Lokalsamhällen i Chocó hotade av paramilitär

I söndags, 12 februari, gick beväpnade svartklädda paramilitärer in i den humanitära zonen i Nueva Esperanza en Dios vid floden Cacarica i Chocó, Colombia. De sa att de letade efter personer på en så kallad dödslista och sökte igenom varje hus i området, inklusive det hus där Comisión Intereclesial de Justicia y Paz (Mellankyrkliga kommissionen för fred och rättvisa) har sitt kontor.

Den mellankyrkliga kommissionen för rättvisa och fred är en av de organisationer som ingår i det ekumeniska fredsnätverket Dipaz, vars arbete Svenska kyrkan stödjer. Dipaz övervakar fredsavtalet och eldupphöravtalet mellan Colombias regering och FARC-gerillan. Deras direkta närvaro ute i landets mest konfliktdrabbade områden är särskilt viktig när allt fler personer som arbetar med mänskliga rättigheter på lokal nivå nu utsätts för hot och attacker.

Amnesty International har utfärdat en Urgent action där de uppmärksammar det som hände i Nueva Esperanza en Dios i helgen och kräver att Colombianska staten ska:

  • skydda dem som hotas av paramilitären,
  • utreda dessa händelser och vidta åtgärder för att avväpna och upplösa de paramilitära grupperna,
  • säkerställa att statlig militär och polis inte samverkar med dem.

Agera gärna genom att skriva brev och upprepa de krav Amnesty International ställer i sin Urgent action!

I oktober 2016 besökte medlemmar från Svenska kyrkans internationella råd Cacarica och träffade de byar som nu utsatts för hot. Foto: Eva Ekelund

I oktober 2016 besökte medlemmar från Svenska kyrkans internationella råd Cacarica och träffade de byar som nu utsatts för hot. Foto: Eva Ekelund

Situationen för dem som arbetar för respekt för mänskliga rättigheter i Colombia har varit svår under årtionden. Många hade hoppats att situationen skulle förbättras när fredsförhandlingar inleddes mellan Colombias regering och FARC-gerillan, men istället förvärrades situationen. Sedan överenskommelsen om eldupphör mellan Colombias regering och FARC började gälla i slutet av juni 2016 har siffrorna för mord på MR-försvarare skjutit ytterligare i höjden. Någon säker statistik på hur många människorättsförsvarare som mördas i Colombia finns inte, men Frontline Defenders uppger att så många som 85 MR-försvarare har mördats under 2016.

Svenska kyrkan samarbetar inte enbart med organisationer som finns och arbetar lokalt ute på landsbygden där man direkt upplever hur paramilitära grupper åter är på frammarsch, utan vi samarbetar också i nätverk med andra colombianska, svenska och internationella organisationer som arbetar för fred i Colombia.

Tillsammans gör vi uttalanden och uppmärksammar Sveriges regering, andra stater, FN-systemet och EU på vad som händer i Colombia och påtalar vikten att vi tillsammans fortsätter att arbeta i Colombia för att på olika sätt stötta de organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och fred, så att de vågar fortsätta sitt arbete, trots de oerhörda risker det medför.

Colombia är inte det enda landet i Latinamerika där hoten mot människorättsförsvarare och de som organiserar sig för att arbeta för mänskliga rättigheter och utveckling ökar. I Guatemala och Honduras förvärras också situationen hela tiden. Många av de människorättsförsvarare som utsätts för hot, attacker och i värsta fall mord arbetar för urfolks rättigheter, kvinnors rättigheter eller med ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

För några veckor sedan publicerade organisationen Global witness information om det. I Chocó, Colombia är de som nu utsätts för ökande hot ofta Afrocolombianer och urfolk, som har drabbats oproportionellt hårt av den väpnade konflikten och som nu utsätts för nya övergrepp för att de utkräver sina rättigheter, till sin mark och till gottgörelse för de mycket grova övergrepp som de har utsatts för under den väpnade konflikten.

I Guatemala har Svenska kyrkan under de senaste åren följt den luterska kyrkan ILUGUAs arbete för mänskliga rättigheter. ILUGUA arbetar också ekumeniskt med den katolska kyrkan och lokala urfolksorganisationer. Tillsammans kräver de respekt för urfolks rättigheter och att den guatemalanska staten ska stoppa den skogsavverkning som sker i deras område. Ett område som egentligen är skyddat. Skogsavverkningen har också lett till att vattnet i området, som ligger i ett område som regelmässigt drabbas av torka, har sinat. På grund av detta arbete utsätts de för dödshot.

I slutet av januari besökte den svenske ambassadören Georg Andrén ILUGUA och de organisationer de samarbetar med. För ILUGUA och de andra organisationerna är sådana besök mycket viktiga. Det visar att andra stater följer hur deras situation ser ut och bryr sig om att de kan arbeta för mänskliga rättigheter. EU har antagit riktlinjer för hur EUs egna institutioner, såsom de EU-delegationer som finns i många länder, men även EU-medlemmars ambassader bör agera för att bidra till att skydda människorättsförsvarare.

Den 16 februari antog EU-parlamentet en resolution om situationen för människorättsförsvarare i Guatemala. I resolutionen uppmanar man Guatemala att skydda människorättsförsvarare och utreda brott mot dem. Svenska kyrkan har tillsammans med andra organisationer uppmanat EU-parlamentet att anta en sådan resolution. Den kan vara ett sätt för EU att visa att man följer vad som händer i Guatemala och att man bidrar till att skydda människorättsförsvarare.

 

 

Fred i Colombia! Kan det vara sant?

Efter tolv timmar av överläggningar beslutade Colombias kongress och senat att godkänna den något omförhandlade version av fredsavtalet mellan Colombias regering och FARC. Vår partner, Dipaz, inbjöds att tala för kongressen och lyfte nödvändigheten att lämna våldet bakom sig. Framför sig har landet att ta itu med den djupa klyfta som diskrimineringen mot urfolk och afrocolombianer och andra grupper skapar.

Den 2 oktober hölls en folkomröstning om ett fredsavtal mellan Colombias regering och FARC. Valdeltagandet var lågt och nejsidan vann med en låg marginal på 54 000 röster. Resultatet var oväntat och kastade ut landet i limbo. Vad skulle hända nu? Skulle fyra år av förhandlande vara förgäves?

Parterna lovade dock återvända till förhandlingsbordet och under 41 intensiva dagar träffade regeringen olika representanter från några av de grupper som varit emot fredsavtalet. Den 24 november meddelade Colombias regering och FARC att de nu hade kommit fram till en ny version, där 500 ändringar i det ursprungliga avtalet hade gjorts.

Colombias juridiska ramverk kräver inte att ett fredsavtal ska underställas en folkomröstning, utan det räcker med att kongressen fattar beslut om att godkänna avtalet. Den 30 november fattade kongressen ett sådant beslut. Något som dagen därefter bekräftades av senaten.

