En av självklarheterna för oss är att samarbeta med dom andra skandinaviska utlandskyrkorna. När så en av kollegorna ringer och vill ha vår hjälp med ett fängelsebesök, är det självklart för oss att ställa upp. Vi har i bakhuvudet haft att försöka besöka en svensk medborgare som sitter på samma fängelse, så för oss innebär det inte ens något merarbete. Fängelset ligger på fastlandet, men bilresan dit beräknar vi till att ta mellan fyra och sex timmar.
I situationer som denna försöker vi komma iväg tidigt på morgonen för att hinna med ett besök på eftermiddagen innan besökstiden är slut. På så sätt kan vi sova över på platsen och hinna med ytterligare besök morgonen efter.
När vi så åker för att hälsa på Björn (Norge) och Jakob, minns vi vad som hände vid senaste fängelsebesöket, att vårt besök inte var annonserat.
Det blir en tuff resa. Efter ett par timmar i bilen kommer ett tropiskt regn, med tillhörande storm. Det mattas heller inte av, utan tilltar. Ibland blir vi stående på vägen i ett ösregn där vi knappt ser något alls, vi kryssar oss fram mellan nedblåsta träd och övergivna bilar. Resan tar mycket längre tid än dom beräknade 4-6 timmarna, vi hinner inte fram innan besökstiden är slut. Vi får åka direkt till hotellet och sikta på att komma dagen efter istället.
Tropiska oväder i södra Thailand har oftast det positiva med sej att dom inte varar speciellt länge. Dagen efter är det strålande sol och vi åker mot fängelset. Vi kommer fram, iförda profilskjortor och med presenter och brev från nära och kära. Vi står i kö länge och väl. När vi kommer fram försöker vi förklara på en blandning av engelska och knackig Thai att vi kommit för att hälsa på en svensk och en norsk medborgare.
Brotten dom sitter för är grova, Björn och Jakob har mycket på sitt samvete. När vi förklarat vårt ärende blir det mycket diskussion bland fängelsepersonalen. Dom ringer, slår i pärmar, tittar på dataskärmarna och funderar med varandra. Efter en stund kommer dom fram till oss och försöker förklara att både Björn och Jakob blivit flyttade…
Detta händer på en tisdag, vi åkte hemifrån på en måndag. I fredags hade vi pratat med konsulatet och fått höra att Björn och Jakob fanns på fängelset.
Vi blir naturligtvis fruktansvärt besvikna och irriterade. Vi sätter oss i bilen och börjar åka … hem? Vi vet faktiskt inte vad vi ska göra. Vi är tomma och snopna. Presenterna ligger kvar i bilen tillsammans med dom utskrivna mejlen och alla hälsningarna. När den värsta frustrationen lagt sej inser vi att vi har mycket på schemat, vi måste naturligtvis åka hem.
Det blir en lång resa. Sent på tisdagkväll kommer vi hem, trötta och fortfarande snopna. Vi har ’jobbat’ två heldagar, mellan tio och tolv timmar bägge dagarna, utan att få ut någonting alls egentligen. Surt, men också en av dom saker vi fått vänja oss vid. Det blir sällan som vi har tänkt oss.
(Namnen är fingerade)