Anti-gaylagar hotar demokratin

Russian Open Games

Open Games i Ryssland är ett av många initiativ som drabbats av ett hårdnande politiskt klimat. Foto: Mathilda Piehl.

I veckan har det rapporterats om ett nytt lagförslag i Kenyas parlament. The Republican Liberty Party föreslår, bland annat, offentlig stening av ”personer som utövat sodomi.” Kenya har länge varit ett strategiskt viktigt land i regionen för aktivister från de omkringliggande länderna, till exempel som tillflyktsort för ugandier som tillfälligt eller permanent behövt evakueras. Förslaget kommer från ett litet parti och verkar redan ha förkastats, då det strider mot konstitutionen, men initiativet får ändå konsekvenser och visar på en oroande utveckling.

För några år sedan handlade det internationella arbetet med sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck mycket om att stötta små initiativ. Aktivister som ville ha en workshop kring medieteknik, några ville fira Pride, andra ville trycka en tidning. De flesta var glada när frågorna synliggjordes och många diskussioner handlade om att verka för avkriminalisering av samkönade sexuella handlingar. Lagarna, i cirka 80 länder, var för det mesta gamla sodomilagar, rester från tidigare kolonialmakter som inte använts i större utsträckning.

Idag ser kartan helt annorlunda ut. Det pågår en mycket omfattande och repressiv backlash och konsekvenserna av dagens snabbt accelererande politiska beslut och diskussioner är svindlande. Begränsningar av yttrandefrihet och organisationsfrihet, nedsatt hälsa i stora grupper, fattigdom, utsatthet, mord, mob-justice och så vidare. Frågor som handlar om enskilda människors val av livspartner eller sexuell partner, om vad jag gör med min egen kropp, får enorma och orimliga politiska konsekvenser.

Framförallt frågan om homosexualitet har fått proportioner som är svåra att överblicka eller påverka från gräsrotsnivå. Synen på sexuell läggning har blivit ett sätt att definiera nationsstaten, att berätta vem man är och vem man inte är. Statsöverhuvuden som Putin i Ryssland, och likasinnade i Georgien och Moldavien, använder frågan för att ena nationen.

De är inte ensamma om att måla upp frågan som ett hot utifrån, något som riskerar att splittra och förstöra den kulturella nationella essensen. Samma typ av retorik går att återfinna i flera afrikanska länder, där Uganda och Nigeria stått i strålkastarljuset vad gäller repressiv lagstiftning.

Samtidigt rapporterar media om vilka som är homosexuella, med namn och bild, och politiska ledare använder anklagelser om homosexualitet för att smutskasta sina opponenter. I Malaysia anklagades och fängslades till exempel oppositionsledaren Anwar Ibrahim för sodomi, enligt honom själv en del av en smutskastningskampanj. Denna typ av smutskastning undviks inte genom uttalad heterosexualitet utan genom att avsäga sig den oppositionella rösten.

Vittnesmål från hela världen berättar om ökad repression och förföljelse. Sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck används som argument för demokratiska begränsningar och inskränkningar. Lagarna medför problem ur många aspekter, men det hotfulla klimatet är också förödande i sig. Rädsla och skam är utmärkta hinder för utveckling.

Svenska kyrkan uppmanar makthavare att fråga sig vad de kan göra åt denna backlash, hur ämnen som rör sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck kan bemötas på politisk nivå. Det är dags att ta ett samlat grepp, som inte göder föreställningen om att homosexualitet är en västerländsk import, och att en plan för framtiden formuleras.

 

Hopplöst omodernt med kärnvapen

Idag har ärkebiskop Anders Wejryd skickat ett brev till utrikesminister Carl Bildt där han uppmanar Sverige att åter komma med på banan som en verklig kraft för kärnvapennedrustning. Läs brevet här och pressmeddelandet här.

Brevet är en viktig signal om att kärnvapenfrågan är en fråga som förtjänar större politiskt engagemang, men också utrymme i svensk media och i den offentliga debatten.

Varför är det så att denna fråga fått så lite uppmärksamhet?

Vilka vet t.ex att det denna vecka pågår ett viktigt förmöte i FN om kärnvapennedrustning inför nästa års stora uppföljningskonferens om ickespridningsavtalet Non-Proliferation Treaty (NPT)?

Vilka vet att det fortfarande finns ca 20.000 kärnvapen i världen idag fördelade mellan nio länder – vapen som står redo att avfyras inom loppet av minuter?

Vilka har tänkt igenom vilka fruktansvärda konsekvenser användningen av bara ett av dessa vapen skulle få för mänskligheten och för vår planet?

Frågan är inte ”80-tal” – den är viktig nu.

