Rivstart…

Många och långa samtal med förtvivlade människor är vår vardag. Inte alltid roligt, men väldigt meningsfullt.

Många och långa samtal med förtvivlade människor är vår vardag. Inte alltid roligt, men väldigt meningsfullt.

Vi kom tillbaka efter en skön semester sent en tisdagskväll. På onsdagen städade och handlade vi, ringde lite samtal och gick och la oss. Yrvakna och kraftigt jetlaggade vaknade vi på onsdagen av att två damer i vår församling ringde på dörren. Vi hade stämt träff, men vi trodde nog inte jetlaggen var så tuff för oss.

Det blev ett mycket gott samtal (och en god frukost tillsammans). Dom hade haft en bra sommar, men dom oroade sej för läget i Sverige en hel del. Vi pratade om allt från en artikel där fem präster skrivit om vägar till Gud, kristendomens fenomenologi, ekonomin för utlandssvenskar, barnbarn, musiken i gudstjänster och luftföroreningar i Thailand.

När damerna hade åkt kände vi att vi var igång igen. Dom sa att dom saknat oss och att dom såg fram mot att hösten skulle börja. Vi gick upp till kontoret och satte oss för att svara på lite mejl vi fått under sommaren. Vi hann inte mer än öppna datorerna förrän personalen från konsulatet ringde. En förhållandevis ung svensk man, Alexander, (i 35 års åldern) hade ringt och sagt att han nu tänkte ta livet av sej för att han inte kunde se någon mening med livet överhuvudtaget. Pengarna var slut, han har kraftiga skulder, rejäl overstay (alltså att han vistats i Thailand även efter det att hans visum gått ut och därmed kommer att få böter när polisen granskar honom) och han var orolig för att flera personer var efter honom. Vi fick hans telefonnummer och bestämde oss för att åka och hälsa på honom.

Mötet blev en insyn i en människas liv där i princip allt var totalsvart. Han har kvar sin mamma i livet i Sverige, han har två döttrar och han har en bror. Ingen av dessa vill dock låna honom pengar. Och hans ex-flickvän ville han inte ens tala om. Han berättade att dom sökt lyckan tillsammans i Thailand, men att det gått helt snett. Han såg ingen som helst ljusning. Han uttryckte också besvikelse över Sverige, han menade i Sverige får bara flyktingar och invandrare hjälp. Någon lägenhet hade han inte att åka tillbaka till, inga kläder och inga pengar.

Vi pratade med honom och vi försökte uppmuntra honom att ta tag i kontakterna han har, vi ringde lite samtal, men han blev inte mycket gladare för det. Han bodde i ett fint hus, men där fick han bara bo september ut, eftersom den norske ägaren kommer tillbaks då. ’Då är det kört’, menade Alexander. Mötet tog flera timmar, till slut var vi tvungna att ge upp efter som vi blev dödströtta av tyngden i samtalet.

Efter det har vi ringt Alexander varje dag. Vi har besökt honom och vi har kommit överens om att försöka kontakta socialtjänst och kyrka i Sverige. I sina bättre stunder, dvs när han är någorlunda nykter, säger han att han vill hem till Sverige. Var detta slutar vet vi inte. Men vi känner att vi gör nytta och att kyrkan behövs.

(Alexander heter något annat)

I fängelse – igen

Ett tropiskt oväder kan dubbla restiden.

Ett tropiskt oväder kan dubbla restiden.

En av självklarheterna för oss är att samarbeta med dom andra skandinaviska utlandskyrkorna. När så en av kollegorna ringer och vill ha vår hjälp med ett fängelsebesök, är det självklart för oss att ställa upp. Vi har i bakhuvudet haft att försöka besöka en svensk medborgare som sitter på samma fängelse, så för oss innebär det inte ens något merarbete. Fängelset ligger på fastlandet, men bilresan dit beräknar vi till att ta mellan fyra och sex timmar.

I situationer som denna försöker vi komma iväg tidigt på morgonen för att hinna med ett besök på eftermiddagen innan besökstiden är slut. På så sätt kan vi sova över på platsen och hinna med ytterligare besök morgonen efter.

