Det är onsdag den 6 januari, trettondagen eller Epifaniadagen, som vi firar till åminnelse av när de tre vise männen nådde fram till Jesusbarnet i Bethlehem med sina gåvor av guld, rökelse och myrra. Det är helgdag i Sverige men inte här i Kenya. Jag tar min kaffekopp och slår upp Uppsala Nya Tidning på nätet efter att en vän noterat på Facebook att Sydsudan finns med som hoppfullt exempel när det gäller fredsprocesser. Läser ivrigt och sätter nästan genast frukostkaffet i vrångstrupen. Läser igen. Jo, det står så. Sydsudan, tillsammans med Filippinerna, Colombia och Burma lyfts som goda exempel. Artikeln handlar inte per se om Sydsudan, den handlar om antalet konflikter i världen under året som gått. I artikeln ges inga argument till vad som inger hopp, bara att ytterligare ett fredsavtal undertecknats av parterna i augusti 2015. Eftersom jag bland annat jobbar med Svenska kyrkans partner i Sydsudan vill jag fördjupa och problematisera bilden lite.
Sydsudan som varit i krig under sammanlagt 40 år sedan självständigheten 1956 föll åter tillbaka i ofred i december 2013. Sedan dess har flera avtal om eld-upphör och fred tecknats och brutits. Den interregionala organisationen (IGAD) som lett fredsförhandlingarna i Addis Abeba har sagt att de två sidorna har brutit avtal om eld upphör inte mindre än 53 gånger på 19 månader. Ett undertecknat fredsavtal betyder för många i Sydsudan mindre än det papper det är tecknat på och har ungefär samma livslängd som en dagslända. Därför respekteras inte heller det senaste avtalet från i augusti 2015. Nej, ännu är Sydsudan inte något bra hoppfullt exempel, däremot inte sagt att det inte kan bli!
International Crisis Group varnade i december 2015 för att Sydsudan riskerar att halka tillbaka i fullskaligt krig. Enlig BBC anklagar FN både regeringssidan och oppositionen för grymheter och brott mot mänskligheten och säger att situationen förvärrats sedan senaste fredsavtalet tecknades i augusti 2015.
Jag tänker på vår samarbetspartner i Mundri i västra Sydsudan vars personal evakuerats till huvudstaden Juba. Under hösten har de bevittnat en stegrande konflikt i sitt närområde med civila dödsoffer och människor som i desperation gett sig av på flykt. Mundri som tidigare var en livlig liten stad och förskonad från det våld som främst drabbat de oljerika staterna liknas nu närmast en spökstad. Öde och av soldater plundrad på allt av värde. För människorna i Mundri har fredsavtalet inte bringat någon fred.
Från huvudstaden Juba får jag rapporter om en ökad allmän kriminalisering, väpnade inbrott och rån. Säkerhetsråden till oss inom det civila samhället och FN är att inte i onödan vistas utomhus kvällar och nätter, att bara bo på speciella hotell, att begränsa vår rörlighet.
Jag läser delar av Afrikanska Unionens (AU) utredning (commission of inquiry) som publicerades i oktober 2015 om vad som skett i Sydsudan efter krigsutbrottet 2013. Det står klart att båda sidor bär ansvar för de mest grymma handlingar vi kan tänka oss. Rapporten nämner våldtäkt, mord, skändning av döda kroppar, påtvingad kannibalism och konstaterar att man funnit massgravar. Rekrytering av barnsoldater. Tiotusentals sydsudaneser har dödats och 2.2 miljoner är på flykt i och utanför Sydsudan. 4.6 miljoner lever just nu i mat-osäkerhet. AU erkänner den etniska dimensionen av konflikten men vill inte gå så långt som att säga att det är fråga om folkmord. Rapporten gör vidare klart att det inte finns något som tyder på att den tändande gnistan skulle ha varit ett kuppförsök från oppositionen, något som president Kiir vidmakthåller. Likaså menar man att det är klarlagt att regeringen/presidentens styrkor ansvarade för en stor del av det etniska våldet mot folkgruppen Nuer i Juba under de första skälvande konfliktdagarna.
Sydsudan är bördigt och har stor potential för jordbruksproduktion. Ändå lever 4.6 miljoner människor med matosäkerhet. Foto: Privat
Finns det hopp för Sydsudan efter just det här fredsavtalet?
Ett fredsavtal är trots allt ändå ett ramverk att förhålla sig till. En grund för vidare samtal. Kanske är det så, som många hävdar, att augustiavtalet är Sydsudans bästa chans. Möjligheterna till fred ökade också när den Ugandiska armen drogs tillbaka under hösten i enlighet med augustiavtalet. Den ugandiska styrkan var aldrig neutral i sitt skydd av civila utan stödde öppet president Kiir. Just idag kom också information om att fredsavtalets parter faktiskt lyckats enas i att utse övergångsregeringens ministrar. Det kan betyda att president Kiir inom en nära framtid kommer att utse Riek Machar till förste vice president och att den nya regeringen kan börja fungera den 22 januari i enlighet med tidsplanen som utstakats av den gemensamma övervaknings och utvärderingskommissionen (JMEC).
Det behövs fortsatt stöd och en enad front från omvärlden om Sydsudan ska bli det där goda exemplet. IGAD och dess samarbetsländer, Sydsudans grannländer och det övriga internationella samfundet, inklusive Sveriges regering, behövs för att öka den diplomatiska pressen på parterna att ta sitt ansvar och visa ett gott ledarskap och att leva upp till överenskommelserna i fredsavtalet.
Vi uppmanar Sveriges regering
- att tillsammans med övriga nordiska och europeiska kollegor pressa på för att fredsavtalet ska följas och de föreslagna statsbyggande institutionerna byggas upp.
- att tydligt stödja Afrikanska Unionen i deras önskan om att bilda en Afrikansk-ledd domstol för att skipa rättvisa och döma ansvariga för våldet. Den vana av straffrihet som råder i landet måste brytas.
- att öka den humanitära hjälpen till människorna i Sydsudan parallellt med, det för fred viktiga, utvecklingsarbetet.
Vi uppmanar Sveriges regering att göra det nu!
Lämna ett svar