Jag befinner mig på resa i Sydsudan. Konflikten som startade i december 2013 pågår ännu. Människorna jag träffar på min resa berättar att de är trötta på kriget, ingen ser någon vinnare i konflikten, bara förlorare. Det som i grund och botten är en politisk maktkamp mellan president Salva Kiir och tidigare vice president Riek Machar har fått stora konsekvenser för befolkningen i landet. Ungefär 2 miljoner människor har tvingats på flykt på grund av striderna och tio tusentals har dött.
Kvinnor i Sydsudan hade redan före krigets utbrott mycket begränsade rättigheter och inflytande, och förekomsten av genusbaserat våld var hög. Situationen för kvinnorna i landet har inte förbättrats under de 15 månader av krig som gått, tvärt om. FN:s särskilda sändebud för sexuellt våld, Zainab Bengura, rapporterade efter ett besök i Sydsudan i höstas att kvinnor och barn i Sydsudan är offer för den värsta förekomsten av sexuellt våld som hon bevittnat i sitt yrkesliv. Det säger hon efter många års erfarenhet från länder såsom Sierra Lione, Centralafrikanska Republiken och Demokratiska Republiken Kongo.
Även de kvinnor som inte befinner sig mitt i krigszonen har indirekt drabbats av kriget. I Sydsudan är mödradödligheten den högsta i världen, 2 054 dödsfall på 100 000 födslar. Endast 15 % av födslarna i Sydsudan sker i närvaro av utbildad sjukvårdspersonal. Det är tydligt att under rådande konflikt så uteblir de nödvändiga investeringar som världens yngsta land verkligen behöver göra inom välfärdssektorn. Under 2014-2015 planerar regeringen att spendera 3.5 % av sina utgifter på hälsovård, samtidigt som man budgeterar 37 % till militära utgifter, inkluderar man uteblivna intäkter blir prislappen för konflikten ännu högre.
Det är den 18 mars, jag befinner mig i Sydsudans huvudstad Juba bara någon dag efter min ankomst. President Salva Kiir håller tal till allmänheten, han beklagar att de många omgångarna av fredsförhandlingar i Addis Abeba inte lett fram till någon lösning. Han beklagar att kriget tagit människors liv och att medborgarna som är involverade i den privata sektorn drabbats av dåliga ekonomiska förhållanden som krisen skapat, men han beklagar inte hur kvinnor drabbats av kriget genom bland annat sexuellt våld. Kvinnor nämns bara i förbigående när Salva Kiir berättar om den inkluderande fredsprocessen:
“I have allowed for the participation of a wide range of stakeholders in the IGAD peace talks; faith-based groups, civil society organizations, youth, women and political parties to ensure inclusiveness and ownership of the peace process.”
Jag frågar mig om inte kvinnor ingår i de andra uppräknade grupperna? Är inte kvinnor en del av regeringens och oppositionens förhandlingsdelegationer? I de trosbaserade organisationerna och civilsamhällesorganisationerna? Under ett samtal med Rita Martin från Eve organisation, en kvinnorättsorganisation som deltagit under förhandlingarna, blir det tydligt att den ”inkluderande” fredprocessen trots allt inte varit så inkluderande.
Ur delegationerna var följande antal personer kvinnor:
- Regering 3/15
- Opposition 3/15
- Andra politiska partier 0/10
- ”Former detainees” 0/10
- Trosbaserade organisationer 2/14
- Civilsamhälles organisationer 7/18
- Kvinnoblock med observatörsstatus 7/7
Totalt 22 kvinnor av 89 personer.
Andelen kvinnor som får delta i fredsförhandlingarna är inte bara en fråga om rättvisa, det är också en fråga om att uppnå en hållbar fred. Många är de rapporter som visar att förutsättningarna för en hållbar fredsuppgörelse ökar om representanter från hela befolkningen involveras demokratiskt i fredsarbetet, om kvinnors erfarenheter och kunskap också tillvaratas. Genom fredsavtalet läggs grunden för landets framtid, och om inte kvinnors rättigheter involveras där så begränsas möjligheterna att utkräva dem framöver.
Givet statistiken ovan är det inte bara regeringen som behöver bli mer inkluderande, det gäller samtliga grupperingar, även civilsamhälle och trosbaserade organisationer. Här har vi som kyrka också ett ansvar att fortsätta utmana de normer som finns inom våra partnerorganisationer och partnerkyrkor.
Under vår fortsatta resa i Sydsudan åker vi till östra Equatoria, en delstat som varit relativt skonad från direkt konflikt men som fått ta emot många flyktingar från de värre drabbade staterna. Vi besöker ett ungdomscenter som sprakar av engagemang, här arbetar ungdomarna tillsammans för att stoppa HIV-spridning och lära sig om jordbruk, man genomför sportaktiviteter som alternativ till droger och alkohol. Arbetet är fantastiskt, det är bara ett problem, var är flickorna någonstans? Jag frågar, men möts först av tystnad. Flickorna hjälper till hemma, eller så är de redan gifta och har egna familjer att ta hand om. Det är inte ovanligt att flickor i Sydsudan gifts bort redan när de är 12 år gamla.
På vägen hem från ungdomscentret stannar vi på en marknad, där råder full aktivitet. Många bär runt på en liten sak gjord av trä, som jag först inte ser vad det är. Jag frågar och får veta att det är en liten träpall, så att man kan slå sig ner när man blir trött. Jag tänker högt: det måste vara bra för kvinnorna som är gravida, då blir man ju lätt trött. Mitt sällskap ser förvånat på mig, och säger -nej, pallen är bara för män, kvinnorna sitter på marken.
Att förändra normer tar tid, och det är lätt att känna frustration.
Givet den nya regeringens feministiska utrikespolitik i Sverige, ser jag att regeringen måste öka anstängningarna för en fredlig lösning på konflikten i Sydsudan, öka skyddet för kvinnor i konflikten, och förbättra ansträngningarna för jämställdhet i landet.
Låt kvinnorna i Sydsudan ta plats, i regeringen, i fredsförhandlingarna, i ungdomsorganisationerna och inte minst på den lilla pallen på marknaden i östra Equatoria.
Lämna ett svar