”Gud kallar. Gud söker efter fler arbetare att sända ut till fälten runt omkring oss. Kommer vi svara? Kommer vi gå? Min bön är att ni idag kommer känna modet att säga ja. Ja till Gud och till allt de som Gud har i beredskap för er när ni ger er ut på nya vägar.”
Under sitt besök i Skövde predikade Mark Rodel i S:t Matteus kyrka. Här kan du höra hans predikan, och läsa den svenska översättningen.
Se och hör predikan på engelska här:
http://www.bambuser.com/v/4047733
”Jag har aldrig varit någon trädgårdsmästare direkt. Jag är mycket bättre på att rensa ogräs än vad jag är på att se till att det finns möjlighet för ny växtlighet. Men jag vet dem som är bra på trädgårdsarbete och det händer ganska ofta när jag kör och hämtar mina söner från skolan på fredag eftermiddag att jag då lyssnar på ett program på BBC Radio som heter ”Trädgårdsmästarens frågestund”. Efter att ha hört vänner och efter att ha lyssnat på programmet, så får jag intrycket av att även om botanik har hjälpt oss förfina vår kunskap, så är odling fortfarande mer av en konst än det är en vetenskap. Den traderade kunskapen, den folkliga visdomen, har något att bidra med vid sidan av vetenskapen.
Under det första århundradet kände man givetvis inte till vetenskap i den form som den kom till uttryck under upplysningstiden. Folklig visdom innebar att kunskap traderades, från generation till generation och det var vad människor hade att tillgå. Människorna som arbetade på fälten hade säkert en grundläggande kunskap om grodd och växtlighet men ytterst var och förblev odling ett stort mysterium. Man vände jorden, man sådde frön, man väntade att skott skulle skjuta upp.
Detta var vardag för många av de människor som Jesus talade till när han berättade liknelsen vi hörde i dagens evangelietext. Detta var jordbrukskunskap på jordbrukares språk. Han använde människors vardagsspråk för att dela den djupa visdomen om det kommande Gudsriket. Liknelsen är en i en serie av liknelser om Riket som tecknas i jordbruksbilder, med början i liknelsen om såningsmannen.
Med vårt post-reformatoriska, post-upplysta, individcentrerade tankesätt tenderar vi att läsa liknelserna som om de handlar om enskilda personers eget gensvar på evangeliet. Det är säkert inte i sig fel, att läsa bibeltexter utifrån vår egen kontext är helt i sin ordning. Men det betyder inte att vi ska läsa in vårt sammanhang i det första århundradets sammanhang. Det kan mycket väl vara så att Jesus vände sig till hela grupper av människor. De olika jordmåner som liknelsen om såningsmannen målar upp skulle kunna tala om varje enskild individs mottagande, men kanske tänkte Jesus på de vitt skilda mottaganden han fick i städer och byar där han förkunnade sitt budskap.
Det är värdefullt att tillsammans reflektera över vilken sorts jordmån vi finner i Skövde för Gudsrikets frö. Vi kommer att pröva på det i kväll. Men evangelietexten idag är inte liknelsen om såningsmannen i början av Markusevangeliet och inte heller är det liknelsen om senapskornet i slutet. Det är liknelsen om den växande sådden. Det är troligt att vad Jesus hade i åtanke när han berättade denna liknelse, var en bild för hur hans tjänst stod i relation till Gudsrikets ankomst: ”med Guds rike är det som…”, säger han. De som samlats för att höra Jesus tala om det kommande riket bör rimligen ha varit något skeptiska till huruvida det som de själva upplevde den dagen verkligen var en del av den större bilden, av den stora och fruktansvärda ”Herrens dag” i de hebreiska skrifterna.
Hur skulle några hundra människor som lyssnade till en kringvandrande förkunnare och sjukdomsbotare kunna ha något med allt det där att göra? Detta bekymrade de skriftlärda, fariséerna och laglärda. För om den lantlige förkunnaren lyckades engagera lokalbefolkningen och göra dem redo till revolt, då skulle slutet bli blodigt för alla inblandade. Men Jesus är tydlig.
Kapitel tre i profeten Joels bok börjar:
”Vid den tiden, när dagen är inne då jag vänder Judas och Jerusalems öde,
skall jag samla alla folk och föra dem ner i Joshafats dal.
Där skall jag ställa dem till svars för vad de gjort mot Israel, mitt eget folk,”
I vers 13 säger profeten
”Skörden är mogen, sätt fart på skäran”
Det är rimligt att tänka sig att alla genast förstod referensen till texten hos Joel i Jesu liknelse. Han talar om den kommande domen. Han vill att åhörarna skall förstå att det här är små steg till början på den dagen. Riket kanske först kommer ”under jorden” men den utlovade domen kommer. Vad människorna hade glömt var, att domen kommer börja med Guds eget hushåll. Skäran föll över Jerusalem år 70, när den romerska makten först belägrade och sedan förstörde Jerusalem. Detta påminde med stor sannolikhet folket i Juda om ett tidigare fall av Jerusalem. År 578 före Kristus störtade Babylonierna staden, förstörde templet och förde bort folkets ledare till en förnedrande fångenskap.
Läsningen från profeten Nehemjas bok idag berättar andra halvan av historien om vad som hände när folket i Juda återvände till Jerusalem. I Esras bok byggde de upp templet igen och återinförde lagen, Toran. I Nehemjas bok vänder folket uppmärksamheten mot murarna och lagar dem för att de som återvänder ska få leva i säkerhet igen. Vi som är medlemmar i nationella kyrkor, vare sig det är Church of England eller Svenska kyrkan, har en privilegierad position i kyrkans liv och minne. Vi kan ha en tendens till självbelåtenhet när det kommer till mission. Vårt jobb är att göra som vi alltid gjort. Vi agerar som nationens själ och håller befolkningen uppmärksam på de andliga dimensionerna av vårt gemensamma liv. Vi erbjuder individer, hushåll och gemenskaper ett kyrkligt språk för de viktiga skedena livet.
I både Sverige och England räknar vi ca två tredjedelar av befolkningen till våra medlemmar. Men allt det där riskerar att skymma den ofrånkomliga verkligheten, att våra kyrkor i tysthet och nästan omärkligt har övermannats. Vi har belägrats av en kombination av sekularism och likgiltighet och antalet människor som är aktivt kristna har minskat markant. Våra respektive kyrkor är på det stora hela irrelevanta i de flesta svenskars och engelsmäns vardag. Vi är i exil i vårt eget land. Hur ska vi svara an på denna situation?
Ett svar skulle kunna innebära att återuppbygga det som gått förlorat. Precis som Nehemja och människorna i Juda så skulle vi kunna reparera murarna och försöka försvara och skydda oss från förändringarnas påverkan. Det skulle kunna innebära att insistera på att bibelhålla, ja kanske till och med utvidga, våra speciella privilegier – de historiska kännetecknen som finns för den plats vi haft i nationens centrum genom historien. Israels historia kan lära oss att sådana ansatser kommer att misslyckas. Alternativet är att låta murarna förbli fallna.
Det innebär att tillåta oss att vara oskyddade och sårbara. Det innebär också att det blir lättare att gå över gränser, både för den kristna gemenskapen och för dem som ännu inte är med i gemenskapen. Sådan sårbarhet tycks för mig som en mer autentiskt kristen hållning och som en god ingång till att ägna sig åt mission. Några människor i den större gemenskapen kommer kanske göra resan in mot kyrkan så som den ser ut nu. Men lika viktig är den möjlighet som det innebär för den kristna gemenskapen att kunna ta ett steg utanför de trygga murarna för att kunna vara kyrka där andra är.
Här finns en parallell till vad som hände när både de judiska och kristna gemenskaperna skingrades efter Jerusalems fall år 70. Det går också och finna en parallell till exilen för folket i Juda rike efter Jerusalems fall år 587 före Kristus. I båda fallen handlade det om hur en liten, lokalt formad trosgemenskap blev central för tron, livet och missionen. Synagogan och de första husförsamlingarna som formades utifrån den modellen blev vägar till förvandling.
För det judiska folket under exilen innebar detta en möjlighet att inse att Gud fanns bredvid dem, i det nya landet. Då blev det också möjligt att inse att Gud är en gud för alla folk, tider och platser, inte bara en lokal gudom för ett folk i Juda. För de första kristna församlingarna innebar det en kraft för de kristna så att de kunde dela med sig av evangeliet bland vänner, grannar och ute på marknadsplatsen.
Mission påminner oss om, precis som Paulus säger i sitt brev till romarna, att frälsningen är för alla och inte bara för en speciell grupp. Rättfärdiggörelse och liv är för alla. Det är en gåva som vi fått, gratis. Vi är kallade till att dela den fritt med alla, inte till att dra oss undan på en säker plats bakom säkra murar för att på så vis hålla det för oss själva.
Vad händer när vi går förbi spillrorna av våra trasiga murar för att vara med människor där de är? Jesu liknelse idag, även om den handlar om dom, ger en bild av vad det skulle kunna innebära att vara del av Gudsriket så som det ger sig till känna på nya platser när vi går på nya vägar.
Det kommer inte att handla om vetenskap. Vi kommer inte ha några tydliga och förutbestämda formler. Precis som när frön växer kommer det vara något i detta med växten av kristna gemenskaper som förblir ett mysterium. Bilden av sådd kan hjälpa oss förstå det. Ska nya kristna gemenskaper kunna växa fram så behöver vi experimentera. Detta innebär att prova olika metoder för att se vad som gror och inte. Det som fungerar i en jordmån kommer inte fungera likadant i en annan. Det kommer finnas grupper och platser i den här staden där olika saker slår rot. Den första växtligheten kanske kommer vara osynlig för oss under en tid, tills vi ser skott skjuta upp i ljuset. Då behöver vi med varsam hand ta hand om de nya skotten så att de kan växa och mogna.
Det som blir tydligt i Jesu andra bild av en såningsman i dagens liknelse, är att vi inte ska våndas och oroas. Medan såningsmannen väntar på skörden lever han i den vanliga rytmen av arbete och vila. Dag och natt. Vaken och sovande. Kristna som ägnar sig åt mission behöver den rytm som ger andlig näring, både till oss som individer och till oss som kristen gemenskap.
Vi samlas idag för att ta ett första steg till samtal om kyrkan här i Skövde, om hur hon skulle kunna gå på nya vägar. Texterna idag visar oss att vi måste vara beredda att stå utan skydd och försvar när vi möter samhället, kulturen och världen runt omkring oss. Det innebär att mer uttalat lita på Gud än vad vi litar på den form för att vara kyrka som tagit oss hit till den plats där vi är idag. Det innebär också att ge upp tanken på att besitta expertkunskap, allt för att kunna så frön där det är möjligt, för att kunna söka efter fruktbar jord, för att kunna bli redo att samla den skörd som består av människor som Gud låter växa på platser och bland människor dit vi inte tidigare vågat gå.
Gud kallar. Gud söker efter fler arbetare att sända ut till fälten runt omkring oss. Kommer vi svara? Kommer vi gå? Min bön är att ni idag kommer känna modet att säga ja. Ja till Gud och till allt de som Gud har i beredskap för er när ni ger er ut på nya vägar.
Amen.”
Mark Rodel, 2013-10-27