Kungen är död

Vid 88 års ålder och efter att ha suttit på tronen i 70 (!) år har den Thailändske kungen med den officiella regentnamnet Rama IX somnat in.

Thailand är ett samhälle där man älskar sin kung. Det finns speciella dagar när kungen delar ut mark till fattiga bönder, det berättas historier om när kungen öppnade ett palats för studenter som flydde undan militärers vapen och de allra flesta människor här har sett regenten som den näst viktigaste personen i världshistorien (efter Buddha).

Överallt sörjer Thailand sin kung

Överallt sörjer Thailand sin kung

Sörjande Thailändare.

Vad som händer nu vet vi väldigt lite om. Enligt nyhetsbyrån Reuters väntar ett års landssorg. All myndighetsbyggnader och skolor kommer att flagga på halv stång den närmaste månaden och människor uppmanas att avstå från alla former av festligheter. Vissa rekommenderar oss som vistas i Thailand att bära enbart svart eller vit klädnad, inga färger. 

Kungens son Maha Vajiralongkorn förväntas nu ta över tronen.

sorjande-thai-3

Rest in peace.

(Bilder från Reuters)

Säsongens sista turné, skapelse och tillintegörelse

Sista gången  får den här säsongen vi packar bilen med altare, prästkläder och gitarr.

Sista gången får den här säsongen vi packar bilen med altare, prästkläder och gitarr.

Säsongens sista turné för oss blir till en avlägsen del av södra Thailand. Vi åker i ca fem timmar med bil, för att sedan ta en färja över till ön. Uppdraget den här gången är dubbelt: dels att förrätta en välsignelseakt mellan två överlyckliga unga människor, och dels att besöka en svensk i fängelse, samt en svensk som sitter frihetsberövad på en polisstation.

Det unga paret lämnar inte mycket åt slumpen, tillsammans övar vi och går igenom allt som kommer att kunna hända. Vi gör det dagen före. Strandbröllopet blir imponerande storslaget det också. Ca 100 gäster och en båge med blommor som är imponerande.

Själva akten inleds med att brudgummen kommer gående in bland dom ca 100 sittande gästerna. Han är stolt och stilig, alla applåderar. Sedan, efter en lång stund och tre stycken musik, kommer hon, kvinnan som vi väntar på: bruden!

Hon är så vacker att det är svårt att ta ögonen från henne. Hon inte bara går, hon skrider fram till sin blivande man, under det att gästerna och vi jublar. Vi genomför akten med tal, sång och musik När paret avslutar akten med att kyssa varandra börjar kalaset. Gästerna jublar och festen som skall vara hela natten börjar. Vi är med en stund, men sedan är vår dag slut. Vi säger som det är: vi är stolta och glada över att vi har fått vara med och bidra till något så enormt imponerande och vackert som denna akt vid stranden. Men vi vet också vad som väntar dagen efter för oss.

På eftermiddagen är allt förberett inför kvällens happening: den imponerande välsignelseakten.

På eftermiddagen är allt förberett inför kvällens happening: den imponerande välsignelseakten.

Dagen efter går vi upp och åker mot öns fängelset. Vi besöker en äldre herre, som jag nästan skulle vilja karaktärisera som en gentleman. Han sitter för ekonomisk brottslighet, men alla historierna kring försäkringsbolag, aktier, kursfall, asienbörser och valutor begriper jag faktiskt inte. Han är glad över att vi kommit. Han tar sitt straff, men han ser verkligen fram mot den dag han får lämna fängelset. Vi förstår honom. Det straff han fått tycks orimligt i proportion till brottet. Han menar sej behandlas väl.

Han berättar också om en medfånge vi träffat förut. Denne fånge sitter nu i väntan på deportation på polisstationen. Vi åker dit och får träffa honom. På ca 18 kvadratmeter sitter varierande mellan 10 och 12 personer.  Vi har handlat med oss pizza som vi ger honom. När vi kommer är han mycket glad över att se oss. Han är också mycket engagerad i en diskussion med vaktchefen om att han måste ha sin medicin. Under vårt besök görs många försök att ringa till en läkare för att få bekräftat att han verkligen är den han är och att han behöver sin medicin. Besökstiden tar slut och vi lämnar honom och ön.

När vi reser hemåt funderar vi på vad vi varit med om dessa dagar: på något märkligt sätt känns det som att vi får vara en del av själva livets innersta väsen. Dom unga lyckliga börjar ett nytt liv tillsammans, mannen i fängelset och mannen i häktet har många tuffa dagar framför sej. Under bilresan hemåt har vi gott om tid att prata om det vi varit med om. Jag minns något som den danske teologen K.E.Lögstrup karakteriserar som livet självt, det som vår existens cirkulerar kring: Skapelse och Tillintetgörelse.

Om att kunna, försöka… och misslyckas…

image

Olles bostad

En fredag eftermiddag får vi ett telefonsamtal från konsulatet på Phuket. Konsulatet berättar om en Thaikvinna som är ihop med en svensk man och är orolig för honom. Mannen har haft en stroke och varit på sjukhus. Nu är han hemma igen, men han borde enligt henne åka in till sjukhuset för fler undersökningar. Mannen visar sej heta Olle Svensson, han är 80 år och från djupaste Småland. Enligt konsulatet önskar kvinnan att vi ska besöka honom.

Vi får en vägbeskrivning och ett telefonnummer. Han ska bo på en gata som heter ‘pineapple road’. Vi hittar gatan i den aktuella staden. Vi åker sakta upp och ner, men hittar inte det angivna numret på fastigheten. Vi ringer numret vi fått.

-Jag är här, svarar en Thairöst, på mycket knackig engelska. Outside the yellow church.
-Okey, skriker vi i trafiken tillbaka, we come!!

Vi åker sakta upp och ner genom kvarteret igen. Det är mycket trafik, vi hittar ingen gul kyrka. Vi hittar ingen kyrka alls. Vi ringer henne igen.

-Yellow church! ropar hon.

Vi ger telefonen till en Thaikille som står vid sidan och säger att han pratar engelska. Han lyssnar på kvinnan i andra änden i ett par minuter (!).
Dom lägger på.

-Okej, säger han, på lite bättre engelska än vad hon använt sej av, difficult!
Vi håller med.
-She is down in a yellow shirt, outside the snakebar place.
Ridå.

The snakebar place är lätt att hitta. Efter ett par vändor till hittar vi en kvinna som står utomhus i en gul skjorta. Vi bestämmer oss för att inte diskutera kyrkor och skjortor.

Hon sitter på en motorcykel och säger att vi ska följa med henne. Hon åker till andra delen av stan, långt bort från vår gata. Så stannar hon framför en bar som heter pineapple bar (!) och åker ner. Vi följer efter.

Hon stannar och visar oss in i en liten lägenhet, bestående av ett rum och en kokvrå.

På sängen ligger en man och sover, som visar sej vara Olle.
Hans närmaste står runt omkring honom. När vi kommer in försöker dom väcka honom. Det går…sådär.
-They are here from embassy, säger hans fru.
Han sover vidare.
-Papa, wake up, embassy is here! fortsätter hon.
Olle vaknar. Han tittar på oss runt sängen.
-JAG ÄR FAAN FRISK!! skriker han på bred småländska, JAG SKA INTE PÅ SJUKHUS!!
Han vänder sej om och fortsätter sova.
Det blir tyst.
-Papa is little angry sometimes, säger frun.
Vi hittar ingen orsak att säga emot henne.
-Maybee you can talk to him? frågar hon och tittar på oss. Vi bestämmer oss för att göra ett försök.
-Olle, säger jag lite sådär prästigt glatt, vill du prata lite svenska??
Olle sover vidare.
-Hur är det Olle?
Olle vaknar:
-JAG ÄR TAMEJ FAAN FRISK SÄGER JAG, JAG STANNAR HÄR!!
-Men vi är inte från sjukhuset, vi vill bara höra hur det är med dej, försöker jag.
Olle sover igen.

-Ska du ha lite vatten Olle? försöker jag igen.
Olle vaknar och blänger på oss allihop.
-JAG STANNAR HÄR!!! förkunnar han, högt och tydligt.
-Little problems, ler hans fru.

Vi försöker ett par gånger till, med ungefär samma resultat. Vi ger dom våra kort och erbjuder dom att ringa när Olle förhoppningsvis är på lite bättre humör, om dom vill.

När vi åker hem, sent på fredagkvällen, kommer vi fram till att ibland blir det bara fel, trots våra goda intentioner.

image

 

Olle heter i verkligheten något annat, så även gatorna och närmsta baren.

Om när livet slutar i ensamhet och förnedring…

Nära ett vackert hotell låg Gregs skrubb.

Nära ett vackert hotell låg Gregs skrubb.

 

Hur det såg ut när Greg bodde här.

Hur det såg ut när Greg bodde här.

 

Greg föddes i Skottland i slutet på 30-talet. Han gick tidigt till sjöss. På en resa till Sverige i mitten av 50-talet träffade han kvinnan som skulle bli hans fru. Tillsammans fick dom tre barn, två pojkar och en flicka. Dom bodde i perioder i östra Sverige, men längtan efter att resa gjorde att Greg alltid återvände till livet som sjöman. När barnen flyttade hemifrån i mitten av 80-talet öppnade dom tillsammans restauranger på Kanarieöarna och Mallorca. Varje försök att slå sej till ro gick dock mindre bra för Greg. Han ville styra sitt eget liv, han ville vara fri. För honom innebära det att vara på sjön. Han klarade inte att slå sej till ro, han ville kunna kontrollera sitt eget liv. Hans svenska fru gav upp, dom skildes och hon flyttade till Sverige. Efter ett par år som pensionär och en del krångliga restaurangaffärer sålde Greg allt han hade i både Sydeuropa och Sverige, och så flyttade han till Thailand.

Han hade varit en del i kontakt med ambassaden, och önskar att få någon att samtala med. Ambassaden rekommenderar oss. Han känner sej oerhört kränkt av framförallt svenska myndigheter. Ett av dom stora områden han känner sej frustrerad över är det svenska skattesystemet. Han betalar skatt på sin lilla pension, som han uttrycker det, men han menar sej inte få något för sina skattepengar.
’Har man bott så länge som jag utomlands, ska man inte behöva betala skatt i Sverige’, menar han, ’och särskilt inte om man aldrig för någonting för dessa skattepengar’.

När vi träffar honom första gången markerar han att han uppehåller sej lagligt i Thailand. På telefon ger han oss en vägbeskrivning till ett ganska fint område. Han bor på hotell, verkar det som. När vi kommer fram visar det sej dock vara något annat. Hans bostad visar sej vara en skrubb där hotellet i vanliga fall förvarar redskap. Det är mängder av växter både framför och runt omkring den lilla dörren, samt någon slags vattensamling (som antagligen varit en damm en gång i tiden) bredvid ingången, vilket gör att det alltid är kopiösa mängder mygg. Spindlarna som bor i hans skrubb är mycket stora och på väggen har han av någon orsak nålat upp en skorpion (!) Han vill gärna bjuda oss på en kopp kaffe när vi kommer. Det är naturligtvis trevligt, men eftersom han vid ett tillfälle råkat förväxla kaffebryggaren med ett bensinfilter blir det inte riktigt någon bra smak.

På väggen har Greg nålat upp en skorpion...

På väggen har Greg nålat upp en skorpion…

Vi besöker honom ganska ofta under ett halvårs tid. Vi upplever att han dels behöver få lite samtalsstöd, samt att han vill komma åt ett konto i en bank som han har i Sverige. Han är arg på det mesta, men vi upplever båda två att han är ganska lätt att tycka om. Att besöka honom går ganska bra, så länge vi lyckas hålla besöken någorlunda korta. Han berättar en del spännande historier från livet spå sjön och som restaurangägare. Av olika orsaker lyckas vi dock aldrig hjälpa honom att få sina pengar. Detta gör honom om möjligt ännu argare på Sverige. Vid ett tillfälle tar vi med honom till konsulatet för att han ska få ringa en del samtal till banker i Sverige. Det går bra, men han vill samtidigt undersöka om det går att söka politisk asyl i Thailand… Det tror inte konsulatpersonalen, vilket innebär att vi åker hem med honom igen. Nu är han ännu argare på fler byråkrater.

Varje gång vi varit hos honom pratar vi med varandra och vi kommer fram till samma sak. Vi gillar Greg. Han har humor och självdistans, han är en fantastiskt underhållande historeberättare och han har ett varmt hjärta bakom all sin frustration över det svenska samhället.

Fram på vårkanten kommer plötsligt hans dotter på besök. Vi träffar henne och gör ytterligare några tappra försök att få loss Gregs pengar från kontot där dom sitter. Vi får bra kontakt med dottern. Vi frågar om hon är oroliga för sin pappa, hon svarar ungefär vad vi förväntade oss.
‘Jag älskar min far högt och rent, men han har alltid markerat att han vill leva sitt liv som han själv vill, jag får inte honom att komma till Sverige’.
Dottern undrar också om vi kan hålla kontakten, eftersom dom inte besöker Thailand särskilt ofta. Vi svarar naturligtvis ja på det, det känns bra att se honom tillsammans med henne.

I maj blir Greg mycket sämre. Vi besöker honom och försöker få honom att köpa mediciner och att åka till Sverige. Han vill inte, han vill göra som han själv tycker är riktigt. När vi åker på semester lånar vi ut en telefon till honom, så att han ska kunna ringa efter hjälp om han blir svagare.

Under sommaren blir han sämre. Vi får via lite olika kontakter veta att han blir tvångsintagen på sjukhus. Han är aggressiv och vill hem till sej. Det går inte sjukhuspersonalen med på. Dom fattar beslutet att binda honom vid sjukhussängen. Ensam i sin säng, med endast en blöja på sej, lever han sina sista veckor i livet. Mitt i den svenska sommaren hör konsulatet av sej och meddelar det vi nog var inställda på: Greg har dött.

För oss blir det paradoxalt. Vi har besökt honom ofta, vi har kommit honom nära och utvecklat någon slags vänskap. Vi ville vara med och hjälpa honom, besöka honom även fortsättningsvis. Det gick inte. Mannen som satte frihet och självbestämmande allra högst på sin önskelista över vad som är viktigt i livet, dog ensam och fastbunden i sin säng.

Gregs köksbänk...

Gregs köksbänk…

Gregs skrubb... Större var det inte, men han trivdes. Nu har ägarna rensat ut allt. Berget var en del av hans innervägg.

Gregs skrubb… Större var det inte, men han trivdes. Nu har ägarna rensat ut allt. Berget var en del av hans innervägg.

Pojken på stranden…

image

 

Gode Gud…pojken på stranden…kan inte få bort honom från näthinnan…försöker tänka på allt som är viktigt i vanliga fall…pensionsförsäkring, bilservice, husköp,…men pojken på stranden…

Jag vet inte hur många döda människor jag sett under mina år som präst. Jag vet inte hur många gånger jag har hållit förtvivlade föräldrar i händerna som mist sina barn i det vi kallar ’plötslig spädbarnsdöd’. Men någonstans minns jag hur det har varit.
’Skulle du vilja gå med, vi skulle så gärna vilja se vår lille en gång till, han ligger på sjukhuset.’
Jag har gått med. Jag har känt mej stark, känt att jag gjort mitt jobb. Jag minns t.ex. Simon, som låg i sin lilla kista med blåvittnappen i munnen… Jag hade döpt honom ett halvår tidigare, nu var mamman i upplösningstillstånd. Ändå klarade jag av begravningen, bara för att det är mitt jobb.

Men pojken på stranden… Gode Gud, han står för allt som är omänskligt och fel. Han kunde inte åka hem, han fick inte komma någon annanstans. Jag minns min son, för 17-18 år sedan, hur glad han var för sina nya blåa byxor med fickor. Han stoppade ner händerna i dom, gick omkring och var cool, bara för att det fanns fickor.

Jag vet inte när jag grät senast. När jag såg bilden på pojken, gjorde jag det. Maktlöshet, att vara på andra sidan jorden…så ofattbart. Jag vet att det dör ca 15000 barn (minst) under fem år i snitt varje dag. Jag vet att det finns oändligt lidande i världen. Det finns länder som tar hand om överlastade flyktingbåtar genom att bara bogsera ut båtarna på internationellt vatten och lämna dom där. Jag vet allt det där…

Men pojken på stranden…Gode Gud, förlåt oss…