Takboxen

Eftersom vi rör oss över stora delar av södra Thailand, samt att vi saknar kyrkobyggnad, behöver vi naturligtvis en bra bil att åka omkring i. Det har vi. Till olika engagemang har vi med oss mycket grejor. Det kan vara allt mellan några lådor tidningar till en ö, vårt altare, ett par gitarrer, ett litet piano, en hel del packning, ett lyckligt brudpar osv osv. Helt naturligt är det svårt att få plats med allt detta i vår bil, även om det är en stor och rymlig Toyota. För att kunna fortsätta transportera både oss och en massa packning pratade vi med vår chef och sa att vi behöver skaffa en takbox. Det tyckte han var självklart.

Vi började leta efter en sådan. Att hitta en takbox till vår Toyota på Phuket visade sej vara i princip omöjligt. I en Toyotaaffär blev vi rekommenderade att beställa en, i en annan erbjöd sej affären att ta hem. Vi tyckte dock att det var oerhört dyrt, varpå vi kom idéen att be en lokal snickare tillverka en takbox…

Passande för en bil i kyrkans tjänst?

Passande för en bil i kyrkans tjänst?

Vi informerade denne via en tolk som pratar flytande svenska. Han åtog sej uppdraget och lovade att fixa en bra takbox till ett betydligt lägre pris än vad vi hittat tidigare. En månad ville han ha på sej. När vi kom tillbaka för att hämta boxen visade det sej att han eller vi eller tolken, gjort en liten miss. Det var inte en takbox han tillverkat. Det var en … kista (!).

Svårt att associera till något annat än...

Svårt att associera till något annat än…

Efter mycket diskuterande bestämde vi oss för att behålla kistan och använda den som takbox. Rejält fastsurrad med kraftiga spännband visade det sej att den passade bra på vårt takräcke. Och med lite fantasi ser det ut som att Svenska kyrkan kan erbjuda även begravningsverksamhet i södra Thailand?!?

Och så åker vi omkring i vår bil med text dörrarna och kistan på taket!

Och så åker vi omkring i vår bil med text på dörrarna och kistan på taket!

Samarbete med AA

Phuket International Airport från ovan

Phuket International Airport från ovan

Under en av våra resor ringer en kvinna vi aldrig tidigare pratat med till oss. Hon säger att hon är orolig för sin pappa. Hon har inte hört av honom på flera dagar, hon vet också att pappan har grava problem med alkohol. Dagen efter går hans plan hem till Sverige. Hon vet att pappan är på semester på Phuket och vilket hon hotell han bor på. Eftersom vi är långt från Phuket frågar vi om det är okej att prata med våra goda vänner inom AA, Anonyma Alkoholister. Få grupper är så genomtänkta och hängivna sin kamp mot allt vad alkohol heter, som AA.

Det innebär inga problem alls tycker hon. Vi ringer Olof, medlem i AA och som bott på Phuket länge, och frågar om han kan åka till hotellet och se hur det är med William, som pappan heter. Olof åker direkt. Han hittar William, uttorkad av kraftigt supande. William har gjort av med alla pengar han har, samt lånat av personer som kräver hög ränta av honom. Olof förstår att det inte finns några pengar, så han ringer till dottern i Sverige. Han förklarar att om hon bara Swischar över pengar på något sätt till honom, garanterar han att William kommer med planet. Turligt nog är hon ansluten till Swisch, vilket gör att Olof får pengar direkt. Olof lovar att fixa en taxi som hämtar William och kör honom till Phuket flygplats.

