World Humanitarian Summit – Istanbul blev mer Köpenhamn än Paris

Världens ledare tog inte chansen att visa upp en enad front för att minska det humanitära lidandet, skriver Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team. ”Politiskt blev World Humanitarian Summit (WHS) i Istanbul en näst intill demonstrativ kollektiv axelryckning. Men de uteblivna rubrikerna till trots – världens första humanitära toppmöte levde och vibrerade i sidoeventen.”

Det blev inget toppmöte av den kaliber en hade hoppats. Inte ens den vanligtvis näst intill anemiskt försiktige yrkesoptimisten och FN-chefen Ban Ki-Moon kunde hålla tillbaka sin besvikelse. I sitt slutanförande efter de två dagar som utgjorde världens första humanitära toppmöte uttryckte han djup besvikelse över att världens tyngsta ledare uteblivit. Av de som kan räknas till det internationella toppgarnityret kom endast Angela Merkel. Resten av G7-länderna och säkerhetsrådets permanenta medlemmar skickade ministrar eller lägre rankade diplomater.

whs

Utrikesminister Margot Wallström var en av dem som deltog från Sverige. Foto: World Humanitarian Summit, Flickr

 

Från de stora scenerna radades de vanliga plattityderna om det krisartade läget i världen och vikten av det humanitära arbetet upp. De konkreta högnivå-åtagandena kring ödesfrågor som konfliktförebyggande insatser, skydd av civila i konflikt, humanitärt tillträde och situationen för världens flyktingar uteblev, och de hetaste frågorna bordlades därmed ut i tomma rymden. Bland de få signifikanta högnivåresultaten av toppmötet kan ändå nämnas det så kallade ”Grand Bargain” om finansieringsfrågorna, som utlovar större flexibilitet, större transparens och ökat fokus på lokala aktörer. Men kanske har processen kring World Humanitarian Summit (WHS) ändå utgjort början på ett paradigmskifte inom den humanitära sektorn, där fokus flyttas från det storskaligt internationella till det lokala. Svenska kyrkan och ACT-alliansen är en aktiv del av det skiftet.

Hela processen kring WHS har inneburit en nödvändig diskussion kring det humanitära arbetets framtid, både bland givare och utförare. Vad det sedan kommer att resultera i konkret är upp till både regeringar och oss inom den humanitära sektorn. Bland de tiotusen deltagarna i sidoeventen i Istanbul presenterades och diskuterades idéer och strategier kring hur vi ska arbeta med humanitära insatser i framtiden. WHS har katalyserat en global diskussion om behovet av att reformera ett gammalt stelbent system, och har lyft lokala organisationers och individers kapacitet och uppfinningsrikedom när det gäller att hantera humanitära katastrofer. Nya starka nätverk för organisationer i syd (NEAR) och ett ökat fokus på innovativa finansieringsformer som når lokala aktörer är förhoppningsvis början på en maktförskjutning inom det humanitära systemet.

Det här är områden där organisationerna inom ACT-alliansen ligger i framkant. Det åtagande som vi tillsammans med flera andra organisationer gjort inom Charter 4 Changevisar på en väg framåt när det gäller att stärka både kapacitet, effektivitet och finansiering till lokala aktörer och har rönt stort intresse under WHS. Inför konferensen har ACT arbetat fram fem centrala åtaganden som bland annat lyfter vikten av att inkludera rättighetsbärare i utformandet av humanitära insatser.

På många sätt påminner Istanbul om klimatmötet i Köpenhamn. Frustrationen är stor över uteblivna åtaganden från världssamfundet i en situation där det humanitära läget i världen är extremt svårt. 80 % av de globala insatserna är relaterade till konflikt, där antalet klimatrelaterade flyktingar väntas öka dramatiskt och där antalet flyktingar i världen för första gången någonsin överstiger 60 miljoner. Samma sorts frustration ventilerades efter Köpenhamnsmötet. Samtidigt innebar Köpenhamn en mobilisering av civilsamhällets organisationer, ett uppvaknande från den privata sektorn och kanske till och med en krismedvetenhet hos både FN och ledande stater som sex år senare resulterade i ett relativt framgångsrikt Parismöte.

Om Istanbul faktiskt var Köpenhamn så behöver vi nu sätta igång att förverkliga vägen till det humanitära Paris på allvar. FN:s generalförsamling i höst blir ett första steg att åter väcka de frågor som duckades under toppmötet. Men att WHS i Istanbul inte ledde till någonting är helt enkelt inte sant. Grunden för det som kan bli ett nyare, mer effektivt, flexibelt och transparent humanitärt system som tar till vara på och utvecklar den fulla potentialen i lokala aktörers arbete finns där. Som humanitära aktörer kommer vi behöva fortsätta rannsaka och reformera oss själva inom branschen för att ta detta vidare.

Samtidigt kvarstår faktum. Det politiska trycket på FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar att skydda folkrätten måste öka. Förebyggande insatser mot konflikt och klimatförändringar är det enda som i slutändan kan förändra det humanitära världsläget. Sverige och Margot Wallström var nyckelspelare för att få till stånd the Grand Bargain, varför inte fortsätta i det diplomatiska spåret och tillsammans med FN:s kommande generalsekreterare bjuda in till nästa WHS i Stockholm!

/Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team

World Humanitarian Summit är bara början

Just nu (23-24/5) pågår World Humanitarian Summit i Istanbul. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har bjudit in till världstoppmötet där regeringschefer från hela världen och representanter från organisationer, näringsliv, drabbade samhällen och civilsamhälle möts. Mötet är det första i sitt slag och syftar till att ta fram strategier för hur länder bättre ska kunna förbereda sig för och möta humanitära situationer, även när dessa pågår under en längre tid.

Sammanlagt samlas omkring 5000 deltagare och Svenska kyrkan finns representerad genom en delegation från ACT-alliansen. Nedan följer ett inlägg skrivet av Reshma Adatia, ACT:S globala humanitära koordinator, inför konferensen.