När vi så åker för att hälsa på Björn (Norge) och Jakob, minns vi vad som hände vid senaste fängelsebesöket, att vårt besök inte var annonserat.
Det blir en tuff resa. Efter ett par timmar i bilen kommer ett tropiskt regn, med tillhörande storm. Det mattas heller inte av, utan tilltar. Ibland blir vi stående på vägen i ett ösregn där vi knappt ser något alls, vi kryssar oss fram mellan nedblåsta träd och övergivna bilar. Resan tar mycket längre tid än dom beräknade 4-6 timmarna, vi hinner inte fram innan besökstiden är slut. Vi får åka direkt till hotellet och sikta på att komma dagen efter istället.

Tropiska oväder i södra Thailand har oftast det positiva med sej att dom inte varar speciellt länge. Dagen efter är det strålande sol och vi åker mot fängelset. Vi kommer fram, iförda profilskjortor och med presenter och brev från nära och kära. Vi står i kö länge och väl. När vi kommer fram försöker vi förklara på en blandning av engelska och knackig Thai att vi kommit för att hälsa på en svensk och en norsk medborgare.
Brotten dom sitter för är grova, Björn och Jakob har mycket på sitt samvete. När vi förklarat vårt ärende blir det mycket diskussion bland fängelsepersonalen. Dom ringer, slår i pärmar, tittar på dataskärmarna och funderar med varandra. Efter en stund kommer dom fram till oss och försöker förklara att både Björn och Jakob blivit flyttade…

Detta händer på en tisdag, vi åkte hemifrån på en måndag. I fredags hade vi pratat med konsulatet och fått höra att Björn och Jakob fanns på fängelset.
Vi blir naturligtvis fruktansvärt besvikna och irriterade. Vi sätter oss i bilen och börjar åka … hem? Vi vet faktiskt inte vad vi ska göra. Vi är tomma och snopna. Presenterna ligger kvar i bilen tillsammans med dom utskrivna mejlen och alla hälsningarna. När den värsta frustrationen lagt sej inser vi att vi har mycket på schemat, vi måste naturligtvis åka hem.

Det blir en lång resa. Sent på tisdagkväll kommer vi hem, trötta och fortfarande snopna. Vi har ‘jobbat’ två heldagar, mellan tio och tolv timmar bägge dagarna, utan att få ut någonting alls egentligen. Surt, men också en av dom saker vi fått vänja oss vid. Det blir sällan som vi har tänkt oss.

image

 

(Namnen är fingerade)

I fängelse

En av våra arbetsuppgifter är att hälsa på svenskar som sitter häktade eller i fängelse i Thailand.

En av våra arbetsuppgifter är att hälsa på svenskar som sitter häktade eller i fängelse i Thailand.

På en av ‘paradisöarna’ strax utanför fastlandet ligger ett fängelse. När vi åker dit har vi många samtal om hur vi föreställer oss ett fängelse i Thailand. Resan tar ungefär åtta timmar för oss, inklusive båtresan. Vi kvarterar in oss på hotellet vi bokat och vi är nog till viss del båda två tagna av resans allvar. Vi inser att vi har många fördomar om hur det är att sitta i Thailändskt fängelse. Och varför man hamnar där.

På morgonen vaknar vi och äter frukost. Vi har hyrt in oss på ett medelklass hotell, inte för dyrt, men inte heller ett ‘backpacker’ hotell. Rummet har säng och dusch. I priset ingår en frukost som för oss är helt ok. På väg både till och från matsalen ser och hör vi glada svenskar som pratar om semester, badet, gårdagen på puben, regnet som kanske kommer idag osv. Eftersom det är svårt att komma fram till fängelset har vi hyrt en moped som ska ta oss dit.

Vägen är ovanligt nog (dom flesta Thailändska större vägar är alldeles utmärkta) ganska skumpig och vi blir båda irriterade av hur obekvämt det är att åka dit. Det börjar dessutom regna, vilket sänker oss ytterligare i humöret. Kontrasten mellan oss i regnet på väg mot fängelset på ‘andra sidan ön’ och den soliga frukosten, dom glada människorna och längtan till stranden känns ganska stor. Efter en dryg timme är vi framme. Vi går fram till entrén. Säkerheten är stor, men det är inget s.k. säkerhetsfängelse. Vi får legitimera oss med både pass och körkort. Dom går igenom alla väskor vi har, samt kollar oss noga. Vårt uppdrag är att hälsa på en svenska man i ca 30 års åldern, Johannes.

