Som kyrka utan kyrka har vi i södra Thailand möjlighet att få fira gudstjänst på många olika ställen. Det finns också den fördelen, att vi antagligen upplevs som ganska ohotande, eftersom vi rör oss så mycket.
Vid ett tillfälle firade vi en helt vanlig mässa. Precis när vi skulle börja kom en kvinna i 30års åldern in. Hon satte sej för sej själv och tittade ner i golvet. Efter en stund såg jag att hon grät.
Jag uppfattade att det var en trött gråt, på gränsen till förtvivlad. Hon deltog i hela gudstjänsten. När vi var färdiga bjöd vi till fika på en annan våning. Eftersom jag inte riktigt visste vad som skulle bli bäst, lät jag dom andra gå till fikat, själv satte jag mej kvar i gudstjänstlokalen och försökte vara tillgänglig för ett samtal.
Hon grät fortfarande.
-Hur är det? frågade jag.
Hon var tyst länge, länge. Sådär länge att det nästan kändes jobbigt.
Efter en stund svarade hon.
-Jag undrar om det är okej att jag bara sitter här, och att ljusen får vara tända?
-Självklart,svarade jag, helt okej.
-Jag har inget emot dej, eller någon annan här, jag vill bara vara lite ifred.
-Absolut, svarade jag, du får gärna sitta kvar, jag går och fikar med dom andra.
När fikat var över var hon borta. Jag har aldrig hört av henne efter det. Men det hon skrev på en servett och lade på altaret gjorde stort intryck. Och det påminde mej om att det finns olika sätt att stötta människor.