Innan kongressen röstade om avtalet hölls en 12 timmar lång diskussion, med mer än 50 inlägg från kongressledamöter, regeringens fredsförhandlare och representanter från civilsamhället som var för och emot avtalet.

Jenny Neme, som representerade det ekumeniska nätverket för fred ”Dipaz”, som Svenska kyrkan stödjer hade bjudits in att tala inför kongressen. Dipaz röst är viktig eftersom många av de evangeliska kyrkor som finns i Colombia gick ut och tog ställning emot fredsavtalet och uppmanade colombianerna att rösta nej. De kyrkor som samlas inom Dipaz; Mennoniterna, den lutherska kyrkan ”IELCO”, den presbyterianska kyrkan och den anglikanska kyrkan, för att nämna några, har valt att ha en stark röst för fred och det avtal som har förhandlats fram mellan colombianska regeringen och FARC.

Så här inledde Jenny Neme sitt tal inför kongressen:

 – ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen. Det finns tid för att säga nej och tid för att säga ja, tid för krig och tid för fred, inspirerad av orden i Ordspråksbokens tredje kapitel, Bibeln.

Jenny Neme fortsatte med att säga att kyrkorna i Colombia idag inte är enhetlig eller talar med en enda röst. Detta uttalande ska ses just mot bakgrund av den kampanj för nej som föregick folkomröstningen där ett stort antal kyrkoledare från evangeliska kyrkor uppmanade människor att rösta emot avtalet. Jenny Neme fortsatte att lyfta de kyrkor och andra ekumeniska organisationer som arbetar tillsammans inom Dipaz, sedan 30 år tillbaka har vädjat om och arbetat för fred i Colombia och stått vid offren, för den väpnade konfliktens, sida.

– Medlemmar från våra kyrkor röstade ja till fredsavtalet. Det var inte ett improviserat beslut. Det handlar om år av övertygelse om nödvändigheten att lämna våldet bakom oss i Colombia…det är en nödvändighet att ta sig an Guds löfte till Colombia. Vi kyrkor som röstade för ja till fredsavtalet gjorde det utifrån vårt uppdrag om försoning i ett samhälle som är delat och brutet av smärtan som orsakats av att livet har lämnats utan värde i Colombia. Vi stödjer också freden eftersom vi själva har upplevt lidandet. Våra egna medlemmar tvångsförflyttades, förföljdes och våra präster och familjer drabbades av konflikten på olika sätt. Nejet efter folkomröstningen fick oss att känna smärta för att det inte fanns medkänsla och känslor av samhörighet med offren för konflikten; så fortsatte Jenny Neme.

För några veckor sedan, under dagarna för Mänskliga rättigheter 16-18 november och därefter hade Svenska kyrkan besök av andra organisationer som vi samarbetar med i Colombia. Maryuru Mosquera från den afrocolombianska organisationen Cocomopoca,  Lucia Morillo från urfolksjuristorganisationen Akabadaura och Sandra Gonzales från LWF Colombia var här i Sverige, inbjudna av Svenska kyrkan.

Jag frågade hur Lucia Morillo och Maryuru Mosquera hade känt efter folkomröstningens nej. Maryuru Mosquera svarade att i Chocó hade 79,76% av dem som röstade, röstat ja och lyfte att i de områden som är hårdast drabbade av den väpnade konflikten i Colombia var ja-rösterna i stark majoritet.

Lucia Morillo sa att hon som urfolk kände sig ledsen över att de som inte själva lever i de konfliktdrabbade områdena röstade nej och att hon känner det som att de inte bryr sig om den konfliktdrabbade befolkningen. Lucia Morillo fortsatte med att säga att fred i Colombia enbart kan uppnås när Colombia tar itu med den djupa klyfta som diskrimineringen mot urfolk och afrocolombianer och andra grupper skapar. Colombia måste skapa ett samhälle där allas mänskliga rättigheter respekteras och allas röst lyssnas till och har ett värde. Ojämlikheten i det colombianska samhället kan enbart adresseras genom att man arbetar för att uppfylla människors mänskliga rättigheter.

Maryuru lyfte fram att fred i Colombia måste byggas lokalt i territorierna. Hon och andra som lever på mark som ägs kollektivt av afrocolombianer och urfolk måste inkluderas i processen när man bygger fred.

Lucia Morillo och Maryuru Mosquera anser att Sverige kan spela en viktig roll i arbetet för att bygga ett hållbar och delaktig fred i Colombia till exempel genom att ställa krav på och följa hur de stora fredsfonder som administreras av EU och FN kommer lokala samhällen till del, genom att civilsamhällesorganisationer ges möjlighet att söka medel från dessa fonder. Sverige har en viktig roll för att lyfta civilsamhällesorganisationers roll i att bygga demokratiska och fredliga samhällen. Sverige kan också följa implementeringen av fredsavtalen för att just säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras.

Maryuru Mosquera berättar:

– Som afrocolombianer har vi liksom urfolk också rätt till vårt traditionella land. Cocomopocas befolkning bodde från början på ett markområde om 150 000 hektar. Inbördeskriget, som drabbat regionen Chocó hårt, tvingade oerhört många afrocolombianer på flykt. Vår traditionella mark ligger inom de områden som har högst koncentration av guld och vissa andra mineraler i världen. Från början bodde ca 30 000 personer inom vårt område. Nu, när vi lyckats få tillbaka vår traditionella mark, efter en 11 år lång rättstvist, är vi bara cirka 12 000 personer.

De urfolk och afrocolombianer som har lyckats få sin rätt till mark erkänd har trots det ofta problem nu med den reella förvaltningen av sin mark. När de fått handlingarna som visar att de äger marken har det för Cocomopocas del och även för urfolket Embera i Chocó visat sig att deras mark  är full av gruvkoncessioner. Innan Cocomopoca och Embera i Alto Andagueda fick sina landrättigheter erkända hade staten beviljat gruvbolag och företagare dessa gruvkoncessioner.

Så snart Cocomopoca fick sina landrättigheter fastställda i domstol 2011 insåg de att de skulle vara tvungna att fortsätta driva rättsprocesser för att få bort gruvbolagen från sin mark. 2014 lyckades de få gruvkoncessionerna inhiberade, dvs koncessionerna finns fortfarande där, men gruvbolagen får inte utvinna något. Därför tvingas nu afrocolombianer och urfolk i Chocó fortsätta kampen för sin mark och ser det som en central del av det arbete som måste göras för att uppnå fredliga samhällen i Colombia.

Sofia Nordenmark

Läs mer om Svenska kyrkans arbete i Colombia och hur du kan stödja det på: https://www.svenskakyrkan.se/p90

 

 

 

Kyrkan del av problemet och lösningen på hiv och aids

Jag vill inte att min kyrka ska säga: ”Jag kan hjälpa dig att dö”, utan: ”Låt mig hjälpa dig att leva!”.