Vi har med oss mail från hans nära och kära som vi skrivit ut till honom, vi har köpt ett par böcker och vi har även med oss lite pengar så att han ska kunna köpa lite extra mat (maten i Thailändska fängelser gör att många svenskar önskar att få köpa lite extra). Vi är strikt klädda i våra profilkläder. Det syns antagligen att vi arbetar för en myndighet. Vi har via konsulatet i förberett fängelseledningen på vår ankomst, men det visar sej att man inte väntar oss. Varför förstår vi inte, vi bryr oss inte heller om att forska i det, eftersom vi får komma in när man ser våra diplomatpass.

Johannes känner alltså inte till att vi kommer. Efter två säkerhetskontroller får vi träffa någon som är ‘inre chef’. Han talar ingen engelska, men vet vem Johannes är, så vi får sätta oss och vänta. Vi sitter under tak och tittar på fånggården under tystnad. Gården är i samma plan som vi sitter, det är bara några meter mellan oss och fångarna.

Plötsligt kommer en ny grupp fångar gående. Dom är bevakade och dom går omkring i kedjor. Väl framme stannar dom framför honom som vi tror har titeln ‘inre chef’ och med början på ett ropar alla sitt nummer. Efter uppropet blir Johannes av med sina kedjor och kommer fram till oss. Han ser uppriktigt glad och förvånad ut. Vi får prata helt och hållet fritt, inga restriktioner. Ingen sitter med oss, utan vi får prata utan kontroll, på svenska.

På klingande norrländska berättar han att han kom till Thailand på semester. Han blev dock kär i en Thailändsk kvinna. Han planerade att bosätta sej här, han ville gärna leva i hennes lilla by under samma förhållande som alla andra bybor. Tyvärr slutade han att medicinera för den ADHD han diagnosticerats för i Sverige. Hans häftiga humör gjorde att han hamnade i ständiga bråk. Han åkte in och ut ur fängelse för en del mindre förseelser. Han berättar att han nu sitter för slagsmål och att han stulit en motorcykel som han också kört sönder. Han berättar också att han blivit pappa under tiden i fängelset, men att han hittills inte fått träffa sin dotter. Han tycker att han blir väl behandlad av fängelseledningen, men -som han uttrycker sej- ‘jag kan väl inte på något sätt säga att jag trivs’.

Vi har ett långt möte och ett på många sätt gott samtal. Han är glad att vi kommit, han ber oss ringa ett par samtal till nära och kära i Sverige. Efter ett par timmar är vi faktiskt lite trötta alla tre. Han hoppas bli frigiven snart. Vi lovar dock att komma och hälsa på igen när vi kan, om han sitter kvar.

Fängelseledningen har behandlat oss från kyrkan mycket korrekt och bra. Vi har fått göra vad vi önskar och när vi går genom korridorerna får vi höra att vi är välkomna tillbaka. När vi sätter oss på mopeden och åker mot hotellet och stranden som det ligger på, börjar solen lysa på oss. Någonstans känns livet absurt.

(Johannes heter i verkligheten något annat)

image

Cilla och Micke

Svenska konsulatet i Phuket town

Svenska konsulatet i Phuket town

2010 bestämde sej Cilla och Micke för att flytta till Phuket. Dom sålde i princip allt dom hade, tog med sej pengarna, samt ett arv dom just fått och flyttade ner. Tanken var att livet skulle leka nu när dom lämnade bekymren bakom sej i Sverige. Så blev det inte.

Redan första dagen (!) ramlade Cilla och slog sej så illa att hon slog höften ur led. Tyvärr hade dom inte brytt sej om att skaffa någon försäkring, vilket medförde att sjukhusvistelsen i princip ruinerade dom. När Cilla kom ut från sjukhuset var pengarna slut. Någon returbiljett fanns inte bokad, eftersom dom inte bestämt sej för hur mycket av Asien dom tänkt sej resa runt i. Istället för en mer eller mindre glamorös vistelse på goda hotell väntade nu ett liv med helt andra förutsättningar.

