Vi kom tillbaka efter en skön semester sent en tisdagskväll. På onsdagen städade och handlade vi, ringde lite samtal och gick och la oss. Yrvakna och kraftigt jetlaggade vaknade vi på onsdagen av att två damer i vår församling ringde på dörren. Vi hade stämt träff, men vi trodde nog inte jetlaggen var så tuff för oss.
Det blev ett mycket gott samtal (och en god frukost tillsammans). Dom hade haft en bra sommar, men dom oroade sej för läget i Sverige en hel del. Vi pratade om allt från en artikel där fem präster skrivit om vägar till Gud, kristendomens fenomenologi, ekonomin för utlandssvenskar, barnbarn, musiken i gudstjänster och luftföroreningar i Thailand.
När damerna hade åkt kände vi att vi var igång igen. Dom sa att dom saknat oss och att dom såg fram mot att hösten skulle börja. Vi gick upp till kontoret och satte oss för att svara på lite mejl vi fått under sommaren. Vi hann inte mer än öppna datorerna förrän personalen från konsulatet ringde. En förhållandevis ung svensk man, Alexander, (i 35 års åldern) hade ringt och sagt att han nu tänkte ta livet av sej för att han inte kunde se någon mening med livet överhuvudtaget. Pengarna var slut, han har kraftiga skulder, rejäl overstay (alltså att han vistats i Thailand även efter det att hans visum gått ut och därmed kommer att få böter när polisen granskar honom) och han var orolig för att flera personer var efter honom. Vi fick hans telefonnummer och bestämde oss för att åka och hälsa på honom.
Mötet blev en insyn i en människas liv där i princip allt var totalsvart. Han har kvar sin mamma i livet i Sverige, han har två döttrar och han har en bror. Ingen av dessa vill dock låna honom pengar. Och hans ex-flickvän ville han inte ens tala om. Han berättade att dom sökt lyckan tillsammans i Thailand, men att det gått helt snett. Han såg ingen som helst ljusning. Han uttryckte också besvikelse över Sverige, han menade i Sverige får bara flyktingar och invandrare hjälp. Någon lägenhet hade han inte att åka tillbaka till, inga kläder och inga pengar.
Vi pratade med honom och vi försökte uppmuntra honom att ta tag i kontakterna han har, vi ringde lite samtal, men han blev inte mycket gladare för det. Han bodde i ett fint hus, men där fick han bara bo september ut, eftersom den norske ägaren kommer tillbaks då. ’Då är det kört’, menade Alexander. Mötet tog flera timmar, till slut var vi tvungna att ge upp efter som vi blev dödströtta av tyngden i samtalet.
Efter det har vi ringt Alexander varje dag. Vi har besökt honom och vi har kommit överens om att försöka kontakta socialtjänst och kyrka i Sverige. I sina bättre stunder, dvs när han är någorlunda nykter, säger han att han vill hem till Sverige. Var detta slutar vet vi inte. Men vi känner att vi gör nytta och att kyrkan behövs.
(Alexander heter något annat)