TRO BÄTTRE OCH MER – (arvhoppet är 1000 gånger större än den där arvsynden)

Beteendevetare, statistiker och naturvetare har länge inom sina respektive fackområden kunnat visa att människor behöver ha något att tro på för att leva, överleva och utvecklas. En sökning på begreppet Mening ger flera kända studier och boktitlar samt hänvisningar till såväl forskare som författare från de flesta kulturer och tider. Svenska kyrkan som gemenskap talar ofta om sig själv som en trosgemenskap och betonar att den inte är en åsiktsgemenskap. Det är ingen tillfällighet.

Varje gång som jag hör det här att människor behöver tro för att känna mening och tillförsikt, så blir jag litet tveksam till vad resonemanget ska leda till. För jag vill så gärna bevara trosbegreppet fritt från att bli den tunna som allt som vi kan tro på ryms i. Inte bara för att det då blir motsägelsefullt – för ambivalenserna vet jag att vi måste leva med. Skälet är istället att för mig är tro något som redan från början hör till livet, givet genom perceptioner, och uppmuntrat i relationer med andra människor, och egna reflektioner. Det är denna naturliga tro, detta tidiga hopp som vi behöver behålla och utveckla. Alltså inget konstigt, vidskepligt överritualiserat självutplånande, eller självikoniserat eller världsfrånvänt eller premodernt eller ens modernt. Eller ökeneremitiskt eller uppblåst självutnämnt.

Självklart inser jag att inte alla barn, och inte i alla tider heller, har eller har haft det så som jag ovan kallar ”från början hör till livet…” Men indignationen i vetskapen om hemska förhållanden och tider, strukturer och missförhållanden är i sig en signal om att tro, och hopp borde få finnas hos varje barn och människa livet genom. Det är väl därför vi känner och spontant säger, när barn och människor lider: Så får det inte vara – och gärna vill gripa in och undanröja hindren för livet.

Att tro mening, att känna tillhörighet till livsnät, och att känna att vardag fungerar och att en har grepp om det hela – betyder därför för mig tre saker:

1. Min tro och mitt hopp är att tro och hopp är avgörande för min livskvalitet.

2. Att tron och hoppet aldrig får ske på någon annans bekostnad, naturens eller framtidens bekostnad.

3 Att bibliska berättelser och klassiska musikstycken och nya sånger från kristen tradition stärker min tro, utvecklar mitt hopp. Men de gör mig också kritisk mot sådant i bibel och min egen tradition som står mot den välsignande tron, det välsignande hoppet.

Kort sagt, även om det låter kaxigt:
Tron hjälper människor att tro bättre och tro mer.

Sturmark, biskop Per och jag i samma marsch!

Idag sker något stort i världen och här i Sverige. Människor demonstrerar för en ny samhällskultur. Vi vänder oss mot den växande faktaresistensen, utbredningen av fake news, och det som vi mött allt för ofta på sistone, alternativa fakta (alltså ren och skär lögn).

På 500 platser i världen och på några ställen i Sverige marscheras det idag. Företrädare för forskning, civilsamhället, företag och medier, har deklarerat att de ”gör det i förhoppning om att March for Science blir ett viktigt steg för att stärka användningen av forskningsbaserad kunskap i alla delar av samhället.”

Jag är som kyrkoherde företrädare för Svenska kyrkan och står för en integrerad helhetsåskådning där trostolkning, traditionstolkning och livstolkning hålls samman med annan beprövad kunskap inom etablerade human- och naturvetenskaper.

Jag tar sedan jag döptes och konfirmerades avstånd från all tro mot bättre vetande, och mitt liv och intellekt är mig alldeles för värdefullt för att jag skulle vilja ha eller vilja förmedla en annan tro. För mig är det viktiga ett hopp som utan att bli naivt går över prognoser som lamslår. Ett hopp som förändrar, eller för att anknyta till Martin Luther King: ”Det möjliga gör vi genast – det omöjliga kan ta litet längre tid!”

I min vision om ett på alla sätt och i alla vrår vetenskapligt genomsyrat samhälle ingår att kristen tro som är djupt förankrad i en universell skapelse- och kärlekstanke samt i Jesu etik och livshållning, som aldrig anpassade sig efter ”makterna”, också ska vara ett av flera redskap för att upprätthålla en god, rationell och demokratisk världsordning, med rättfärdig fred.

Endast som kärleksfull, självkritisk gemenskap och kritiskt redskap i dialog med allt som sägs och sker, har vi en plats bland namnen nedan. Och den som tvekar om vi är värda det, eller verkligen har förutsättningar för det, kan ju reflektera över att det hör till varje kristen gudstjänst att i någon form, oftast i början, erkänna och ta avstånd från sin kärlekslöshet mot världen, mot sanningen och mot sin egen destruktiva egoism. (Syndabekännelse).

Tusen och tusen har över hela världen marscherat för vetenskapen idag. Här är namnen på dem som idag skrev under på SvD Opinion:

Mikael Dahlgren, forskningsdirektör ABB

Heike Erkers, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR

Karin Meyer, vd Apotekarsocieteten

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Cancerfonden

Stefan Bengtsson, rektor och vd Chalmers

Maria Graner, generalsekreterare Folkbildningsrådet

Calle Nathanson, vd Folkets Hus och Parker

Cecilia Palm, generalsekreterare Folkuniversitetet

Anna Nilsson Vindefjärd, generalsekreterare Forska!Sverige

Patrik Hadenius, chefredaktör Forskning & Framsteg

Robert Watt, ordförande föreningen Forskom

Ethel Forsberg, generaldirektör Forte

Christer Sturmark, förlagschef Fri Tanke

Stefan Jutterdal, förbundsordförande Fysioterapeuterna

Annie Mattsson, ordförande Föreningen för kvinnliga forskare i Uppsala

Kajsa Kramming, talesperson nätverket Föräldravrålet

Pam Fredman, rektor Göteborgs universitet

Lars Strannegård, rektor Handelshögskolan i Stockholm

Marie-Hélène Ahnborg, vd Ifous

Björn O. Nilsson, vd Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien

Gustaf Arrhenius, vd Institutet för framtidsstudier

Bo-Erik Pers, vd Jernkontoret

Karin Dahlman-Wright, vik rektor Karolinska Institutet

Sigbritt Karlsson, rektor KTH

Gunilla Herdenberg, riksbibliotekarie Kungliga Biblioteket

Carl-Anders Helander, vd Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien

Göran K. Hansson, ständig sekreterare Kungl. Vetenskapsakademien

Anders Blanck, vd LIF – de forskande läkemedelsföretagen

Johan Sterte, rektor Luleå Tekniska Universitet

Torbjörn von Schantz, rektor Lunds universitet

Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet

Åsa Fahlén, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund

Anders Fällström, rektor Mittuniversitetet

Per Ericson, vik överintendent Naturhistoriska riksmuseet

Ivar de la Cruz, förbundsordförande Naturvetarna

Thomas Strand, ordförande Rifo, Sällskapet riksdagsledamöter och forskare

Göran Arrius, ordförande Saco

Göran Blomqvist, vd Riksbankens Jubileumsfond

Jens Mattsson, generaldirektör Statens veterinärmedicinska anstalt

Louise Karlberg, centerchef Stockholm Environment Institute

David Samuelsson, generalsekreterare Studieförbunden

Per Eckerdal, biskop Göteborgs stift, Svenska kyrkan

Karin Linder, generalsekreterare Svensk biblioteksförening

Christine Sundberg Carendi, vd Svenska Science Centers

Check Lau, ordförande Sveriges Kärntekniska Sällskap

Caroline Sundberg, ordförande Sveriges förenade studentkårer

Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer

Helen Dannetun, ordförande Sveriges universitets- och högskoleförbund och rektor Linköpings universitet

Mats Ericson, ordförande Sveriges universitetslärare och forskare

Camilla Svensson, ordförande Sveriges unga akademi

Christian Arnt Jønbech, vd Swedish Pharma Insights

Klas Wåhlberg, vd Teknikföretagen

Vide Richter, ordförande Tekniska högskolans studentkår

Peter Skogh, museidirektör Tekniska museet

Elin Lydahl, vd Tom Tits Experiment

Maria Cosnier, hållbarhetskonsult U & We

Jennie Ekbeck, vd Umeå Biotech Incubator

Hans Adolfsson, rektor Umeå universitet

Mikael Ingemyr, förbundsordförande Unga Forskare

Ulf Melin, generaldirektör Universitets- och högskolerådet

Lisa Månsson, museichef Vasamuseet

Karl Bergman, chef forskning och utveckling Vattenfall

Cissi Billgren Askwall, generalsekreterare Vetenskap & Allmänhet

Peter Olausson, ordförande Vetenskap och Folkbildning

Stefan Örgård, verksamhetsansvarig Internationella Vetenskapsfestivalen i Göteborg

