Världsbanken på väg att sänka krav på miljö och mänskliga rättigheter?

Världsbanken är stor. Den förmedlar varje år ut över 65 miljarder USD i lån och bidrag. Men det är inte främst därför som institutionen har så stor påverkan på den globala utvecklingsagendan och utvecklingspraktiken.  Allra viktigast är att de frågor som Världsbanken prioriterar, och deras analyser av dessa frågor, får stort genomslag också i andra utvecklingsaktörers arbete.

Banken har under lång tid fått kritik för att de projekt de finansierat har bidragit till miljöförstöring och marginalisering av ursprungsfolk och andra utsatta grupper . Det har handlat om kraftverksdammar och stora infrastrukturprojekt som har lett till tvångsförsflyttningar, jordbruksprojekt som har förvärrat skövling regnskogar m.m.  På senare år har Världsbankens lån till fossil energi diskuterats särskilt intensivt. 2010 protesterade Svenska kyrkan, tillsammans med Sydafrikas kristna råd, mot att Sverige gav sitt stöd till ett Världsbankslån till mycket stort nytt kolkraftverk i Sydafrika.

Den långvariga kritiken har lett till resultat. I dag finns en rad safeguards, regler kring miljöskydd, folkomflyttningar, ursprungsfolks rättigheter m.m.  Även om det fortfarande finns exempel på världsbanksfinansierade projekt som har allvarliga sociala och miljömässiga konsekvenser har dessa regler haft stor effekt.  Världsbankens safeguards utgör på många sätt en global “best practice” som andra aktörer – både offentliga utvecklingsfinansiärer och privata företag – använder sig av.

Nu ska dessa safeguards revideras. Enligt Världsbankschefens högste chef Kim ska revideringen vara en ”uppdatering” och inte leda till en försvagning av reglerna. Men det förslag som nu är ute för diskussion skulle trots löftet kunna leda till en kraftig försvagning. Några exempel:

  • På många områden är formuleringarna mycket vagare än tidigare, och i hög grad blir det låntagarländerna som själva får avgöra i vilken mån kraven ska anses vara uppfyllda.
  • Skyddet av ursprungsfolks rättigheter riskerar att försvagas.
  • Miljökonsekvensanalyser ska inte längre behöva offentliggöras innan beslut fattas – vilket naturligtvis omöjliggör en meningsfull konsultation.

I början av oktober deltog Svenska kyrkan i en diskussion med Utrikes- och finansdepartementet, och tillsammans med flera andra svenska organisationer, om det nya förslaget. Den 12-13 november genomförde Världsbanken en konsultation i Norge. Svenska kyrkan var inte med där, men undertecknade ett uttalande inför mötet. Uttalandet väcker en rad kritiska frågor i relation till utkastet, och har undertecknats av ett antal civilsamhällesorganisationer i Norge och Sverige.

Det har kommit fram en lång rad kritiska synpunkter mot förslaget till revidering av safeguards, både från civilsamhället och genom interna mail som har läckt från Världsbanken. Låt oss hoppas att kritiken leder till ett förslaget omarbetas rejält. Det skulle vara mycket allvarligt om förslaget skulle drivas igenom – inte bara för de projekt som Världsbanken själv är delaktig i, utan också för den signal försvagningen skulle skicka till andra utvecklingsaktörer.

Gunnel Axelsson Nycander

Vem är förföljd i Mellanöstern och hur pratar vi om det?

Just nu pågår Mänskliga rättigheter-dagarna i Umeå 13-15 november 2014 med Svenska kyrkan som en av huvudorganisatörerna, se programmet här.

 För att uppmärksamma, diskutera och problematisera den otroligt svåra humanitära och politiska situationen i Mellanöstern, med särskilt fokus på religiösa minoriteter, hölls ett seminarium på temat ”Vem är förföljd i Mellanöstern – och hur pratar vi om det?” Bakgrunden är också att Svenska kyrkan fått mycket kritik från ledarskribenter, politiker och medlemmar mot att vi inte tillräckligt stått upp för de kristna som är utsatta och förföljda i Mellanöstern. Inför seminariet hade vi fått ett antal direkta frågor om Svenska kyrkans syn och roll i frågan som togs upp av Kjell Jonasson som i över 30 år arbetat för Svenska kyrkan i Mellanöstern. Nedan är några av de frågor och svar som togs upp på seminariet.

Hur ser den religiösa mosaiken i Mellanöstern ut idag?

KJ: ”Vi ser idag en region med enormt mänskligt lidande, miljoner människor på flykt och pågående krig och konflikter. Samtidigt är det viktigt att vi bättre förstår den sociala, politiska, historiska, etniska och religiösa kontexten i regionen, och att det finns stora variationer mellan de olika länderna. Om vi inte gör det riskerar alla försök att avhjälpa situationen bli felriktade. Columbiauniversitetet i New York har genom sitt Gulf 2000-projekt en bra kartdatatjänst som visar både på den etniska och religiösa komplexiteten i regionen, och där man kan se att det är stora skillnader mellan till exempel Irak, Libanon, Palestina och Egypten.

