Sendai, 17 mars 2015. Precis när FN: s tredje världskonferensen för katastrofriskreducering började i förra veckan, slog en allvarlig tropisk cyklon mot önationen Vanuatu och dess huvudstad Port Vila. ”Pam” var en extremt destruktiv kategori-5 cyklon som nådde 250 km/h med toppar på 320 km/hi vindbyarna och den har orsakat allvarliga skador på infrastrukturen. Rapporter säger att 90 procent av byggnaderna i huvudstaden har förstörts eller skadats, personer har bekräftats döda.
Små ö-stater såsom Vanuatu befinner sig i en mycket svår situation. Även om de bara bidrar med 0,03 procent till världens utsläpp av växthusgaser, så drabbas Stillahavsområdet hårdast av de negativa effekterna av klimatförändringen.
Vetenskapen om varför dessa områden möter alltmer extrema väderfenomen är enkel: när temperaturen i våra hav och atmosfär stiger, så ökar intensiteten i tropiska cyklonerna. När de träffar en bebodd ö, är katastrofen nästan oundviklig. Det är dock inte bara cykloner som gör öarnas liv svårt. Tropiska lågtryck som dröjer sig kvar under lång tid nära öarna kan orsaka ohanterliga mängder regn och därmed svåra översvämningar och förstörelse av infrastruktur.
Det finns dock hopp. Medan jag skriver det här blogginlägget, lyssnar jag ett tal av Fijis utrikesminister. Han nämner ”Samoa pathway”-dokumenten som utvecklades vid den tredje internationella konferensen om små utvecklande östater (Small Island Developing States, SIDS)förra året, och som syftar till att utveckla starka partnerskap för att stärka motståndskraften. Detta är ett resultat av önationernas samarbete som ett sista försök att försöka få världen märka dem innan det är för sent.
Jag har också lyssnat till presidenten av Kiribati tala om Strategin för ”Klimat och katastrofresilientutveckling” i Stilla havet, en strategi för att stärka arbetet i Stilla havet på regional nivå genom att sammanföra två nyckelfrågor, katastrofriskreducering och anpassning till klimatförändringarna. Det har talats en hel del om detta under konferensen, att katastrofförebyggande och klimatförändringar inte kan separeras, varken i verkligheten eller i vårt tänkande. Stillahavsöarna verkar visa vägen till världen i denna fråga och vi måste uppmärksamma det.
Förlusterna av liv och förstörelse som cyklonen Pam orsakat är fruktansvärda och tragiska. Dock kunde det inte ha hänt vid en bättre tid än under världskonferensen om katastrofförebyggande, som gav katastrofen en extremt bred exponering framför delegaterna från alla nationer och organisationer i världen. För två år sedan var jag själv i Samoa då en kategori-4 cyklon slog mot ön. Även om det ansågs vara den värsta cyklonen sedan 20 år i landet som utraderade flera års ekonomiska tillväxt, rapporterades nästan inget om i den europeiska mainstream media. Pam hade timingen på sin sida.
Medlemmar av ACT-alliansen är på Vanutau och agerar i koordination med andra humanitära aktörer. Svenska kyrkan är redo att skicka personalresurser för att stödja det psykosociala arbetet för de drabbade samhällena samt bidra med finansiellt stöd efter behov.
Vad vi behöver fokusera på är att varje katastrof utgör en möjlighet – ett window of opportunity–att skapa en kultur av resiliens och att bygga upp bättre. Eller ännu ambitiösare, med ett citat från Tongas vice premiärministern: ”I don’t want to build back better. I want to build better now”. Han syftade på sin regerings nya politik som innebär att alla nya byggnader måste vara katastrofsäkra. Detta är vad katastrofriskreducering handlar om: Att göra allt som står i vår makt för att minska risken för att faror förvandlas till en katastrof.
Tamas Marki
Humanitär handläggare / DRR
Lämna ett svar