Sven Stafström, generaldirektör Vetenskapsrådet

Ord om universum skärtorsdag 2017

Varje människa funderar då och då på hur stort universum är. Det hör liksom till vår tid att fundera på vad det innebär att universum är oändligt. Om det finns flera universa. Flera parallella oändliga universa. Och vad det skulle innebära att universum inte var oändligt. Vem av oss har inte hört invändningen: Men vad finns det där, vid universums slut, en mur, en gräns – och varför skulle det inte finnas något på andra sidan den gränsen.

Varje människa funderar då och då på sin egen ändlighet. Det hör till vår tid att fundera på vårt liv och därmed vår död. Gång på gång hör vi varandra säga att just döden är det enda vi kan vara säkra på. Några tror att en människa lever vidare efter döden och tar hjälp av ett själsbegrepp i sin tro. Andra tror verkligen att det är slut med döden. Några motiverar den tron naturvetenskapligt. Andra menar att det verkligen är slut, lampan släcks som det ofta prosaiskt sägs, men den tänds igen.

Jesus samlar oss här ikväll, på samma sätt som han alltid har samlat dem som hoppas på honom.

Trots att han tar tag i ETT bröd och säger ”Detta är min kropp” så öppnas våra sinnen för att all materia är hans kropp. Alla människor, alla kroppsdelar, alla djur, alla växter är kropp – är skapad materia, består av atomer. Inget är undantaget. Ingen människa är unik, trots att vi sjunger så i en älskad svensk psalm. Att vi är värdefulla beror nämligen inte på en förment unikhet utan på att vi är kropp, och att vi därmed hör samman med Jesus som hör samman med allt, och alla, och säger: Detta är min kropp, om brödet, som vi delar, för att leva.

Ikväll, kroppens kväll, möter vi en som levt, och dör, och lever för alla – och en annan om vilken det sägs att det hade varit bäst om han inte hade funnits. Detta är den största kontrast som överhuvudtaget kan finnas. En som inte räknas alls – och en, och det är just den som säger så, som räknas som allt.

För att inte bortförklara genom hänvisningar till äldre bibliska föreställningar, eller för att förklara utsagan genom påståenden om att det var den unga kyrkan som lade dessa ord i Jesu mun för att motverka att troende lämnade kyrkan när förföljelse hotade, eller för att säga att vi i Luthers anda får lyfta på hatten inför sådant vi inte förstår, vill jag istället tänka så här:

– Detta är min kropp, det är ord om all materia, om all verklighet, och därför också om de människor i världshistorien som brukar betraktas som förtappade och ondskefulla genom vad de gjort mot andra människor eller mot djur och natur, samhällen och fungerande goda strukturer.

– Brödet där i salen på övre våningen, i det lånade huset – blir som en spegel för alla människor, all materia, allt som finns och kommer att finnas, all tider, varje ögonblick.

– Jesus säger, allt hör samman med vartannat, i Jesus Kristus. Självklart därför också Judas – för inte vill vi väl göra Jesus till en egoist i ett futtiglitet universum.

(Lundby nya kyrka 2017-04-13

Markus 14:12-26
Psalmer 387, 137, 451
Litanian: 700:1
Altaravklädning)

8, vuxna som barn döptes idag på Drop-in-dop

I helgen döptes som vanligt många barn i Lundby församling. I ett av distrikten, Brämaregården, var det förutom förbokat dop också Drop-in-dop. Sammanlagt 8 människor, i olika åldrar döptes då. Så här berättar kollegan prästen Susanne att det gick till, och för mig är det ett tecken att doplängtan ökar:

Jag var idag väldigt glad att jag hade fixat till en agenda för ”dop av vuxen”. Det gjorde pedagogiken lite enklare (!). När jag och Råsa, kyrkomusiker, åt lite mellan gudstjänst och dop ringde det på dörren och Råsa gick och öpnade medan jag hämtade lite saker (4-5 agendor och dopbevis).

När jag kom ner i stora salen satt det 8-9 personer vid ett bord och en kvinna ensam vid ett annat.

Jag frågade om de kommit för drop-in dop och det hade de. Fyra unga män i det större sällskapet och den unga kvinnan. Och strax hade två till dykt upp: den ena tillsammans med en annan kvinna som skulle vara hennes fadder, och en tillsammans med sin pappa.