Men är det inte så att kristna är den mest utsatta gruppen i Mellanöstern?

KJ: ”Återigen, det går inte att ge ett entydigt svar. Det är självklart så att det finns en historisk trend där den kristna populationen minskat drastiskt över tid, vilket är djupt tragiskt. Att kyrkklockorna som samlat kristna i Mosul (norra Irak) till gudstjänst varje söndag i över 1500 år har slutat att ringa efter IS brutala övertagande av staden är oerhört tragiskt. I länder där kristna tidigare har haft en relativt privilegierad roll politiskt och ekonomiskt under tidigare auktoritärt styre, som Irak och Syrien, blir de förstås också extra utsatta när denna makt utmanas eller störtas. Samtidigt så är det faktum att i relation till t.ex yasidier, kurder eller shia-grupper i Irak så har de kristna i en del fall ställts inför ett val i mötet med IS. Det är förvisso ett hemskt ultimatum: att köpa sig fri, konvertera eller dö, vilket i praktiken inneburit att många har flytt och lämnat allt. Men de tre förstnämnda grupperna ställs inte inför ett val. De dödas.”

Följande är frågor som inskickats via twitter till Svenska kyrkan inför seminariet:

Varför är ni så skamligt tysta om kriget mot kristna? Och vad tror ni att era medlemmar anser om det? (Erik Helmersson, ledarskribent DN)

KJ: ”Jag vill nog påstå att vi inte är ’skamligt tysta’ men jag håller med om att vi måste höja vår röst mer för våra medkristna i Mellanöstern. Det handlar i grunden om ett gemensamt ansvar som vi delar med andra aktörer som riksdag och regering, EU och internationella aktörer som FN och inte minst media. Svenska kyrkan har tillsammans med Sveriges kristna råd uppmärksammat de kristnas situation i flera solidaritetsmanifestationer, bl a i Stockholm, genom debattartiklar och genom uttalanden tillsammans med Kyrkornas världsråd och ACT-alliansen där vi är medlemmar. Det är anmärkningsvärt att de manifestationer som hölls tidigare i höst i solidaritet med utsatta kristna i Mellanöstern som samlade tusentals deltagare uppmärksammades så lite i riksmedia. Så självkritik behövs hos alla inblandade.

Anser Svenska kyrkan att det finns en kristofobi i Mellanöstern med tanke på kristnas situation? (Robert Hannah, riksdagsledamot för Folkpartiet)

KJ: ”Situationen är alltför komplex och låter sig inte reduceras till ett tal om fobier. Läget ser så helt olika ut i de olika länderna i regionen. I länder som Libanon och Jordanien är situationen relativt bra, medan situationen i Irak och Syrien är mycket mycket allvarlig och det behövs omedelbara insatser för skydd, humanitära korridorer och överlevnad för de kristna och de andra utsatta grupperna. I en multietnisk och multireligiös region kan man inte endast fokusera på en grupp. Vårt uppdrag är att se till helheten. Målet måste vara att människor av olika tro och etnisk identitet ska kunna samexistera i ömsesidig respekt och säkerhet. Om man ensidigt avgränsar sig mot andra skapas rädsla och murar.”

Har kyrkan ngt särskilt ansvar att engagera sig mer för kristna, än andra, förföljda? (Susanna Birgersson, ledarskribent DN)

KJ: ”Jesusordet – ’Vad ni gjort för en av mina minsta, det har ni gjort för mig’ – har av kyrkan oftast tolkas inklusivt, dvs att omfatta alla människor. Att i praktisk solidaritet gå utöver sig själva i samhörighet och ömsesidighet har alltid varit kännetecken för kyrkan.”

 Hur vi ska bredda frågan till att omfatta alla utsatta grupper? (Lawen Redar, riksdagsledamot Socialdemokraterna)

 KJ: ”För Svenska kyrkans internationella arbete är det ’humanitära imperativet’ en grundpelare som innebär att inte göra skillnad mellan olika grupper när det gäller humanitär hjälp eller utvecklingsinsatser. Vi har flera pågående satsningar i regionen. Så ja, frågan måste omfatta alla grupper. Vi ser att arbete för demokrati, tolerans, mänskliga rättigheter – inte minst kvinnors och barns rättigheter – samt uppbyggnaden av starkt civilt samhälle är viktigt. Om steg tas i denna riktning kommer det alla grupper till del.”

 Hur ofta uppmanar ni era församlingar att be för förföljda kristna och tror ni bön gör skillnad? (Maria Ludvigsson, ledarskribent SvD)

 KJ: ”Ja bön är viktigt. Bön gör skillnad. Vi uppmanar hela tiden våra församlingar och medlemmar att be. Vi har en bönewebb, vi har haft förbönsgudstjänst i Storkyrkan för Mellanöstern och på många platser i vårt land. Särskilda förböner har nyligen skrivits för regionen och för Egypten, Israel och Palestina, Syrien och Irak. I detta står vi också tillsammans med andra kyrkor i Sverige och globalt genom Kyrkornas världsråd.”

Läs gärna mer här om Svenska kyrkans arbete med religionsdialog, religions- och övertygelsefrihet och stöd till utsatta troende. Vi ser ett stort behov av att fortsätta dialog och debatt, bön och handling för akut hjälp och skydd liksom för långsiktig fred och rättvisa för alla i Mellanöstern. Alla krafter behövs!

Ett urholkat bistånd – ett svagare FN?

Idag firas FN-dagen världen över.

De Förenta Nationerna är världens största aktör för fred, säkerhet och internationella relationer. I det uppdraget ingår ett aktivt arbete med både medlemsstater och beslutsfattare, med global policyutveckling och globalt samordnade insatser för humanitära katastrofer och långsiktigt utvecklingsarbete. Detta arbete fyller en viktig roll i att garantera människors frihet från förtryck, förföljelse och akuta behov som tillgång till mat, rent vatten och akut sjukvård i konfliktsituationer.

FN är helt beroende av att medlemsstaterna bär kostnaderna för organisation och verksamhet gemensamt. Detta sker genom en medlemsavgift som fastställs utifrån staternas BNI, och kan därför variera från år till år, men även frivilliga bidrag från organisationer, stater och privatpersoner är viktiga. Speciella FN-program som inte inkluderas i den generella budgeten, likt UNICEF och WFP, måste däremot förlita sig på frivilliga donationer från stater, företag och privatpersoner för att kunna bedriva sina projekt.

2014 är ett rekordår för antalet flyktingar i världen med över 50 miljoner människor på flykt, rapporterar FN:s flyktingorgan UNHCR. Inte sedan andra världskriget har så många människor tvingats på flykt. Med den humanitära situationen i världen idag, där miljontals människor tvingats fly från exempelvis kriget i Syrien och förföljelsen av IS, så har stor press lagts på länders förmåga till att bemöta och ta emot dessa flyktingströmmar. Även konflikterna i Sydsudan och Centralafrikanska Republiken har visat att det krävs fortsatt kraftfulla och ökande insatser för att bemöta den humanitära situationen på både nationell, regional och global nivå. Att öka de globala resurserna till migrationsområdet, är därför både nödvändigt och önskvärt. Men det är viktigt att de humanitära insatserna inte sker på bekostnad av ett långvarigt och hållbart globalt utvecklingssamarbete.

I den nya svenska regeringens första budgetförslag som presenterades igår ser vi två intressanta tendenser som har bäring på internationell humanitär krishantering, migrationspolitik och långsiktigt utvecklingsarbete:

För det första ser vi tydliga tecken på en vilja att höja Sveriges profil i FN och verka för en reformerad och effektivare världsorganisation. Utrikesminister Margot Wallström beskrev visionerna för Sveriges nya FN-politik i ett tal i konserthuset i onsdags. Sverige kandiderar bl.a. aktivt till en plats i säkerhetsrådet. Inom nedrustningsområdet har vi redan sett en tydlig politikförändring där Sverige nyligen ställt sig bakom det så kallade humanitära initiativet för att förbjuda kärnvapen på folkrättsliga grunder. Detta är mycket välkommet! Därför är det lite svårt att förstå varför budgetförslaget för internationellt samarbete (utgiftsområde 5) är minskad med 100 miljoner jämfört med 2014. Detta behöver följas upp.

För det andra har regeringen aviserat en stor ökning av avräkningarna från det svenska biståndet till framför allt flyktingmottagandet. Detta betyder att biståndsvolymen faktiskt minskar efter avräkningar som totalt uppgår till 27% av den totala summan. Avräkningar till migrationskostnader fördubblas nästan, från 4,988 mrd år 2014 till 8,415 år 2015 enligt förslag och argumentet är för att kunna svara effektivt mot de oerhört stora utmaningarna som flyktingmottagandet innebär. Ett generöst flyktingmottagande är förstås oerhört viktigt men att finansiera detta med medel för fattigdomsbekämpning inte är rimligt.

Hållbart utvecklingsarbete är långa processer som sällan kan mätas utifrån generella ekonomiska definitioner, och utförs av organisationer med stark förankring i lokalsamhällen.i utsatta regioner. Arbetet avser både insatser för civilsamhällets stärkande och uppbyggnad, utbildning och påverkansarbete, och mångårigt engagemang krävs för att skapa den legitimitet som krävs i mötet med lokala aktörer. Ett urholkat bistånd är därför bara ingen bra lösning långsiktigt. Arbetet med pågående humanitära katastrofer och de globala utvecklingsmålen måste snarare stärkas finansiellt och politiskt. Sverige vill ha ett progressivt FN, vilket indikeras i den nya budgeten. Det är inte möjligt om kapaciteten för att stärka lokala samhällen på plats försämras. Målsättningen förflyttas enligt budgetförslaget till förmågehöjande insatser inom exempelvis rättssektorn och gränshantering. Ett hållbart utvecklingsarbete är också en viktig förutsättning för att minska sårbarheten inför framtida humanitära katastrofer.

