Foto: Magnus Aronson/IKON
När Roger var 25 år startad han sitt egna företag. Han började arbeta i Värmland som murare. Han träffade sin fru, dom fick tre döttrar och livet handlade mycket om arbetet, familjen och -tyvärr- flaskan. Roger drack en del, men enligt sej själv kunde han hålla det under kontroll. När han blev upp mot 60 sålde han företaget för att trappa ner. Barnen hade flyttat hemifrån och livet skulle börja lugna ner sej. Så blev det inte. På sitt nya jobb var han lika engagerad. Den tid han fick över ägnade tyvärr åt flaskan.
Efter en höst-vinter-vår med på tok för mycket arbete och även alldeles för mycket dricka, lämnade frun honom. Han kallade det för att han var ställd och naken. Han tog direkt ut fyra veckors semester och stack. Till Thailand och Phuket. Här skulle han ta det lugnt och komma ikapp sej själv. Han skulle bo bra, äta och dricka gott, samt sola och bada.
Det lilla ölsinnet Roger eventuellt hade söp han dock sönder fullständigt. Efter ca två veckor konstant drickande ramlade han på fyllan, slog sej i huvudet och svimmade.
Eftersom vi jobbar med uppdrag från konsulat och ambassad, får vi ibland frågan om vi vill åka och hälsa på människor på sjukhus. När konsulatet ringde sa vi att vi naturligtvis ställde upp på att åka och hälsa på Roger. Han är ungefär som alla andra svenskar på solsemester: vi är bra på att hitta mellan hotellet, restaurangerna och olika närbelägna affärer. Nu hade han vaknat upp i en sjukhuskorridor, utan att ha en aning om var han befunnit sej. Han hade heller ingen chans att göra sej förstådd, eftersom ingen omkring honom pratade engelska. När han såg alla nålar och plåster på sin kropp hade han helt naturligt fått panik.
Vi tog med oss några böcker och åkte till det sjukhus personalen på hans hotell kört honom. Enligt hotellpersonalen hade han varit medvetslös när man kört honom till ett statligt sjukhus. Efter mycket letande visade det sej att han var flyttad. Vi fick åka vidare till nästa. Vi hittade honom. Turligt nog vaknade han just när vi kom. Vi vet aldrig riktigt hur man reagerar när kyrkan kommer på besök. Därför håller vi alltid en så låg profil som möjligt. Nu blev Roger glad, men han var också väldigt förvirrad. Han menade att han knappt druckit något alls, han hade haft otur och snubblat, han skulle snart åka hem igen.
Läkaren sa dock något annat. Han menade att Roger inte var i tillräckligt bra skick för att åka flyg. Han skulle knappast vara det på ett tag heller. Och eftersom Rogers hemresa var bokad till två dagar senare, så fanns det inte en chans att han skulle få komma med flyget.
Via konsulatet höll vi kontakt med Roger under några dagar när vi var uppbokade på annat. När vi kom tillbaka nästa gång var Roger i betydligt bättre skick. Han hade läst böckerna vi lämnat och han var nu redo att flyga tillbaka. Han hade också haft försäkring. Denna täckte ombokningen av hemresan, samt hela hans sjukhusvistelse. Hade han inte haft det, hade situationen varit helt annorlunda. Då hade vi fått börja kontakta släkt och vänner i Sverige för att få loss pengar till sjukhusräkningen. Och I Thailand är det mycket dyrt att vistas på sjukhus för svenskar utan försäkring.
(Roger heter något annat i verkligheten, berättelsen är maskerad)