Jag gick runt lite mellan borden och det var helt ok för alla att ha ett dop för alla på en gång. Så jag bad alla att skriva upp namn, personnummer, telefonnummer och om de tillhörde Svenska kyrkan.

Sedan tog jag en mikrofon och berättade om dopet, om kyrkan, trosbekännelsen och berättade om den etiopiske hovmannen och hans fråga ”finns det något som hindrar att jag blir döpt”. Och lite mer diverse för sådär fyrtio personer – ja, det var dopgäster också där!

Sen bad jag dopkandidaterna och faddrar att följa med upp till kyrkan och så berättade jag hur dopet skulle gå till. Och Maria tog fram fler ljus och änglar och Råsa tänkte ut några vettiga psalmer – vi tog ”Du vet väl om att du är värdefull” och ”Möte mig nu som den jag är” och Råsa plockade fram ett välvalt stycke som vanligt.

Och så fick alla komma in, vi ringde i klockorna och det blev en väldigt fin gudstjänst, som avslutades när sju unga människor stod där med varsitt dopljus.

Och sen satte jag mig i ett hörn och skrev dopbevis och fick på så sätt lite tid enskilt med var och en. Och naturligtvis var det olika, men ett par stycken uttryckte att ”det här har jag tänkt på i flera år”. Och två av killarna undrade var de kunde lämna kollekt. Just att kyrkan hjälper var en viktig sak för dem och nu ville de vara med. Den ena hade tagit ut kontanter särskilt för detta, den andra hade sett swishnumret.
Och under tiden vi höll på kom en familj med ett litet barn som vi också döpte innan vi gick hem.

Det här kändes faktiskt smått fantastiskt och jag kommer säkert att reflektera vidare kring det. Men just nu tackar jag bara Gud för att jag får vara med om sådana saker och ber för de här unga människorna (och de tre andra jag döpt i helgen) att dopets nåd ska följa dem. Och för oss i kyrkan att vi ska våga öppna upp och svara ”det finns inget som hindrar att du döps..”

Hälsningar Susanne

Det som Camilla Läckberg i fredags-Skavlan kallade sin sorg blir på något sätt försonat, omgjort och helt förvandlat

Mot slutet, slutet av veckan, så där på fredagens kväll, gör nog många människor en sorts genomgång av veckan som varit. En sorts utvärdering. För mig är det framförallt möten med människor som jag funderar genom. Vad jag lärde, fick känna och veta – och hur olika möten hakar i saker jag har varit med om förut, ibland åratals tillbaka, och väcker gammalt till liv.

Jag kan ju inte vara ensam om det här. Viljan och vanan att tänka genom det som gjorts och sagts i veckan. Inte tar det lång tid, kanske 1 minut eller så. För det som vi varit med om koncentreras i våra sinnen, blir liksom till känslostämningar, som vi snabbt och effektivt kan scanna av, läsa in, ta till oss, genomleva, lära och förundras av.

En vecka kan gå så oerhört fort. Och det gäller månader också, och faktiskt också för år. Varje tidsperiod har en början och ett slut. Som en mini världshistoria, som en del av universums historia, som är en del av ett oändligt antal universums, eller som det väl heter universas historia. Början och slut.

Den här veckan minns jag påtagligt mötet med en person som talade väldigt mycket i bilder. De staplades på varandra och det blev omöjligt att föra en dialog, för bilderna spretade åt olika håll, tolkades godtyckligt, med glidande betydelser, och var snarare vackra smycken än förnuftiga logiska pusselbitar. Det blev för mycket, helt enkelt, och inom mig viskade jag orden från Andra Korintierbrevet: ”Gud försonade hela världen med sig själv genom Jesus Kristus: Gud ställde inte människorna till svars för deras överträdelser…Låt er försona er med Gud.”

Jag minns också mötet med en person som lade sin hand varmt på min axel, och det kändes väldigt skönt. Det var varken rutin eller inövat, eller förväntat. Jag undrade varför – men viskningen påminde mig varsamt: ”Gud försonade hela världen med sig själv genom Jesus Kristus: Gud ställde inte människorna till svars för deras överträdelser…Låt er försona er med Gud.”

