Följande text, skriven av Helena Taubner, publicerades den 22 maj 2014 som en krönika på www.skarastift.se
Det skulle startas en ungdomsgrupp. Just på den orten fanns inte så mycket för ungdomarna, så man skulle öppna Kyrkans Hus för dem. Församlingspedagogen hade schemafritt på onsdagar.
Jag och min kompis, gissningsvis i tolvårsåldern då, blev skjutsade till den första träffen av min pappa. Våra förväntningar var höga. Vilka andra skulle komma? Kanske skulle det komma några från den andra skolan som vi inte redan kände? Vad skulle vi göra för spännande aktiviteter med den nya gruppen?
När min pappa efter en timme kom och hämtade oss igen var stämningen en helt annan. Ingen mer än vi två hade dykt upp. Församlingspedagogen hade försökt få ur oss vad vi skulle vilja göra de kommande åtta träffarna, men jag minns bara den pinsamma tystnaden och besvikelsen över att gruppen visade sig inte bli någon grupp. Det blev aldrig någon mer träff.
Mönstret upprepas
Trettio (nåja) år senare arbetar jag i Svenska kyrkan och ser mönstret upprepa sig. Vi skapar verksamheter utifrån våra förutsättningar. Tider och platser skall passa oss som är anställda. Vi skapar nya grupper för att vi har ”luft” i våra flex-rapporter. Men för vems skull?
Ett annat sätt att tänka är det som ligger till grund för den engelska rörelsen Fresh Expressions of Church. De olika nya uttryck för att vara kyrka som där växer fram har en sak gemensamt. De börjar i kärleken till nästan, och inte i anställdas behov av att skaffa fina meritförteckningar
Att lyssna
Att börja i kärleken är att lyssna. Lek med tanken en stund. Hur skulle det vara om vi började med att lyssna? Vad vill Gud att vi gör? Vad pågår runt oss som påverkar människorna i vår församling? Vad pratar man om på fikarasten på den lokala industrin? Hur mår barnen i den nedläggningshotade skolan? Vad gör Gud redan i vår närhet, och hur kan vi bidra?
När vi lyssnar på människor kan vi börja bygga relationer med dem. Genuina, meningsfulla relationer. Och ur de relationerna kan vi skapa sammanhang som blir relevanta. Kanske blir det smärtsamt för oss, för vi kan upptäcka att vi har varit inne på fel spår. Kanske måste vi tänka om.
Men det kommer att vara värt det, för när kyrkan tar sin början i kärleken till nästan, då kommer det att visa sig vilken typ av verksamheter vi skall skapa.
Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. (1 Kor 13:1)
Direktlänk till krönikan på Skara stifts webbplats.