På en av ’paradisöarna’ strax utanför fastlandet ligger ett fängelse. När vi åker dit har vi många samtal om hur vi föreställer oss ett fängelse i Thailand. Resan tar ungefär åtta timmar för oss, inklusive båtresan. Vi kvarterar in oss på hotellet vi bokat och vi är nog till viss del båda två tagna av resans allvar. Vi inser att vi har många fördomar om hur det är att sitta i Thailändskt fängelse. Och varför man hamnar där.
På morgonen vaknar vi och äter frukost. Vi har hyrt in oss på ett medelklass hotell, inte för dyrt, men inte heller ett ’backpacker’ hotell. Rummet har säng och dusch. I priset ingår en frukost som för oss är helt ok. På väg både till och från matsalen ser och hör vi glada svenskar som pratar om semester, badet, gårdagen på puben, regnet som kanske kommer idag osv. Eftersom det är svårt att komma fram till fängelset har vi hyrt en moped som ska ta oss dit.
Vägen är ovanligt nog (dom flesta Thailändska större vägar är alldeles utmärkta) ganska skumpig och vi blir båda irriterade av hur obekvämt det är att åka dit. Det börjar dessutom regna, vilket sänker oss ytterligare i humöret. Kontrasten mellan oss i regnet på väg mot fängelset på ’andra sidan ön’ och den soliga frukosten, dom glada människorna och längtan till stranden känns ganska stor. Efter en dryg timme är vi framme. Vi går fram till entrén. Säkerheten är stor, men det är inget s.k. säkerhetsfängelse. Vi får legitimera oss med både pass och körkort. Dom går igenom alla väskor vi har, samt kollar oss noga. Vårt uppdrag är att hälsa på en svenska man i ca 30 års åldern, Johannes.
Vi har med oss mail från hans nära och kära som vi skrivit ut till honom, vi har köpt ett par böcker och vi har även med oss lite pengar så att han ska kunna köpa lite extra mat (maten i Thailändska fängelser gör att många svenskar önskar att få köpa lite extra). Vi är strikt klädda i våra profilkläder. Det syns antagligen att vi arbetar för en myndighet. Vi har via konsulatet i förberett fängelseledningen på vår ankomst, men det visar sej att man inte väntar oss. Varför förstår vi inte, vi bryr oss inte heller om att forska i det, eftersom vi får komma in när man ser våra diplomatpass.
Johannes känner alltså inte till att vi kommer. Efter två säkerhetskontroller får vi träffa någon som är ’inre chef’. Han talar ingen engelska, men vet vem Johannes är, så vi får sätta oss och vänta. Vi sitter under tak och tittar på fånggården under tystnad. Gården är i samma plan som vi sitter, det är bara några meter mellan oss och fångarna.
Plötsligt kommer en ny grupp fångar gående. Dom är bevakade och dom går omkring i kedjor. Väl framme stannar dom framför honom som vi tror har titeln ’inre chef’ och med början på ett ropar alla sitt nummer. Efter uppropet blir Johannes av med sina kedjor och kommer fram till oss. Han ser uppriktigt glad och förvånad ut. Vi får prata helt och hållet fritt, inga restriktioner. Ingen sitter med oss, utan vi får prata utan kontroll, på svenska.
På klingande norrländska berättar han att han kom till Thailand på semester. Han blev dock kär i en Thailändsk kvinna. Han planerade att bosätta sej här, han ville gärna leva i hennes lilla by under samma förhållande som alla andra bybor. Tyvärr slutade han att medicinera för den ADHD han diagnosticerats för i Sverige. Hans häftiga humör gjorde att han hamnade i ständiga bråk. Han åkte in och ut ur fängelse för en del mindre förseelser. Han berättar att han nu sitter för slagsmål och att han stulit en motorcykel som han också kört sönder. Han berättar också att han blivit pappa under tiden i fängelset, men att han hittills inte fått träffa sin dotter. Han tycker att han blir väl behandlad av fängelseledningen, men -som han uttrycker sej- ’jag kan väl inte på något sätt säga att jag trivs’.
Vi har ett långt möte och ett på många sätt gott samtal. Han är glad att vi kommit, han ber oss ringa ett par samtal till nära och kära i Sverige. Efter ett par timmar är vi faktiskt lite trötta alla tre. Han hoppas bli frigiven snart. Vi lovar dock att komma och hälsa på igen när vi kan, om han sitter kvar.
Fängelseledningen har behandlat oss från kyrkan mycket korrekt och bra. Vi har fått göra vad vi önskar och när vi går genom korridorerna får vi höra att vi är välkomna tillbaka. När vi sätter oss på mopeden och åker mot hotellet och stranden som det ligger på, börjar solen lysa på oss. Någonstans känns livet absurt.
(Johannes heter i verkligheten något annat)