Japé Heath

Idag är det Internationella världsaidsdagen, en dag som uppmärksammas globalt och som kommer att fortsätta behöva uppmärksammas så länge som hiv är en verklighet för människor och samhällen.

År 2016 lever 37 miljoner människor med hiv. I flera delar av världen betyder en hiv-diagnos fortfarande livslång sjukdom, stigmatisering och allt för tidig död. Att prata om hiv innebär att prata om massa saker samtidigt.

Det handlar om rättvisa och rättigheter, sexualupplysning och sexualitet. Det handlar om tillgång till dyra mediciner, om ekonomisk rättvisa och påverkan på samhällsutvecklingen när barn förlorar sina föräldrar och hela generationer påverkas.

tveit-foto-marianne-ejdersten

Rev. Dr Olav Fykse Tveit, Kyrkornas världsråds generalsekreterare testade sig häromdagen i Oslo, till stöd för Kyrkornas världsråds kampanj “Leading by Example: Religious Leaders and HIV Testing,”

Det handlar om normer och makt, och de strukturella förändringar som krävs för att bland annat kvinnor, flickor och HBTQ-personer ska ha rätt till sin sexuella hälsa och rättigheter. Det handlar också om det intima livet, att känna sin kropp, sin sexualitet och vem som då får tillgång till den.

Hiv idag innebär fortfarande stora orättvisor för människor, framförallt för dem som lever i utsatthet. Myter, tystnad och stigma är också en stort del av problemet, i Sverige som i resten av världen.

För så länge som tystnad fortgår skapas myter och de fakta och framsteg som sker blir inte synliggjorda. Idag är det till exempel fullt möjligt att leva med smittfri hiv.  En person som lever med hiv och har en välfungerande behandling har så låga virusnivåer att det inte ens går att upptäcka i blodprov.

Med god behandling är risken att överföra hiv från mamma till barn minimal och sedan 2010 har antalet barn i världen som föds med hiv eller som smittas via amning minskat med hälften, tack vare att många fler mammor får förebyggande behandling.

I södra och östra Afrika bor flest människor som lever med hiv. Det är också där flest har förlorat nära och kära i sjukdomar relaterade till aids. Men framstegen i regionen är stora och de senaste fem åren har fler än dubbelt så många människor fått tillgång till behandling, vilket också gör att de inte utvecklar aids och dödsfallen har minskat med nästan 40 procent.

Från att makthavare och beslutsfattare förnekade att det ens finns en koppling mellan hiv och aids, har nu hälso- och utbildningsministrar i 22 länder i Södra Afrika lovat att alla unga ska få rätt till sexualupplysning och till sexuell och reproduktiv vård.

För att dessa goda framsteg ska bli norm och för att de ambitiösa mål som UNAIDS har satt om att ”Ending Aids by 2030” ska nås, så måste en hel del politisk vilja till. Samtal och aktion krävs också bland de som i världen bidrar till att skapa normer i samhällen, så som kyrkliga samfund och kyrkliga ledare.

Arbetet mot stigmatisering och för prevention har pågått i flera år tillsammans med partnerkyrkor och kyrkoledare över hela världen, där de har lett vägen för oss. Svenska kyrkans internationella arbete har sedan 2014 ett uttalat strategiskt arbete för allt som rör sexuell, reproduktiv hälsa och tillhörande rättigheter.

Arbetet med hiv ingår både i våra program och i det globala policydialogarbetet med kyrkor, trossamfund och andra beslutsfattare. En del av problemet har varit och är kyrkans oförmåga att hantera sexualetiska frågeställningar. Kyrkans tystnad eller missriktade rekommendationer har bidragit till att epidemin har fortsatt att spridas.

Kyrkornas roll i arbetet mot hiv handlar inte minst om just värderingsfrågorna och där kyrkan deltagit i upplysningsarbetet och givit rekommendationer har det resulterat i effektiv prevention och motverkat marginalisering och stigmatisering.

Ett exempel på detta är Svenska kyrkans partnerorganisation INERELA som sedan 2002 arbetat med prevention och avstigmatisering inom kyrkor världen över och som samlar ett globalt nätverk av religiösa ledare som lever med hiv.

Nätverket har också åtagit sig uppdraget att stärka kapacitet hos kyrkoledare genom att utveckla utbildningsverktyg för att kunna skapa utrymme för att diskutera stigma och diskriminering kring hiv och aids. Detta innefattar ett samtal om genus och sexualitet och är en metod och möjlighet för att ta itu med känsliga frågor på ett öppet, informativt och icke-stigmatiserande sätt.

Trosbaserade aktörers roll är central i ett arbete mot hiv och aids. Idag, 1 december, uppmärksammas trosbaserade aktörers roll när UNAIDS väljer att ge ut sitt årliga pris på en konferens i Bogota Colombia där våra partnerorganisationer möts för att samtala om teologiska perspektiv på sexuell, reproduktiv hälsa och rättigheter.

För snart 10 år sedan antog Sveriges biskopar biskopsbrevet om hiv från ett globalt perspektiv. Det som sades då är lika viktigt idag:

”När vi som Svenska kyrkans biskopar nu uttalar oss om hiv gör vi det dels utifrån de erfarenheter som kyrkan vunnit i sitt arbete bland hivsmittade personer, dels utifrån de erfarenheter som kommit oss till del från andra kyrkor. Att bryta tystnaden och motverka isolering och stigmatisering är något av det viktigaste vi som kyrkan kan göra i arbetet med hiv och aids. Det handlar i grunden om mänsklig värdighet. Alla är skapade till Guds avbild och har samma värde.”

Hör mer om INERELA i podden RFSU Dokumentär >>

Ladda ner Biskopsbrev om hiv i ett globalt perspektiv >> 

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
Policyrådgivare för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, Svenska kyrkans internationella arbete

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

 

Sydsudan granskas inom FN:s MR-mekanism UPR för första gången

Måndag 7 november uttfrågas Sydsudan om läget för mänskliga rättigheter i landet. Tjugotre civilorganisationer har skickat in rapporter som vittnar om att många av krigets grundorsaker är olösta och övergreppen fortsätter. Svenska kyrkan stödjer civilsamhällets krav på bland annat yttrandefrihet och fri media, och lagstiftning mot könsbaserat våld och diskriminering. 

FN:s UPR (Universal Periodic Review) mekanism är en relativt ny process för återkommande granskning och uppföljning av hur det står till med de mänskliga rättigheterna i FNs 193 medlemsstater. Granskningen görs som en interaktiv diskussion mellan FNs medlemsstater och staten som granskas.