Och så i fredags såg vi en föreställning med en scen där en person berättade om sin längtan efter pensioneringen. Det var inte en bitter beskrivning av de senaste årens yrkesverksamhet – men en berättelse om en mättnad, att inte längre ha hängivenheten, orken att se att saker gång på gång trillar tillbaka, och att många arbetsdagar gått åt till att undanröja missförstånd och friktioner, som ändå återkommit, gång på gång.

Jag lutade mig fram, och viskade, denna gång till människan mitt emot mig på scenen, människan som ju måste ana osläckbar kärlek: ”Gud försonade hela världen med sig själv genom Jesus Kristus: Gud ställde inte människorna till svars för deras överträdelser…Låt er försona er med Gud.”

Det var då det hände, då svaret kom: Ja, jag, vet, och det svåra är nog inte att tro på att Gud har försonat hela världen med sig själv, det ligger liksom i naturens gång, i kärlekens väg, att vara till för andra. Det svåra är att låta sig försonas med Gud. Vet liksom inte riktigt var en ska börja när en vill det.

Kanske sade jag, är det att bara säga Amen, som på bibelns språk betyder: det är säkert att det är så.

Säkert:

– att vi redan nu har börjat bli ett med Gud som Jesus redan helhjärtat har blivit,

– och att det är en backe dit, uppförs,

– och att Jesus bär oss, är till för oss, helt och hållet,

– för Gud har försonat alla och allt,

– och tar aldrig sin varma hand från dig.

Predikan Fastlagssöndagen 26 februari i Biskopsgårdens kyrka

Höga visan 8:6-7
2 Korintierbrevet 5:14-21
Markus 10:32-45
Psaltaren 86:5-11

Psalmer
135 – Se, vi går upp till Jerusalem
38 melodi B – För att du inte tog det gudomliga
398 – Vi reser ett tecken
96 – Öppna mig för din kärlek

ÖNSKELISTA: trygghet, i kropp och själ, nu, för människor och natur, och en trygghet som varar länge, länge, Amen

Ett flertal av oss växte upp i en anda av att alla hela tiden skulle vara överens, konsensus stod högt i kurs. Paradoxalt nog rådde samtidigt terrorbalans i världen och man sade till oss att det var den som garanterade världsfred. Det var en kall tid.

Sedan kom en våg av det som kallas triangulering – att lockas över till motparten genom argument som vi själva redan står bakom. Genom uppfattningar som vi redan var förankrade i, eller som låg i linje med vad vi tyckte. Det blev en ljummen tid.

Men nu känns det länge sedan vi satt på golvet (eller debatterade på studentaftnar eller på möten) och skulle bli överens. Längesedan när det kändes fel vid tillfällen då alla inte tyckte eller gjorde likadant. Ja, Konsensus har backat en bra bit.

Och på samma sätt känns det som passerat när röster i världen, och inom oss själva, använde argument som var våra egna. Och vi inbjöds att bryta upp och ändå få fortsätta ha kvar vår åsikt, ungefär. Eller på något sätt saxades in i en box som kändes familjär.

Jag saknar litet trianguleringens årtionden men inte alls terrrorbalansen som var hotfull i sin spiralliknande mekanism, trots att förespråkarna hävdade motsatsen.

Men, nu tycks en tredje fas ha inträtt i världspolitik, ideologi, vetenskap, människosyn och vardagsjargong. Jag tänker på polariseringens fas. Allt mer ställs ju aggressivt mot vartannat, blir polariserat, dras isär till varandras motsatser, där demoniseringen av den andre och den totala kompromisslösheten härskar.

Polarisering gör något med vår perception och förståelse av den andre. Den fördummar först oss själva, den splittrar därefter kontexten, och slutligen tillskriver polariseringen andra människor godtyckliga och destruktiva egenskaper och avsikter, samt motiverar allehanda försvarsattityder på båda de sidor som därmed uppkommer.

Kanske sker polariseringen för att vinna egen identitet, eller sympatier. Tydlighet blir det samma som rå styrka, fräckhet och kunskapsförakt. När någon eller något blir den annorlunda eller något helt annat förändras också vi, och alldeles för ofta inte till det bättre, för vare sig andra eller oss själva.

Inom parentes sagt liknar nutidens polarisering kontrasten och striden mellan Gud och djävul i den gamla världsbilden. Även om det hos t ex Luther fanns ett trianguleringsdrag i föreställningen om Guds baksida, i talet om den dolde Guden. Ett drag som infördes för att bjuda dualismen motstånd, och som innebar att polariseringen inte blev absolut eftersom Guds kärlek skulle få sista ordet, i den nya skapelsens befrielsehandling. Tills dess hade djävulen endast sin rörelseenergi genom att Gud gav allt i skapelsen rörelse.

