Drömmer om att få hit Annika Borg…


Hej Annika,

jag tror inte vi känner varandra, jag tror heller aldrig att vi har träffats. Det kanske inte heller är så troligt att du läser det här. Ändå vågar jag mej på att skriva ett öppet brev till dej.

Under sommaren har det som troende och präst varit näst intill omöjligt att inte reagera och fundera över det du diskuterat i media och på bloggen ’Kristen opinion’. Eftersom jag själv arbetar inom SKUT är det naturligtvis frågorna kring oss som berört mej mest.

Det var en mycket tuff vår för oss inom SKUT. Människor jag både respekterat och sett upp till, anklagas för saker jag minst av allt vill att SKUT ska ägna sej åt. På ett sätt kan jag faktiskt förstå den mycket beska kritik du och andra riktar mot oss. I skrivande stund är utredningen om SKUT inte färdig, det är svårt att kommentera vad som hänt.

Att jag inte skrivit förrän nu beror på att jag haft semester och varit kompledig. Men låt mej ändå få komma med några andra infallsvinklar och i alla fall bemöta det du skriver på t.ex. http://www.barometern.se/ledare/beachen-ej-kyrkans-plats/!

Jag vet inte om du varit med om att forma rubriken ’Beachen är inte kyrkans plats’? Men lite längre ner skriver du t.ex. ’Gissningsvis är varken de eller medlemmarna särskilt imponerade av den tänkta självården i bar- och strandmiljö’. Låt mej får berätta lite om hur vi jobbar! Jag är nämligen stolt över SKUT, stolt över Svenska kyrkan, jag vill så gärna berätta helt utan ironier och kritik mot dina uppfattningar?

I Svenska kyrkan i södra Thailand är vi en del av det som troligen kommer att vara framtiden för SKUT, vi är en mobil kyrka. Vi har ingen egen kyrkolokal. Vi har ett jättefint radhus och en jättefin bil. Vårt ansvarsområde är faktiskt hela södra Thailand. Jag upplever att vi behövs, eftersom vi är ständigt efterfrågade. Jag skulle så gärna vilja visa dej och många andra som har åsikter om SKUT hur vårt arbete och vår vardag på Phuket ter sej!

Jag skulle vilja visa dej dom barer vi går till. När vi började sa en av mina chefer att ’ni själva är i stor utsträckning redskapen, använd dom talanger ni har’. För oss betyder det att vi går till dom barer, caféer och restauranger där svenskar finns. Eftersom jag är gammal avdankad musiker, har jag ibland fått frågan om jag vill komma och spela och sjunga en kväll då och då. Det har jag gjort med glädje. Det har gett mängder av samtal  och kontakter.

Jag skulle också vilja visa dej stränderna! Där får vi döpa barn, ha välsignelseakter, vi har firat mässa. Det är fantastiskt att få göra det i den miljön. Hur många samtal vi haft på stränderna vet jag inte. Men att komma överens om att man lämnar baren och istället ta en strandpromenad kan vara läkande i sej.

Jag kulle vilja visa dej Kao lak, där Tsunamin slog som hårdast. Fortfarande samtalar vi med människor som har stora problem att komma över det fruktansvärda dom var med om då. Det är tre timmars bilresa dit, vi är inte där så ofta, men ibland är det värt den långa resan. Vi planerar t.ex. att ha en julsångstund på ett hotell, men det är ännu så länge bara planer.

Och så vill jag visa dej Koh Lanta, en ö med många svenskar! Där finns det tre svenska skolor som vi samarbetar med. När det blir vår tur att informera om kristen tro (barnen informeras givetvis om framförallt Buddhism och Islam också) ritar och berättar vi om Jesus.  Med vuxna har vi samtal och ibland undervisning. Vi hyr in oss i den lokala kyrkan och firar gudstjänst då och då. Jag har förstått det som att en amerikansk miljonär lät bygga kyrkan strax efter Tsunamin, som en gåva till kristna människor på Koh Lanta.

Allt detta tycker vi är viktigt arbete! Det är jobbigt och roligt. Vi gör naturligtvis andra saker också. Saker som är mer påfrestande och inte direkt roliga, men väldigt meningsfulla.

Vi tycker t.ex. att det är viktigt att hälsa på i sjukhus och i fängelser. Själv tycker jag att gränsen mellan himmel och helvete blir som allra tydligast där.

En människa som åkt till Thailand för att njuta av semester kan vakna upp, misshandlad och rånad på ett sjukhus, utan att ha en aning hur hon eller han hamnade där. Och alla slangarna som sitter i kroppen upplevs ofta som hot, inte som en hjälp.

Allra värst är det med häktena, därefter fängelserna. Att leva delar av sitt liv i dom miljöerna är knappast uppbyggande. Men dom fängslade svenskarna blir faktiskt glada över att vi kommer. Samtalen kan vara i ett par timmar. Sen går vi ut i solen, människan på andra sidan bordet går tillbaka in i cellen. Jag kan inte tycka att det är något annat fruktansvärt.

Allt detta skulle jag så gärna vilja visa dej, för att ge en annan och förhoppningsvis också positiv bild av den kyrka både du och jag tillhör! För jag tror faktiskt att medlemmarna vill att vi ska röra oss i dom miljöer vi gör: barerna, restaurangerna, stränderna, caféerna, sjukhusen, fängelserna osv.

Självklart bjuder vi in till gudstjänster i vårt hem också. Vid större högtider får vi dock hyra in oss på någon restaurang. Det fungerar alldeles utmärkt.

Så välkommen Annika, jag skulle så gärna vilja visa!

#stoltöverSvk

3 kommentarer

Lovisa Möller säger
22 september 2016 – 07:29

Tack för detta! Inte att du adresserar detta till Annica just, men att du uttrycker så väl den anda som arbetet i Thailand utförs i. Gud välsigne er!

prasteniparadiset svarar
22 september 2024 – 08:16

Tack! Hela tanken är att synliggöra det positiva som finns inom SKUT!
#stoltöversvk

Rebellas andra säger
25 september 2016 – 06:11

Fanns du redan där, när tsunamin drabbade Khao Lak. Eller fick den prästen nog och åkte hem, och du är efterträdaren?

prasteniparadiset svarar
26 september 2024 – 08:16

Kyrkan här startades 2008. Vi är tredje paret på plats, vårt förordnande går formellt ut efter tre år, i vårt fall 2017!

Lena Andersson säger
25 september 2016 – 08:48

Jättebra skrivet Erik. Det är ett jätteviktigt arbete du och Anna gör och så bra beskrivet!!!

prasteniparadiset svarar
26 september 2024 – 08:16

Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *