Svårare än så var det nog inte vad gäller arbetet.
Min kära Svenska kyrka har nagelfarits på alla möjliga sätt i media och vid kaffebord. Sanningen har inte alltid varit i främsta rummet. Baktal, rykten, avskedande och utträden har varit det man diskuterat mest vad gäller kyrkan under året.
Det är nämligen mycket enklare. En organisation som har 6.000.000 medlemmar och 22.000 anställda är knappast homogen. All själavård, alla vackra dop, alla meningsfulla gudstjänster, alla sjukhusbesök och alla besök i fängelser smäller inte lika högt. Det är roligare att skriva något om att chefer i kyrkan har missat betala en räkning än att referera ett vackert och meningsfullt dop i havet.
Jag har också sett den beska och ofta närvarande korruptionen i detta samhälle. Det har inte varit roligt. Man kan säga mycket om ett samhälle styrt av byråkrati och tjänstemän, som t.ex. Det svenska. Det är dock alltid att föredra.
Det var stor dödlighet bland förebilder också. Min generation såg upp till t.ex. Bodil Malmsten, David Bowie, Prince och Muhammad Ali. Dom har gjort sitt, dom lämnade in under 2016. Nu måste andra ta vid.
På det personliga planet har det varit ett på många sätt fantastiskt år. Att få verka bland svenskar som behöver det vi kan erbjuda är enormt stimulerande. Vi har startat samtalsgrupper och olika mötesplatser, vi har fått utöka antalet gudstjänster, vilket vi tycker har varit enormt stimulerande.
Våra slutsatser som kyrka i södra Thailand är solklara: Svenska Kyrkan behövs. Och hon är inte perfekt. Välkommen att vara med oss även under 2017!
Och Gott Nytt År!