Efter tolv timmar av överläggningar beslutade Colombias kongress och senat att godkänna den något omförhandlade version av fredsavtalet mellan Colombias regering och FARC. Vår partner, Dipaz, inbjöds att tala för kongressen och lyfte nödvändigheten att lämna våldet bakom sig. Framför sig har landet att ta itu med den djupa klyfta som diskrimineringen mot urfolk och afrocolombianer och andra grupper skapar.
Den 2 oktober hölls en folkomröstning om ett fredsavtal mellan Colombias regering och FARC. Valdeltagandet var lågt och nejsidan vann med en låg marginal på 54 000 röster. Resultatet var oväntat och kastade ut landet i limbo. Vad skulle hända nu? Skulle fyra år av förhandlande vara förgäves?
Parterna lovade dock återvända till förhandlingsbordet och under 41 intensiva dagar träffade regeringen olika representanter från några av de grupper som varit emot fredsavtalet. Den 24 november meddelade Colombias regering och FARC att de nu hade kommit fram till en ny version, där 500 ändringar i det ursprungliga avtalet hade gjorts.
Colombias juridiska ramverk kräver inte att ett fredsavtal ska underställas en folkomröstning, utan det räcker med att kongressen fattar beslut om att godkänna avtalet. Den 30 november fattade kongressen ett sådant beslut. Något som dagen därefter bekräftades av senaten.
Innan kongressen röstade om avtalet hölls en 12 timmar lång diskussion, med mer än 50 inlägg från kongressledamöter, regeringens fredsförhandlare och representanter från civilsamhället som var för och emot avtalet.
Jenny Neme, som representerade det ekumeniska nätverket för fred ”Dipaz”, som Svenska kyrkan stödjer hade bjudits in att tala inför kongressen. Dipaz röst är viktig eftersom många av de evangeliska kyrkor som finns i Colombia gick ut och tog ställning emot fredsavtalet och uppmanade colombianerna att rösta nej. De kyrkor som samlas inom Dipaz; Mennoniterna, den lutherska kyrkan ”IELCO”, den presbyterianska kyrkan och den anglikanska kyrkan, för att nämna några, har valt att ha en stark röst för fred och det avtal som har förhandlats fram mellan colombianska regeringen och FARC.
Så här inledde Jenny Neme sitt tal inför kongressen:
– ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen. Det finns tid för att säga nej och tid för att säga ja, tid för krig och tid för fred, inspirerad av orden i Ordspråksbokens tredje kapitel, Bibeln.
Jenny Neme fortsatte med att säga att kyrkorna i Colombia idag inte är enhetlig eller talar med en enda röst. Detta uttalande ska ses just mot bakgrund av den kampanj för nej som föregick folkomröstningen där ett stort antal kyrkoledare från evangeliska kyrkor uppmanade människor att rösta emot avtalet. Jenny Neme fortsatte att lyfta de kyrkor och andra ekumeniska organisationer som arbetar tillsammans inom Dipaz, sedan 30 år tillbaka har vädjat om och arbetat för fred i Colombia och stått vid offren, för den väpnade konfliktens, sida.
– Medlemmar från våra kyrkor röstade ja till fredsavtalet. Det var inte ett improviserat beslut. Det handlar om år av övertygelse om nödvändigheten att lämna våldet bakom oss i Colombia…det är en nödvändighet att ta sig an Guds löfte till Colombia. Vi kyrkor som röstade för ja till fredsavtalet gjorde det utifrån vårt uppdrag om försoning i ett samhälle som är delat och brutet av smärtan som orsakats av att livet har lämnats utan värde i Colombia. Vi stödjer också freden eftersom vi själva har upplevt lidandet. Våra egna medlemmar tvångsförflyttades, förföljdes och våra präster och familjer drabbades av konflikten på olika sätt. Nejet efter folkomröstningen fick oss att känna smärta för att det inte fanns medkänsla och känslor av samhörighet med offren för konflikten; så fortsatte Jenny Neme.