 

Hari Maya Bhujel kramar om sitt barnbarn Utsab, 5 år, i byn Majhitar i Dhading-distriktet i Nepal, där ACT-alliansen bistått befolkningen efter den förödande jordbävningen 2015. Foto: Paul Jeffrey

Hari Maya Bhujel kramar om sitt barnbarn Utsab, 5 år, i byn Majhitar i Dhading-distriktet i Nepal, där ACT-alliansen bistått befolkningen efter den förödande jordbävningen 2015. Foto: Paul Jeffrey

Efter år av förberedelser är nu den allra första World Humanitarian Summit (WHS) här. Tusentals timmars arbetsinsatser från alla världens hörn, ett flertal rapporter och en mängd åtaganden har föregått under arbetsprocessen. Och när jag nu lägger sista handen på förberedelserna inför min avresa till Istanbul, kommer jag på mig själv med att redan tänka på vad som kommer härnäst.

Jag reflekterar kring ”the Agenda for Humanity” och är glad över de åtaganden som rör inkludering av och ett erkännande av den roll lokala och nationella aktörer spelar jämte sina internationella motsvarigheter i den humanitära kontexten. Jag blir hoppfull när jag hör att begrepp som ”det humanitära ekosystemet” blivit standard i diskussionerna, eftersom det är ett slags erkännande av det icke-statliga organisationer vetat hela tiden, nämligen att vi bidrar med olika styrkor för att uppnå samma mål: att rädda liv, upprätthålla värdighet och ge stöd till människor i nöd.

Men jag känner mig också tveksam.  Jag vet att jag inte är ensam om att undra över vilket det konkreta bidraget blir för de människor vi bistår. Hur säkerställer vi att drabbade människor blir delaktiga i arbetet, inte bara nu utan på sikt? Hur säkerställer vi att kärnan i det vi gör – att snabbt leverera bistånd till så många som möjligt i nöd – inte tappas bort bland alla ord?

Inom ACT-alliansen har vi spenderat månader med att gå igenom de åtaganden vi ville lyfta under WHS. Vi har lagt timmar på möten och diskussioner mellan våra medlemsorganisationer, där vi reflekterat kring det vi hör från drabbade människor i fält. För oss handlar de åtaganden vi landat i inte om WHS, utan om vilken slags aktör vi vill vara i relation till de människor vi bistår. Det handlar om den förändring vi vill åstadkomma och tycker är viktig att lyfta, oavhängigt WHS-processen. För oss innebär WHS en möjlighet att rikta blicken mot oss själva och reflektera kring vilket slags system vi vill vara en del av. Med våra åtaganden vill vi bana väg för hur vi svarar mot humanitära kriser – oavsett om de når igenom nyhetsbruset.

ACT-alliansen består av över 140 trosbaserade organisationer som arbetar inom humanitärt-, utvecklings- och påverkansarbete i över 100 länder runt hela världen. Över 70 % av våra medlemmar är lokala aktörer och hör till de första som svarar upp när en humanitär katastrof inträffar. Vår mångfald är en av våra främsta styrkor, där vi lyckats med utmaningen om en gemensam vision för lokala aktörer som finns på plats före, under och efter en katastrof.

Som vi ser det är WHS bara början. Det är vad som händer efter, när vi utvecklat våra planer och ska göra verkstad av våra åtaganden, som det verkliga arbetet börjar. Vi kommer fortsätta att arbeta tillsammans med och för drabbade befolkningar över hela världen. Vi kommer fortsätta stå till svars inför dem, för vi är övertygade om att slutändan kommer våra åtaganden mätas mot vilken verklig skillnad de haft för att rädda liv och upprätthålla värdigheten bland människor som drabbats av humanitära kriser.  Den bestående tanken jag tar med mig till Istanbul är att humanitärt arbete först och främst handlar om medmänsklighet.

Reshma Adatia har arbetat inom humanitärt bistånd i både sitt hemland Kanada och utomlands i över 15 år. Numera arbetar hon som Global humanitär koordinator på ACT-alliansens sekretariat i Geneve, Schweiz.

Reshma Adatia har arbetat inom humanitärt bistånd i både sitt hemland Kanada och utomlands i över 15 år. Numera arbetar hon som Global humanitär koordinator på ACT-alliansens sekretariat i Geneve, Schweiz.

Översättning: Therése Naomi Jonsson

Originaltexten kan läsas här.

Jämställdhet avgörande fråga när Myanmars nya regering tillträder

Nyligen valdes Htin Kyaw till president i Myanmar i landets första demokratiska val. En mycket viktig milstolpe i den resa som pågått de sista fem åren mot ökad öppenhet och demokratisering.

Resultatet verkar i stort ha tagits emot väl. De lokala tidningarna har beskrivit Kyaw som en person med ett långt förflutet inom National League for Democracy (NLD,) som stått nära Aung San Suu Kyi och varit ett viktigt stöd för henne, inte minst under åren i husarrest.

IMG_0441Men kanske viktigast av allt framhävs att Htin Kyaw har civil bakgrund och inte kommer från militärens lierade. Särskilt positivt för den viktiga fredsprocess som Myanmar står inför är att samtliga väpnade grupper välkomnar beskedet att Htin Kyaw blir president. Även de som inte skrivit under det avtal om vapenvila som tecknats med flera av de etniska minoritetsgruppernas väpnade fraktioner, är positiva till Htin Kyaw.

På stan i Yangon är tongångarna också positiva, om än försiktiga. En taxichaufför jag pratade med hoppades att den nya regeringen ska bidra till en lösning på konflikten i hans hemstat Rakhine som plågats av spänningar och våld mellan olika grupper.

En konstnär berättade om hur landet mer och mer öppnat upp sig de sista åren, det går att tala om yttrandefrihet allt mer menade han och tillsättningen av Kyaw är ett klokt steg i rätt riktning.

Kommentarerna från bland annat Karen National Union (KNU), en politisk organisation för en av de största minoritetsgrupperna, är att valet av president speglar NLD:s beslutsamhet att försöka få till stånd nationell försoning och fredsbyggande.

Jämställdhetsfrågor på alla nivåer i samhället och att få stridande grupper till förhandlingsbordet är utmaningar som väntar den demokratiskt valda presidenten och Myanmars regering. Foto: Mikael Wiking

Just detta tycks vara en fråga som många bedömare undrat hur NLD ska lyckas med när de nu får makten. Inte minst eftersom det är svårt att föreställa sig fredsbyggande på en övergripande nationell nivå, med samtliga väpnade grupper, eftersom ett stort antal av dem inte skrivit på vapenvilan.