Jag måste erkänna att jag själv fram till för något år sedan inte tänkt så mycket alls på kärnvapenfrågan. Detta trots att jag i 3:e klass skrev fredsdikter om kärnvapen och med mina föräldrar lyssnade på Alva Myrdal i Stockholm när hon tagit emot fredspriset 1982 . Ett besök i Hiroshima 2002 gav visserligen både starka bilder och upplevelser till de fakta jag läst om under studietiden om hur den första atombomben direkt dödade 80 000 människor (av stadens ca 350 000 invånare) och totalförstörde 69% av alla byggnader. Men minnet bleknar snabbt.

Men tur är att det är många andra som oförtrutet arbetat för att skapa opinion om kärnvapnens humanitära konsekvenser, som mycket närmare än vi i Sverige lever under kärnvapenhot eller protesterar mot den falska säkerhet som de 5 NPT-kärnvapenstaternas ”skyddsparaply” ger. Jag mötte många av dem i Sydkorea förra året under Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan och blev imponerad av deras engagemang och övertygad om att frågan i högsta grad är aktuell som en global överlevnadsfråga. Därför är det positivt att Kyrkornas världsråd och många av dess medlemmar har arbetat länge för en kärnvapenfri värld. I Sverige har engagemanget på senare år framför allt burits av Svenska läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet.

Ickespridningsavtalet NPT har sett få framsteg de senaste åren och i den internationella realpolitiken så är det kärnvapenstaterna som i mångt och mycket sätter agendan. Det är förvisso helt centralt att kärnvapenstaterna är de som primärt tar steg mot nedrustning och ytterst totalt avskaffande, men det finns nu ett allt starkare stöd för att ett internationellt förbud mot kärnvapen är viktigt av humanitära och folkrättsliga skäl och att ett sådant förbud inte är något som ska vänta på att NPT-processens hela handlingsplan är genomförd. Ett nytt internationellt momentum växer fram.

En första internationell konferens om kärnvapnens humanitära konsekvenser hölls i Oslo förra våren med stor diplomatisk närvaro och starkt civilsamhällsengagemang. En uppföljningskonferens hölls i Mexico i februari i år och i december har Österrikes regering inbjudit till en tredje uppföljningskonferens. Sverige har deltagit i dessa konferenser men inte gjort några uttalanden eller markeringar om att regeringen sätter någon större vikt till initiativet eller att det är en process som har potential att driva nedrustningarbetet även inom NPT framåt.

Som medlem av Kyrkornas världsråd är Svenska kyrkan del av det växande internationella engagemanget för ett humanitärt förbud mot kärnvapen och att kärnvapen elimineras från vår planet. Kyrkornas världsråd har frågat oss varför Sverige, som under så många decennier varit i framkant när det gäller det internationellt nedrustningsarbete, mänskliga rättigheter och humanitära frågor varit så passiv i denna fråga. Det är många som undrar.

Ett svar från Carl Bildt på brevet från Anders Wejryd behövs, liksom en mer humanitärt inriktad svensk säkerhetspolitik – både i politisk retorik och internationell praktik.

Frågan är inte omodern. Men kärnvapen som källa till säkerhet är det!

Ett folkhälsoproblem av epidemiska proportioner – var tredje kvinna i världen drabbas

Mäns våld mot kvinnor är fel. Om detta tycks världens ledare i internationella fora såsom FN vara överens. Åtminstone på pratnivå, och till en viss gräns.

Fortfarande finns många länder där våldtäkt inom äktenskapet inte klassas som ett brott och i en mängd länder är barnäktenskap lagligt eller socialt accepterat. Fortfarande finns otaliga länder där lagar för att skydda kvinnor mot mäns våld förvisso finns men inte implementeras, inte innebär något egentligt skydd, inte i det levda livet.

Världens ledare lever inte upp till sin skyldighet att stoppa detta våld. Våld i nära relationer är inte en privat fråga eller en familjefråga. Det är ett strukturellt våld och en samhällsfråga. Samhället måste ta ansvar för att bryta våldet.

Mäns våld mot kvinnor är kränkningar av de mänskliga rättigheterna men det är också en hälsofråga. Idag på världshälsodagen väljer jag att lyfta fram den aspekten.

Mäns våld mot kvinnor är inte ett problem som sker i vissa delar av världen eller i vissa delar av vårt samhälle. Förra året kom Världshälsoorganisationen (WHO) med en rapport som visar att var tredje kvinna har varit utsatt för fysiskt eller sexuellt våld av en partner eller sexuellt våld av någon som inte är deras partner. Var tredje kvinna i världen.

Våld mot kvinnor är enligt WHO ett folkhälsoproblem av epidemiska proportioner och som kräver akuta åtgärder. Förutom de direkta skadorna som den utsatta drabbas av såsom hjärnskakning, benbrott och tandskador så visar forskning att våldet också har långsiktiga hälsokonsekvenser. Kvinnor som utsatts för våld har en ökad självmordsrisk, är mer benägna att drabbas av kronisk smärta, fibromyalgi, mag-tarmsjukdomar samt att missbruka alkohol och droger. Våldet kan dessutom leda till att kvinnorna drabbas av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) vilket bland annat innebär en störning av balansen av stresshormon vilket ökar risken för autoimmuna sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar såväl som infektioner och cancer.

Det finns lovande program mot våld i nära relationer och de behöver utvärderas och användas i större skala. Framgångsrika förebyggande insatser innefattar, enligt WHO, bland annat att utmana normer som stärker mäns överordning och kontroll över kvinnor, reducera barns utsatthet för våld, reformera diskriminerande familjelagstiftning, och att stärka kvinnors ekonomiska rättigheter och tillgång till utbildning.

För att dessa brott mot mänskliga rättigheter, detta epidemiska folkhälsoproblem ska kunna stoppas krävs det att vi inte bara pratar om det utan att det får uttryck i konkret handling. Det krävs beslut om resurser, kunskap, krav och politiska påtryckningar som i långt högre utsträckning står i proportion till omfattningen av problemet. Vi får inte stanna vid de fina formuleringarna, vi måste investera för att uppnå förändring och då krävs verklig politisk vilja.

Annika Lindé

Handläggare för genus och teologi

 

To Fund or not to Fund, that is the question

AP Photo by Stephen Wandera showing children in Uganda holding placards supporting the Anti-Homosexuality Bill and President Yoweri Museveni

AP Photo by Stephen Wandera showing children in Uganda holding placards supporting the Anti-Homosexuality Bill and President Yoweri Museveni

Uganda has been much in the public eye recently. This comes as no surprise to those of us who for some time have watched the way the Government of Uganda has been responding to challenges to its authority. December 2012 was a catastrophe for the Government of Uganda. Donors suspended $300 Million in aid to the country because of the disappearance of $13 Million from the office of the Prime Minister. As a result the Anti-Homosexuality Bill was again raised and promised to the people of Uganda as a Christmas gift. Within civil society it has been considered for some time that this Bill was simply being used to divert attention away from many of the glaring problems a country like Uganda faces. But is this the whole story?
The signing of the Anti-Homosexuality Bill in so many ways caught us all of guard. Our own discussions with both the Swedish Embassy in Kampala and partners we work with in Uganda like the Uganda Joint Christian Council (UJCC) indicated that there was a low probability of this law being passed. But the hard reality is, that on 20th December 2013 it was passed by the Ugandan Parliament and on 24th February this year it was signed into law by President Y. Museveni.
There has been a substantial international response to the passing of this legislation. Countries have cancelled aid or realigned funding moving some towards Civil Society organizations who are not in favour of the Anti-Homosexuality bill. There are always casualties though. The first one in this engagement came on 13th of March when 87 health care professionals working in the field of HIV lost their jobs because of the realignment of funding by the USA. The World Bank has withheld or postponed $90 Million earmarked for the Ugandan Health system. All Nordic countries are relooking the way in which funding is given to Uganda. After having being upheld as a model of HIV responses Uganda has been losing ground recently. In certain areas like Kitgum and Pader in Northern Uganda HIV prevalence is climbing fast and has in places already reached 12.8%. Clearly there is a need for more rather than less intervention to bring HIV under control.
It is worth mentioning that neither the Anti-Pornography Bill in Uganda, which has been withdrawn or the Anti-Gay Marriage Bill in Nigeria which also passed and was signed into Law on 14th of January this year, have solicited the same level of opposition internationally. Both of these have had massive negative impacts. The Anti-Pornography Bill has seen women and some men stripped and publicly humiliated. The same has been true in Nigeria concerning the Anti-Gay Marriage Bill, where men suspected of being Gay have been stripped, beaten and forced to perform “gay sex” in public.
The question we face then is how to respond. It is easy to engage “from the gut” in a situation which goes completely against our belief structures. How do we engage with a partner who has not made statements against the Anti-Homosexuality Bill? Can we work in Uganda at all? Should we not withdraw completely? If we withdraw do we have any further avenues for positive engagement to try and influence attitudes? If we stay are we not supporting the exclusion of HIV and other Sexual health and reproductive services to members of the LGBT community? What of the challenging gender attitudes in Uganda, and the high rate of sexual and gender based violence? As difficult as these questions may seem to be, an authentic response needs to be informed not only by our own opinions, but also taking into account what people concerned about these issues in Uganda are saying. The Civil Society Coalition on Human Rights and Constitutional Law (CSCHRCL) in Uganda has issued a set of guidelines for National, International and regional partners working in or with Uganda. For the first time they have advocated for a redirection of funding, but state clearly that they oppose any cancelation of funding to Uganda. They believe that critical support is needed in Uganda which can build the capacity of Ugandan Civil Society to more effectively launch an internal opposition to these laws. In line with these guidelines the Church of Sweden continues our partnership with UJCC in supporting their work in reexamining gender and the way current attitudes on gender are affecting sex and sexuality generally, and looking at ways of addressing all forms of gender based violence, including the violence being experienced by people from the LGBTI community in Uganda.
The CSCHRCL also calls for positive African religious voices to speak out against the Anti-Homosexuality Bill in particular. One such voice has come from the Anglican Archbishop of Cape Town. In an article published on Sunday 16th March he eloquently defined Christian reasons for opposing the legislation, while honestly stating the challenges faced by the Anglican Church in Southern Africa on same sex marriage. http://www.iol.co.za/sundayindependent/speak-out-on-homosexual-oppression-1.1661944 A further positive and nuanced perspective can be seen in the recently published Huffington Post interview with Anglican Bishop Tengatenga of Malawi. It shows also the effects of an uninformed anti-homophobia response in parts of the USA. http://www.huffingtonpost.com/2014/03/15/james-tengatenga-anglican_n_4966753.html?utm_hp_ref=fb&src=sp&comm_ref=false#sb=3061682b=facebook What is clear is that there are no easy answers, but equally that sitting on the sidelines as a spectator is also not an option. A prayerful, informed and consultative response is demanded of us, and as Church of Sweden we commit ourselves unreservedly to this.

Vem tar ansvar för Sveriges politik för global utveckling?

Hörsalen på Medelhavsmuséet vad fullsatt idag när CONCORD Sverige presenterade Barometer 2014 som mäter trycket på Sveriges politik för global utveckling – PGU. Bakom rapporten står 12 organisationer, däribland Svenska kyrkans internationella arbete, som tillsammans med CONCORD Sverige nu för femte gången i en rapport betygsätter hur Sveriges regering lever upp till sina åtaganden om en samstämmig politik.

Barometern belyser målkonflikter och tittar på Sveriges agerande inom sex olika politikområden; klimat, migration, finans, handel, säkerhet samt företag och mänskliga rättigheter. Dessutom presenteras en åtgärdslista med 8 konkreta förslag på hur politiken kan förbättras när det kommer till samordning och att hantera målkonflikter.

Det är i år 11 år sedan Sveriges regering genom PGU antog riktlinjer för att säkerställa att alla Sveriges politikområden bidrar till en rättvis och hållbar global utveckling. Rapporten visar på många framsteg men slår samtidigt fast att det kvarstår flera målkonflikter som går stick i stäv med Sveriges mål för global utveckling och fattigdomsbekämpning.

Genom PGU har Sverige satt upp ambitiösa åtaganden, som visat sig svåra att leva upp till i praktiken. En av de stora utmaningarna rör just den politiska viljan och samordningen av Sveriges samstämmighetspolitik.  Detta slås också fast i en nyligen framtagen rapport från Statskontoret som bland annat kommer fram till att det råder otydlighet rörande vad PGU faktiskt innebär rent konkret, och att politiken inte är politiskt prioriterad.

PGU ligger idag huvudsakligen på UD:s bord, och ses framför allt som något som i huvudsak rör biståndspolitiken. För att PGU ska få bredare genomslag krävs det att politiken bättre förankras i riksdagens arbete, och i de olika utskotten.

För att diskutera samordningen av PGU samt de målkonflikter som rapporten tar fasta på hade CONCORD Sverige bjudit in tre riksdagsledamöter till lanseringsseminariet; Henrik von Sydow (M), ordförande skatteutskottet, Jonas Eriksson (MP), vice ordförande näringsutskottet samt Allan Widman (FP), ordförande EU-nämnden. Alla tre var överens om att PGU behöver synliggöras mer och förankras i riksdagens arbete på ett mer långsiktigt och strategiskt sätt.

Att PGU efterlevs är en nyckelfaktor för att Sveriges olika politikområden ska dra åt samma håll och verka för, och inte emot, en hållbar global utveckling. Världen idag är alltmer sammanflätad och med det uppstår frågor som berör oss på ett direkt sätt, som Sverige behöver ta ställning kring. Bristen på Sveriges regerings förmåga att hantera målkonflikter drabbar i första hand människor som lever i fattigdom. Det är nu viktigt att Sverige tar fasta på de riktlinjer för en samstämmigpolitik som upprättades år 2003, och förnyar sina åtaganden för att säkerställa att Sveriges politik bidrar till en bättre värld!

Läs mer om Barometer 2014 här >>>

 

Svensk vapenexport fortsätter att bryta mot målen med Sveriges utrikespolitik

Är det inte dags att bli förvånad?

Igår släpptes exportsiffrorna för Sveriges export av krigsmateriel för 2013 av Inspektionen av strategiska produkter (ISP).  Exporten uppgår totalt till 11,9 miljarder kronor vilket är en ökning med 22 % jämfört med 2012 och närmar sig 2011 års rekordsiffror då Sverige var det land som sålde mest vapen i världen per capita.

Thailand är den enskilt största mottagaren genom försäljningen av JAS 39 Gripen (3319 Mkr). Övriga länder i topp 5 är USA (1206 Mkr), Norge (962 Mkr), Saudiarabien (750 Mkr) och Indien (709 Mkr). Tillsammans står dessa 5 mottagarländer för 58 % av den svenska krigsmaterielexporten. Noterbart är att länder som Bahrain, Förenade Arabemiraten, Egypten, Israel, Oman och Ukraina som på olika sätt bryter mot centrala demokratiska värden och kränker mänskliga rättigheter och folkrättens principer fortsätter att vara mottagare av svenskt krigsmateriel.

ISP:s generaldirektör kommenterar ökningen i Sveriges radio att det inte är förvånande då det är stora vapensystem som får genomslag i statistiken. Det är också fortsatt ekonomisk kris i EU-området som gör att exporten till övriga världen ökar.

 Att ISP som ansvarig myndighet inte är förvånade är förstås inte förvånande. Men vad som borde förvåna de flesta övriga är:

  • att exporten till stater som saknar grundläggande demokratiska institutioner eller som kränker mänskliga rättigheter fortsätter, och att den ökar över tid. Detta sker trots att riksdagen i kölvattnet efter den s.k. Saudi-affären tagit beslut om att lagstiftningen för export till icke-demokratier måste skärpas
  • att Sverige fortsätter att exportera till länder där det pågår interna väpnade konflikter som t.ex Indien och Thailand.
  • att Sverige över tid exporterar vapen till allt fler stater som räknas som utvecklingsländer (Human Development Index under 0,8), trots att EU:s gemensamma ståndpunkt rörande krigsmaterielexport (del av svensk lag) säger att hållbar utveckling måste beaktas.

Hur har det blivit så här?

Fred, demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling är kärnvärden för Sveriges utrikespolitik. Det framgår både av regeringens utrikesdeklaration som presenterades förra veckan och i Sveriges politik för global utveckling (PGU) som är ett av de viktigaste styrdokumenten för svensk utrikespolitik. Så varför följs inte detta i praktiken när de svenska riktlinjerna tydligt slår fast att krigsmaterielexport inte får stå ”i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”?

En talande bild av att den svenska exporten står i strid med Sveriges utrikespolitik är från Center for Global Development som årligen sammanställer ”The Commitment to Development Index”. Sverige ligger i topp när det gäller helhetsbedömningen av biståndet, men betyget dras ner på grund av Sveriges omfattande export till fattiga och icke-demokratiska stater. Inom delområdet ”security” får Sverige får sämst ranking av alla rankade stater. 

När ISP eller ansvariga politiker får frågan om hur detta kan fortgå  framförs oftast att export tillåts på grund av att det finns ”säkerhets- eller försvarspolitiska skäl” (Lag (1992:1300) om krigsmateriel). Kontentan är alltså att de säkerhets- och försvarspolitiska skäl (där också industripolitiska skäl tas in) prioriteras högre är de utrikespolitiska, trots att det ska råda samstämmighet.

 Ärkebiskopen har vid flera tillfällen fört fram Svenska kyrkans oro över denna utveckling:

 – Vapen ska inte säljas till länder där kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum. Försvarsindustrins exportintressen ska inte ges företräde framför humanitära, demokratiska och människorättsliga bedömningskriterier i tillståndsprövningen. Sverige måste ha en samstämmighet mellan de högt uppsatta målen om att främja demokrati och mänskliga rättigheter och regleringen av den svenska vapenexporten. 

Att denna tydliga målkonflikt tillåts fortsätta är förvånande, men det finns möjligheter att åtgärda problemen. Den tvärpolitiska riksdagsutredningen om krigsmaterielexport (KEX) har ett viktigt uppdrag att hitta sätt att skärpa regelverket så att de uppenbara målkonflikterna undanröjs. Endast så kan Sverige bli ett land som inte i första hand är världsledande på att sälja vapen, utan ett land som satsar både politiska och ekonomiska resurser för att verka för en fredlig, hållbar och rättvis värld. För detta krävs modiga politiker som vågar ta beslut som rubbar status quo. Men om detta ska ske behövs också ett ökat engagemang hos oss medborgare som vill se en ändring så att 2014 inte bara blir ett ”supervalår” utan också ett ”fredsår” – inte bara för att det är 200 år sedan Sverige senast var i krig, utan för att det var då fredspolitiken blev viktig för Sverige igen.

Regeringen tar fram ny biståndspolitisk plattform

I januari 2014 presenterade regeringen ett förslag på en ny biståndspolitisk plattform. Förslaget kom efter kritik från Statskontoret om otydlighet i det svenska biståndet och innebär bl.a. att 500 sidor policydokument nu har ersatts med ett 50-sidor långt dokument. Svenska kyrkan lämnade i förra veckan in sina kommentarer på skrivelsen.

Svenska kyrkan välkomnar att regeringen nu lägger fram ett förslag på en samlad biståndspolitik. Det möjliggör en tydligare roll för Sverige som global aktör i kampen mot fattigdom.

Förslaget från regeringen har såväl bra inslag som inslag där vi ser att det behövs ett djupare och mer komplext resonemang.