Större delen av tiden bodde dom längst ner i gatuplan i ett höghus, långt från stränder och andra turister att prata med. Dom livnärde sej på Cillas pension, vilket absolut inte innebar några som helst utsvävningar. Två personer var tvungna att leva på 5900 SEK i månaden, vilket fungerar, men inte mer.

När vi kommer i kontakt med dom är framförallt Micke dödstrött på att vara i Thailand. Eftersom dom stannat längre i landet än vad visumet tillåtit, har båda fått s.k. overstay. Det är max för dom båda, vilket innebär 20.000 Thailändska Bath, (TBth) per person. I svenska pengar är det ca 5000 SEK. En enkel resa hem kommer att kosta mellan 4000-5000 SEK. Det finns också mycket fler obetalda skulder, men dom finns det ingen chans att hitta några pengar till. Polisen har insett att det inte går att få fram några pengar från dom, vilket har gjort att deras pass helt enkelt är beslagtagna. Sammanlagt inser vi att vi måste försöka få tag i ca 35000 SEK för att ordna detta.

När Micke kontaktar oss vill han att vi kommer och hälsar på och börjar försöka planera för en hemresa. Vi träffas i deras hem. En av dom första sakerna vi märker är att vi spontant tycker mycket om varandra. Det är lätt att umgås och lätt att prata. Tyvärr verkar det som att Cillas kol blivit mycket sämre. Hon vill egentligen inte hem till Sverige, men hon inser att hon måste.

Eftersom varken kyrkan eller ambassaden betalar för några hemresor måste vi börja leta efter pengar på andra sätt. Vi börjar planera i december och vi får tag i släktingar på båda sidor. Vi kommer överens med Mickes släktingar om att försöka samla pengar och sätta in dom på ett konto som ambassaden ansvarar för.

Efter ett par månader har vi med gemensamma ansträngningar samlat ihop såpass mycket pengar att det skulle vara möjligt att betala resorna hem. Släktingar har ställt upp, vänner till Cilla och Micke vill vara med, vi har fått in en kollekt osv.

Vi väljer att prata med konsulatet, som ordnar tillfälliga pass. Vi bestämmer oss för att köpa biljetterna. Det innebär en liten chansning, eftersom vi inte kan vara helt säkra på att dom får åka med på flyget, bl.a. av hälsoskäl.

Cillas och mickes pass var beslagtagna

Cillas och Mickes pass var beslagtagna

Nu måste vi försöka ordna ett s.k. ‘fit for flight’ till Cilla, så att det inte finns någon risk för att kaptenen vägrar låta henne följa med flyget. Vi lyckas få en tid hos en läkare som undersöker henne. Det visar sej att hon är såpass bra, att hon bedöms kunna klara av flygresan till Sverige.

Nästa steg blir att förbereda för mötet med det svenska klimatet. Ingen av dom har varit i Sverige på fem år, dom har inga kläder som klarar den svenska våren. Vi åker till Big C och lyckas hitta kläder i deras storlekar. Och sedan är allt klart. Vi skjutsar hem dom.
Vi kommer överens om att hämta dom den dagen flyget går, några timmar innan avresa. I bilen hem till prästbostaden känner vi oss lättade och glada.

Vi har jobbat nära tillsammans i flera månader för deras återresa, nu ska dom resa mot Landvetter. Vi inser att vi kommer att sakna dom väldigt mycket. Varenda badutflykt, varenda fikapaus, varenda bilresa, samtalen…

Dagen dom ska åka hem hämtar vi dom och kör iväg. Eftersom Micke varit dykare, har han lyckats låna en syrgastub som Cilla fått andas i när hon inte orkat andas själv. Den åker vi nu med till en gasfirma och ger bort. Killen som får den ser tacksam och förvånad ut…

Så återstår bara att köra dom ända fram till Phuket airport. Vi äter tillsammans och betalar deras overstay till Immigrationkontoret som finns på flygplatsen. Så försvinner dom iväg. Cilla blir imponerande väl omhändertagen. Hon sitter i sin rullstol och körs bort av vänliga värdar.

Kanske ser vi dom aldrig mer. Det innebär ett tomrum för oss, men vi inser att det är bäst så här. Lättade, glada för deras skull, men också med ett stort mått av saknad åker vi hem.

(Cilla och Micke heter i verkligheten något annat)