Svenska kyrkan finns på plats i Myanmar och stödjer arbete genom bland annat LWF som syftar till att stärka det civila samhällets förmåga att utkräva ansvar från myndigheter och andra skyldighetsbärare, samt Myanmar Council of Churches (MCC) som arbetar med förtroende- och fredsbyggande arbete genom interreligiös dialog.

En av många frågor som ska bli intressant att följa är hur sammanslagningen och minskningen av regeringens ministerier ska gå, den ingående regeringen har aviserat en minskning från 36 till 21 ministerier. I grunden verkar det vara positivt att minska byråkratin och kostnaderna med många ministerier, men det är viktigt att övergången sker på ett planerat och väl samordnat sätt.

Samtidigt är det tänkt att Aung San Suu Kyi ska leda fyra av dessa ministerier. Frågetecken finns om vilka signaler det sänder att antalet kvinnor bland regeringens ministrar blir färre. I nuläget är Aung San Suu Kyi den enda kvinnan bland de tilltänkta ministrarna, tidigare var två ministrar och en vice minister kvinnor.

Jag har fått privilegiet att tillsammans med LWF delta i ett nationellt jämställdhetsnätverk som just nu arbetar med att ta fram en skuggrapport på CEDAW-rapporten för Myanmar. I den här processen tittar vi i arbetsgrupper bland annat på landets lagar utifrån ett genusperspektiv.

Frågan om kvinnors representation i beslutsfattande positioner, på alla nivåer i samhället, är en återkommande en utmaning även i den granskningen. Den går även igen i Universal Periodic Review-projektet (UPR) som Svenska kyrkan stött civilsamhället att ta fram en skuggrapport till. Här handlar en av rekommendationerna som givits till Myanmars regering om just vikten av att ett kvoteringssystem inrättas med mandat att ett minimum av 30 procent av beslutsfattarna på lokal och nationell regeringsnivå är kvinnor. I början på april ska den nya regeringen tillträda, en mycket spännande tid ligger framför oss med andra ord.

 

Foto: Ulrika Lagerlöf

Foto: Ulrika Lagerlöf

Mikael Wiking
Regional representant

Berta Caceres är död – hon mördades 3 mars

Att kämpa för mänskliga rättigheter är att kastas mellan hopp och förtvivlan. I förrgår kände jag mig lycklig efter att under en vecka ha mött Jenny Neme, generalsekreterare för freds- och icke-våldsorganisationen Justapaz från Colombia. Hon hade berättat om hur Justapaz arbetar på lokal nivå med att utbilda i fredlig konfliktlösning, dokumentera övergrepp mot mänskliga rättigheter för att sedan föra upp erfarenheterna från den lokala nivån med ett arbete på nationell och internationell nivå. Tillsammans med stora delar av civilsamhället lyfter de vikten av att Colombia nu bestämmer sig för att gå mot en hållbar och långsiktig fred där hela samhället inkluderas i fredsbyggandet och där kvinnor är en del av den processen och finns med där beslut fattas. Deras 25 år långa erfarenhet av att arbeta lokalt för fred ger dem trovärdighet.

Igår morse möttes jag av den hemska nyheten att den honduranska människorättsaktivisten Berta Caceres har mördats i sitt hem! Min lycka förbyttes till sorg och bestörtning. Berta Caceres är urfolk av gruppen Lenka och har under årtionden kämpat för Lenkas, Garífunas och andra urfolks rättigheter och kämpat för miljön i det område de bor i. Hon var med och startade den nationella urfolksorganisationen COPINH.

Under de senaste veckorna har jag känt stark tillförsikt och tro på att kampen för mänskliga rättigheter trots allt långsamt går framåt. 20 år efter att inbördeskriget i Guatemala slutade dömdes för en vecka sedan två militärer för brottet mot mänskligheten för sexuellt slaveri. Det är första gången en nationell domstol prövat och dömt för detta brott som definieras i Romstadgan. Under åratal har guatemalanska kvinnoorganisationer och människorättsorganisationer samlat bevis och förberett målet. Efter 30 år fick de kvinnor som hölls fångna som sexslavar på en militärförläggning under lång tid, i början av 1980-talet, se hur rättvisa skipades. Domen visar att Guatemala långsamt går vidare på sin väg för att ta itu med sitt förflutna och det som hände under det 36 år långa och grymma inbördeskriget.

Domen fick mig att känna hopp om att rätten till sanning, rättvisa och gottgörelse kan uppfyllas, även om de som drabbats av människorättskränkningar ibland tvingas vänta lång tid. I februari 1999 stod jag på torget i Guatemala city tillsammans med 10 000 andra människor när Guatemalas sanningskommission presenterade sin rapport där de slog fast att ett folkmord begåtts när fler än 200 000 människor hade dödats under inbördeskriget – de flesta av dem mayabefolkning. Trots den noggranna dokumentationen av vad som hände under inbördeskriget i Guatemala har nästan inga av de ansvariga ställts inför rätta. Istället har människorättsförsvarare i Guatemala fortsatt utsättas för hot, fysiska attacker, smutskastning och ställts inför rätta, anklagade för påhittade brott.

I Colombia har kvinnorörelsen och de organisationer som arbetar för kvinnors mänskliga rättigheter lyckats påverka regeringen och FARC-gerillan i deras förhandlingar om ett fredsavtal dem emellan. Efter påtryckningar satte regeringen och FARC upp en underkommission för genus med representanter från kvinnoorganisationer. De har tryckt på för att det sexuella våld som har begåtts inom konflikten i Colombia ska ingå i regeringens och FARCs samtal. Såsom på många andra platser har detta ämne varit tabu att tala om och inga av de väpnade aktörerna har velat erkänna att de använt sexuellt våld som en del av sin krigföring. Nu kommer långsamt mer och mer information fram om hur sexuellt våld systematiskt har använts av de olika väpnade aktörerna.

Mordet på Berta Caceres får mig att känna mig nedslagen, nästan deprimerad. När ska det bli möjligt att kämpa för mänskliga rättigheter utan att behöva riskera sitt liv?