Kärnfrågan handlar inte om att prioritera bort, eller undervärdera olika arbetssätt och frågor. Den handlar om vilket bidrag som olika delar av biståndet och det internationella samarbetet tillför, och hur dessa områden bör förvaltas för att uppnå en hållbar utveckling på flera områden. FN är idag en stark aktör i globala sammanhang, och migrationen måste hanteras på ett sätt som skyddar de mänskliga rättigheterna, men ett långsiktigt hållbart utvecklingsarbete är nödvändigt för att kunna lösa djupare satta problem. Lösningen är inte att skapa en målkonflikt genom att urholka en del av arbetet till förmån för ett annat, utan pengarna måste hittas från en annan källa. Annars riskerar det svenska biståndet, de globala insatserna inom FN, och utvecklingsarbetet i längden att få negativa konsekvenser för stora delar av den befolkning som är i behov av stöd.

Martin Sundsten, Masters-student och praktikant på policyenheten

Fågel Fenix – Gaza reser sig ur ruinerna

Joanna Lilja bloggar efter ett besök i Gaza:

- Du vet fågelstatyerna vid Palestine Square, säger Suhaila, och tittar på mig lite finurligt

- Det är fågel Fenix, du vet, han som reser sig ur askan. Det är symbolen för Gaza.    

Jag klamrar mig fast vid Suhailas ord, så här två veckor efter mitt besök i Gaza. För i orden finns det styrka och hopp. Hopp om en bättre framtid, hopp om att Gaza, likt fågel Fenix, ännu en gång ska resa sig ur ruinerna av ett våldsamt krig, ett krig där civila drabbats hårt. Fågel Fenix har i urkyrkan också symboliserat Jesu uppståndelse och även det är trösterikt.

Förstörelsen är mycket omfattande, framförallt i vissa delar av Gazaremsan där hela områden har förstörts. Israels offensiv ”Protective Edge” har resulterat i över 2,100 dödsfall, mer än 11,000 skadade och att 110,000 människor fördrivits från sina hem.[1] Med över 18 000 förstörda bostäder och skolor och ett sextiotal skadade sjukhus och hälsokliniker är behoven enorma.  Många kan inte återvända, en del har flyttat in i ruinerna där deras hem en gång stod. I likhet med andra krigssituationer så lever kvinnor och barn i särskild utsatthet.

De psykosociala behoven är akuta, människor har förlorat barn, föräldrar, syskon och kusiner såväl som hem och hus. Vissa av de som kunnat återvända till sina bostäder vill inte längre bo kvar i sina hem, för hemmet förknippas inte längre med trygghet. Men man känner stor skam över denna känsla – många av deras grannar har inte ens ett hem att återvända till.

 Ahmad arbetar för en lokal organisation som har varit involverad i hjälpinsatser runtom i Gazaremzan. Han berättar att hans sexåriga dotter redan hunnit genomleva tre krig och att familjen använt olika strategier för att skydda dottern och avleda hennes uppmärksamhet under anfallen.

- Vi klappade i händerna när bomberna föll och låtsades att det var någon i närheten som sköt raketer för att fira bröllop. Men ju äldre hon blivit, desto svårare har det blivit att undanhålla vad som händer, säger han.

 Personal som jobbat dygnet runt med att rädda liv har också själva lidit förluster. Dr. Maher Ayad jobbar på Al Ahli Arab Hospital som drivs av den anglikanska kyrkan. Han berättar om hur personalen dagligen riskerade sina liv genom att ta sig från hårt utsatta områden till deras arbeten på sjukhuset för att vårda sjuka och skadade, varav en stor del hade svåra brännskador.  I nuläget tar man emot ett trettiotal patienter dagligen för rehabilitering och uppföljning av medicinska behov för skadade från attackerna, samt försöker ta hand om de som står i kö för operationer.

 I stadsdelen Shiyaiya totalförstördes en statlig klinik i de israeliska bombattackerna och ca 90 000 personer har nu endast en klinik i området att förlita sig på. Dr. Issa Tarazi driver kliniken genom sitt arbete för Near East Council of Churches Department of Services to Palestinian Refugees i Gaza. Han berättar att man efter krigets slut nu tar emot 150-200 patienter dagligen. Strömavbrott på upp till 18 timmar per dag och dålig tillgång till vatten, bränsle och mediciner gör att behoven är fortsatt stora.

Hiba Zayyan från UN Women berättar om en kvinna som hon mött efter förra kriget. I samtal om vad hon förväntade sig av FN, men också av framtiden svarade kvinnan: ”Jag förväntar mig ingenting av FN. Men jag förväntar mig fler krig”. Det visade sig att hon hade rätt. Dr. Maher uttrycker en liknande oro och säger:

- Vi kan aldrig vara helt lugna. Vi kan bli attackerade igen om ett år, ett dygn eller en vecka.

Det är också det perspektivet som genomsyrar diskussionerna om katastrofberedskap. För den humanitära situationen i Gaza beror på kriget. Och på blockaden. De vi möter i Gaza är samstämmiga i sin analys och understryker med emfas att situationen i Gaza är en humanitär katastrof med politisk grund och att det finns därmed finns en politisk lösning. Blockaden måste hävas.

Joanna Lilja

Policyhandläggare, Mellanöstern

[1] UN OCHA – Occupied Palestinian Territory: Gaza emergency Humanitarian Snapshot, 8 September 2014. http://www.ochaopt.org/documents/humanitarian_snapshot_8september_2014_opt_v4.pdf

Fredspriset till Malala uppmärksammar allas rätt till utbildning och fredsarbete i Pakistan

Idag tillkännagav Norska Nobelkommitteen att Malala Yousafzai från Pakistan har fått fredspriset tillsammans med barnrättsaktivisten Kailash Satyarthi från Indien. De fick priset ”för sin kamp mot förtryck av barn och unga och för alla barns rätt till utbildning”.

Malala Yousafzai är onekligen den mest kände av pristagarna. Som 11-åring började hon blogga från Swatdalen om talibanernas övertagande och deras försök att förbjuda flickor som hon att gå i skolan. Hon fortsatte att vara en orädd förkämpe för rätten till utbildning och blev alltmer känd i Pakistan och utomlands för sitt engagemang. Detta innebar också att hon fick motta allt fler hot och när hon inte tystnade beslöt talibanernas ledare i Pakistan att göra sig av med henne. Den 9 oktober 2012 sköts hon genom huvudet av en attentatsman – hon var på väg hem med skolbussen efter att ha gjort ett prov. Malala överlevde mirakulöst efter lång behandling och blev en världskänd symbol för kampen för flickors rätt till utbildning.

Nyligen var en delegation från Svenska kyrkan i Pakistan för att tillsammans med samarbetspartner inom ACT-alliansen utveckla vårt arbete för fred och försoning samt genusrättvisa. Under besöket fick vi se en film med Malala ett par år innan attentatet.

Hon hade flytt från den talibankontrollerade Swatdalen och gjorde något så självklart som att gå i skolan tillsammans med andra flickor. Hon höll som en vanlig skolflicka upp sin teckning för att visa hur alla världens religioner bör samverka för att göra världen bättre och ge flickor möjlighet till utbildning.

Hennes kamp är långt ifrån över. I Pakistan förvägras fortfarande flickor att gå i skolan och detta gäller inte enbart i områden kontrollerade av extremister. Flickor ges generellt i Pakistan, liksom i många andra länder, betydligt sämre möjligheter till utbildning än sina bröder.

Under besöket i Pakistan mötte vi många människor som med risk för sitt eget liv arbetade för kvinnors rättigheter och för religiös tolerans och rättigheter för alla religiösa grupper i Pakistan. Kan priset till Malala påverka deras situation och möjligheter att arbeta?

För att detta skall bli verklighet måste omvärlden, både företrädare för regeringar och det civila samhället inse att Pakistan, trots alla utmaningar som landet står inför, är ett nyckelland för utvecklingen i regionen. Risken är att Pakistan ses som en pendang till Afghanistan och att huvudfokus ligger på ett säkerhetstänkande där militära lösningar blir dominerande. Istället måste ett långsiktigt utvecklingstänkande och engagemang från omvärlden bli mycket tydligare. Så att människor som Malala, som verkar på fredlig väg för mänskliga rättigheter, stärks och kan göra Pakistan till ett gott samhälle för alla.

Johan Hasselgren
Programhandläggare för Asien

Erkännande av Palestina – ett steg i rätt riktning

Svenska regeringens beslut att erkänna Palestina kan vara ett viktigt steg för att få igång fredsprocessen. Det kan på sikt leda till en hållbar tvåstatslösning där israeler och palestinier lever sida vid sida inom säkra och erkända gränser. Det säger Erik Lysén, internationell chef för Svenska kyrkan. Läs hela pressmeddelandet.

Svenska kyrkans syn på situationen i Israel och Palestina och vägar till en rättvis och hållbar fred finns att läsa i följande positionspapper.

 

Direkt från Islamabad – samtal med RLA-pristagaren Asma Jahangir

Lärdomar från en MR-aktivist i Pakistan

Strax innan jag ska åka ut till Islamabads flygplats efter en givande resa i Pakistan får jag och några svenska och norska kollegor möjlighet att möta juristen och MR-aktivisten Asma Jahangir som nyligen presenterats som en av 2014 års Right Livelihood Award (ibland kallat det alternativa Nobelpriset).

Hon är liten dam 60+ som kommer in i rummet där vi väntar, tittar försiktigt på oss och konstaterar lite torrt att hon till sist varit tvungen att skaffa sig en skottsäker bil eftersom hon hela tiden lever under hot efter att i över 30 år riktat kritik mot kränkande lagstiftning och brott mot mänskliga rättigheter oavsett vem som suttit vid makten. 

Asma Jahangir i möte med Svenska kyrkan 1 okt 2014

Asma Jahangir i möte med Svenska kyrkan 1 okt 2014

Imponerade av hennes mod frågar vi vad som driver henne:

–          Jag vet inget annat jag kan göra. Jag kan inte hjälpa det, men jag måste bara fortsätta. Det handlar inte om mod. Om jag skulle oroa mig så skulle det inte vara någon idé att fortsätta. För det handlar ju inte om mig som person som dom är ute efter, det handlar om vad jag engagerar mig för. Om jag bara slutar stå upp mot förtryck och övergrepp så skulle allt vara lugnt.

Hennes ögon blixtrar till och hon fortsätter beskriva sitt engagemang:

–          Varje gång jag tänker på dessa små skolflickor som kidnappats i Nigeria [Boko Haram] och på de hemskheter de har fått utstå blir jag så upprörd att jag inte vet vad jag ska göra. Samtidigt som många miljarder dollar årligen investeras i säkerhet, militärt försvar och till och med atombomber, så kan man inte skydda dessa flickor. Det är jobbigt att inte kunna göra något härifrån. Men jag ska göra vad jag kan för att detta inte händer här. Tyvärr så finns det exempel på att flickors situation, särskilt i de västra delarna av Pakistan, blir alltmer utsatt. De nekas skolgång och frihet att röra sig i samhället. Vi har exempel på hedersmord och syraattacker. Jag har redan bestämt att jag måste åka dit för att undersöka saken, trots att jag blivit hotat med krav om att inte lägga mig i. Detta är den verkligt viktiga frågan för oss i Pakistan idag, inte protesterna som pågår mot sittande regeringen i Islamabad. Det är flickornas situation som borde få folk ut på gatorna.

Hur ser du på religionen och religiösa aktörers roll för mänskliga rättigheter?

–          Religiösa aktörer kan spela en väldigt positiv roll för att stärka lokala samhällen och människors kunskap om sina sociala och ekonomiska rättigheter och stå upp för goda värderingar. Men jag har oerhört svårt för religiösa ledare som inte är ansvariga mot de människor som de ska tjäna och missbrukar sin makt för att uppvigla till hat och våld. Vi har sett många exempel i Pakistan där omvärldens vilja att skapa samarbete med religiösa aktörer fått motsatt verkan genom att istället stärka religiös extremism.

Vilka faktorer ser du som särskilt viktiga för att se en positiv förändring i Pakistan?

–          Yttrandefriheten är central. Även om det funnits många kulturella tabun när det gäller mänskliga rättigheter så har jag och andra MR-aktivister utnyttjat möjligheten att t.ex försvara religiösa minoriteters rättigheter och ge rättshjälp i många fall där hädelselagstiftningen missbrukats. Men vi behöver också öppna upp vårt samhälle på många andra sätt och exponera vårt folk och våra politiker för positiva demokratiska exempel.

–          Sen har jag lärt mig att förändring är möjlig. Det går att få framsteg när det gäller mänskliga rättigheter. Men du behöver uthållighet. När jag började tala publikt mot hedersmord så kritiserade alla mig och sa att det var omöjligt. Nu har parlamentet röstat igenom två lagförslag som båda kriminaliserar hedersmord. Förändring är möjlig!

–          Förutom uthållighet och arbete bakom kulisserna måste man också ha rätt timing så att man kan få uppmärksamhet och opinionens stöd för den förändring man vill se. Man måste kunna påvisa svart på vitt när politiker bryter mot sina egna lagar. Dagens diktatorer har blivit väldigt skickliga på att spela ”the human rights game” så vi som aktivister måste alltid ligga steget före.

Vad betyder Right Livelihood-priset för dig?

–          Det betyder oerhört mycket för mig och för alla som ägnar sina liv åt att stå upp för mänskliga rättigheter i Pakistan. Jag trodde att jag skulle börja varva ner, lämna över jobbet åt andra, men priset har verkligen gett mig en helt ny påfyllning av energi. Nu vill jag visa alla som trott på mig och stöttat mitt arbete att vi har mer att göra. Jag känner mig som 30 igen!

–          Jag ser verkligen fram emot att komma till Sverige och jag vill utnyttja tillfället att visa att det finns många positiva krafter i Pakistan som står upp för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Det är dessa krafter som vi måste tro på och både civilsamhället, kyrkorna och internationella beslutsfattare kan bidra med solidaritet, stöd och politisk påverkan.

PS. Följ länkarna för mer läsning om Asma Jahangir, Right Livelihood Award och Svenska kyrkans samarbete med RLA och engagemang för mänskliga rättigheter, demokrati och en möjliggörande miljö för civila samhällets organisationer. DS.

Asma Jahangir och Svenska kyrkans delegation i Pakistan fr vänster Margareta Koltai, Niklas Eklöv, Johan Hasselgren

Asma Jahangir och Svenska kyrkans delegation i Pakistan fr vänster Margareta Koltai, Niklas Eklöv, Johan Hasselgren

Anti-gaylagar hotar demokratin

Russian Open Games

Open Games i Ryssland är ett av många initiativ som drabbats av ett hårdnande politiskt klimat. Foto: Mathilda Piehl.

I veckan har det rapporterats om ett nytt lagförslag i Kenyas parlament. The Republican Liberty Party föreslår, bland annat, offentlig stening av ”personer som utövat sodomi.” Kenya har länge varit ett strategiskt viktigt land i regionen för aktivister från de omkringliggande länderna, till exempel som tillflyktsort för ugandier som tillfälligt eller permanent behövt evakueras. Förslaget kommer från ett litet parti och verkar redan ha förkastats, då det strider mot konstitutionen, men initiativet får ändå konsekvenser och visar på en oroande utveckling.

För några år sedan handlade det internationella arbetet med sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck mycket om att stötta små initiativ. Aktivister som ville ha en workshop kring medieteknik, några ville fira Pride, andra ville trycka en tidning. De flesta var glada när frågorna synliggjordes och många diskussioner handlade om att verka för avkriminalisering av samkönade sexuella handlingar. Lagarna, i cirka 80 länder, var för det mesta gamla sodomilagar, rester från tidigare kolonialmakter som inte använts i större utsträckning.

Idag ser kartan helt annorlunda ut. Det pågår en mycket omfattande och repressiv backlash och konsekvenserna av dagens snabbt accelererande politiska beslut och diskussioner är svindlande. Begränsningar av yttrandefrihet och organisationsfrihet, nedsatt hälsa i stora grupper, fattigdom, utsatthet, mord, mob-justice och så vidare. Frågor som handlar om enskilda människors val av livspartner eller sexuell partner, om vad jag gör med min egen kropp, får enorma och orimliga politiska konsekvenser.

Framförallt frågan om homosexualitet har fått proportioner som är svåra att överblicka eller påverka från gräsrotsnivå. Synen på sexuell läggning har blivit ett sätt att definiera nationsstaten, att berätta vem man är och vem man inte är. Statsöverhuvuden som Putin i Ryssland, och likasinnade i Georgien och Moldavien, använder frågan för att ena nationen.

De är inte ensamma om att måla upp frågan som ett hot utifrån, något som riskerar att splittra och förstöra den kulturella nationella essensen. Samma typ av retorik går att återfinna i flera afrikanska länder, där Uganda och Nigeria stått i strålkastarljuset vad gäller repressiv lagstiftning.

Samtidigt rapporterar media om vilka som är homosexuella, med namn och bild, och politiska ledare använder anklagelser om homosexualitet för att smutskasta sina opponenter. I Malaysia anklagades och fängslades till exempel oppositionsledaren Anwar Ibrahim för sodomi, enligt honom själv en del av en smutskastningskampanj. Denna typ av smutskastning undviks inte genom uttalad heterosexualitet utan genom att avsäga sig den oppositionella rösten.

Vittnesmål från hela världen berättar om ökad repression och förföljelse. Sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck används som argument för demokratiska begränsningar och inskränkningar. Lagarna medför problem ur många aspekter, men det hotfulla klimatet är också förödande i sig. Rädsla och skam är utmärkta hinder för utveckling.

Svenska kyrkan uppmanar makthavare att fråga sig vad de kan göra åt denna backlash, hur ämnen som rör sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck kan bemötas på politisk nivå. Det är dags att ta ett samlat grepp, som inte göder föreställningen om att homosexualitet är en västerländsk import, och att en plan för framtiden formuleras.

 

Hopplöst omodernt med kärnvapen

Idag har ärkebiskop Anders Wejryd skickat ett brev till utrikesminister Carl Bildt där han uppmanar Sverige att åter komma med på banan som en verklig kraft för kärnvapennedrustning. Läs brevet här och pressmeddelandet här.

Brevet är en viktig signal om att kärnvapenfrågan är en fråga som förtjänar större politiskt engagemang, men också utrymme i svensk media och i den offentliga debatten.

Varför är det så att denna fråga fått så lite uppmärksamhet?

Vilka vet t.ex att det denna vecka pågår ett viktigt förmöte i FN om kärnvapennedrustning inför nästa års stora uppföljningskonferens om ickespridningsavtalet Non-Proliferation Treaty (NPT)?

Vilka vet att det fortfarande finns ca 20.000 kärnvapen i världen idag fördelade mellan nio länder – vapen som står redo att avfyras inom loppet av minuter?

Vilka har tänkt igenom vilka fruktansvärda konsekvenser användningen av bara ett av dessa vapen skulle få för mänskligheten och för vår planet?

Frågan är inte ”80-tal” – den är viktig nu.

Jag måste erkänna att jag själv fram till för något år sedan inte tänkt så mycket alls på kärnvapenfrågan. Detta trots att jag i 3:e klass skrev fredsdikter om kärnvapen och med mina föräldrar lyssnade på Alva Myrdal i Stockholm när hon tagit emot fredspriset 1982 . Ett besök i Hiroshima 2002 gav visserligen både starka bilder och upplevelser till de fakta jag läst om under studietiden om hur den första atombomben direkt dödade 80 000 människor (av stadens ca 350 000 invånare) och totalförstörde 69% av alla byggnader. Men minnet bleknar snabbt.

Men tur är att det är många andra som oförtrutet arbetat för att skapa opinion om kärnvapnens humanitära konsekvenser, som mycket närmare än vi i Sverige lever under kärnvapenhot eller protesterar mot den falska säkerhet som de 5 NPT-kärnvapenstaternas ”skyddsparaply” ger. Jag mötte många av dem i Sydkorea förra året under Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan och blev imponerad av deras engagemang och övertygad om att frågan i högsta grad är aktuell som en global överlevnadsfråga. Därför är det positivt att Kyrkornas världsråd och många av dess medlemmar har arbetat länge för en kärnvapenfri värld. I Sverige har engagemanget på senare år framför allt burits av Svenska läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.