Processen ger den granskande staten möjlighet att visa hur de arbetar för att förbättra situationen för mänskliga rättigheter i sitt land. Syftet är att situationen för mänskliga rättigheter ska förbättras för människor över hela världen. 42 stater granskas varje år och i år granskas Sydsudan för första gången.

Sydsudan som blev självständigt så sent som 2011 är åter på brinken till fullskaligt inbördeskrig. Fredsavtalet som tecknades 2005 lovade så mycket och självständighetsfirandet i juli 2011 var hoppfullt. 2013 bröt ett nytt inbördeskrig ut med oerhörda civila humanitära umbäranden som följd. Ett fredsavtal tecknades i augusti 2015 och såg tillfälligt ut att ha fått stopp på stridigheterna men i dagsläget ser det mycket osäkert ut efter juli månads utbrott av våld i Juba.

Fred måste komma. Inget land i världen har haft en enkel övergång från krig till demokratiskt fredligt statsskick, så inte heller Sydsudan. Många av krigets grundorsaker är olösta. Övergången från att vara rebell i opposition till att leda en nation med allt vad det innebär av ansvar har varit svår.

Inför granskningen har 23 olika enskilda organisationer, såväl nationella som internationella, skickat in intressentrapporter (sk stakeholders reports). Granskningen just nu är särskilt relevant eftersom kopplingen mellan ofred och övergrepp mot civilbefolkning är så stark.

Svenska kyrkan arbetar för att de mänskliga rättigheterna skyddas, respekteras och tillgodoses i Sydsudan. Vi vill värna och öka utrymmet för civila samhällsorganisationer att verka i egen rätt och arbeta mot diskriminering i alla dess former och för mänskliga rättigheter och en mer jämställd värld. Därför stödjer vi civilsamhällets krav på förändringar som bland annat inkluderar att:

  • Anta lagstiftning som skyddar kvinnor mot genusbaserat våld och alla former av diskriminering.
  • Implementera lagstiftning som skyddar yttrandefrihet och fri media.
  • Anslå tillräcklig budget och avlägsna hinder för kvalitativ utbildning.
  • Samarbeta fullt ut med den Afrikanska Unionen och det internationella samfundet för att påskynda utformandet av en hybriddomstol för Sydsudan senast 2017.

Låt oss tillsammans arbeta för att dessa uppmaningar kan bli verklighet!

Den 26:e sessionen av UPR pågår just nu på FN-palatset i Genève. Måndag 7/11 kl. 14.30 står Sydsudan på agendan. Det går att följa live här >> 

Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afriikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Många fallgropar på vägen mot fred i Colombia

Folkets nej till fredsavtalet blev en väckarklocka för dem som trott att freden nu var säkrad i Colombia. Det skriver Erik Norman i en kommentar till den folkomröstning som blev ett allvarligt politiskt nederlag för regeringen, och som förändrade förutsättningarna för den fortsatta fredsprocessen.

Colombia är utan tvekan den magiska realismens hemland. Här är det otänkbara en del av vardagen och det omöjliga blir gång på gång verklighet. För bara en vecka sedan undertecknades ett historiskt fredsavtal mellan regeringen och FARC-gerillan för att få slut på över fem decenniers inbördeskrig.

Något som de många sedan länge har ansett vara omöjligt var nu till slut möjligt. Igår gick folket till röstlokalerna för att ratificera detta fredsavtal, som förhandlats fram under mer än fyra års tid. Och de sa nej. Det som av de flesta, inklusive de som röstade nej till fredsavtalet, ansågs otänkbart var plötsligt ett faktum.

Nej till freden
Hur kunde folket rösta nej till freden? Är det över huvud taget möjligt att förstå detta, som för de flesta icke-colombianer (och för många Colombianer) är praktiskt taget ofattbart? Och vad betyder det för Colombias framtid?

Foto: Erik Norman

Landet befinner sig sedan söndagens omröstning i ett slags juridiskt och politiskt limbo, i vilket ingenting längre är otänkbart eller omöjligt, skriver Erik Norman. Foto: Erik Norman

Till att börja med måste man betänka att den väpnade konflikten har pågått i över ett halvt sekel och skördat hundratusentals offer i flera generationer, samt att alla sidor i kriget har gjort sig skyldiga till oerhörda övergrepp mot civilbefolkningen. Under årtionden har fienden avhumaniserats i det folkliga medvetandet, och det Colombianska samhället är därför djupt polariserat.

För många människor är det helt enkelt otänkbart att försona sig med dem som under så lång tid varit deras dödsfiender. Och verklig försoning är en både lång och svår process som kan ta flera generationer. Trots viss mental och känslomässig förberedelse under de fyra år som fredsförhandlingarna har pågått så är det uppenbart att en majoritet av colombianerna inte är redo att göra upp med landets förflutna riktigt ännu.

Dessutom kan bara mycket få Colombianer minnas en tid utan krig och jag tror faktiskt inte att särskilt många kan föreställa sig hur ett fredligt samhälle verkligen skulle se ut; hur ett Colombia i fred faktiskt skulle vara. Eller hur man kommer dit.

Majoriteten har inte upplevt kriget fasor
En annan avgörande faktor är utan tvekan de stora skillnaderna inom landet. I de regioner som drabbats hårdast av den väpnade konflikten var rösterna för fredsavtalet överväldigande. I Choco, där Svenska kyrkan stödjer Lutherska världsförbundets samarbete med lokala urfolksorganisationer och afrocolombianska organisationer, röstade nästan 80% ja till avtalet. Men regioner som Choco är inte särskilt folkrika, bl a som en följd av kriget. En överväldigande majoritet av Colombias befolkning lever istället i storstadsområden som varit relativt förskonade från krigets fasor.

I Colombia pratades det därför mycket innan folkomröstningen om att landets välmående samhällsklasser hade landsbygdsbefolkningens framtid i sina händer, att de nästan 70% av befolkningen som inte till vardags påverkas av kriget hade möjligheten att avgöra ifall det skulle fortsätta att skörda offer bland den övriga 30 procenten.

Så är det vad som händer nu? Fortsätter kriget som vanligt?

Ingen vet med säkerhet vad folkets nej till fredsavtalet innebär i praktiken eller vad det betyder för framtiden. Landet befinner sig i sedan i går kväll i ett slags juridiskt och politiskt limbo, i vilket ingenting längre är otänkbart eller omöjligt.

Vapenstilleståndet fortsätter
Den goda nyheten i detta tillstånd av nästan total osäkerhet är att vapenstilleståndet mellan regeringen och FARC gerillan fortsätter – i alla fall för stunden. Det försäkrade både Colombias president Juan-Manuel Santos och FARC-gerillans högsta ledare, alias Timochenko, i sina tv-sända tal direkt efter folkomröstningen.