Så länge civilsamhällesorganisationer och människor hotas och begränsas i sitt arbete är det vår plikt som människor att finnas där och låta dem som överlever bära vittne om vad de har varit med om. Det är vår plikt att orka lyssna på ofta fruktansvärda berättelser om övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Det är vår plikt att kräva rätten till sanning, rättvisa och gottgörelse för dem och ge röst åt dem som inte längre lever.

Berta Caceres hade sedan flera år tillbaka dödshot emot sig. Hon berättade 2013 för Amnesty om hur dessa påverkade henne och begränsade henne i sitt arbete. Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter hade också beviljat henne skyddsåtgärder. Dessa skyddsåtgärder slog fast Honduras skyldighet att se till att hon hade effektivt skydd. Så sent som förra veckan kallade Berta Caceres till en presskonferens där hon berättade om morden på fyra medlemmar från hennes lokalsamhälle.

Det brutala mordet på Berta Caceres måste utredas effektivt och omvärlden måste ägna större intresse åt den allvarliga situationen för mänskliga rättigheter i Honduras. Övriga stater kan inte acceptera att Honduras inte garanterar allas rätt att arbeta för mänskliga rättigheter utan bidrar till förtryck mot dem. Vi som arbetar för mänskliga rättigheter måste ge honduranska människorättsförsvarare ännu mera stöd och reflektera över hur vi kan bidra till att öka deras trygghet.

Kondoleanserna efter mordet på Berta Caceres har strömmat in till COPINH: http://www.copinh.org/article/solidaridad-activa-con-el-copinh-adhesiones-al-pro/.

Alla vi som sörjer mordet på Berta Caceres och som ser det som ett nederlag i kampen för mänskliga rättigheter får nu samla oss och söka ny kraft för att fortsätta arbeta tillsammans.

Svenska kyrkan arbetar i Honduras tillsammans med Luterska Världsförbundet och den luterska kyrkan ICLH. Det luterska världsförbundet samarbetar i Honduras med småbondeorganisationer, lokala miljö- och demokratiorganisationer och ingår i nätverk där COPINH har funnits med.

Sofia Nordenmark, policydialoghandläggare Latinamerika, Svenska kyrkans Internationella avdelning

Generell välfärd – bara för svenskar?

Social trygghet är mer än ekonomiska bidrag. Den är en mänsklig rättighet, ett erkännande och den skapar tillhörighet. Dessa värden står på spel om förslaget om att begränsa den generella välfärden för nyanlända går igenom.

Välfärd berör oss alla. Fattig som rik, anställd som arbetslös, medborgare som asylsökande eller papperslös. Vi påverkas om vi får del av den – kan vi få barnbidrag, försörjningsstöd och pension när vi behöver det? Hur mycket skatt måste vi betala för den när vi arbetar? Lika mycket påverkas vi om vi står utanför systemet, oavsett om vi arbetar eller inte – hur ska vi klara oss utan stöd? Vem kan vi få hjälp av istället? Vad behöver vi göra för att få del av välfärden?

 

Under andra världskriget gjorde Folkberedskapen, som var en del av Statens informationsstyrelse, en studiecirkel med titeln Den svenska livsformen (1942) som skulle skapa en samling kring svenska värden och stärka den andliga beredskapen. Ett av fem kapitel i studiecirkeln handlade om svensk socialpolitik. Kapitlet inleddes med bilden nedan, som visar hur folkhemspolitiken tolkades som en skyddsmur mot en hård och stormig omvärld. Bild: Den svenska livsformen. 1942  Text: Hundra år av välfärdspolitik : Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige. Klas Åmark, 2005.

Bild: Den svenska livsformen. 1942

Under andra världskriget gjorde Folkberedskapen, som var en del av Statens informationsstyrelse, en studiecirkel med titeln Den svenska livsformen (1942) som skulle skapa en samling kring svenska värden och stärka den andliga beredskapen. Ett av fem kapitel i studiecirkeln handlade om svensk socialpolitik. Kapitlet inleddes med bilden ovan, som visar hur folkhemspolitiken tolkades som en skyddsmur mot en hård och stormig omvärld. (Text: Hundra år av välfärdspolitik : Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige. Klas Åmark, 2005.)

Social trygghet är en mänsklig rättighet och en förutsättning för ett liv i värdighet.[1] Det är Svenska kyrkans utgångspunkt i vårt arbete för att stödja utvecklingen av sociala trygghetssystem i fattigare delar av världen. Förra året presenterade Svenska kyrkan rapporten Inte bara för svenskar som visar hur lärdomar från den svenska modellen med en generell välfärdsstat kan bidra till utveckling.

När människors grundläggande behov av ekonomisk och social trygghet tillgodoses händer flera saker. I utvärderingar av ”cash transfer”-program  (utvecklingsprogram med kontantbidrag) i Jemen, Palestina, Kenya, Mocambique och Uganda vittnar deltagare bland annat om hur deras hälsa förbättras, att deras barn kan gå kvar i skolan och att de har lättare att få lån och starta företagsverksamhet.

I flera fall vittnar deltagarna också om hur något väldigt grundläggande stärks, nämligen deras identitet och känsla av tillhörighet. Cash transfer-programmen är ofta första gången som människor förses med någon form av ID-handling eller blir registrerade. Det kan låta som en formalitet, men för någon som aldrig förut blivit erkänd som samhällsmedlem, eller som endast räknats som någon annans maka, så kan det betyda jättemycket.

Regeringar i låg- och medelinkomstländer uppskattar också alltmer de samhälleliga och ekonomiska fördelarna med social trygghet. Barnbidrag, pensioner och fria skolluncher sprider sig därför i rask takt i sydländer (World Social Protection Report 2014/2015, ILO).

Expansionen av sociala trygghetssystem i Asien, Afrika och Latinamerika står i skarp kontrast till den diskussion om välfärdssystemen som just nu pågår runtom i Europa, inte minst i Sverige. Här hemma debatteras ett förslag om att begränsa den generella välfärden för människor med temporära uppehållstillstånd i Sverige. Det vill säga för många av de som nu flyr hit från konflikt och otrygghet, om regeringens förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande klubbas igenom i vår.

Just nu förhandlar Storbritannien om sitt EU-medlemskap, där ett av huvudkraven som David Cameron verkar få igenom är att få hindra inflyttade EU-medborgare från att få del av brittiska välfärdsbidrag i upp till fyra år, då det brittiska välfärdssystemet anses vara under för hård press.

Välfärden i europeiska länder bygger på att människor arbetar och betalar skatt. Frågan som borde diskuteras borde då rimligen vara: Hur påverkar sänkta bidrag, eller inga bidrag alls, möjligheterna för människor som flytt eller flyttat hit att snabbt integreras i samhället och att komma i arbete och betala skatt?

Och lika viktigt, hur påverkas människor av att ställas mer eller mindre utanför ett av samhällets viktigaste system? Vad sänder det för signaler om människovärde, delaktighet och rättvisa?

Vad vi inte får glömma är att social trygghet är något mycket större än bidragen i sig. Den är ett erkännande, den skapar tillhörighet. Den är en rättighet, och en förutsättning för värdighet.

 Gunilla Palm, policyrådgivare för hållbar försörjning 

 

[1] Art. 22 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter

Art. 9 och 11 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

 

Förintelsens minnesdag: Albanien har något att lära oss

Idag den 27 januari högtidlighålls Förintelsens minnesdag. Det är 71 år sedan de överlevande i Auschwitz-Birkenau befriades. Sju årtionden. Så nära vår egen tid ligger världshistoriens mest systematiskt genomförda folkmord, planerat och genomfört i centrum av Europa, i Europas protestantiska och katolska hjärta.

1938, inför upptakten till Förintelsen, när allt fler judar flydde Tyskland, ställde Sverige och Schweiz krav på Tyskland att judar lätt skulle gå att identifieras genom sina pass. Så kom passen med J-stämpeln till, inte för att judar skulle kunna ges skydd, utan för att kunna stoppas vid gränsen, också efter Kristallnatten. För romer – som också drabbades hårt under Förintelsen – hade svenskt inreseförbud då gällt allt sedan 1914 – och fanns kvar till 1954.

Foto: Yad Vashem's Central Database of Shoah Victims' Names.

Foto: Yad Vashem’s Central Database of Shoah Victims’ Names.

Men det fanns bland de europeiska länderna ett intressant undantag till den omfattande likgiltigheten inför judarnas öde: Albanien. Ett litet, för många ganska okänt land i Europas periferi, ett land med muslimsk majoritet. Ett undantag som förtjänar att vara mer känt.

Om man gräver i centralarkivet för det judiska folkets historia vid Hebreiska universitetet i Jerusalem hittar man en reserapport från Albanien som 1945 skickades av den brittisk-judiske affärsmannen Leo Elton till universitetets förste rektor, Judah Magnes, en av de ihärdigaste förespråkarna för en fredlig lösning i Palestina, med jämlik samexistens.

Resan till Albanien hade Elton gjort tio år tidigare, 1935. Elton var djupt bekymrad över hur judarna i Europa blev allt mer klämda mellan en växande antisemitism – Hitler hade kommit till makten två år tidigare – och Storbritanniens vägran att trots förföljelserna låta fler judar invandra till det brittiska mandatet Palestina.

Elton ville komma på en lösning och kanske, tänkte han, fanns den i det lilla landet på Balkan. Albanien var inte bara bördigt, landet var också glest befolkat – där bodde bara en miljon – och så hade det rykte om sig att vara fritt från antisemitism. Han reste till Albanien, såg stora utvecklingsmöjligheter i landet och fick dess inställning till judar bekräftad, också av ministrar i den albanska regeringen.

”Religiös intolerans är något tämligen okänt här”, förklarade en av de albanska ministrarna. Slutsatsen i Eltons reserapport blev att ”Det finns ingen som helst anledning att inte anta att judiska nybyggare skulle leva i fullständig harmoni med den brokiga befolkningen”.

1939, fyra år efter Eltons resa, invaderades Albanien av Italien. Från 1943 till slutet av 1944 följde tysk ockupation. Men Eltons intryck av Albanien stod sig, på ett remarkabelt sätt. I det till 70 procent muslimska Albanien blev det en hederssak att skydda judarna. ”Alla judiska barn ska sova med era barn, de ska äta samma mat, vi ska alla leva som en familj”, beordrade premiärministern, Mehdi Bej Frashëri, sina landsmän. Albanska judar som bodde i huvudstaden smugglades förbi tyska vaktposter och evakuerades till landsbygden, där de gömdes av lokalbefolkningen. Inte bara civilbefolkningen deltog i räddandet av judarna; albanska tjänstemän saboterade systematiskt tyska försök att identifiera och gripa judar.

Yad Vashem, det israeliska centret för forskning och utbildning kring Förintelsen, konstaterar: ”Albanien, det enda europeiska land med en muslimsk majoritet, lyckades när alla andra europeiska nationer misslyckades”. Där visas just nu utställningen Besa: A Code of Honor. Foto: Yad Vashem: World Holocaust Center, Jerusalem

Yad Vashem, det israeliska centret för forskning och utbildning kring Förintelsen, konstaterar: ”Albanien, det enda europeiska land med en muslimsk majoritet, lyckades när alla andra europeiska nationer misslyckades”. Där visas just nu utställningen Besa: A Code of Honor. Foto: Yad Vashem: World Holocaust Center, Jerusalem

I dokumentärfilmen Besa. The Promise (2012) medverkar några av de som gömde och några som blev gömda. Deras historier är remarkabla. Trots att de inte hade det fett tog tiobarnsfamiljen Kazazi in den judiska flyktingfamiljen Amarilio. Myzafer, ett av de kvarlevande syskonen i familjen Kazazi, berättar att alla i den judiska familjen fick muslimska namn för att skydda dem: David blev Daut, Fatima blev Fatma, Matilda blev Hatixe och Solomoni blev Muharrem eller Memo. Judiska och muslimska högtider firade de tillsammans under det halvår de delade bostad. ”Den underbare Allah vill att människor ska älska varandra”, säger den nu drygt åttiårige Myzafer som det självklaraste i världen.

