Kristi himmelsfärdsdag lär oss att förändring inte är farligt


Det var precis vid den här tiden, i maj 2005, jag hade tillbringat ett år på folkhögskola på Gotland, på den lilla orten Hemse, nu var det dags att fara hem. Säga vad man vill om Gotland men det är varken lätt att ta sig dit eller därifrån och det är väl det som är del av charmen. Det var också en bidragande orsak till att vi som gick på den där skolan under det där året hade kommit varandra mycket nära.

Vi hade blivit som en familj på många sätt. Vi hade delat alla måltider varje dag under nästan ett års tid. Dessutom hade vi samarbetat på skoltimmar och gjort utflykter tillsammans. Vi hade pratat om det som hände i världen, på skolan, i livet, om det som varit och vad som kanske skulle komma.

Och nu, nu stod vi inför det oundvikliga uppbrottet. Vi skulle skiljas åt, vår tid tillsammans var slut och även om vi skulle hålla kontakten, ja för så brukar man ju säga och också mena, även om allt det där var sant så var det också sant att inget skulle bli som det varit. Något nytt var tvunget att komma.

De där sista dagarna på skolan var några av de jobbigaste jag varit med om, kantade av alla ”nu gör jag det här för sista gången”. Sista lektionen, sista turen in till Visby, sista….så kom avslutningsdagen och sedan blev det tomt och tyst.

Sommaren som följde var inte lätt. Det var att komma hem till det bekanta fast ändå inte för saker hade förändrats jag hade förändrats och jag hade vuxit in i ett sammanhang, jag hade blivit någon under det där året, med de där människorna och nu var jag tvungen att fundera över vad av allt det där som faktiskt var av bestående betydelse. Vem var jag nu, vart skulle jag nu ta vägen?

Och så där har jag känt mer eller mindre varje gång det varit uppbrottstid. Och jag är inte ensam. För många är försommaren, just den här tiden, en uppbrottstid, vi slutar skolan, går klart en utbildning, tar examen, studenten, går i pension, ger sig av på semester och sommarlov, reser bort, beger sig hem efter en lång frånvaro.

Kristi Himmelsfärd

Och mitt i denna tid så möter oss Kristi himmelfärds dag. Skulle jag tänka mig den där första Kristi himmelsfärdsdagen i en bild så blir det bilden av hur Jesus stiger upp till himlen medan människorna nedanför står och tittar upp. Lugnt och stilla, nästan ljudlöst.

Men då tror jag vi glömmer att den där första Kristi himmelsfärdsdagen faktiskt var en uppbrottsdag. Förvisso har lärjungarna redan skilts från sin mästare en gång, när de såg honom gå mot en säker död på Golgata, men de fick honom tillbaka. Men nu har stunden kommit för det verkliga uppbrottet. Jesus ska ge sig av och det kommer dröja innan han kommer tillbaka.

Lärjungarna hade tillbringat uppemot tre år tillsammans med sin mästare, det är många dagar det, många vardagar, många utmaningar, möten. På den tiden lär man känna varandras egenheter och personlighet, man hinner bråka, dela, djupna. Och nu ska det där ta slut, den sammanhållande länken tänker lämna dem, gemenskapen bryts upp, livet måste förändras.

Och jag tänker mig att lärjungarna och Jesu vänner måste ha känt uppbrottets oro, sorg, smärta och utsatthet. Men det tycks som att det måste ske, Jesus låter det ske och han gör det av en anledning. Han gör det för sina lärjungar skull, för mänsklighetens skull, för vår skull, för livets skull.

Gud är oföränderlig, den samme i går och idag och i evighet. Samtidigt är Gud omöjlig att fånga, än mindre äga. Gud är oföränderlig i sin förmåga att förändras. Hela treenigheten vittnar om detta. Gud är en enda, och ändå tre, samma och ändå olika. Kristi himmelsfärds dag visar oss på Guds vilja till förändring, förändring av de rätta orsakerna, den sortens förändring som befriar, förändringen som fullkomnar.

Den smärta som uppbrottet skapar är en nödvändig process för att något större ska kunna bli möjligt, nämligen Jesu närvaro på varje plats och varje tid, utan fysikens och naturlagarnas begränsningar. Och uppbrottet ger plats för en ny sida av Gud att bli synlig: Anden, hjälparen och tröstaren, vägvisaren.

Kristi himmelsfärds dag lär oss att förändring inte är farligt, att det är en del av Guds oföränderliga väsen och därför också en del av vårt väsen, för vi är skapade till Guds avbild. Likt lärjungarna får vi i våra liv välkomna förändring, lära oss att leva med den. All förändring är inte av Gud och inte heller av godo, men all förändring kan leda till något gott, på sikt och om vi vågar möta den helt och fullt. Då kan vi också efter hand se att den förändring som först tycktes skrämmande faktiskt både befriar och fullkomnar.

När Jesus stigit upptill himlen kommer genast två män i vita kläder och ställer den till synes överflödiga frågan: Varför ser ni mot himlen?” Som om det vore konstigt. Men vad de säger är mer en uppmaning än en fråga. En uppmaning som inte bara riktas till lärjungarna utan som också stiger upp ur bibelns blad och riktas till oss: Varför ser ni mot himlen? Bli inte stående stilla, med blicken längtansfyllt fäst på himlen.

Kristus kommer tillbaka och till dess är vi kallade att ha blicken fäst på jorden, på våra medmänniskor, på skapelsen, i tjänst för vår nästa. När nu han som själv är evangeliet har stigit upp till himlen så är vi kallade att bära ut det glada budskapet om honom och hans kärlek i världen, vi är kallade att vittna, leva, verka och älska tills den dag då det åter blir dags att rikta blicken mot himlen.

Anna Torbrand
Predikan, Kristi Himmelsfärds dag, 29 maj 2014

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *