Predikan av Darren Howie i S:t Matteus kyrka 30 augusti 2015

13:e söndagen efter trefaldighet med temat ”Medmänniskan”

Hej! Hälsningar från Nottingham.

Jag vill tacka er för möjligheten jag fått att komma och vara med i er gemenskap denna morgon. Det är en förmån att få vara här!

För er som inte träffat mig tidigare så heter jag Darren och jag kommer från Scotland, ifall ni undrar vad det är för konstig dialekt jag har.

Så… Hur kan vi som kristna vara någons nästa?

Hur kan vi, människor som menar att vi tror på en gud som är relation, hur kan vi lära oss att leva tillsammans med och växa till i kärlek till varandra och samhället omkring oss?

I textläsningen från Lukas evangelium som vi nyss hörde finner vi den välkända versen som säger att vi ska älska Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ och hela vår kraft och med hela vårt förstånd och vår nästa som oss själva.

Är det verkligen möjligt?

Förra året predikade jag från ett avsnitt i Matteusevangeliet (kapitel 22:34-30) där Jesus använder just denna nyckelvers – ett bud där han för samman två gammaltestamentliga texter: från Israels historia som var en framväxande gemenskap som försökte komma underfund med vad det innebär att leva som Guds folk i en på många sätt fientlig värld – en värld där folk och nationer kämpade med att ha en god relation.

Då menade jag att denna vers är den svåraste i hela Bibeln – och det menar jag även gäller texten i Lukasevangeliet.

Några av er som är denna förmiddag kanske håller med…

Att älska Gud med hela sitt jag och sin nästa, ja varje människa, som sig själv, det är en extremt svår uppgift.

Jag ska förklara:

I Matteusevangeliet talar Jesus till de religiösa ledarna angående en fråga rörande den gammaltestamentliga lagens ursprung och funktion. ”Vilket är det främsta budet?” frågar ledarna Jesus i en hånfull ton. Han svarar: hela lagen sammanfattas i ett dubbelt bud. Älska Gud och älska din nästa. Detta är lagen i dess fullhet. Dagens epistelläsning från 1:a Johannesbrevet antyder att om du inte älskar andra då kan din kärlek till Gud ifrågasättas för kärleken till Gud och nästan är synonyma, de är två sidor av samma sak.

Den största utmaningen för mig är att detta bud riktades till alla, inte bara de religiösa ledarna, som Jesus tycktes vända sig till i Matteusevangeliet och i Lukasevangeliet.

Det fanns andra som lyssnade, och det visste Jesus – folkmassan, åhörare, människor i desperat behov av att få höra vad denne radikale rabbi, mästare, som hette Jesus, hade att säga, till den religiöse och syndaren, den rika och den fattiga, Guds utvalda folk och hedningar, samariern och juden.

Jesus, när han talar, inkluderar alla mänskliga relationer och hur människor bör vara med och mot varandra under Guds styre. Jesu budskap riktade sig till grupper som var skilda åt av religiösa och kulturella skäl. En taktik som han använde sig av vid flera tillfällen.

Tekniken blir tydligt synlig i läsningen ur Lukasevangeliet när Jesus svarar den religiösa eliten i en annan fråga som rör det eviga livet. ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv? ” frågar de.

Jesus vidgar perspektiven. Livet är kopplat till ”lagen” och ”lagen” summeras i att älska Gud och sin nästa och Jesus berättar den starka liknelsen om två människor som var i strid med varandra både av historiska och kulturella skäl. På så sätt tydliggör han sin poäng. Man kan säga att de var motståndare.

Samariern och juden var ett kraftfullt och intelligent exempel som tydliggör på hur dessa grupper bokstavligt talat var motpoler vad gällde teologi, livsval tro och Gudstillbedjan. Jesus låter den ene tjäna den andre. Jag undrar vilka grupper Jesus skulle använt idag för att tydliggöra sin poäng.

Detta är Jesu poäng: Om ni vill uppleva livet, lär er då att älska varandra på det här sättet.

Jesus utmanar verkligen rådande sociala, religiösa och kulturella klyftor. Så vem är min nästa? Vem eller vilka kallar Jesus oss att bli vän med. Det är dem som vi kanske inte tycker om eller inte vanligtvis umgås med. De som inte tillhör de sociala grupper som vi själva föredrar.

I Storbritannien i stort och till och med i kyrkan, så kämpar vi ofta med att helt och fult älska andra. Så det är uppmuntrande att se att ni har en mycket mer välkomnande inställning här i Sverige. Ni välkomnar främlingen och omfattar olikheter bättre än vi britter gör. Jag berömde er för det så fortsätt på samma sätt!

Älska dem som är annorlunda, älska dem i praktiken: dela och förse. Lev ett liv som går mot kulturen: stå upp för människor. Möt andras behov, visa omsorg. Se andra som viktigare än vad du själv är. Var beredd att offra. Använd det du har för att välsigna dem som har större behov: var en välsignelse. Somliga av oss är bättre på detta än andra. Men det får inte hindra oss från att göra vårt bästa.

Ska jag vara ärlig så är min erfarenhet den att det finns människor i vår värld som jag faktiskt inte tycker om, människor som verkligen irriterar mig, människor som jag tycker det är svårt att tala med och än svårare att älska. Kanske kan ni identifiera er med mig?

Det är av denna anledning som jag påstår att liknelsen om den barmhärtiga samariern är den svåraste texten i hela Bibeln. Den ger oss ett konkret exempel på hur vi kan bli bärare av den radikala kärleken.

Kanske håller ni med….

Jag kan verkligen argumentera för att det är så… men jag låter bli!

Vad jag däremot skulle vilja göra är att plocka fram något ur berättelsen som jag tror vi lätt missar. Förhoppningsvis är detta något som kan hjälpa oss i vår strävan att älska vår nästa och bli bättre på att leva som en gemenskap.

Vi ska älska Gud, javisst, vi ska älska vår nästa, javisst…

Men det är verkligen svårt att älska vår nästa och Gud när…vi har svårigheter med att älska oss själva.

Hur kan vi älska människor om vi inte älskar oss själva?

Älska Gud av hela ditt hjärta, och med hela din själ. Och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och älska din nästa som dig själv.

Det är ingen lätt sak att älska sig själv. Svårare för vissa än det är för andra. För vi lever med ånger, skam, skuld, rädsla, besvikelser, listan kan göras lång.

Kanske handlar detta om en osäkerhet hos oss britter för jag kan verkligen känna igen mig.

Många i Storbritannien, även många kristna, plågas av dålig självkänsla självömkan och en djup osäkerhet. Kristna ledare är inget undantag. Kanske är det därför vi tycker om att vara upptagna, det får oss att känna oss viktiga, då känns det att vi gör skillnad. Vi får vår betydelse och vårt värde genom det vi gör och genom hur bra vi gör det. Vår identitet har blandatas samman med våra prestationer.

Kanske tydliggörs osäkerheten bäst genom det faktum att vi människor gärna tillbringar mycket tid med dem som får oss att må bättre, eller dem som alltid bekräftar oss och bygger upp vårt ego.

Men vad skulle hända om, till exempel, vår prestation inte skulle vara god nog. Då skulle vi känna oss värdelösa.

Eller, kanske syns det tydligast i vår strävan efter att fylla våra liv med saker, materiella ägodelar, ting som får oss att känna oss bättre och mer betydelsefulla – mitt jobb, hus, mina kläder.

Så är det i allra högsta grad i Storbritannien. Det kanske inte är så här. Men jag är övertygad om att vi kan förstå något av den kampen som vi alla ställs inför som människor, kampen som innebär att verkligen lära sig att älska sig själv och att låta sig älskas av andra. Jag är säker på att det finns både lekmän och prästvigda här som känner igen sig.

Kanske lever du med skuld och skam över sådant som skett och som du ångrar; kanske kämpar du med tron på att du är av största betydelse och högst betydelsefull för Gud och för andra. Kanske är det svårt för dig att acceptera att du faktiskt kan älska dig själv utan att du måste få ständig bekräftelse eller genom att samla på dig materiella ägodelar för att du ska kunna känna dig viktig.

Detta kanske påverkar hur du formar ditt liv och relationen du har till din nästa. När vi fylls av osäkerhet behandlar vi andra illa. Vi projicerar vår smärta och osäkerhet på andra, för det får oss att må bättre, på andra människors bekostnad. Jag vet av egen erfarenhet, jag är själv skyldig till det.

Så hur lär vi oss att älska varandra?

Först bör vi lära oss att älska oss själva, som människor skapade till Guds treeniga avbild.

Precis som aposteln Johannes skriver i sitt första brev: Kärleken kommer från Gud och formar oss och därefter flödar den genom oss ut till andra. Äkta och god kärlek till sig själv, som jag är övertygade om att samariern måste varit fylld av, gör det möjligt för en att känna sig tillräckligt trygg i sig själv för att kunna sätta andra främst. Det är Jesu sätt.

Men vi måste först öppna oss för Guds kärlek. Kärleken kommer från Gud och formar det som flödar genom oss till andra. Kanske är detta det första steget på vägen till att lära sig att älska sin nästa.

Det innebär att hela tiden acceptera sig själv så som Gud accepterar en. Vi är skapade till att älska, älska vår nästa och älska oss själva. Vi är skapade till att älska och att älskas.

Hjälp oss att älska oss själva så att vi på ett sant och äkta sätt kan älska varandra.

Amen

/Översättning av Anna Torbrand

Darren Howie och Mark Rodel gästade Skövde och S:ta Helena kyrka

Darren Howie och Mark Rodel gästade Skövde och S:ta Helena kyrka

Predikan av Mark Rodel i S:ta Helena kyrka 23 augusti 2015

12:e söndagen efter trefaldighet med temat ”Friheten i Kristus”

Må orden i min mun och alla tankar i våra hjärtan behaga dig Herre; vår klippa och förlossare.

Det är mycket gott att vara med er här i Skövde igen. Jag bär med mig välsignelser från era bröder och systrar i Church of England och från Lady Bays fördsamling och S:t Johns college i Nottingham. Frid var med er.

1977 var ett viktigt år. Det är precis att jag kommer ihåg det. Jag fyllde sex det året. Det var det året som Elvis dog. Hans död är en av de där händelserna som människor brukar säga att de tydligt minns, de minns var de var och vad de gjorde när de hörde nyheten. Och även om jag bara var sex år så minns också jag var jag var. Jag var i mina grannars vardagsrum och tittade på TV. Men även om Elvis död var en stor nyhet så hände något annat i underhållningsvärlden som kom att göra ett mycket större avtryck i mitt liv.

Premiären av Star Wars! Star Wars var inte bara en film. Det var inte en engångshändelse på en bioduk. Star Wars färgade min barndom. Jag är säker på att det finns filmkritiker som skulle säga att det var en ganska dålig film men om någon från min generation skulle uttrycka sig så tror jag det skulle uppfattas som en ren irrlära. Den där avlägsna galaxen fyllde mina drömmar.

 

Så det var en stor chock för mig att som vuxen se de nya filmerna i serien. George Lucas berättelse om den första tiden – framför allt filmen ”Det mörka hotet”- var verkligen fruktansvärd. Den kändes som ett förräderi. Nej värre: ett vanhelgande, eftersom det var just hans skapelse; hans fruktansvärda berättarteknik och hans dåliga språk som förnedrade min barndoms värld. Det som nästan varit en verklighet visade sig vara blott och bart ytterligare en serie filmer, en dålig sådan dessutom.

Jag förstår vad det var han försökte göra. Han försökte skapa en väg in i Star Wars filmernas universum för en helt ny generation. Jag tog med mina egna barn i hopp om att det skulle kunna bli något vi kunde dela – en fantasivärld som vi kunde bo i tillsammans. När filmen började rulla insåg jag att jag önskade att Lucas hade låtit filmen vara ifred. Jag önskade att han hade låtit saker förbli som de varit.

Jag tror att vi är många som kan känna på liknande sätt vad gäller vår upplevelse av kyrkan. Vi vill att den ska lämnas ifred. Vi vill att nästa generation ska dela vår värd av tro och hopp och fira gudstjänst med oss, men vi vill att det ska vara just så som vi minns det och så som vi älskar det, utan att vi ska behöva stanna upp och fråga oss om det verkligen är så fantastiskt som vi tycker att det är. Vi är rädda att den som försöker förändra den kommer förstöra den.

Precis detta mötte kyrkan när den under sin första tid spreds till nya platser och till nya kulturer. Framför allt innebar det en stor utmaning för de första judekristna när kyrkan spred sig bortom Jerusalem, Judéen och Samarien till, precis som Jesus hade lovat, jordens ändar. Det pågick då en diskussion om huruvida de hedningar som hade omvänts var tvungna att först bli judar för att kunna accepteras i Kristi kyrka. Kommer vi inte förlora vår tros arv om vi släpper på kontrollen i det här fallet? undrade de.

Till sist förlorade dessa konverteringsförespråkare debatten. Kyrkan mindes vad Jesus hade sagt om vad exakt det var som han delade genom sin kropp och sitt blod: ett nytt förbund.

Det är just detta, som vi hörde i episteltexten, som Paulus påminner de troende i Korinth om, och genom dem också oss, troende här i Skövde och i Nottingham, och över hela världen: vi är tjänare i ett nytt förbund.

Men vad betyder det för oss idag? Är detta bara en påminnelse om att som kristna, som delar i Kristi kropp, delar vi både kontinuitet och avbrott i förhållande till Hebréernas tro och tradition? Jag tror att det varken är så enkelt eller så tryggt.  Det betyder att Gud skapar nytt i varje generation, inte bara för den första generationens kristna. Vi ska inte börja om från början i varje tid och vi ska inte heller stå stilla.

När vi präster får en ny tjänst där hemma i England, i min egen kyrka, så läser vi på nytt våra vigningslöften, på nytt får vi stämma in i trosbekännelserna och Church of Englands historiska dogmer. Och samtidigt påminns vi om att vi ska förkunna tron på nytt sätt i varje generation.

Samtidigt påminner oss textläsningen idag om att denna tjänst inte bara gäller de prästvigda utan hela Kristi kyrka. Det är inte bokstavens arbete utan Andens; Anden som ger liv till alla människor enligt Jesaja, och som, enligt profeten Joel, gjuts ut över alla de trogna.

Att vara tjänare i ett nytt förbund innebär att vi ska ta del i Guds mission i världen. Jesu tjänst, som vi hörde i evangelietexten, är en tjänst som innebär helande och återupprättelse. Just så som Jesus befriade mannen från Dekapolisområdet från sin fysiska dövhet och oförmåga att tala, på samma sätt tror jag att Gud verkar i vår tid. Likväl som att komma med fysiskt helande så kommer Gud med befrielse för kyrkan från hennes andliga dövhet och oförmåga att tala. Att finna friheten i Kristus det är inte bara att få ett bättre liv, det är också att återfinna kallelsen som getts åt varje döpt kristen.

Vi är inte kallade att gömma oss i en kristen mindre grupp av likasinnade, oemottagliga och döva inför världen omkring oss. Vi är inte heller kallade att ropa till världen utan att själva lyssna. Vår kallelse är att lyssna och att tala. Det är en uppgift som gäller hela kyrkan. Vi alla, vare sig vi är prästvigda eller inte, är kallade att vara Kristi lärjungar och att vara tjänare i det nya förbundet: ett förbund av kärlek och upprättelse; vi är kallade att vara tjänare som verkligen lyssnar till andra människor så att det blir möjligt för oss att tala Guds frid in i deras liv.

Det är en utmaning för medlemmar i en rikstäckande kyrka att ta del i den tjänsten.

Jag vet inte hur svensk press rapporterar om debatterna som pågår i Church of England. Det kan tyckas som att våra mest kontroversiella diskussioner rör frågor kring mänsklig sexualitet och kvinnliga präster och biskopar. I dessa frågor har Svenska kyrkan kommit mycket längre än vad vi har.

Men det pågår också en mycket djupare och möjligen splittrande diskussion i kyrkan som rör själva kyrkans natur och identitet.

Några, som hör till den mer liberala delen av kyrkan, menar att kyrkan i det att hon är en rikstäckande kyrka, har ett syfte som formuleras av alla som genom dopet är medlemmar i kyrkan, av deras tro och önskningar, vare sig de är aktiva i kyrkans liv eller inte. Andra, från den evangelikala delen av kyrkans tradition menar att den rikstäckande kyrkans kallelse är att underordna sig det uppdrag Jesus ger i dop-och missionsbefallningen i Matteusevangeliets 28:e kapitel.

För liberalerna betyder det att vi ska sträva efter en kyrka som bevarar sig själv så som medlemmarna minns den, som bibehåller de historiskt riktiga formerna för gudstjänst, tillbedjan och organisation. De evangelikalt orienterade däremot förespråkar en storskalig investering vad gäller utbildning av och tjänster för präster så att kyrkans mission kan ledas av dem.

Jag känner större sympati för dem som omfattar den andra av dessa förhållningssätt: som en Kristen kyrka måste vår främsta kallelse alltid vara den kallelse som getts av Jesus själv snarare än summan av vårt lands innevånares vilja. Men det sätt på vilket vi lever denna kallelse måste vara genom att alla kristna människor återupptäcker sin kallelse som lärjungar, det kan inte bara bli en satsning på att lägga allt ansvar hos de som är kristna och får betalt för det, som har det som sitt jobb.

Vad kan detta tänkas betyda för er här i Sverige? Till skillnad från Church of England så har ni stora resurser. Men nedgången i det aktiva deltagandet i kyrkans liv som syns runt om i västvärden är synlig också här.

Det är inte min uppgift att säga vad detta kan tänkas betyda för er, men jag tror att det mycket väl kan betyda att lärjungaskap måste få en tydligare plats i den lokala församlingens liv; att enbart kalla sig kristen är inte i sig själv nog, men en god utgångspunkt för en resa in i djupare lärjungaskap. Och det kan betyda, som det betyder för oss i England, att vi måste vara beredda att avstå från gamla och uppskattade sätt att vara kyrka så att vi kan lyssna på och tala med nya människor.

Detta är det nya sättet att vara kyrka på i England. Detta är kyrkans sätt att anpassa sig till människor med vilka kyrkan förlorat kontakten; inte enbart att bli vad helst dessa människor skulle vilja att kyrkan blev (så som de liberala anglikanerna vill ha det) inte heller att utbilda en generation evangeliserande präster som talar till folket (så som de mer aggressiva evangelikala anglikanerna menar), utan det handlar om att lyssna, experimentera och tala med människor, inte till dem om den verklighet vi upplever i Guds förvandlande, upprättande och läkande kärlek.

I december kommer en sedan länge efterlängtad uppföljare till Star Wars filmerna: ”The force awakens”. Den har regisserats av JJ Abrams, regissören som 2009 på ett fantastiskt sätt gav nytt liv åt Star Trek. Jag hoppas att Abrams kan göra vad George Lucas själv inte lyckades med: att ge nytt liv åt Star Wars universum i en ny generations fantasi.

Om han lyckas, så är det för att han inte, som Lucas, sitter fast i ansatsen att försöka upprepa vad han redan lyckats med en gång förut. Lyckas Abrams så är det för att han vågar ta risker; att han vågar experimentera med gamla och uppskattade former och föreställa sig dem på nytt, på nya sätt. Jag hoppas och ber att våra kyrkor, i England och här i Sverige, också ska vakna; att vi alla ska finna vår frihet i Kristus så att vi kan upptäcka nytt och leva på djupet i vår kallelse att vara Kristi lärjungar och det nya förbundets tjänare. Amen

/Översättning av Anna Torbrand