkyrkan också symboliserat Jesu uppståndelse och även det är trösterikt.

Förstörelsen är mycket omfattande, framförallt i vissa delar av Gazaremsan där hela områden har förstörts. Israels offensiv ”Protective Edge” har resulterat i över 2,100 dödsfall, mer än 11,000 skadade och att 110,000 människor fördrivits från sina hem.[1] Med över 18 000 förstörda bostäder och skolor och ett sextiotal skadade sjukhus och hälsokliniker är behoven enorma.  Många kan inte återvända, en del har flyttat in i ruinerna där deras hem en gång stod. I likhet med andra krigssituationer så lever kvinnor och barn i särskild utsatthet.

De psykosociala behoven är akuta, människor har förlorat barn, föräldrar, syskon och kusiner såväl som hem och hus. Vissa av de som kunnat återvända till sina bostäder vill inte längre bo kvar i sina hem, för hemmet förknippas inte längre med trygghet. Men man känner stor skam över denna känsla – många av deras grannar har inte ens ett hem att återvända till.

 Ahmad arbetar för en lokal organisation som har varit involverad i hjälpinsatser runtom i Gazaremzan. Han berättar att hans sexåriga dotter redan hunnit genomleva tre krig och att familjen använt olika strategier för att skydda dottern och avleda hennes uppmärksamhet under anfallen.

- Vi klappade i händerna när bomberna föll och låtsades att det var någon i närheten som sköt raketer för att fira bröllop. Men ju äldre hon blivit, desto svårare har det blivit att undanhålla vad som händer, säger han.

 Personal som jobbat dygnet runt med att rädda liv har också själva lidit förluster. Dr. Maher Ayad jobbar på Al Ahli Arab Hospital som drivs av den anglikanska kyrkan. Han berättar om hur personalen dagligen riskerade sina liv genom att ta sig från hårt utsatta områden till deras arbeten på sjukhuset för att vårda sjuka och skadade, varav en stor del hade svåra brännskador.  I nuläget tar man emot ett trettiotal patienter dagligen för rehabilitering och uppföljning av medicinska behov för skadade från attackerna, samt försöker ta hand om de som står i kö för operationer.

 I stadsdelen Shiyaiya totalförstördes en statlig klinik i de israeliska bombattackerna och ca 90 000 personer har nu endast en klinik i området att förlita sig på. Dr. Issa Tarazi driver kliniken genom sitt arbete för Near East Council of Churches Department of Services to Palestinian Refugees i Gaza. Han berättar att man efter krigets slut nu tar emot 150-200 patienter dagligen. Strömavbrott på upp till 18 timmar per dag och dålig tillgång till vatten, bränsle och mediciner gör att behoven är fortsatt stora.

Hiba Zayyan från UN Women berättar om en kvinna som hon mött efter förra kriget. I samtal om vad hon förväntade sig av FN, men också av framtiden svarade kvinnan: ”Jag förväntar mig ingenting av FN. Men jag förväntar mig fler krig”. Det visade sig att hon hade rätt. Dr. Maher uttrycker en liknande oro och säger:

- Vi kan aldrig vara helt lugna. Vi kan bli attackerade igen om ett år, ett dygn eller en vecka.

Det är också det perspektivet som genomsyrar diskussionerna om katastrofberedskap. För den humanitära situationen i Gaza beror på kriget. Och på blockaden. De vi möter i Gaza är samstämmiga i sin analys och understryker med emfas att situationen i Gaza är en humanitär katastrof med politisk grund och att det finns därmed finns en politisk lösning. Blockaden måste hävas.

Joanna Lilja

Policyhandläggare, Mellanöstern

[1] UN OCHA – Occupied Palestinian Territory: Gaza emergency Humanitarian Snapshot, 8 September 2014. http://www.ochaopt.org/documents/humanitarian_snapshot_8september_2014_opt_v4.pdf

Fredspriset till Malala uppmärksammar allas rätt till utbildning och fredsarbete i Pakistan

Idag tillkännagav Norska Nobelkommitteen att Malala Yousafzai från Pakistan har fått fredspriset tillsammans med barnrättsaktivisten Kailash Satyarthi från Indien. De fick priset ”för sin kamp mot förtryck av barn och unga och för alla barns rätt till utbildning”.

Malala Yousafzai är onekligen den mest kände av pristagarna. Som 11-åring började hon blogga från Swatdalen om talibanernas övertagande och deras försök att förbjuda flickor som hon att gå i skolan. Hon fortsatte att vara en orädd förkämpe för rätten till utbildning och blev alltmer känd i Pakistan och utomlands för sitt engagemang. Detta innebar också att hon fick motta allt fler hot och när hon inte tystnade beslöt talibanernas ledare i Pakistan att göra sig av med henne. Den 9 oktober 2012 sköts hon genom huvudet av en attentatsman – hon var på väg hem med skolbussen efter att ha gjort ett prov. Malala överlevde mirakulöst efter lång behandling och blev en världskänd symbol för kampen för flickors rätt till utbildning.

Nyligen var en delegation från Svenska kyrkan i Pakistan för att tillsammans med samarbetspartner inom ACT-alliansen utveckla vårt arbete för fred och försoning samt genusrättvisa. Under besöket fick vi se en film med Malala ett par år innan attentatet.

Hon hade flytt från den talibankontrollerade Swatdalen och gjorde något så självklart som att gå i skolan tillsammans med andra flickor. Hon höll som en vanlig skolflicka upp sin teckning för att visa hur alla världens religioner bör samverka för att göra världen bättre och ge flickor möjlighet till utbildning.

Hennes kamp är långt ifrån över. I Pakistan förvägras fortfarande flickor att gå i skolan och detta gäller inte enbart i områden kontrollerade av extremister. Flickor ges generellt i Pakistan, liksom i många andra länder, betydligt sämre möjligheter till utbildning än sina bröder.

Under besöket i Pakistan mötte vi många människor som med risk för sitt eget liv arbetade för kvinnors rättigheter och för religiös tolerans och rättigheter för alla religiösa grupper i Pakistan. Kan priset till Malala påverka deras situation och möjligheter att arbeta?

För att detta skall bli verklighet måste omvärlden, både företrädare för regeringar och det civila samhället inse att Pakistan, trots alla utmaningar som landet står inför, är ett nyckelland för utvecklingen i regionen. Risken är att Pakistan ses som en pendang till Afghanistan och att huvudfokus ligger på ett säkerhetstänkande där militära lösningar blir dominerande. Istället måste ett långsiktigt utvecklingstänkande och engagemang från omvärlden bli mycket tydligare. Så att människor som Malala, som verkar på fredlig väg för mänskliga rättigheter, stärks och kan göra Pakistan till ett gott samhälle för alla.

Johan Hasselgren
Programhandläggare för Asien

Erkännande av Palestina – ett steg i rätt riktning

Svenska regeringens beslut att erkänna Palestina kan vara ett viktigt steg för att få igång fredsprocessen. Det kan på sikt leda till en hållbar tvåstatslösning där israeler och palestinier lever sida vid sida inom säkra och erkända gränser. Det säger Erik Lysén, internationell chef för Svenska kyrkan. Läs hela pressmeddelandet.

Svenska kyrkans syn på situationen i Israel och Palestina och vägar till en rättvis och hållbar fred finns att läsa i följande positionspapper.