En 16-årig judisk flicka från Jugoslavien, Rashela Lazar, härbärgerades under mer än ett år av familjen Hoti – som fått sin gård ockuperad av tyskarna. Familjen Hoti fick bo på övervåningen, en trappa ner höll soldaterna till, så nära att Rashela kunde betrakta dem genom sprickor i trägolvet. Yngste sonen i familjen Hoti, Veshti, som då var sex år, minns fortfarande när befrielsen kom till Albanien och Rashela kunde lämna huset: ”Hon grät och vi grät för vi stod varandra så nära. Hon blev som en syster”. Rashela återförenades sedan med sina föräldrar och syskon. De hade alla klarat sig, gömda på olika håll av andra albaner.

När kriget bröt ut fanns det 200 judar i Albanien. När kriget slutade beräknas det ha funnits 2000, alltså tio gånger fler; bland dessa judiska flyktingar från Tyskland, Österrike, Grekland och Jugoslavien.  Näst intill alla judar i Albanien överlevde, trots att landet alltså befann sig under tysk ockupation.

Det är värt att begrunda vad Yad Vashem, det israeliska centret för forskning och utbildning kring Förintelsen, konstaterar: ”Albanien, det enda europeiska land med en muslimsk majoritet, lyckades när alla andra europeiska nationer misslyckades”.

Veshti Hoti igen: ”För oss spelar det ingen roll om man är katolik eller jude eller muslim, en knackning på dörren räcker. Vi säger: ’Kom in!’… Moskén är bra. Kyrkan är bra. Synagogan är bra. Gud säger hjälp varandra”.

Historia som är så viktig att hålla levande i dag, i en tid när både muslimers och judars hemhörighet i Europa ifrågasätts. Albanien har mycket att lära oss.

Läs om utställningen Besa: A Code of Honor på Yad Vashems webbplats >>

Peter Lööv Roos Foto: Magnus Aronson

Peter Lööv Roos Foto: Magnus Aronson

Peter Lööv Roos

Religionshistoriker och samordnare för interreligiösa frågor vid kyrkokansliet i Uppsala

 

 

 

 

 

 

 

Försiktigt positiv start på klimatmötet

Den första dagen på COP21, den 21:a klimatkonferensen som hålls här i Paris, inleddes med tal av över 150 av världens presidenter och premiärministrar. Efter att ha lyssnat på ett dussintal framföranden började jag fundera på vad vi egentligen gör här? Om alla världens ledare är så positiva och villiga att göra så mycket, och dessutom redan gör såna enorma insatser för klimatet, så förstår jag inte vad problemet är. Då är det väl bara att sätta ihop det mest ambitiösa avtal vi kan tänka oss, skriva under och åka hem. För så roliga är inte de stora hangarliknande lokalerna att det är värt att spendera mer tid här än nödvändigt.

Kanadas nyvalda premiärminister Justin Trudeau avslutade sitt tal med att ”Canada is back, my good friends!” och framhöll vikten av att bygga ett avtal som gör både barn och barnbarn stolta. Obama talade också om skyldigheten mot nästa generation och vikten av ett långsiktigt tänkande. Och Stefan Löfven framhöll Sveriges mål att bli ett av världens första fossilfria länder. Till och med Australien höll en mjukare ton än vanligt, vilket höll i sig även när de officiella förhandlingarna började.

"Spela inte med vår planets framtid". ACT-alliansen fortsätter att lobba och visa makthavarna att de vackra inledningstalen måste mynna ut rättvisa avtal.  Ryan Rodrick Beiler/LWF

”Spela inte med vår planets framtid”. ACT-alliansen fortsätter att lobba och visa makthavarna att de vackra inledningstalen måste mynna ut rättvisa avtal. Ryan Rodrick Beiler/LWF

Under mötets första dagar kom även beskedet att 11 länder, däribland Sverige, har tillsammans lovat 248 miljoner dollar till GEF, Climate fund for most vulnerable countries, som ska användas till anpassningsåtgärder i utvecklingsländer. De afrikanska länderna har också meddelat att de år 2030 ska producera 300 GW förnybar energi vilket är dubbelt så mycket som den totala energiproduktionen i Afrika idag. En av policyhandläggarna i ACT-alliansens delegation uttryckte efter andra förhandlingsdagen, att det faktiskt var bättre än business as usual vilket känns ovant.

Men trots dessa positiva handlingar, ord och mjukare toner finns många utmaningar bakom fasaden. Ett mjukare tilltal betyder inte alltid att man har ändrat sin policy på papper och motsättningar finns fortfarande att reda ut. Dessutom kommer alla här ihåg besvikelsen från Köpenhamn som om det var igår och det sitter i väggarna. Ingen vill till fullo anamma den positiva känslan utan man förhåller sig avvaktande. Man vet också att oavsett resultatet här i Paris så är det bara början på en lång resa. Och att vad som än kommer ut ur dessa mötesrum så kommer det inte vara tillräckligt. Kanske lite bättre än worst case scenario, men det kommer inte räcka hela vägen fram.

Med detta i åtanke fortsätter ACT-alliansen sitt kampanj- och lobbyarbete för att påminna förhandlarna om att världen har ögonen på dem och att vi förväntar oss bästa möjliga resultat.

Och ännu är det många dagar kvar, så som Obama sa i sitt inledande tal ”Let’s get to work”

Tinde Carlbrand
projektledare för ACT Now for Climate Justice Sverige

Läs världsledarnas tal. Hitta dem här >>
Läs om Afrikanska länders energiambitioner >>

Följ oss på Instagram @internationellt_arbete och Twitter @SvkInt

 

Nu gäller det – COP21 inlett i Paris

FNs: klimattoppmöte i Paris har börjat. Förhandlarna är så angelägna att starten tidigarelades en dag.  Skälet är nog att det fortfarande återstår en rad svåra frågor att lösa ut, och att all tid nu är dyrbar. Under hela året har det förts intensiva förhandlingar i Bonn i  Tyskland, med sikte på COP21 i Paris. Men framstegen har hittills varit små. Många länder har väntat med att ge tydliga positioner tills det är crunch time i förhandlingarna, detta för att inte förlora förhandlingssvängrum alltför tidigt.

