Just nu pågår förhandlingar för fullt i FN i New York med målsättningen om att nå ett globalt avtal i juli i Addis Abeba kring frågan om utvecklingsfinansiering, hur en ny hållbar utveckling ska genomföras och finansieras. Svenska kyrkans internationella arbete deltog nyligen i Sveriges delegation till förhandlingarna som går under namnet Finance for Development – FFD.
Förhandlingarna sker i ljuset av de andra förhandlingarna som präglar 2015. Året är lite av ett superår för utvecklingsfrågor inom FN – i september sker antagandet av en ny hållbarhetsagenda, Post2015-agendan, och i december är förhoppningarna stora på att världens länder ska lyckas enas om ett nytt klimatavtal. I våras antogs också ett nytt FN-ramverk, Sendai-ramverket, för katastrofriskreducering. Alla dessa processer tar fasta på VAD som behövs för att världen ska gå mot en mer hållbar, fredlig och säker riktning, men frågan om HUR arbetet ska genomföras är något som knyter dem alla samman.
Ffd-processen handlar inte om att nå ett lagligt bindande avtal, men det handlar ändå om en process som kan sända en betydande signal in i de andra processerna som pågår under 2015, och som troligen får betydande bäring på uppföljning och implementering av den nya post2015-agendan. Därför är det också viktigt att FFD-processen kommer fram till ambitiösa och långtgående skrivningar. Komplicerade frågor ligger på förhandlingsbordet, inklusive diskussioner om globala skattereformer, utfasning av fossila bränslen, tydliga ramar för bistånd och klimatfinansiering, regleringar för privata sektorn för att nämna några.
En utmaning är att FFD-förhandlingarna, i likhet med bl.a. FNs klimatförhandlingar, i stunder utmanas av uppdelningar enligt en gammal föreställning om hur världen ser ut, att världen är uppdelad i fattiga och rika länder. Men bilden idag är mer komplex, länder som en gång ansågs fattiga är nu högproducerande ekonomier, t.ex. Kina och Brasilien, och fattigdomen i världen är inte heller begränsad till låginkomstländer då merparten av människor som lever i fattigdom bor i medelinkomstländer. Samtidigt växer den globala ojämlikheten.
Den gamla klassificeringen färgar idag mycket av den globala diskussionen kring vem som ska ta det huvudsakliga ansvaret för en hållbar utveckling, vem som ska få respektive ge bistånd, vem som ska få fortsätta utvecklas utan stora krav på omställning och vem som förväntas lägga mer resurser på att ställa om till en grön ekonomi. Detta får också ofta konsekvenser i att diskussionerna lätt kan låsas kring specifika formuleringar snarare än kring övergripande värderingar.
Länder som tex Saudiarabien och Kina vill inte gärna se att den gamla inordningen tas upp för diskussion, samtidigt som många länder börjar ställa allt mer krav på växande ekonomier, som fortfarande officiellt klassas som ”fattiga”. Det finns samtidigt en oroande trend bland OECD-länder att inte stå upp för och värna redan antagna principer om biståndsnivåer och klimatfinansiering. Detta samtidigt som biståndet till de allra fattigaste länderna fortsätter att minska i storlek.
Nästa vecka fortsätter FFD-förhandlingarna i New York. Sverige har hittills företrätt höga ambitioner såväl när det gäller bistånd som klimat och jämställdhet. Men kampen är hård, såväl inom EU som bland andra av världens länder. Nu återstår det att se om ambition trumfar över nationella egenintressen i slutändan, och om världens länder lyckas enas om ett ambitiöst avtal i juli, som på allvar kan utmana ohållbara ekonomiska och finansiella strukturer!
Lämna ett svar