Ickespridningsavtalet NPT har sett få framsteg de senaste åren och i den internationella realpolitiken så är det kärnvapenstaterna som i mångt och mycket sätter agendan. Det är förvisso helt centralt att kärnvapenstaterna är de som primärt tar steg mot nedrustning och ytterst totalt avskaffande, men det finns nu ett allt starkare stöd för att ett internationellt förbud mot kärnvapen är viktigt av humanitära och folkrättsliga skäl och att ett sådant förbud inte är något som ska vänta på att NPT-processens hela handlingsplan är genomförd. Ett nytt internationellt momentum växer fram.

En första internationell konferens om kärnvapnens humanitära konsekvenser hölls i Oslo förra våren med stor diplomatisk närvaro och starkt civilsamhällsengagemang. En uppföljningskonferens hölls i Mexico i februari i år och i december har Österrikes regering inbjudit till en tredje uppföljningskonferens. Sverige har deltagit i dessa konferenser men inte gjort några uttalanden eller markeringar om att regeringen sätter någon större vikt till initiativet eller att det är en process som har potential att driva nedrustningarbetet även inom NPT framåt.

Som medlem av Kyrkornas världsråd är Svenska kyrkan del av det växande internationella engagemanget för ett humanitärt förbud mot kärnvapen och att kärnvapen elimineras från vår planet. Kyrkornas världsråd har frågat oss varför Sverige, som under så många decennier varit i framkant när det gäller det internationellt nedrustningsarbete, mänskliga rättigheter och humanitära frågor varit så passiv i denna fråga. Det är många som undrar.

Ett svar från Carl Bildt på brevet från Anders Wejryd behövs, liksom en mer humanitärt inriktad svensk säkerhetspolitik – både i politisk retorik och internationell praktik.

Frågan är inte omodern. Men kärnvapen som källa till säkerhet är det!

Ett folkhälsoproblem av epidemiska proportioner – var tredje kvinna i världen drabbas

Mäns våld mot kvinnor är fel. Om detta tycks världens ledare i internationella fora såsom FN vara överens. Åtminstone på pratnivå, och till en viss gräns.

Fortfarande finns många länder där våldtäkt inom äktenskapet inte klassas som ett brott och i en mängd länder är barnäktenskap lagligt eller socialt accepterat. Fortfarande finns otaliga länder där lagar för att skydda kvinnor mot mäns våld förvisso finns men inte implementeras, inte innebär något egentligt skydd, inte i det levda livet.

Världens ledare lever inte upp till sin skyldighet att stoppa detta våld. Våld i nära relationer är inte en privat fråga eller en familjefråga. Det är ett strukturellt våld och en samhällsfråga. Samhället måste ta ansvar för att bryta våldet.

Mäns våld mot kvinnor är kränkningar av de mänskliga rättigheterna men det är också en hälsofråga. Idag på världshälsodagen väljer jag att lyfta fram den aspekten.

Mäns våld mot kvinnor är inte ett problem som sker i vissa delar av världen eller i vissa delar av vårt samhälle. Förra året kom Världshälsoorganisationen (WHO) med en rapport som visar att var tredje kvinna har varit utsatt för fysiskt eller sexuellt våld av en partner eller sexuellt våld av någon som inte är deras partner. Var tredje kvinna i världen.

Våld mot kvinnor är enligt WHO ett folkhälsoproblem av epidemiska proportioner och som kräver akuta åtgärder. Förutom de direkta skadorna som den utsatta drabbas av såsom hjärnskakning, benbrott och tandskador så visar forskning att våldet också har långsiktiga hälsokonsekvenser. Kvinnor som utsatts för våld har en ökad självmordsrisk, är mer benägna att drabbas av kronisk smärta, fibromyalgi, mag-tarmsjukdomar samt att missbruka alkohol och droger. Våldet kan dessutom leda till att kvinnorna drabbas av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) vilket bland annat innebär en störning av balansen av stresshormon vilket ökar risken för autoimmuna sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar såväl som infektioner och cancer.

Det finns lovande program mot våld i nära relationer och de behöver utvärderas och användas i större skala. Framgångsrika förebyggande insatser innefattar, enligt WHO, bland annat att utmana normer som stärker mäns överordning och kontroll över kvinnor, reducera barns utsatthet för våld, reformera diskriminerande familjelagstiftning, och att stärka kvinnors ekonomiska rättigheter och tillgång till utbildning.

För att dessa brott mot mänskliga rättigheter, detta epidemiska folkhälsoproblem ska kunna stoppas krävs det att vi inte bara pratar om det utan att det får uttryck i konkret handling. Det krävs beslut om resurser, kunskap, krav och politiska påtryckningar som i långt högre utsträckning står i proportion till omfattningen av problemet. Vi får inte stanna vid de fina formuleringarna, vi måste investera för att uppnå förändring och då krävs verklig politisk vilja.

Annika Lindé

Handläggare för genus och teologi