Företrädare för de politiska rörelser som manade folket att rösta nej till fredsavtalet säger också att de trots allt inte är emot freden, men att de har reservationer mot vissa delar av avtalet. Det kan ses som en ljusglimt och som att det finns hopp om att det fortfarande är möjligt att fortsätta framåt på vägen mot en förhandlad fred.

Bland våra samarbetsparter, kyrkorna, andra internationella hjälporganisationer och inom det internationella samfundet som under flera år har stött fredsprocessen var det nog många som med mig inte trodde sina ögon igår när det slutliga valresultatet var ett ofrånkomligt faktum, och som i djup besvikelse kände att det bara var att kasta in handuken och ge upp. Och man ska verkligen inte underskatta stundens allvar eller för riskerna som osäkerheten medför i synnerhet för lokala ledare och människorättsförsvarare runt om i landet. Men Colombia är trots allt den magiska realismens hemland. Det som var otänkbart igår är idag ett faktum, och det som verkar omöjligt idag kommer såsmåningom att bli verklighet.

Ju närmre målet ju svårare
Men vägen mot fred är inte utan fallgropar. Om något så är folkets nej till fredsavtalet en väckarklocka för dem som trott att freden nu var säkrad i Colombia. För tvärt om så blir vägen bara svårare att gå ju mer man närmar sig målet. Omvärldens fortsatta stöd har därför aldrig varit viktigare än nu. Vi får inte ge upp! Allra minst nu när vi är så nära!

Folkomröstningen var ett allvarligt politiskt nederlag för regeringen, och den förändrar förutsättningarna för den fortsatta fredsprocessen, men Colombia har slagit in på och redan tagit flera stora steg på vägen mot fred, som inte kan göras ogjorda. Undertecknandet av fredsavtalet var en historisk händelse, inte i första hand för sitt innehåll utan för att det bevisade att det är möjligt att nå en förhandlingslösning på den väpnade konflikten. Hur eller när den möjligheten till slut kommer att tas till vara återstår att se, men det råder ingen tvekan om att freden är möjlig och att den är alltför värdefull för att inte fortsätta kämpa.

erikErik Norman är liaison officer för Svenska kyrkans partner i Colombia med fokus på fred, demokrati och fredsbyggande samt påverkansarbete och humanitära frågor.

 

Fredsavtal i Colombia undertecknat

Efter mer än ett halvt sekel av strider undertecknade Colombias regering och FARC-gerillan ett historiskt fredsavtal igår. Det skedde inför 2500 särskilt inbjudna representanter för krigets offer, det colombianska civilsamhället och det internationella samfundet. Svenska kyrkans internationella arbetes utsända Erik Norman var med under ceremonin.

Ett viktigt steg. Fredsförhandlingarna mellan gerillan och regeringen har pågått sedan 2012. Nu är fredsavtalet undertecknat. Foto: Erik Norman

Ett viktigt steg. Fredsförhandlingarna mellan gerillan och regeringen i Colombia har pågått sedan 2012. Nu är fredsavtalet undertecknat. Foto: Erik Norman

Avtalet innebär förhoppningsvis slutet på den väpnade konfrontationen mellan regeringstrupperna och FARC-gerillan och är på så sätt ett stort steg framåt på den långa och komplicerade vägen till fred i Colombia, och räddar sannolikt tusentals människoliv i den omedelbara framtiden.

– Samtidigt måste man komma ihåg att kriget fortsätter att rasa i stora delar av landet, där andra väpnade aktörer fortfarande strider om kontrollen över landet och dess rika naturtillgångar, och att morden på MR-försvarare och lokala ledare har ökat dramatiskt det senaste året. Bara sedan det tillkännagavs att fredsavtalet var färdigt, för mindre än en månad sedan, har åtminstone 22 MR-försvarare mördats, säger Erik Norman.

De organisationer Svenska kyrkans internationella arbete samarbetar med i Colombia firade igår, men ägnade den också åt att minnas alla de offer som den väpnade konflikten har skördat. Freden är inte i hamn i och med att fredsavtalet undertecknats – det är en viktig milstolpe, men arbetet för en rättvis och hållbar fred i Colombia fortsätter.

Det är i det arbetet som Svenska kyrkans samarbetspartner står i. Dipaz, som är ett ekumeniskt nätverk för fred planerar att med civila insatser i de mest drabbade områdena övervaka att fredsavtalet efterlevs, och erbjuda stöd till befolkningen. De kommer också följa med offer för den väpnade konflikter till de minnesceremonier som är planerade som en del av statens och FARCs gottgörelse av offren.

Krigströtta colombianer firar fredsavtalet mellan regeringen och FARC-gerillan #internationelltarbete

Ett filmklipp publicerat av Sv kyrkans internationella arb (@internationellt_arbete)


Att erkänna vad som har hänt, be om förlåtelse och utlova att det inte ska upprepas är avgörande handlingar från statens och FARC-gerillans sida för att kunna bygga en hållbar fred. Läs mer på Dipaz blogg om fredsavtalet.

Svenska kyrkan samarbetar också med ”Red nacional de mujeres”, ett nätverk av kvinnoorganisationer. De kommer nu arbeta för att säkerställa att offren för genusbaserat sexuella våld får sin rätt till övergångsrättvisa erkänd och garantier för att brotten de utsatts för inte ska kunna ges amnesti.

Tillsammans med Lutherska världsförbundet (LVF) fortsätter Svenska kyrkan följa med grupper av urfolk och afrocolombianer i Chocó i deras kamp för rätten till sanning, rättvisa och gottgörelse. Urfolk och afrocolombianer i Chocó som fördrivits från sin mark under den väpnade konflikten kämpar nu för att återfå den och säkerställa att de gruvkoncessioner som lämnats ut ska dras tillbaka. Att staten erkänner deras rätt till marken är avgörande. Följ LVF Colombia på Facebook >>

Igår skrevs historia, men inte det sista kapitlet. Redan på söndag skrivs nästa – då hålls folkomröstningen om fredsavtalet mellan Colombias regering och FARC. Krigströtta colombianer håller andan.

Sofia Nordenmark
Policydialoghandläggare Latinamerika, Svenska kyrkan Internationellt arbete

ACT-alliansen inför toppmöte: Investera i instabila regioner

Inför FN:s toppmöte om migration och flyktingar 19 -20 september kräver ACT-alliansen att investeringarna för att förbättra levnadsförhållandena i instabila stater och regioner ökar, ett större fokus på att skydda utsatta grupper och ett beslut om säkra flyktvägar till Europa.