Regeringen skriver bland annat att man strävar efter långsiktiga resultat. Detta är viktigt med tanke på att många organisationer inom det civila samhället har erfarenhet av att det har varit alltför stort fokus på detaljerade och kortsiktiga rapporteringskrav i det svenska biståndet. Svenska kyrkan välkomnar också att plattformen lyfter fram det civila samhället, inklusive religiösa aktörer, som förändringsaktörer för demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Samtidigt saknas en djupare analys av religiösa aktörers betydelse för samhällsutvecklingen. Förståelsen för religion är avgörande med tanke på att det svenska biståndet på många sätt verkar på religiösa arenor, med religiösa samasbetspartners. Här ser vi att det behövs en ökad förståelse för vikten av religiös dialog.

Det är viktigt att Sveriges biståndspolitik utgår från principer om lokalt och demokratiskt ägarskap. För att biståndet verkligen ska kunna bidra till att hjälpa människor som lever i fattigdom och förtryck är det grundläggande att deras behov och perspektiv, snarare än ett allt för starkt givarperspektiv, utgör utgångspunkt för politikens inriktning.

Svenska kyrkan har också pekat på problematiken i regeringens fokusering av plattformen i sex olika biståndspolitiska delmål. Samtidigt som att flera delmål är rimliga är det olyckligt att skapa olika delmål för ekonomisk tillväxt respektive miljö och klimat. Ekonomisk tillväxt måste förhålla sig till principer om hållbar utveckling och vikten av att samtidigt begränsa människans negativa miljöpåverkan. Här ser vi också att ekonomisk tillväxt bör uttryckas som ett medel att uppnå välfärd, snarare än ett mål i sig.

Den 13 februari blev Erik Lysén, internationell chef på Svenska kyrkans internationella arbete, intervjuad av Dagen angående den biståndspolitiska plattformen >>>

Vår gemensamma framtid

Det är vår gemensamma jord, vår gemensamma framtid och vår gemensamma välfärd det handlar om. EJN:s direktor Malcolm Damon påpekade att Afrikas sk resning inte är en resning, när människors livskvalité inte höjs i samma takt som BNP:n höjs.

Svenska kyrkans partner Economic Justice Network anordnade för fjärde året i rad Alternative Mining Indaba. Medborgarorganisationers svar på Afrikas största konferens om utvinningsindustrin Mining Indaba. Förra året deltog Svenska Kyrkans internationella arbete med två ageravolontärer Lisa Gerenmark och Cissi Hage som gjorde flera inlägg på agerabloggen. Gruvindustrin och utvinningsindustrins åverkan på miljön och brist på ansvarstagande i sociala och ekonomiska frågor gör det till ett globalt fenomen som i högsta grad berör Sverige. Svenska kyrkans partner Bench Marks Foundations medarbetare David van Wyk gjorde i november 2013 ett besök till Jokkmokk och fann oroande många liknande problem och svårigheter som i Sydafrika. Han beskriver sin resa på opinionsbloggen: http://blogg.svenskakyrkan.se/opinion/2014/01/30/from-south-african-mining-fields-to-jokkmokk/

Svenska kyrkan har många församlingar som drabbas av giriga gruvbolag där profiten och inte välfärden står i centrum. Våra partners arbete runt om i världen går hand i hand med det arbete som många församlingar utför i spåren efter utvinningsindustrins hänsynslös jakt på vinst.

David van Wyk säger avslutningvis i sin blogg: Finally, I want to suggest that mine impacted communities in Sweden and Southern Africa link up in solidarity in defence of mine affected peoples and the environment.”

Svenska kyrkan spelar här en roll för att förena medborgarorganisationers krav på utvinningsindustrin och att det sociala ansvaret som flera av dem säger sig ta utförs i verkligheten och inte endast blir fina ord på glänsande papper i årsrapporten.

Svenska kyrkans internationella arbete har påbörjat arbetet kring utvinningsindustrin med att stödja partner som EJN och Bench Marks i deras arbete. Act Alliance i södra Afrika, men även på andra håll i världen arbetar aktivt med påverkansstrategier och kampanjer kring effekterna av utvinningsindustrin. Det här arbetet är ännu i sin linda men växer snabbt.

Sexuellt våld i konflikt

I december arrangerade Svenska kyrkans internationella avdelning genom Colombiagruppen ett seminarium på temat sexuellt våld i Colombia. Feministen och människorättsaktivisten Claudia Meija Duque från Sisma Mujer kunde utifrån sin rapport http://www.abcolombia.org.uk/downloads/ABColombia_Conflict_related_sexual_violence_report.pdf presentera uppdaterade siffror kring antalet anmälningar rörande sexuellt våld i Colombia. Studien visar på en faktisk ökning som inte går att förklara med ökad benägenhet att anmäla sexuella våldsbrott.  Samma vecka deltog jag även som åhörare på ett riksdagsseminarium med anledning av chefsöverläkare Dennis Mukweges besök i Sverige för mottagandet av Right Livelihood Award . Denis arbete på Panzisjukhuset i DR Kongo har resulterat i sjukvård för tusentalskvinnor som på grund av den väpnade konflikten fallit offer för sexuellt våld. http://www.rightlivelihood.org/mukwege.html

Det som sker i Colombia och DR Kongo är manifesteringen av ett strukturellt våld som är en direkt konsekvens av den väpnade konflikten i landet.  Claudia Meija Duque förklarade att det är först under de senaste åren som sexuellt våld relaterat till konflikten har börjat diskuteras i Colombia. Först nu framträder bilden av hur utbredda de sexuella brotten är och att alla aktörer i konflikten är inblandade. Ett grundläggande problem är den mycket omfattande straffrihet som råder på detta område.  Även om det finns upprättad lagstiftning så saknas ofta välfungerande rättsskydd i praktiken.

Våldtäkt är såväl historiskt som idag en effektiv krigsstrategi då det förstör samhället inifrån. När Margot Wahlström som tidigare var FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikt talade under riksdagsseminariet om sexuellt våld i DR Kongo, lyfte hon just detta och poängterade särskilt vikten av att förstå våldtäkt som en politisk strategi.  Vidare betonade hon behovet av att lyfta frågan om sexuellt våld vid diplomatiska förhandlingar. Här lämnar dessvärre Sverige mycket att önska då inte heller utrikesminister Carl Bildt tydligt positionerat sig genom att offentligt fördöma sexuellt våld i krig.

Både Denis Mukwege och Claudia Meija Duque betonade behovet av ökad jämställdhet mellan män och kvinnor för att motverka sexuellt våld. Kvinnor måste inkluderas i politiken och involveras i fredsprocesser.  Samtidigt utgör bristande mödrahälsovård ett stort hinder för kvinnors delaktighet i samhället och just mödrahälsovård ett av de mål inom utvecklingsagenda som går allra sämst.  Knappt hälften världens kvinnor beräknas ha tillgång till säker mödravård samtidigt som målet är att alla kvinnor runt om i världen ska vara försäkrade detta till 2015. Det är ett av många exempel på människors avsaknad av sexuella och reproduktiva rättigheter idag.

Svenska kyrkan vill verka för att sexuella och reproduktiva rättigheter blir verkliga för alla och har därför nyligen antagit en SRHR position.  http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/nya-positioner-antagna-av-svenska-kyrkan-936497 Samtidigt har Europaparlamentet under hösten genomfört två omröstningar om en gemensam SRHR resolution, varav den första skapade tumult i plenumsalen då starka protester och burop hördes från flertalet parlamentariker.  http://www.rfsu.se/sv/Sex-och-politik/Politisk-paverkan/Bekampa-modradodlighet-med-politisk-paverkan/Brak-i-Europarlamentet-om-SRHR-rapport/ De starka reaktionerna chockerade EU då man sällan skådat något liknande. Motståndarna till förslaget fick emellertid åter anledning att fira när rapporten nyligen röstades ner för andra gången. Detta tyder på att det saknas politisk vilja att stärka kvinnans ställning i samhället samtidigt som det sänder ett budskap till omvärlden att sexuella och reproduktiva rättigheter omfattas av sociala utmaningar vars konsekvenser kan ignoreras.

Denis Mugwege uttryckte under sitt tal i riksdagen hur han gladeligen skulle byta bort alla världens priser mot ett samlat politiskt engagemang mot sexuellt våld som leder till konkret förändring för kvinnor och barn. Under tiden som omvärlden dividerar över huruvida det här är frågor värda att stå bakom så pågår ett krig mot kvinnor där sexuella övergrepp tillåts ske utan rättsliga påföljder. Faktum är att varje dag utsätts kvinnor och barn för sexuella övergrepp till följd av väpnade konflikter.

Den som vill kan diskutera moraliska dilemman avseende sexuella och reproduktiva rättigheter, men jag frågar mig hur det kommer sig att det sexuella våldet som pågår runt om i världen inte framkallar lika upprörda känslor och hängivet engagemang? Det återstår att se om det kommer en dag då beslutsfattare är beredda att till och med trotsa uppförandekoder till förmån för att budskapet om kvinnors särskilda utsatthet under krig och konflikt ska nå ut.  Jag hoppas emellertid att Sverige ännu tydligare ska gå i täten för kampen för mänskliga rättigheter och jämställdhet genom att hängivet proklamera nolltolerans gentemot sexuellt våld i konflikt. Ett första steg att verka för ökad trygghet för kvinnor i DR Kongo skulle t.ex. kunna vara att stödja en Europeisk lag om konfliktmineraler då mineralutvinningen i landet är en bidragande orsak till fortsatt väpnad konflikt. http://www.dagen.se/opinion/debatt/hog-tid-gora-mer-for-dr-kongo/ Kanske skulle detta leda oss närmre Denis Mugweges dröm om att högen med priser får minska, till förmån för ett mer rättvist och jämställt samhälle.