För några veckor sedan, under dagarna för Mänskliga rättigheter 16-18 november och därefter hade Svenska kyrkan besök av andra organisationer som vi samarbetar med i Colombia. Maryuru Mosquera från den afrocolombianska organisationen Cocomopoca, Lucia Morillo från urfolksjuristorganisationen Akabadaura och Sandra Gonzales från LWF Colombia var här i Sverige, inbjudna av Svenska kyrkan.
Jag frågade hur Lucia Morillo och Maryuru Mosquera hade känt efter folkomröstningens nej. Maryuru Mosquera svarade att i Chocó hade 79,76% av dem som röstade, röstat ja och lyfte att i de områden som är hårdast drabbade av den väpnade konflikten i Colombia var ja-rösterna i stark majoritet.
Lucia Morillo sa att hon som urfolk kände sig ledsen över att de som inte själva lever i de konfliktdrabbade områdena röstade nej och att hon känner det som att de inte bryr sig om den konfliktdrabbade befolkningen. Lucia Morillo fortsatte med att säga att fred i Colombia enbart kan uppnås när Colombia tar itu med den djupa klyfta som diskrimineringen mot urfolk och afrocolombianer och andra grupper skapar. Colombia måste skapa ett samhälle där allas mänskliga rättigheter respekteras och allas röst lyssnas till och har ett värde. Ojämlikheten i det colombianska samhället kan enbart adresseras genom att man arbetar för att uppfylla människors mänskliga rättigheter.
Maryuru lyfte fram att fred i Colombia måste byggas lokalt i territorierna. Hon och andra som lever på mark som ägs kollektivt av afrocolombianer och urfolk måste inkluderas i processen när man bygger fred.
Lucia Morillo och Maryuru Mosquera anser att Sverige kan spela en viktig roll i arbetet för att bygga ett hållbar och delaktig fred i Colombia till exempel genom att ställa krav på och följa hur de stora fredsfonder som administreras av EU och FN kommer lokala samhällen till del, genom att civilsamhällesorganisationer ges möjlighet att söka medel från dessa fonder. Sverige har en viktig roll för att lyfta civilsamhällesorganisationers roll i att bygga demokratiska och fredliga samhällen. Sverige kan också följa implementeringen av fredsavtalen för att just säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras.
Maryuru Mosquera berättar:
– Som afrocolombianer har vi liksom urfolk också rätt till vårt traditionella land. Cocomopocas befolkning bodde från början på ett markområde om 150 000 hektar. Inbördeskriget, som drabbat regionen Chocó hårt, tvingade oerhört många afrocolombianer på flykt. Vår traditionella mark ligger inom de områden som har högst koncentration av guld och vissa andra mineraler i världen. Från början bodde ca 30 000 personer inom vårt område. Nu, när vi lyckats få tillbaka vår traditionella mark, efter en 11 år lång rättstvist, är vi bara cirka 12 000 personer.
De urfolk och afrocolombianer som har lyckats få sin rätt till mark erkänd har trots det ofta problem nu med den reella förvaltningen av sin mark. När de fått handlingarna som visar att de äger marken har det för Cocomopocas del och även för urfolket Embera i Chocó visat sig att deras mark är full av gruvkoncessioner. Innan Cocomopoca och Embera i Alto Andagueda fick sina landrättigheter erkända hade staten beviljat gruvbolag och företagare dessa gruvkoncessioner.
Så snart Cocomopoca fick sina landrättigheter fastställda i domstol 2011 insåg de att de skulle vara tvungna att fortsätta driva rättsprocesser för att få bort gruvbolagen från sin mark. 2014 lyckades de få gruvkoncessionerna inhiberade, dvs koncessionerna finns fortfarande där, men gruvbolagen får inte utvinna något. Därför tvingas nu afrocolombianer och urfolk i Chocó fortsätta kampen för sin mark och ser det som en central del av det arbete som måste göras för att uppnå fredliga samhällen i Colombia.
Sofia Nordenmark
Läs mer om Svenska kyrkans arbete i Colombia och hur du kan stödja det på: https://www.svenskakyrkan.se/p90
Lämna ett svar