Predikan av Anna Torbrand, pingstdagen, 15 maj 2016

Ni som kommer hit ofta till S:ta Helena kyrka och som hört mig predika vet nog vid det här laget att jag är svag för melodifestivalen. Jag tycker det är roligt och fascinerande. Jag vet också att det är en inställning som inte delas av alla av er. Så nu riskerar jag verkligen att några nu reser sig upp i protest men ni måste väl ändå ge mig detta, idag, så här efter den stora finalen, när jag nu måste vänta väldigt länge tills det blir mer Mello, ni måste ändå medge att det inte går att blunda för den klockrena ingången som ges genom melodifestivalen och in i dagens episteltext, huvudtexten för pingstdagen: ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind.” Carola i Rom 1991, Fångad av en stormvind, Sverige vann efter en tuff match med flest antal tiopoängare som avgörande.

”Fångad av en stormvind”. Ja, det är en god beskrivning av det som händer den där första pingstdagen och som alltjämt händer när Anden rör sig i världen och berör människors hjärtan till att förmå, våga och tro långt mer än de någonsin skulle kunna ana vore möjligt. Den första pingstdagen fick Andens kraft lärjungarna att vittna på alla möjliga språk så att det på den kulturella mötesplats som Jerusalem utgjorde, hördes ett och detsamma budskap för alla som var där.

Kanske har du varit utomlands någon gång, ja för mig räcker det faktiskt att resa ner till Skåne. När jag hör mitt eget språk, min egen dialekt talas då hajar jag till. Jag förväntar mig det inte, och hur det än är så känner jag plötsligt en samhörighet med dessa människor. Det händer något med oss som människor när vi talar samma språk. Och jag tror inte bara att det handlar om det talade språket, orden och deras betydelse, jag tror att det är annat som talar i våra liv och som kan ge oss en känsla av igenkänning, av hemkomst.

Det är intressant att tänka på lärjungarna denna första pingst, för var är de? Ja Lukas berättar att de var samlade i ett hus, men genast, när dånet som av en stormvind hörs då öppnas bilden av gemenskapen upp, de fromma judarna från hela värden kan höra lärjungarna, på sitt eget språk dessutom, plötsligt tycks det som att lärjungarna befinner sig mitt i Jerusalem och talar så att alla hör och förstår. Det sker en rörelse, en förflyttning, obemärkt och påtaglig på samma gång.

När något stort och nytt ska hända, när Gud kommer med närvaro på jorden, då blir det på ett sätt så att det är synligt för fler än de invigda. Så var det med Jesu födelse, med hans korsdöd, med uppståndelsen och himmelsfärden. Gud är ”Gud med oss” och detta oss gäller alla, överallt och hela tiden.

Pingstdagen visar oss något viktigt: att vi inte ska gömma oss, inte dra oss undan. Det har i detta land länge funnits en tanke, en folkkyrkotanke, den bygger på att söndagens gudstjänst i kyrkan är en manifestation, en sammankomst av människor som annars i sitt liv på ett tydligt sätt är kyrkan påtagligt närvarande överallt där de befinner sig, på arbetsplatser, i handbollsklubben, i kören, på gymmet och bland sina vänner. Det är en fin tanke men jag tror inte att den är så värst sann idag. Min egen erfarenhet är att det tvärt om kan vara svårt att leva sin kristna tro i vardagslivet. Det beror inte på feghet utan på att det inte alls idag är självklart för människor vad denna tro innebär och vad det betyder för livet. Många upplever att de möts med skepsis när de talar om sin tro. Är du religiös?

Den kristna tron hade kunnat bli en sekt, ett gäng män som menade sig förvalta en hemlighet som bara speciellt invigda fick ta del av under mycket hemlighetsmakeri och regler. Utan pingstdagen hade det funnits en risk att det blev så. Men nu blev det en pingstdag, en stormvind, tungor av eld och förkunnelse så att alla förstod, alla!

Sättet Gud uppenbarar sig på i världen ger oss ett mönster för hur vi ska leva och fortsätta att uppenbara Gud i världen: på ett sätt som människor kan förstå.

Lärjungarna sa inte att om ni lär er tala vårt språk, då ska ni få höra evangeliet, det glada budskapet. De sa inte heller kom till oss, de gick själva ut.

Blogg på nya vägar huvud

I vår församling har vi ett arbete som vi kallar för På Nya Vägar. Det handlar bland annat just om detta: att gå ut och vara kyrka för, tillsammans med och mitt ibland människor på deras villkor och på ett sätt och med ett språk som är deras egna sätt och eget språk. Vår gudstjänst här idag och andra söndagar är otroligt viktig, ovärderlig, för det som händer och för det sätt vi samlas på. Samtidigt är det också sant att det finns många i vår stad som inte kommer hit till kyrkan, eller till någon av stadens andra kyrkor, och det är lika sant att Gud också är deras Gud och att evangeliet gäller också dem.

Ja men, kan man då säga, Jesus är tydlig i dagens evangelietext: ”Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig ska bli älskad av min fader, och jag ska älska honom och visa mig för honom.” Det är sant. Men vad betyder det att ha buden? Är det att man någon gång hört talas om tio Guds bud, att man vet vad katekesen är för något? Jag tror att detta att ”ha” det är inte så mycket att ha i huvudet som det är att hålla i sitt hjärta. Och för att hålla något i sitt hjärta så måste hjärtat ha fått möta ett annat hjärta, ett möte med kärleken i någon form måste ha skett. Så berättas det vidare i Apostlagärningarna att det hände när lärjungarna talade att orden träffade dem som lyssnade i hjärtat och de lät döpa sig. Det hände då och det kan hända nu. Och där har vi en uppgift. I kärlek ska vi tjäna människor så att de därmed får möta ett hjärta som har Guds bud, som vet sig älskat. Det är i tjänandet och i utgivandet som vi gör Gud och Guds vilja känd i världen. Ett hjärta möter ett annat hjärta, det blir starten på en relation där evangeliet får uppenbara sig allt eftersom, först i handling och sedan i ord på ett sätt som den människan förstår, på den personens språk.

Om vi tänker att det handlar om relation, att tro är att ha en relation med Jesus då måste människor, vi, också få möjlighet att lära känna denne Jesus, att hålla honom i hjärtat och få möjlighet att känna sig hållen av Gud, vid Guds hjärta.

Anden är en gåva till oss, från Gud, en hjälpare, en tröstare, en vägledare. I vårt sigill, vår logga för vår vilja att gå på nya vägar har vi just valt att avbilda Anden, som så ofta, som en duva. En duva på en stav, en stav som spirar, spirar av nya möjligheter att tala tro och uttrycka livet i Kristus. Överallt där människor håller Jesus i sina hjärtan och uttrycker kärleken efter hans inspiration, där finns det möjlighet för tron att spira. Så var det också den första pingstdagen. Lärjungarna hade Jesus i sina hjärtan och med Andens hjälp och inspiration kunde något nytt börja spira, något tidigare okänt, osett tog gestalt. Ingen visste rikligt vad det ska bli av det, vi som sitter här kan konstatera att det höll, det gick, lärjungarna gick på nya vägar vilket inspirerade andra och åter andra att gå på nya vägar. Och hela tiden var Anden med, är Anden med, och ger oss nya pingstdagar, där vi får inspiration, kraft och mod att våga tala på nya platser och på nya sätt om Guds stora gärningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>