Therese Svensson

Praktikant Svenska kyrkans internationella avdelning (Policyenheten)

The Uppsala Statement by Global Civil Society Organisations on the Right to Social Security

Following a two days conference organised by the Church of Sweden in partnership with other organisations[1] entitled ‘100 Years of Social Pensions in Sweden:  Global poverty challenges and experiences of social protection’, Civil Society Organisations from both the global South and North met in Uppsala, Sweden on 3 October 2013, and state the following:

The right to social security/social protection[2]  is a universal human right, as recognized in international, regional and national conventions, treaties and laws.

  1. Social security/social protection should be universal, but not uniform, and must take into consideration the specific and multiple vulnerabilities and rights of politically, socially, economically and culturally excluded groups.
  2. National development can only be achieved if people’s basic rights are met. Lessons must be learned from the achievements in Nordic countries which, through comprehensive social welfare states, eradicated deep and structural poverty and underdevelopment. Poverty reduction through social protection did not come after economic growth but was an integral part of it.
  3. There are also crucial and more recent lessons to be learnt from countries in Latin America, Africa and Asia, who through strong state intervention, have managed to reduce levels of poverty and inequality and created formal jobs and universal access to essential services such as healthcare.
  4. Universal and comprehensive social security/social protection should address structural inequalities and be transformative and empowering. Universality promotes solidarity and social cohesion whereas means-testing is difficult, often costly and risk excluding and divides people.
  5. States have the obligation to fulfill the right to social security/social protection and therefore should ensure the inclusion of diverse people in the conceptualization, design, implementation and monitoring of social security mechanisms to ensure that the specific needs of all these groups are respected and met.
  6. The right to universal social security/social protection should be part of development and economic policies and transformative social agendas including international co-operation, of all countries and must specifically be included in the post-2015 sustainable development agenda.
  7. States should ensure the right to social security/social protection as a legal, enforceable entitlement to all and should provide adequate budgetary allocations.
  8. States should realize that the right to social security/social protection is essential for the realization of all other rights and for a life with dignity.
  9. It is crucial for civil society to build inclusive and strategic alliances at all levels—national, regional and international, to achieve these rights.

By November 11th the statement has been institutionally endorsed by the following organisations, a few of which were only present at Conference on October 1-2.

Afya Yetu Initiative, Kenya, Catherine Wanjiru Wambugi, Manager
The Africa Platform for Social Protection , Kenya, Marion Ouma, Program Coordinator
Bread for the World, Germany, Dr Luise Steinwachs, Policy Advisor Social Security.
Capuchin Friars Minor Social Service Society, India, Fr Nithya Sagayam
Church of Sweden, Gunilla Hallonsten, Policy Director
Citizens Coalition for Economic Justice, Korea, Hogyun Kim, Chairperson Executive   Committee
Community Development Bethesda of Yakkum, Indonesia, Paula Hartyastuti, Director
Fellowship of Christian Councils and Churches in West Africa, FECCIWA, Rev Tolbert Thomas Jallah, Jr, Secretary General
Global Seniors, Denmark, Maria Justiniano
HelpAge International, UK, Eppu Mikkonen-Jeanneret, Head of Policy
Jeevandhara Social Service Trust India, Sr Mariola de Souza, Director
Kwa Wazee Switzerland, Stefan Hofmann
LO-TCO Secretariat of International Trade Union Development Co-operation, Sweden, Christer Wälivaara, Director
Madras Christian Council of Social Service, India, Isabel Richardson, Director
National Council of Churches in India, the Commission on Justice, Peace and Creation, Christopher Rajkumar, Executive Secretary,
Network for Transformative Social Protection in Asia, the Philippines, Maris de la Cruz, Co-facilitator
PRO Global /Pensioners without borders, Sweden, Dag Ehrenpreis
PWESCR (The Programme on Women’s Economic, Social and Cultural Rights), India, Priti Darooka, Executive Director
RDRS Bangladesh, Mohammad Abdur Rahman, Project Development and Reporting Coordinator
SPII (Studies in Poverty and Inequality Institute), South Africa, Isobel Frye, Director

In addition, the statement is also endorsed by two individual social protection advocates who participated in the NGO meeting on October 3, Alex Wiafe, Ghana, and Lars Bergström, Sweden.


[1] Including the LO-TCO Secretariat of International Trade Union Development Co-operation, the Nordic Africa Institute, HelpAge International, PRO Global/Pensioners without borders, theSwedish Institute for Social Research (SOFI) at the University of Stockholm, and Sida, and with support from CSO and the Swedish Research Council for Health, Working Life and Welfare (FORTE) and the National Association of Social Work (CSA).

[2]Social Security is understood by us as an outcome, that social protection is a means for. The right to social security is ensured through contributory as well as non-contributory schemes and programs.