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Hotspot på ön Samos i Grekland. Sedan EU:s avtal med Turkiet den 20 mars tas alla flyktingar som kommer till Samos hit för registrering och asylansökan.  Lägret är slutet för besökare och flyktingarna får inte lämna området. Svenska kyrkans lokala partner, Apostoli, bistår bland annat med matpaket, hygienkit, sovsäckar och andra förnödenheter. Foto: Magnus Aronson /Ikon

1 046 600. Det är antalet flyktingar som sökte asyl i EU förra året. En kris för vissa. För andra, toppen av ett isberg – jämfört med de 65 miljoner människor som tvångsförflyttats från sina hem efter konflikter och förföljelse, inklusive 21 miljoner som befinner sig utanför sina hemländer. Helt uppenbart är inte Europa längre ogenomträngligt för trycket från migranter och det sätter ljuset på att flykt är ett globalt fenomen, som måste hanteras globalt, med ett solidariskt, globalt ansvarstagande.

Tyvärr finns det inga tecken på att Europa – eller snarare EU – är redo att ta sin del av ansvaret. En snabb titt på den policy som infördes förra året visar ett övergripande mål: ju färre flyktingar som kommer in i EU, desto bättre.

Europa överväldigades av flyktingströmmarna och en instinktiv självbevarelsedrift tog över. Den 13 september 2015 återinrättade Tyskland gränskontroller, även om landet trots detta tog emot 1,1 miljoner asylsökande förra året. Österrike, Tjeckien, Slovakien och Sverige följde efter. Ungern och Slovenien reste staket för att förhindra människor att ta sig över gränsen. Och rutten via Balkan stängdes slutligen helt och fick 55 000 asylsökande att bli fast i Grekland.

Den 22 mars undertecknade EU ett avtal med Turkiet där EU förband sig att betala Turkiet 3 miljarder euro för att hejda migrationsströmmarna till Europa. Detta innebar att alla migranter och flyktingar som därefter tog sig till Grekland olagligt – inklusive syrierna – skulle skickas tillbaka. I gengäld åtog sig EU att ge 70 000 syriska flyktingar från Turkiet så kallad vidarebosättning i Europa.

Denna modell för att hålla migrationsströmmarna utanför Europa är den nya trenden. Europeiska kommissionen och Europeiska rådet banar väg för andra bilaterala avtal av liknande slag, med början på den afrikanska kontinenten. Att effektivt blockera migranter från att nå EU och att återta utvisade planeras bli villkor för att biståndsmedel ska betalas ut.

EU gratulerar sig själv till att ha förstört smugglarnas affärsmodell på Egeiska havet och minskat antalet olagliga och farliga överfarter. Ändå har uppskattningsvis 292 246 asylsökande och migranter tagit sig in i Europa sedan början av året, samtidigt som 3 198 dött på Medelhavet eller rapporterats saknade.

Vidarebosättning och omplacering av flyktingar har gått extremt långsamt. I juli 2015 kom EU: s medlemsstater överens om att omfördela 22 000 flyktingar och i september 2015 beslutades att flytta 160 000 flyktingar från Grekland och Italien. Fram till den 5 september har 4 519 av de 160 000 flyktingarna flyttats och 7 272 av 22 000 fått vidarebosättning.

Som trosbaserade organisationer har vi kunskapen och möjligheten att nå aktörer och områden som få andra organisationer kan, och kan arbeta med människor i behov av skydd i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika. Uppfattningen att ett samhälle ska välkomna skyddssökande och värna solidariteten är särskilt viktigt för oss. Men vår uppmaning till de europeiska regeringarna att ta emot sin beskärda del av skyddssökande  – såväl i ett inomeuropeiskt som i ett globalt perspektiv – baseras inte bara på moraliska och teologiska argument. Vi förstår att migrationens drivkrafter inte kommer att försvinna över en natt. Men vi befarar att det planerade tillvägagångssättet, att förflytta gränserna utanför EU i kombination med utdragna perioder i flyktingläger kan ge bränsle åt instabiliteten.

Intressant nog visar forskningsresultat vid Clingendael, institutet för internationella relationer, att: ”Försöken att ta itu med den syriska flyktingkrisen i ursprungsregionen sannolikt kommer fortsätta att vara otillräckliga så länge de större politiska och finansiella initiativen är främst inriktade på att förebygga illegal migration till Europa.”

Forskningen hävdar att om flyktingfrågan lämnas åt regeringar vars främsta motiv är att motverka  att flyktingar etablerar sig, hindrar det dem från att skapa ett anständigt liv. Det sätter också tryck på värdsamhällenas system vilket kan tvinga båda grupperna att ta till alternativa eller negativa strategier för att hantera situationen, vilket enligt forskarna leder till att människor riskerar att utnyttjas eller rekryteras av extremistgrupper.

I ACT-alliansens arbete med flyktingar och invandrare på Afrikas horn, i Mellanöstern och Latinamerika till exempel, ser vi att kvinnors och barns röst ofta inte hörs. Barnäktenskap är vanligt i flyktingläger och bland människor som söker skydd. I en av våra studier framkommer att skyddssökande ofta är i riskzonen för sexuellt våld.

Inför FN: s toppmöte för flyktingar och migranter den 19 september i New York, ber vi EU att verka för konkreta åtaganden och investeringar för att förbättra levnadsförhållandena i instabila stater och regioner; att öka fokus på att skydda utsatta grupper och att skapa säkra flyktvägar till Europa. Detta är avgörande för personer i behov av internationellt skydd och för migranter som söker vidarebosättning, familjeåterförening, rörlighet på alla nivåer inom arbetsmarknaden och studentvisum.
Agnès Bertand
European Refugee Crisis Advocacy Officer, ACT Alliance

ACT står för Action by Churches Together, och betyder kyrkor tillsammans i handling. I januari 2010 bildade över hundra organisationer med kyrklig bakgrund en av världens största biståndsallianser, ACT-alliansen. Genom  ACT-alliansen blir kyrkornas arbete större, effektivare och mer slagkraftigt. Läs mer >>

World Humanitarian Summit – Istanbul blev mer Köpenhamn än Paris

Världens ledare tog inte chansen att visa upp en enad front för att minska det humanitära lidandet, skriver Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team. ”Politiskt blev World Humanitarian Summit (WHS) i Istanbul en näst intill demonstrativ kollektiv axelryckning. Men de uteblivna rubrikerna till trots – världens första humanitära toppmöte levde och vibrerade i sidoeventen.”

Det blev inget toppmöte av den kaliber en hade hoppats. Inte ens den vanligtvis näst intill anemiskt försiktige yrkesoptimisten och FN-chefen Ban Ki-Moon kunde hålla tillbaka sin besvikelse. I sitt slutanförande efter de två dagar som utgjorde världens första humanitära toppmöte uttryckte han djup besvikelse över att världens tyngsta ledare uteblivit. Av de som kan räknas till det internationella toppgarnityret kom endast Angela Merkel. Resten av G7-länderna och säkerhetsrådets permanenta medlemmar skickade ministrar eller lägre rankade diplomater.

whs

Utrikesminister Margot Wallström var en av dem som deltog från Sverige. Foto: World Humanitarian Summit, Flickr

 

Från de stora scenerna radades de vanliga plattityderna om det krisartade läget i världen och vikten av det humanitära arbetet upp. De konkreta högnivå-åtagandena kring ödesfrågor som konfliktförebyggande insatser, skydd av civila i konflikt, humanitärt tillträde och situationen för världens flyktingar uteblev, och de hetaste frågorna bordlades därmed ut i tomma rymden. Bland de få signifikanta högnivåresultaten av toppmötet kan ändå nämnas det så kallade ”Grand Bargain” om finansieringsfrågorna, som utlovar större flexibilitet, större transparens och ökat fokus på lokala aktörer. Men kanske har processen kring World Humanitarian Summit (WHS) ändå utgjort början på ett paradigmskifte inom den humanitära sektorn, där fokus flyttas från det storskaligt internationella till det lokala. Svenska kyrkan och ACT-alliansen är en aktiv del av det skiftet.

Hela processen kring WHS har inneburit en nödvändig diskussion kring det humanitära arbetets framtid, både bland givare och utförare. Vad det sedan kommer att resultera i konkret är upp till både regeringar och oss inom den humanitära sektorn. Bland de tiotusen deltagarna i sidoeventen i Istanbul presenterades och diskuterades idéer och strategier kring hur vi ska arbeta med humanitära insatser i framtiden. WHS har katalyserat en global diskussion om behovet av att reformera ett gammalt stelbent system, och har lyft lokala organisationers och individers kapacitet och uppfinningsrikedom när det gäller att hantera humanitära katastrofer. Nya starka nätverk för organisationer i syd (NEAR) och ett ökat fokus på innovativa finansieringsformer som når lokala aktörer är förhoppningsvis början på en maktförskjutning inom det humanitära systemet.

Det här är områden där organisationerna inom ACT-alliansen ligger i framkant. Det åtagande som vi tillsammans med flera andra organisationer gjort inom Charter 4 Changevisar på en väg framåt när det gäller att stärka både kapacitet, effektivitet och finansiering till lokala aktörer och har rönt stort intresse under WHS. Inför konferensen har ACT arbetat fram fem centrala åtaganden som bland annat lyfter vikten av att inkludera rättighetsbärare i utformandet av humanitära insatser.

På många sätt påminner Istanbul om klimatmötet i Köpenhamn. Frustrationen är stor över uteblivna åtaganden från världssamfundet i en situation där det humanitära läget i världen är extremt svårt. 80 % av de globala insatserna är relaterade till konflikt, där antalet klimatrelaterade flyktingar väntas öka dramatiskt och där antalet flyktingar i världen för första gången någonsin överstiger 60 miljoner. Samma sorts frustration ventilerades efter Köpenhamnsmötet. Samtidigt innebar Köpenhamn en mobilisering av civilsamhällets organisationer, ett uppvaknande från den privata sektorn och kanske till och med en krismedvetenhet hos både FN och ledande stater som sex år senare resulterade i ett relativt framgångsrikt Parismöte.

Om Istanbul faktiskt var Köpenhamn så behöver vi nu sätta igång att förverkliga vägen till det humanitära Paris på allvar. FN:s generalförsamling i höst blir ett första steg att åter väcka de frågor som duckades under toppmötet. Men att WHS i Istanbul inte ledde till någonting är helt enkelt inte sant. Grunden för det som kan bli ett nyare, mer effektivt, flexibelt och transparent humanitärt system som tar till vara på och utvecklar den fulla potentialen i lokala aktörers arbete finns där. Som humanitära aktörer kommer vi behöva fortsätta rannsaka och reformera oss själva inom branschen för att ta detta vidare.

Samtidigt kvarstår faktum. Det politiska trycket på FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar att skydda folkrätten måste öka. Förebyggande insatser mot konflikt och klimatförändringar är det enda som i slutändan kan förändra det humanitära världsläget. Sverige och Margot Wallström var nyckelspelare för att få till stånd the Grand Bargain, varför inte fortsätta i det diplomatiska spåret och tillsammans med FN:s kommande generalsekreterare bjuda in till nästa WHS i Stockholm!

/Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team

World Humanitarian Summit är bara början

Just nu (23-24/5) pågår World Humanitarian Summit i Istanbul. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har bjudit in till världstoppmötet där regeringschefer från hela världen och representanter från organisationer, näringsliv, drabbade samhällen och civilsamhälle möts. Mötet är det första i sitt slag och syftar till att ta fram strategier för hur länder bättre ska kunna förbereda sig för och möta humanitära situationer, även när dessa pågår under en längre tid.

Sammanlagt samlas omkring 5000 deltagare och Svenska kyrkan finns representerad genom en delegation från ACT-alliansen. Nedan följer ett inlägg skrivet av Reshma Adatia, ACT:S globala humanitära koordinator, inför konferensen.

 

Hari Maya Bhujel kramar om sitt barnbarn Utsab, 5 år, i byn Majhitar i Dhading-distriktet i Nepal, där ACT-alliansen bistått befolkningen efter den förödande jordbävningen 2015. Foto: Paul Jeffrey

Hari Maya Bhujel kramar om sitt barnbarn Utsab, 5 år, i byn Majhitar i Dhading-distriktet i Nepal, där ACT-alliansen bistått befolkningen efter den förödande jordbävningen 2015. Foto: Paul Jeffrey

Efter år av förberedelser är nu den allra första World Humanitarian Summit (WHS) här. Tusentals timmars arbetsinsatser från alla världens hörn, ett flertal rapporter och en mängd åtaganden har föregått under arbetsprocessen. Och när jag nu lägger sista handen på förberedelserna inför min avresa till Istanbul, kommer jag på mig själv med att redan tänka på vad som kommer härnäst.

Jag reflekterar kring ”the Agenda for Humanity” och är glad över de åtaganden som rör inkludering av och ett erkännande av den roll lokala och nationella aktörer spelar jämte sina internationella motsvarigheter i den humanitära kontexten. Jag blir hoppfull när jag hör att begrepp som ”det humanitära ekosystemet” blivit standard i diskussionerna, eftersom det är ett slags erkännande av det icke-statliga organisationer vetat hela tiden, nämligen att vi bidrar med olika styrkor för att uppnå samma mål: att rädda liv, upprätthålla värdighet och ge stöd till människor i nöd.

Men jag känner mig också tveksam.  Jag vet att jag inte är ensam om att undra över vilket det konkreta bidraget blir för de människor vi bistår. Hur säkerställer vi att drabbade människor blir delaktiga i arbetet, inte bara nu utan på sikt? Hur säkerställer vi att kärnan i det vi gör – att snabbt leverera bistånd till så många som möjligt i nöd – inte tappas bort bland alla ord?

Inom ACT-alliansen har vi spenderat månader med att gå igenom de åtaganden vi ville lyfta under WHS. Vi har lagt timmar på möten och diskussioner mellan våra medlemsorganisationer, där vi reflekterat kring det vi hör från drabbade människor i fält. För oss handlar de åtaganden vi landat i inte om WHS, utan om vilken slags aktör vi vill vara i relation till de människor vi bistår. Det handlar om den förändring vi vill åstadkomma och tycker är viktig att lyfta, oavhängigt WHS-processen. För oss innebär WHS en möjlighet att rikta blicken mot oss själva och reflektera kring vilket slags system vi vill vara en del av. Med våra åtaganden vill vi bana väg för hur vi svarar mot humanitära kriser – oavsett om de når igenom nyhetsbruset.

ACT-alliansen består av över 140 trosbaserade organisationer som arbetar inom humanitärt-, utvecklings- och påverkansarbete i över 100 länder runt hela världen. Över 70 % av våra medlemmar är lokala aktörer och hör till de första som svarar upp när en humanitär katastrof inträffar. Vår mångfald är en av våra främsta styrkor, där vi lyckats med utmaningen om en gemensam vision för lokala aktörer som finns på plats före, under och efter en katastrof.

Som vi ser det är WHS bara början. Det är vad som händer efter, när vi utvecklat våra planer och ska göra verkstad av våra åtaganden, som det verkliga arbetet börjar. Vi kommer fortsätta att arbeta tillsammans med och för drabbade befolkningar över hela världen. Vi kommer fortsätta stå till svars inför dem, för vi är övertygade om att slutändan kommer våra åtaganden mätas mot vilken verklig skillnad de haft för att rädda liv och upprätthålla värdigheten bland människor som drabbats av humanitära kriser.  Den bestående tanken jag tar med mig till Istanbul är att humanitärt arbete först och främst handlar om medmänsklighet.

Reshma Adatia har arbetat inom humanitärt bistånd i både sitt hemland Kanada och utomlands i över 15 år. Numera arbetar hon som Global humanitär koordinator på ACT-alliansens sekretariat i Geneve, Schweiz.

Reshma Adatia har arbetat inom humanitärt bistånd i både sitt hemland Kanada och utomlands i över 15 år. Numera arbetar hon som Global humanitär koordinator på ACT-alliansens sekretariat i Geneve, Schweiz.

Översättning: Therése Naomi Jonsson

Originaltexten kan läsas här.

Jämställdhet avgörande fråga när Myanmars nya regering tillträder

Nyligen valdes Htin Kyaw till president i Myanmar i landets första demokratiska val. En mycket viktig milstolpe i den resa som pågått de sista fem åren mot ökad öppenhet och demokratisering.

Resultatet verkar i stort ha tagits emot väl. De lokala tidningarna har beskrivit Kyaw som en person med ett långt förflutet inom National League for Democracy (NLD,) som stått nära Aung San Suu Kyi och varit ett viktigt stöd för henne, inte minst under åren i husarrest.

IMG_0441Men kanske viktigast av allt framhävs att Htin Kyaw har civil bakgrund och inte kommer från militärens lierade. Särskilt positivt för den viktiga fredsprocess som Myanmar står inför är att samtliga väpnade grupper välkomnar beskedet att Htin Kyaw blir president. Även de som inte skrivit under det avtal om vapenvila som tecknats med flera av de etniska minoritetsgruppernas väpnade fraktioner, är positiva till Htin Kyaw.

På stan i Yangon är tongångarna också positiva, om än försiktiga. En taxichaufför jag pratade med hoppades att den nya regeringen ska bidra till en lösning på konflikten i hans hemstat Rakhine som plågats av spänningar och våld mellan olika grupper.

En konstnär berättade om hur landet mer och mer öppnat upp sig de sista åren, det går att tala om yttrandefrihet allt mer menade han och tillsättningen av Kyaw är ett klokt steg i rätt riktning.

Kommentarerna från bland annat Karen National Union (KNU), en politisk organisation för en av de största minoritetsgrupperna, är att valet av president speglar NLD:s beslutsamhet att försöka få till stånd nationell försoning och fredsbyggande.

Jämställdhetsfrågor på alla nivåer i samhället och att få stridande grupper till förhandlingsbordet är utmaningar som väntar den demokratiskt valda presidenten och Myanmars regering. Foto: Mikael Wiking

Just detta tycks vara en fråga som många bedömare undrat hur NLD ska lyckas med när de nu får makten. Inte minst eftersom det är svårt att föreställa sig fredsbyggande på en övergripande nationell nivå, med samtliga väpnade grupper, eftersom ett stort antal av dem inte skrivit på vapenvilan.

Svenska kyrkan finns på plats i Myanmar och stödjer arbete genom bland annat LWF som syftar till att stärka det civila samhällets förmåga att utkräva ansvar från myndigheter och andra skyldighetsbärare, samt Myanmar Council of Churches (MCC) som arbetar med förtroende- och fredsbyggande arbete genom interreligiös dialog.

En av många frågor som ska bli intressant att följa är hur sammanslagningen och minskningen av regeringens ministerier ska gå, den ingående regeringen har aviserat en minskning från 36 till 21 ministerier. I grunden verkar det vara positivt att minska byråkratin och kostnaderna med många ministerier, men det är viktigt att övergången sker på ett planerat och väl samordnat sätt.

Samtidigt är det tänkt att Aung San Suu Kyi ska leda fyra av dessa ministerier. Frågetecken finns om vilka signaler det sänder att antalet kvinnor bland regeringens ministrar blir färre. I nuläget är Aung San Suu Kyi den enda kvinnan bland de tilltänkta ministrarna, tidigare var två ministrar och en vice minister kvinnor.

Jag har fått privilegiet att tillsammans med LWF delta i ett nationellt jämställdhetsnätverk som just nu arbetar med att ta fram en skuggrapport på CEDAW-rapporten för Myanmar. I den här processen tittar vi i arbetsgrupper bland annat på landets lagar utifrån ett genusperspektiv.

Frågan om kvinnors representation i beslutsfattande positioner, på alla nivåer i samhället, är en återkommande en utmaning även i den granskningen. Den går även igen i Universal Periodic Review-projektet (UPR) som Svenska kyrkan stött civilsamhället att ta fram en skuggrapport till. Här handlar en av rekommendationerna som givits till Myanmars regering om just vikten av att ett kvoteringssystem inrättas med mandat att ett minimum av 30 procent av beslutsfattarna på lokal och nationell regeringsnivå är kvinnor. I början på april ska den nya regeringen tillträda, en mycket spännande tid ligger framför oss med andra ord.

 

Foto: Ulrika Lagerlöf

Foto: Ulrika Lagerlöf

Mikael Wiking
Regional representant