Där kunde det hela slutat, iaf någorlunda lyckligt. Det gör det inte. När Olof och taxin kommer till hotellet dagen efter när planet ska gå, är William i princip redlöst berusad. Olof är tvungen att fatta ett snabbt beslut. Han samlar ihop Williams saker, hjälper honom in i taxin och betalar chauffören för att köra till flygplatsen. Väl framme där visar det sej dock att kaptenen vägra låta William komma ombord. Han är för berusad. Istället får William sitta på flygplatsen. Utan pengar, utan någon biljett, utan fungerande telefon och utan att kunna prata med flygplatspersonalen. William är ungefär 75 år, vare sej hans självförtroende eller kunskaper inom engelska är på topp. Han sover på en bänk på flygplatsen. Två dagar senare träffar han en svensk familj som får polisen på flygplatsen att förstå, att han behöver ringa sin dotter i Sverige.

Dottern ringer Olof. Denna gång kan han inte åka. Då ringer dottern oss och frågar om vi kan göra något. Turligt nog är vår chef på ingång till Phuket. Vi ringer honom och ber honom försöka hitta William och ge honom pengar till mat. Det innebär dock en stor risk. Dottern är noga med att markera att om William får pengar kommer han med största sannolikhet att köpa sprit. Efter många telefonsamtal löser vi det så, att vår chef ger pengar till flygplatspolisen, som skall portionera ut dessa under tre dagar. Då går nämligen nästa flyg, som William kan ta. Dottern sätter också in pengar till oss så att vi kan köpa biljett.

Tyvärr kommer inte William med flyget den dagen heller. Nu har han fått en kraftig infektion i benet, som svullnat upp ordentligt. Kaptenen vägrar att ta honom ombord, han menar att William måste ha sjukvård direkt. Polisen kör William till sjukhuset, där han läggs in och opereras direkt. När vi hälsar på honom är han skamsen och uppgiven, men i alla fall nykter. Eftersom vi reser mycket har vi inte möjlighet att genomföra regelbundna besök hos William. Då visar vår lokala AA grupp sin storhet. Man sätter sej ner och planerar ett schema för besök hos William. Efter det besöker Olof, Klas, Sven, Lasse och Göran William varje dag, ibland t.o.m. flera gånger varje dag.

William repar sej sakta. Efter nästan två veckor lyckas vi boka biljett åt honom. Efter flera veckors kraftigt supande, två missade flighter, två operationer och en ekonomi skjuten i sank kommer han hem till Sverige. Med sej har han ett löfte om att söka upp den lokala AA gemenskapen där han bor. Det senaste vi hörde av honom var att han faktiskt går på möten och gör sitt bästa för att hålla sej nykter. En stor del i det har Olof, Klas, Sven och Göran. Tack AA!

(Alla personer heter i verkligheten något annat)

Till sist fick William lämna Phuket

Till sist fick William lämna Phuket

Att vakna på sjukhuset

Foto: Magnus Aronson/IKON

På sjukhuset
Foto: Magnus Aronson/IKON

När Roger var 25 år startad han sitt egna företag. Han började arbeta i Värmland som murare. Han träffade sin fru, dom fick tre döttrar och livet handlade mycket om arbetet, familjen och -tyvärr- flaskan. Roger drack en del, men enligt sej själv kunde han hålla det under kontroll. När han blev upp mot 60 sålde han företaget för att trappa ner. Barnen hade flyttat hemifrån och livet skulle börja lugna ner sej. Så blev det inte. På sitt nya jobb var han lika engagerad. Den tid han fick över ägnade tyvärr åt flaskan.

Efter en höst-vinter-vår med på tok för mycket arbete och även alldeles för mycket dricka, lämnade frun honom. Han kallade det för att han var ställd och naken. Han tog direkt ut fyra veckors semester och stack. Till Thailand och Phuket. Här skulle han ta det lugnt och komma ikapp sej själv. Han skulle bo bra, äta och dricka gott, samt sola och bada.

Det lilla ölsinnet Roger eventuellt hade söp han dock sönder fullständigt. Efter ca två veckor konstant drickande ramlade han på fyllan, slog sej i huvudet och svimmade.

Eftersom vi jobbar med uppdrag från konsulat och ambassad, får vi ibland frågan om vi vill åka och hälsa på människor på sjukhus. När konsulatet ringde sa vi att vi naturligtvis ställde upp på att åka och hälsa på Roger. Han är ungefär som alla andra svenskar på solsemester: vi är bra på att hitta mellan hotellet, restaurangerna och olika närbelägna affärer. Nu hade han vaknat upp i en sjukhuskorridor, utan att ha en aning om var han befunnit sej. Han hade heller ingen chans att göra sej förstådd, eftersom ingen omkring honom pratade engelska. När han såg alla nålar och plåster på sin kropp hade han helt naturligt fått panik.

Vi tog med oss några böcker och åkte till det sjukhus personalen på hans hotell kört honom. Enligt hotellpersonalen hade han varit medvetslös när man kört honom till ett statligt sjukhus. Efter mycket letande visade det sej att han var flyttad. Vi fick åka vidare till nästa. Vi hittade honom. Turligt nog vaknade han just när vi kom. Vi vet aldrig riktigt hur man reagerar när kyrkan kommer på besök. Därför håller vi alltid en så låg profil som möjligt. Nu blev Roger glad, men han var också väldigt förvirrad. Han menade att han knappt druckit något alls, han hade haft otur och snubblat, han skulle snart åka hem igen.

image

Läkaren sa dock något annat. Han menade att Roger inte var i tillräckligt bra skick för att åka flyg. Han skulle knappast vara det på ett tag heller. Och eftersom Rogers hemresa var bokad till två dagar senare, så fanns det inte en chans att han skulle få komma med flyget.

Via konsulatet höll vi kontakt med Roger under några dagar när vi var uppbokade på annat. När vi kom tillbaka nästa gång var Roger i betydligt bättre skick. Han hade läst böckerna vi lämnat och han var nu redo att flyga tillbaka. Han hade också haft försäkring. Denna täckte ombokningen av hemresan, samt hela hans sjukhusvistelse. Hade han inte haft det, hade situationen varit helt annorlunda. Då hade vi fått börja kontakta släkt och vänner i Sverige för att få loss pengar till sjukhusräkningen. Och I Thailand är det mycket dyrt att vistas på sjukhus för svenskar utan försäkring.

(Roger heter något annat i verkligheten, berättelsen är maskerad)

Lena och Tomas sa Ja – igen!

Första gången lena och Tomas lovade varandra evig kärlek var i slutet på 80-talet. Dom förnyade sina löften 2015!

Första gången Lena och Tomas lovade varandra evig kärlek var i slutet på 80-talet. Dom förnyade sina löften 2015!

I början av 80-talet träffades Tomas och Lena på dans i Gävle. Dom blev snabbt förälskade. Mot slutet av 80-talet hade dom gift sej och fått två barn. Dom satsade mycket på familjen. Ofta var det, helt naturligt, vad som var viktigast i livet för dom. När barnen flyttade hemifrån och dom insåg att det nu var ‘bara’ dom kvar, ville dom göra något nytt.
Dom kontaktade oss och frågade om det går att förnya äktenskapslöftena. Vi sa att det var självklart, att vi gärna ställer upp. När vi träffades på deras hotell och planerade, visade det sej att dom (som nästan alla andra) ville vara på stranden. Däremot ville dom inte vara där i solnedgången.
Dom ville se sina förnyade löften som en nystart för det gemensamma liv som nu går in i en helt ny fas, där det är dom två som lever tillsammans. Dom frågade om vi kunde träffas i – soluppgången!
Det var vår debut på området, så vi behövde fundera en kort stund, men vi kom naturligtvis fram till att det var jätteroligt. Det skulle dessutom vara en överraskning för alla (inklusive Lenas föräldrar som var med), så det fick inte sägas något om detta i förväg. Sagt och gjort.

