Att gå på nya vägar gör hela skillnaden


Anna Torbrands predikan i S:ta Helena kyrka, Skövde, den 26 januari 2014:

När jag för första gången kom in i St Matteus kyrka i Ryd, bara veckor innan det att jag skulle påbörja mitt första år som präst, så satte jag mig ner framför den vackra altartavlan och kände: här är det stopp!

Hela altartavlan var som ett stort stopptecken. Jag visste inte precis vad det kunde betyda, det jag kände till då var att jag skulle få vara i Skövde under mitt år som pastorsadjunkt men mer visste jag inte om framtiden. Jag förstod inte vad detta stopp betydde men jag anade att detta var en av de där gångerna i livet när man får vända sig till Gud och säga: jag förstår inte, men visa du mig.

Nu, ett och ett halvt år senare, har jag precis fått börja en fast tjänst. Jag får vara kvar i den här staden, i den här församlingen med alla goda kyrkor och varma människor och jag har fått ett uppdrag, uppdraget att vara med och utforska vilka nya vägar vi som församling kan gå på för att finna nya uttryckssätt för att vara kyrka.

Och jag kan inte låta bli att tänka att det där stopptecknet jag upplevde i S:t Matteus kyrka, det var egentligen inte så mycket ett stopptecken som det var en rastplats, den där pausen som man gör vid ett vägskäl, när man inser att vägen delar sig och att man måste ta ut ny riktning, titta på kartan och kompassen, den där nödvändiga inbromsningen som måste ske när man måste välja väg.

Och det tänker jag att jag har gemensamt med ämbetsmannen som vi får möta i dagens evangelietext. Också han har kommit till ett vägskäl i livet, något har hänt som förändrar hans livssituation för hans son är sjuk, ja så svårt sjuk att han ligger för döden.

Jag tänker mig att den där ämbetsmannen, som faktiskt var i tjänst hos kungen, att han var präglad av sitt arbete, en stram och nitisk man, mån om att låta ordning och uppförande gå före känslor. Jag kan också tänka mig att hans arbete innebar en hel del status och förmåner för den som kände till spelet i maktens pelargångar och som kunde vara strategisk och smart. Jag tänker mig att ämbetsmannen var allt det där.

Men så kommer det där vägskälet. Det som inte får hända har hänt, den han älskar är svårt sjuk, det innebär att allt förändras, det måste göras nya prioriteringar och värderingar, plötsligt kräver livet av ämbetsmannen att han måste pröva en ny väg.

Och han väljer en väg som ungefär 3,8 mil lång, så långt säger i alla fall Google Maps att det är mellan Kafarnaum, där mannen bodde och Kana, där Jesus befann sig.

Och mannens beteende förvånar mig. Den samlade ämbetsmannen gör något till synes ganska ogenomtänkt. Han ger sig av på en långa resa för att, på vinst och förlust, söka upp Jesus och fråga honom om han kan tänka sig komma med hela den långa vägen tillbaka igen.

Ämbetsmannen lämnar sin döende son, för att satsa allt på ett kort, kortet Jesus. Jesus, snickarsonen, som dittills hade på sin meritlista att han förvandlat vatten till vin på en bröllopsfest. Det är i sig ingen liten sak att göra men det är inte till närmelsevis det samma som att bota en dödssjuk människa.

Och när han väl hittar fram skulle Jesu svar kunna vara nog för att få vem som helst att ge upp hoppet, för Jesus är mist lika kärv som han var när han motvilligt tog sig an vinsituationen på bröllopet. Till ämbetsmannen säger han:

”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Det är ett kryptiskt svar, ett svar som låter mer som en anklagelse än något annat, som om ämbetsmannen var där för att han det gällde hans tro.

Men nu är det sonen det gäller och så följer ett av de kortaste och samtidigt ett av de starkaste samtalen mellan Jesus och en människa som finns i Bibeln, ett samtal i två meningar mellan en förtvivlad ämbetsman med trötta fötter och en snickarson med förmågor utöver det vanliga:

– Herre, kom innan mitt barn dör!
– Gå hem, din son lever.

Ämbetsmannen gör som han blir tillsagd, han går och när han kommer fram finner han sin son vid liv och på väg att bli frisk. Han finner att Jesus redan varit där, på något förunderligt och oförklarligt sätt så har Jesus varit där, på en plats där han inte trodde sig kunna finna honom, och det har gjort hela skillnaden.

Ämbetsmannen säger ”Kom!” Jesus svarar ”Gå!” Gå och finn att jag redan är på den plats dit du går.

Jag tror att vi är kallade att gå på nya vägar. Vi står vid ett vägskäl, i en tid när både människor och kyrkan kämpar för sitt liv. Det är ingen hemlighet att kyrkan förlorar medlemmar och spelar en allt otydligare roll i samhället och i människors liv. Samtidigt är det heller ingen hemlighet att människors längtan efter mening, sanning och tro, är minst lika stor, om inte större, än tidigare.

Jag tror att det finns många som upplever att både det egna och kyrkans liv är hotat, hotat av en upplevelse av vilsenhet, otydlighet och splittring. Samtidigt tror jag att vi är många som hungrar och törstar efter liv på djupet, efter det som gör den bestående skillnaden, efter det som man kan leva och dö på, det som är starkare än varje trend, än varje infall, än varje inre och yttre storm och kaosmakt. Jag tror att det finns en andlig nöd och längtan. Och i den nöden ropar vi som människor och som kyrka till Gud: ”Kom! Kom och visa oss ett under, ge oss ett tecken på att du är med oss. Kom innan vi dör, innan vår kyrka dör!”

Och jag tror att Jesus svarar oss:

”Gå! Gå på nya vägar, våga prova något annat, något nytt, gå på en stig som ännu ligger oupptrampad, gå utanför det som känns bekant och bekvämt, gå och finn att det finns massor av liv, finn att jag redan är där på den plats dit ni går.”

Att gå på nya vägar det innebär för mig både tydlighet och öppenhet. Jag vill tro att tydligheten och öppenheten inte är varandras motsatser utan att de tvärt om kompletterar varandra. Om vi är tydliga med vad som är vår kärna, vårt centrum, om vi vågar låta Kristus stå i centrum, då vågar vi också vara öppna för andra människor, då vågar vi lyssna och ta in, då vågar vi möta och påverkas av andra människor med allt som de bär på, allt som de där, då vågar vi lyssna på deras berättelse och ta den på allvar. Och jag tror att vi kommer att se och upptäcka att människors nöd och längtan inte ser så mycket mer annorlunda ut än vår egen.

Jag tror att det krävs mod för att våga gå på nya vägar, för det är ett risktagande. Och precis som för ämbetsmannen tror jag att det handlar om att riskera något av sin egen självbild, att lägga bort något av sin egen prestige och sin egen skapade trygghet för att kunna satsa allt på ett kort, kortet Jesus, vi behöver dö bort från delar av det egna för att något annat ska få komma till liv. Ämbetsmannen dog bort från en del av sin egen prestige för att sonen skulle få leva.

Jag tror att vi som församling, kyrka och människor har mer liv att upptäcka. Och vi har förmåga och potential att vara så mycket mer än det vi nu är. Jag tror att det finns outforskade vägar i våra liv som människor och i vårt gemensamma liv som församling. Jag tror att Svenska Kyrkan i Skövde har mer att upptäcka om sig själv, att hon kan anta fler former, sjunga fler sånger, finnas på fler platser och möta nya människor. Allt det är möjligt för den kyrka som har Kristus i centrum.

Och här kan vi lyssna och lära av Paulus och det han säger i dagens episteltext: ”Gud tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.”

Det vi får från Gud det ska vi också ge vidare till människor. Allt gott liv strömmar ut från samma källa och vi får inte stå i vägen för dess utflöde. Kyrkan, församlingen, livet kan aldrig bli ett slutet system. Det är ur Kristuskällan vi öser och tanken är att den källan inte bara är för oss utan för alla som törstar.

Om vi låter Kristus utgöra centrum då kommer han också att skapa tro i oss, den tro som gör att vi inte så mycket frågar efter tecken och under utan som gör att vi faktiskt får modet att göra likt ämbetsmannen – gå. Tron ger kraft åt vandringen på nya vägar. Och det är först när vi går som vi också kan upptäcka att där vi trodde att Kristus inte fanns där är han redan – och det gör hela skillnaden!

Vägen jag inte tog
av Robert Frost

En dag kommer jag säga det, säga det med en suck:
I en skog delade sig stigen i två
och jag, jag tog den minst upptrampade
och det har gjort hela skillnaden.

 

 

 

8 kommentarer

Rickard säger
29 januari 2014 – 02:35

Tack Anna.

Kerstin Pilblad säger
29 januari 2014 – 02:56

Lysande!

Helen Kling säger
29 januari 2014 – 08:39

Tack Anna för predikan! Vad roligt att du fått fast tjänst! Önskar dig allt gott!

Thomas Marmefelt säger
4 februari 2014 – 02:31

Tack Anna, verkligen strålande! På ett mycket elegant sätt visar du hur tidlös och allmängiltig den kristna tron är bara man har modet att utifrån sin egen tid våga utforska en okänd stig. Det är mycket glädjande att ha dig i Skövde!!

kristin erlansson säger
28 februari 2014 – 09:45

Tack! Precis vad jag behövde för att gå vidare i arbetet i en församling i Lunds stift. GÅ! Jesus har redan varit där! Stäng inte församlingen. Ur livets Källa ska det rinna levande vatten till ALLA!

Anders Thorsén säger
1 mars 2014 – 10:09

Tack Anna för predikan. Just vad vi vill göra i vår församling i Lunds stift. Gå nya vägar. Våga vara kyrka i en ny situation, med nya människor och nya utmaningar. Tänker på titeln i Peter Halldorfs bok: Hädanefter blir vägen väglös. Men Jesus känner vägen. Gud välsigne dig och Helena! Tack för att ni finns.

helenataubner svarar
4 mars 2017 – 02:14

Tack, Anders! 🙂 /Helena

Hilkka Knutsson säger
1 maj 2014 – 05:58

Tack Anna för en bra predikan. Du är en tillgång för Skövde församling! Gud välsigne Dig och ditt uppdrag!

Oscar Sigge säger
11 september 2017 – 01:04

Bra jobbat!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *