Förlorad oskuld

Fast tiden har jagat oss in i en vrå är himlen så oskyldigt blå.
Att förlora sin oskuld, ja det handlar om så otroligt mycket mer än den sexuella debuten. Om det ens har något alls med det att göra. Att förlora oskulden handlar väl mer om att gnaga på det fullständiga tilliten till det goda i tillvaron, som vi alla är födda med. Ibland går det fort, om de vi föds till inte förmår förvalta föräldraskapets ansvar. Ofta sker det lite efterhand. Den ena besvikelse bygger på en annan.
Vi uppmuntras att inte vara naiva utan lite streetsmarta. Och visst behövs det, men något går också förlorat. Med den förlorade oskulden följer ändå en vinst. Valet mellan ont och gott. Varje dag, vid varje händelse står vi alltid inför det fria valet.
Det är inte alltid så lätt, särskilt inte när molnen tar mark och allt känns svart.
En av de märkligaste fenomenen när något svårt händer är att allting runt omkring fortsätter som vanligt. Det är en overklig känsla eftersom jag inte längre är en del av samma verklighet. Ibland kan det kännas som ett hån, att inte hela världen stannar av när det värsta tänkbara just har hänt. Människor fortsätter att köpa mjölk, reta sig på sena bussar eller ljudliga grannar, som om det betydde något. De fortsätter att skratta åt nåt roligt klipp på youtube, se fram mot en kväll på stan eller en resa.
Solen fortsätter att skina, blommor  att blomma, ja självaste himlen strålar i blåaste blå.

Kommande helg är avsatt för att minnas alla de människor som fått vara betydelsefulla för oss, men som av olika skäl döden tagit ifrån oss. Det ligger en enorm styrka i att manifestera det faktum att ingen går fri. Förr eller senare jagar tiden in oss och någon vi älskar och behöver finns inte mer.
Men vi tar kanske inte till oss den möjlighet som denna kollektiva erfarenhet innebär. Sorgens erfarenhet får stanna i det stängda, kalla rummet, fastän vi är många som vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. När verkligheten blir overklig.

Facebookkulturen brukar beskyllas för att vi skapar en glättad yta där sorg, besvikelse och misslyckanden inte får plats. Men jag vet inte, jag har nog aldrig spridit min innersta gråt runt i hela bekantskapskretsen, med eller utan facebooks hjälp. Däremot hade jag inte överlevt om jag inte haft några människor omkring mig som jag kunnat vända, vrida, älta och gråta med. Tiden kommer alltid att jaga oss in i olika vrår, oavsett om det beror på döden, någon annans eller ditt eget svek. Förr eller senare och i perioder försvinner solen och molnen tar mark. Jag tackar Gud för att det även då finns en sista tillitens rest i ett Du som vet hur det känns. Alla finns inte längre kvar.
Men mina ögon kommer alltid att le mot, Dig och Dig och …

 

Ted Gärdestad – Himlen är oskyldigt blå

Jämförelsens förbannelse

Dagens låt heter Mot Småland och är skriven av Björn Isfält som ledmotiv till filmen  ”Mitt liv som hund”. Ni hittar den på Youtube.

Det är viktigt att man jämför. Det är ett mantra som pojken Ingmar, i filmen ”Mitt liv som hund” upprepar för att klara av sin egen smärta över sin döende mor.

Själv tycker jag att det är helt uppåt väggarna. Det går inte att jämföra lidande, sorg eller upplevelser. De är vad de är, och gör oss till dem vi är.
Jag såg med stor behållning om filmen häromkvällen. Den är fantastisk i sin skildring barnets sätt att hantera en omöjlig situation, men också av min egen barndoms småländska samhälle och mentalitet. Jag blir varm i hjärtat av att känna igen den naiviteten och hoppfullheten. Den finns med där som en klangbotten genom hela mitt liv. Och den där underliga blandningen av respekten för barn som fullvärdiga människor parad med en fullständig likgiltighet.

Den väcker många känslor och minnen till liv från en tid och från upplevelser som inte finns mer, som aldrig kommer att finnas mer och som i stort sett är bara mina egna.

För även om det finns några kvar som minns och som var med så går det aldrig att jämföra min upplevelse med någon annans. Samma minne kan betyda helt olika saker, och ingen av dem är mer sann.
Därför är det så viktigt att vi slutar jämföra, antingen det är för att sätta vårt eget lidande i perspektiv eller det är för att förminska en annan människas prestation. Jämförelsen leder ingen annanstans än att skapa klyftor mellan oss. I stället vill jag ta med mig nyfikenheten och naiviteten in i varje möte och ny situation för att göra det möjligt att låta varje blomma blomma utifrån sina egna förutsättningar.

 

 

Främmande

Först ut från min spellista blir ”Främmande” av och med Peps Persson

Jag vaknade till vid tvåsnåret i natt och kollade valresultatet. När jag gick och la mig var fortfarande de tre största städerna oräknade, och jag närde nåt litet hopp att de skulle förmå att vända trenden. Men så var det inte. Missnöjespartiet som föder sig på människors rädsla för varandra stod fast vid 13 % av rösterna. Det kändes omöjligt att somna om efter ett sådant besked. Ja, det är väl så att det helt enkelt är dags för oss övriga 87% att inte vända på oss och somna om. Det är dags att vakna och hålla sig vaken.
Kommentarerna under årets valkampanj har handlat mycket om svårigheten att skilja de båda blocken åt, ideologierna är döda har man sagt. I samma andetag hävdas att de som röstar på SD inte är främlingsfientliga och antidemokratiska fascister, de är bara vilsna och besvikna.
Jag tvivlar på om detta är en riktig analys. Förvisso har valkampanjen som vanligt präglats av desperat pajkastning och meningslöst käbbel om detaljer som inget betyder. Men är ideologierna verkligen döda? Jag tycker inte det.
Själv ser jag en tydlig skillnad mellan en individualistisk och en kollektivistisk grundsyn hos de båda blocken. En skillnad som föds ur skillnader i människosyn, som i sig föds ur en skillnad i erfarenheter. Är ett samhälle där varje individ är fri att alltid välja åt sig själv att föredra framför ett samhälle där kollektiva beslut avgör grundnivån? Ja, det beror väl på om vi tror att varje människa har lika förutsättningar att fatta goda beslut för sig själv.
Att inte dessa ideologiska grundskillnader blivit tydliga i valpropagandan är inte detsamma som att ideologierna är döda, men jag tror det bäddat för SDs framgångar. I grunden en kollektivistisk ideologi men en kollektivism som är exklusiv vilket leder till främlingsfientlighet som kärnvärde. Deras enkla retorik för att få röster blir att det alltid finns en syndabock, först och främst den främmande, den som är olik mig själv. Men behovet av en syndabock skulle inte finnas där om det inte fanns 13% av befolkningen som känner sig svikna och besvikna. Och detta utnyttjas väl, man säger; din situation skulle vara så mycket bättre om inte de etablerade partierna valde att ge de resurser som rätteligen tillhör dig till dem som inte hör hemma här. De som kommer hit med sina seder och traditioner som inte är som våra, osv, fram till dess att vi är övertygade om att vi aldrig mer får fira midsommar om vi inte röstar på SD. Den som röstar för SD kanske inte är varken fascist eller främlingsfientlig, men i och med att rösten är lagd blir man det för man ger den sin röst som vill lägga skulden på den som är annorlunda.
Vid 1928 års allmänna val nåde NSDP 2,6% av rösterna i det allmänna valet till riksdagen. Det var innan världsdepressionen och efter ett decennium av det ljuva livet. Inte många tyskar var särskilt besvikna.
4 år och flera börskrascher senare får de i juli 37%. I novembers val samma år sjönk stödet till 32% men en instabil riksdag ger några månader senare Hitler uppdraget att bilda regering, och resten är historia, en gruvlig historia. Därför måste vi hålla oss vakna, så att syndabocksretoriken aldrig får kroppstemperatur. Vi måste hålla oss vakna  så att vi inte, av missriktad respekt för de 13% som röstat för SD, ger rädslan som motiv något utrymme.
Men vi ska inte främst arbeta mot, utan för. Martin Luther King konstaterade i en annan kamp mot segregation att den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar utan i goda människors likgiltighet. Därför måste vi  arbeta för ett samhälle där människor känner sig bejakade, oavsett ursprung, utseende eller förmågor. För ett samhälle där alla får plats, både den som kan tala för sig själv och den som behöver låna någon annans kraft. För ett samhälle där vi inte är främmande varken för oss själva eller varandra.

Världen är stor fast nu är den mindre än den var förr
Då var det långt men nu är det nära från dörr till dörr
Men vi är främmande så främmande för varandra, och främmande för oss själv
Främmande så främmande, för varandra och främmande för oss själv

Ja världen har krympt men vår ensamhet växer för varje dag
Och ändå är det så enkelt att fatta att ensam är svag
Å främmande främmande för dom andra och främmande för sig själv
Ja främmande så främmande för dom andra och främmande för sig själv

Myten om framgång väcker vår kärlek till prylar och ting
Men av vår kärlek till andra människor blir just ingenting
vi är främmande så varandra och främmande för oss själv
Främmande främmande för varandra och främmande för oss själv

Söndra och härska är maktmännens motto idag som igår
För dom är det bäst om vi misstor varandra och inget förstår
och blir främmande så främmande, för varandra och främmande för oss själv
främmande så främmande, för varandra och främmande för oss själv
främmande främmande för varandra och främmande för oss själv
främmande så främmande för varandra och främmande för oss själv
främmande främmande främmande…
Peps Persson – Främmande