På den stora dagen gick vi upp kl 05.30 och åkte till Kamala. Vi gjorde iordning altaret och inväntade brudparet. Vid sjutiden kom Lena och Tomas gående. Med sej hade dom Lenas föräldrar, som trodde dom var ute på en morgonpromenad. Dom stannade och pratade med oss, och så började solen lysa över bergen ner på stranden.
Vi började akten. Talet och temat fick ha inriktning på att solen nu lyser på en ny fas i livet, en nystart om man så vill. Sången dom fick var dock en av dom stora klassikerna på vigslar, Ulf Lundells ‘Kärleken förde oss samman’. Så kysste dom varandra och vi åkte hem. En erfarenhet och många vackra minnen rikare!

Prästen i paradiset tycker om prästen i paradiset

Kjell Bergkvist och Ewa Röse har huvudrollerna i en lättviktig komedi

Kjell Bergkvist och Ewa Röse har huvudrollerna i en lättviktig komedi.

Det är inte helt enkelt att göra film om prästen i paradiset. Inte om man ska tro Sveriges recensentkår som recenserat skapelsen ‘Prästen i paradiset’. DN ger filmen 1/5 av och menar att ‘Eftersmaken är unken mer än pikant’, SvD tycker att filmen är ‘ett gäng decennier efter sin tid, plumpt, o-roligt och på alla sätt mistligt’ GP hävdar att den är ‘helt enkel – bara usel’. Och så vidare. Jag har läst präster som tycker att det är en ‘äcklig spritromantik’ eller att den ger en ‘orättvis bild’.

Att vårt lands kulturelit inte gillar många populärkulturella uttryck brukar väl i och för sej inte vara så negativt, i alla fall inte för oss som har svårt att ta t.ex. den aktuella filmen på stort allvar. Filmen är väl inget mästerverk som kommer att belönas på olika galor, men det gjorde knappast filmer som uppföljarna till Göta kanal eller ‘Reine och mimmi i fjällen’ heller. Och dom filmerna drog stor publik och roade många svenskar.

Jag tycker att man måste kunna skämta om det mesta. I just det här fallet är det jag och min vardag som hamnar i fokus för en komedi/parodi. Ingen människa som ser filmen tror att vardagen i utlandskyrkan ser ut på det sätt som framställs i filmen.

Så vad handlar då filmen om? Och är det bra eller dåligt att det görs en film om hur Svenska kyrkan arbetar i paradiset?

Full fart i Svenska kyrkans tuk-tuk!

Full fart i Svenska kyrkans tuk-tuk!

Filmens handling går ut på att statsministern är på rundresa i Asien och fått en lucka i sitt späckade schema. Det vill kyrkan utnyttja genom att visa upp det goda arbete man gör, samt se till att få den vackra nybyggda kyrkan invigd av statsministern. Blir statsministerbesöket en succé, kommer en ung präst att få sin drömtjänst. Därför skickas hon ner till Phuket. Hon tar kontakt med prästen och försöker göra sej en bild av hur kyrkan arbetar.
Problemet är bara att den aktuella prästen i paradiset är en alkoholiserad och spelberoende karaktär, som inte lever upp till någon enda förhoppning. Han har stora skulder, han har maffian efter sej och någon kyrkan finns inte att inviga.
Och där tar filmen sin början.

Jag tycker att filmen är helt ok, så länge den sorterar under kategorin buskis eller lättviktskomedi. Det finns en del roliga vändningar, det är aldrig någonsin tråkigt och många vyer är förföriskt vackra. För oss som bor på Phuket är det roligt med igenkänning.

Sedan är det svårt att veta om det är bra eller dåligt för Svenska kyrkan att det görs en parodi på hur vi arbetar i utlandet. Själv tror jag det är bra. Att man skämtar om i det här fallet oss i södra Thailand gör mej inte något alls. Jag har fått mängder av reaktioner på filmen, det har enbart varit roligt att få börja diskutera utifrån dem. Det fäster också uppmärksamhet på något som är bra, nämligen ATT det finns en kyrka i utlandet. Filmen har faktiskt rätt när man i reklamen för filmen konstaterar att dom flesta inte ens vet om att det existerar en Svensk kyrka på Phuket. Efter den här filmen vet antagligen alla som kommer dit det. Det tycker jag också är bra.