Det politiska spelet som på många sätt omger klimatförhandlingarna är en riskfaktor och många gånger har utsikterna för ett lyckosamt avtal sett små ut.
Det råder delade meningar om huruvida Parisförhandlingarna får ett lyckligt slut, men troligt är att det blir ett avtal. Däremot ligger ambitionerna för lågt för att världen ska kunna hålla en hållbar kurs och undvika alltför höga temperaturhöjningar. Därför är det viktigt att se Parismötet som en del i processen mot en hållbar omställning och Parisavtalet som ett steg i rätt riktning. Men mycket hårt arbete kommer krävas framöver.

Mötet i Paris kommer att handla om viktiga knäckfrågor, där det är centralt att världens ledare sätter en tydlig riktning framöver. Världens rika länder behöver ta fram en tydlig färdkarta på hur man ska kunna infria löftet om att bidra med 100 miljarder dollar fram till – och från och med – år 2020. Avtalet måste också innehålla en tydlig långsiktig kompassriktning med fokus på att hålla världen ur kurs för en temperaturhöjning som går över 2 grader. Annars är risken stor att vi får se fler och allt mer intensiva klimatkatastrofer världen över. Tydliga åtaganden kring utsläppsminskningar och permanent förlust och skada, på förhandlingsspråk Loss and Damage, behöver adresseras, och utformas med ett tydligt rättighetsperspektiv, där världens rika länder tar ansvar för sina historiska utsläpp. Listan på viktiga frågor kan göras lång, och det är också en av anledningarna till att mötet är så svårmanövrerat.  Samtidigt är det avgörande för världens framtid på många sätt.

I det långa loppet krävs  dock mer än ett avtal, världen behöver på allvar hantera och skapa en rättvis fördelning av världens tillgångar. Vi behöver ändra konsumtionsmönster, i synnerhet i rika länder, och fokusera på att skapa villkor för en grön och hållbar livsstil för världens medborgare. Förändring krävs på många plan, och glädjande nog är denna process också på gång på många håll i världen, även utanför klimatförhandlingarna. I Paris handlar det framför allt om att skapa de nödvändiga politiska verktygen för att omställningen ska möjliggöras!

Under de nästkommande två veckorna i Paris kommer jag och min kollega Anna Axelsson från Diakonia att finnas på plats som en del i ACT-alliansens delegation. Vår uppgift i Paris blir att vara med och påverka beslutsfattare. Genom att finnas på plats har vi i civilsamhället en mycket viktig roll att spela genom att bidra till att göra förhandlingarna mer öppna för insyn och därmed också möjliggöra ansvarsutkrävande. Därför hoppas vi på öppna och inkluderande samtal i Paris!

 

 

Här är våra observatörer på klimatmötet i Paris

Klimattoppmötet, COP21, har börjat och Diakonia och Svenska kyrkan följer förhandlingarna på plats. Klimatrådgivarna Anna Axelsson och Martin Vogel hoppas på ett avtal med höga ambitioner och en förutsägbar finansiering till fattiga länder. 

– En av våra viktigaste uppgifter som representanter för civilsamhället är att vara vittnen till det som händer i förhandlingsrummen. Vi kan rapportera om det som sker och hålla rätt länder eller grupper svars. Men risken finns att uppdraget försvåras om förhandlarna väljer att stänga oss ute från förhandlingarna, vilket skedde på det sista förberedande mötet i Bonn, säger Anna Axelsson.

Klimatrådgivarna Anna Axelsson, Diakonia och Martin Vogel, Svenska kyrkan är civilsamhällets röst och öron på klimattoppmötet på plats. Foto: Gustaf Hellsing

Klimatrådgivarna Anna Axelsson, Diakonia och Martin Vogel, Svenska kyrkan är civilsamhällets röst och öron på klimattoppmötet på plats. Foto: Gustaf Hellsing

Diakonia och Svenska kyrkan är båda en del av den globala Act-alliansen som under året drivit kampanjen Act now for climate justice för klimaträttvisa.  Att tillhöra ett globalt nätverk är en stor fördel på klimatförhandlingarna, menar Anna Axelsson, eftersom det betyder att det finns kolleger med olika erfarenheter och kontaktvägar att dela information och tjänster.

– Men även om vi har ett globalt uppdrag är min huvuduppgift att föra en dialog med den svenska delegationen och försöka få dem att ta in våra prioriteringar, säger hon.

Vill se en process framåt

De båda klimatrådgivarna hoppas att klimattoppmötet blir en process där världens länder inser stundens allvar och upprätthåller de framsteg som gjorts under året, som när de enades om FN:s nya globala hållbarhetsmål.
– De målen blir omöjliga att uppfylla om vi inte får ett avtal som sätter oss ur kurs mot en stadig temperaturökning. Den globala uppvärmningen kommer att ställa oss inför konsekvenser vi har svårt att hantera, till exempel om människor tvingas lämna sina hem, säger Martin Vogel.

Finansieringen måste bli förutsägbar

Klimattoppmötet är planerat att pågå i två veckor. Avtalet är indelat i olika områden där förhandlingar kommer att pågå parallellt. Anna Axelsson och Martin Vogel är särskilt intresserade av att följa de förhandlingar som rör finansieringen till bland annat klimatanpassning, eftersom det är en fråga som är tätt förknippad med klimaträttvisa. Särskilt viktigt är att finansieringen blir förutsägbar och att en ansenlig summa kommer från offentliga medel eftersom det ger förutsättningar till transparens, ansvarsutkrävande och att länderna själva kan ta fram planer för anpassning och omställning.

– Ofta är det intressant att lyssna på förhandlingarna, för där blir det tydligt hur olika länder ser på rättvisa, fördelning och ansvar, men också hur svårt det är att få länderna att enas. Ibland kan det bli ganska uppeldade diskussioner. Men det kan också vara riktigt träigt att följa hur processen sakta rör sig från ord till ord. Det är som en enorm gruppövning som handlar om rena formuleringar. Det kan tära fysiskt och psykiskt på både åhörare och förhandlare, säger Martin Vogel.

Krävande arbetsmiljö med långa dagar

Anna Axelsson, som nu ska delta på sin fjärde COP, berättar också om hur svårt det kan vara att hitta rätt person.  Det cirkulerar drygt 20 000 personer i det gigantiska förhandlingsområdet.

– Det är en ganska krävande arbetsmiljö med arbetsdagar som sträcker sig långt in på kvällen. Jag hoppas att känslan i Paris inte ska bli klaustrofobisk. Det gäller ju att hålla hela vägen fram till slutet när det börjar hetta till. Men jag ser fram emot att träffa gamla kolleger och människor jag jobbat med tidigare, till exempel från Uganda, Sydafrika, Ukraina, Kambodja och Filippinerna. Att få ta en kaffe och utbyta både information och frustration, säger Anna Axelsson och ler.

Ser fram emot ett ambitiöst avtal

Men roligast av allt är såklart om det blir ett avtal. Om ordföranden på natten mot Lucia klubbar ett nytt avtal där de viktigaste punkterna om ambitiösa utsläppsminskningar och förutsägbar finansiering finns med.
Anna Axelsson:

– Det kommer att kännas så gött!

Annette U Wallqvist

 

”Lämna oss inte ensamma”

Höstens upptrappade våld i Israel och Palestina har kraftigt försämrat palestiniernas redan trängda ekonomiskt läge och livsutrymme. Biskop Munib Younan vädjar till Svenska kyrkan och andra kyrkor runt världen om förbön och ekonomiskt stöd.  

Svenska kyrkans internationella arbete har beslutat att anslå ytterligare 250 000 kronor till den evangeliskt lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet, ELCJHL. Men de ber också om förbön, att den tredje söndagen i advent särskilt viks för bön för kyrkan, dess verksamheter, för kyrkans medlemmars förmåga och vilja att fortsätta bidra till den kristna närvaron i Palestina och Israel. Läs hela biskop Munib Younans appell nedan:

Kära systrar och bröder i Kristus,

Salaam, frid och nåd till dig i vår Herre Jesus Kristus namn.

Ni hör säkert alla nyheterna från Mellanöstern, särskilt från Palestina och Israel. Den här gången har Jerusalem varit händelsernas centrum.

Den kokande situationen i Jerusalem och på Västbanken har sin bakgrund i de provokativa åtgärder som vidtagits mot Al Haram al-Sharif. Även om vi vet att överrabbinatet stöder status quo, så provocerar judiska extremister tyvärr det muslimska samfundet. Dessa provokationer har fått många muslimer att befara att de israeliska myndigheterna kommer att ändra bönearrangemangen vid Haram al-Sharif. Extremister syftar till att omvandla den israelisk-palestinska konflikten till en religiös konflikt, snarare än en kamp för fred, befrielse, frihet och rättvisa.

I Jerusalem, i likhet med resten av Västbanken och Gaza, genomlever vi att både palestinska och israeliska civila dödas, övervåld av israelisk polis och armé mot demonstranter, utomrättsliga avrättningar, kollektiv bestraffning i form av allvarliga restriktioner för rörlighet, avspärrningar av palestinska stadsdelar och husrivningar i östra Jerusalem.

Vi fördömer allt detta våld och vi är övertygade om att våld inte kan lösa konflikten. Stämningen i vårt land präglas av hat, hämnd, mothämnd och misstänksamhet. Vi är verkligen rädda för denna våg av hat och förnekande av den andra.

Palestinska Jerusalembor kan inte nå fram till sina företag och inte arbeta regelbundet , vilket innebär att Jerusalembor drabbas ekonomiskt och att människor på allvar funderar över att emigrera.

Det är en mycket svår tid. Vi fruktar att det kommer att bli svårare under de kommande veckorna och månaderna. FN: s generalförsamling sammanträder för att diskutera den nuvarande situationen i Palestina och Israel. Emellertid är ingen lösning i sikte.

Om ingen lösning nås, som tar itu med de bakomliggande problemen med den illegala israeliska ockupationen av palestinsk mark och som leder till en rättvis fred, är vi rädda för att se fler dödsoffer, sorg, smärta och lidande.

Den spända situationen har förlamat palestinska liv. Varje palestinskt hem och företag har påverkats, både direkt och indirekt. Den lutherska kyrkans medlemmar och institutioner är inget undantag:

  • På grund av stängningen av staden och vägspärrar, har många förlorat inkomstkällorna.
  • Många turister har annullerat resor till det heliga landet för i år och nästa år. Hela ekonomin står inför svåra bakslag.
  • Levnadskostnaderna har ökat drastiskt som följd.
  • Föräldrar kan inte betala terminsavgifter av sina barn.
  • Våra studenter från Jerusalem som är inskrivna i våra skolor på Västbanken måste ta omvägar och olika transportmedel för att nå sina skolor. Detta har ökat kostnaderna för resor.

Vi räknar med betydande ekonomiska bortfall till följd av denna kris. Bortfallen beror på förväntad minskning av lokala inkomster (skolavgifter, intäkter från vårt pensionat och även minskade medlemsgåvor och kollekter).

Din hjälp i detta avseende kommer att innebära att vi kan fortsätta koncentrera oss på vårt församlingsarbete och fortsätta bära fram kärlekens evangelium mitt i denna våg av hat och då rätten förnekas den andre.

Vi vädjar till er i Jesu Kristi namn att bistå ELCJHL i vår nuvarande ohållbara ekonomiska situation. Ditt stöd behövs nu mer än någonsin tidigare. Vi försöker hålla hoppet vid liv. Utan hopp är vi oroliga för att de kristna kommer att lämna landet.

Vi skulle vilja be er om två saker:

  • att den 3: e söndagen i Advent blir dag för bön om rättvis fred och försoning.
  • att ni kommer ihåg oss och våra kyrkor i era böner så att vi stärks i vår uppgift att vara instrument för fred, rättvisa och försoning.

Vi är mycket tacksamma för ekonomiskt stöd.

Dina böner, solidaritet och stöd kommer att göra det möjligt för oss att överleva och därmed stärka den kristna närvaron, dess ihärdighet och tjänster i det Heliga Landet.

Lämna oss inte ensamma i denna oroliga tid.

Jag förblir tacksam för dina ständiga böner och vilja att hjälpa i svåra tider.

Er broder i Kristus,

Dr Munib A. Younan
Den lutherska biskopen i Jerusalem

Följ Svenska kyrkans internationella arbete på Facebook och Twitter

Läs om vårt arbete i Israel och Palestina >>