Gå och se den! Så diskuterar vi sedan :-)

 

Therese och Henrik sa Ja!

Framför denna Hemingwaybar fick vi välsigna Therese och Henrik

Framför denna Hemingwaybar fick vi välsigna Therese och Henrik

En fantastisk sak med att arbeta inom Svenska kyrkan i utlandet är alla dom par som tar kontakt med oss och önskar att få gifta sej. Att gifta sej är en juridisk handling, en sådan får vi inte utföra i Thailand. Det vi däremot får göra är att ordna en välsignelseakt.

Denna akt följer i stort sett Svenska kyrkans ordning för vigsel, men vi omformulerar språket lite grann. Oftast gifter sej paret borgerligt hemma i Sverige, för att sedan har vi en välsignelseakt i Thailand.
Det allra vanligaste är att paret önskar att få bli välsignade på en strand i solnedgången. Vi är väl medvetna om att det är en av dom viktigaste dagarna i parets liv, vilket innebär att vi gör vårt allra bästa för att tillgodose de önskemål som finns.

När Therese och Henrik ville lova varandra evig kärlek i samband med en välsignelseakt var det en stor upplevelse för oss i kyrkan också. Dom önskade att få ha akten i solnedgången på en strand strax utanför Krabi. Det är en vacker resa från vår bostad på Phuket, som tar mellan 4 och 6 timmar i bil för oss. I Thailand beror allt på den aktuella trafiksituationen. Vi hade försökt prata med varandra i telefon för att bestämma hur vi kvällen skulle läggas upp. Det ibland vanliga hände, nämligen att det var svårt att upprätta kontakt. Trevligt nog fungerade det däremot att ringa via Facebook. Vi gjorde vårt bästa för att planera i förväg, sedan träffades vi på deras hotell.

Det gick lätt att planera hur vi skulle placera altaret, hur alla skulle stå, gå, prata osv. Psalmerna, en i början och en i slutet, var inte heller några problem. (Dom tyckte det var bra att psalmerna ackompanjerades av en gitarr dessutom). Dom hade med sej sina barn, samt en del släkt och vänner.
Sammanlagt skulle vi bli mellan 20 och 25 personer på stranden. Dom önskade att få komma i varsin båt. Henrik först, sedan Therese.

När solen sänkte sej ner över Krabi kom första båten med bl.a. Henrik. Vi väntade en stund. Efter en stund kom så Therese och vi började akten. Akten blev ett minne för livet för oss alla. Vi hade valt att avsluta akten med att sjunga en sång för dom. Henrik var inte så noga med vilken musik som sjöngs, men Therese hade mycket tydligt markerat att hon var ett stort fan av Backstreet boys… Lite svårare för några (alltså min fru Anna och jag själv) som var unga precis när punken exploderade. Vi gjorde vårt bästa för att öva in något som heter ‘I want it that way’.

Vackert och lyckligt par i solnedgången

Vackert och lyckligt par i solnedgången

Det blev en fantastisk kväll och ingen av oss som var där kommer att glömma den. Vi blev bjudna att vara med på kalaset på stranden efteråt, men där har vi begränsade möjligheter. Vi börjar oftast arbeta ganska tidigt på morgonen, vi behövde sätta oss i bilen och köra hem.

Solen nästan nere, båda sa 'Ja!', festen kan alldeles strax börja!

Solen nästan nere, båda sa ‘Ja!’, festen kan alldeles strax börja!

Vid elvatiden på kvällen var det mörkt och varmt ute när vi kom hem. Och vi kände att dagen hade varit mycket bra!