Så här i luciatider och inför jul går associationerna gärna genom katakomber och ett stall. Från våra egna livsmanus vet vi hur illa det gör oss när stallet blir tömt och hur vi saknar dem som varit där. De och det och den som varit självklara för vårt liv, som burit upp tryggheten, livsmeningen utan att göra mycket väsen av sig, egentligen inget väsen alls, faktiskt. Dem vi sörjer djupt och hela tiden, och då och då låter komma till liv i nostalgi.

”Du går inte ensam” – orden som Lundby församling lyfter fram nu och i jul, kommer min själ och min kropp nära, mitt i polariseringen som sker i världen och också i mitt sinne. För det är svårt att fly undan de stora trenderna. De smyger sig in i vårt sätt att tänka, att bedöma och känna. Och plötsligt blir motsatserna, konfrontation det vanliga sättet att tolka i. Samtal i alla möjliga sammanhang läggs i dessa formar – och som en mot-form, med ett mot-mönster står orden fram på en himmel som håller på att tömmas: Du går inte ensam, du går inte ensam!

Och det gäller alla, och därför också dig – och mig. Vi går inte ensamma. Inte ensamma.

För människan skapades till Guds avbild. Och det står på bibelns första sida (vers 31), att när människan är till stannar Gud till av förundran, och säger:

Yes, allt är mycket gott.

(i vers 25 sägs det bara att Gud tyckte/såg att det var gott när universums andra olika delar uppstod)

Och som Guds avbilder och skapade att vara som Gud hör vi tätt samman med Urbilden, Gud.

– Så varken vi eller Gud går ensam.
– Vi går med Gud, och med varandra.
– Gud går runt och bjuder in till den heliga Tresamenhetens dansande glädje, och går med oss.

Vi är indragna i Guds liv – vi har en ”affär” ihop.

Det är den tryggheten jag att vill du också ska möta hos Svenska kyrkan.

Och vet du, medvandrandets och medskapandets gudstrygghet kräver inte konsensus till varje pris – för kyrkan är inte en åsiktsgemenskap utan ett hoppfullt väldigt löst och utspritt nätverk.

Och vet du, gudstryggheten kräver inte triangulering hela tiden – för sådant riskerar att ta bort rationalitet och kunskap byggd på erfarenhet, och att sätta maktinnehav i olika former före allt annat.

Och du, inga krav på polarisering – för den distanserar oss från oss själva, andra, Gud, världen, framtiden och distraherar oss från vetskapen att Arktis gråter, och att livet som vi känner det håller på att gå under.

Tryggheten i medvandrandet och medskapandet (Cooperatio Dei) bygger istället på övertygelsen:
Gud kan inte gå ensam, alls, och kan inte ens försöka.

Gudskelov!

Psalm 248 (Tryggare kan ingen vara)
Psalm 114 (Stilla natt)
Psalm 338 (Som ett klockspel hör jag dig, heliga Treenighet)

– 338:4

Spela samman oss som går
mot en dag som ingen sett,
tills i dig vårt mål vi når,
heliga Treenighet.

Gå ur Svenska kyrkan, lämna, medlemskap, kostnad, drop in dop

Den som googlar på Svenska kyrkan kommer till att gå ur, lämna. Jag vill att den som googlar på Svenska kyrkan, medlemskap, tro, nätverk, äkthet, liv ska komma till församlingar i Svenska kyrkan. Och att ni som gått ur, kommer tillbaka, och är med på det sätt som passar er! Inga färdiga tråkiga mallar här!

För ett tag sedan googlade några familjer ord som Drop in dop Svenska kyrkan Göteborg Hisingen, och kom till Lundby församling. Och i söndags blev det därför tre barn som döptes på drop in dop, i distriktet Brämaregården.

Efter ett tag i Göteborg har jag förstått att lek med boll och ord hålls högt här. Vad säger ni om den här: Bättre med drop in dop än drop out.

Men, och det säger jag fr a till dig som är född på 80- och 90-talet, religion och religiositet är svårt både för den individuella människan och för grupper av människor i västvärlden, och särskilt i Sverige, för här har vi ju kommit så långt i produktutvecklingen av människan. Så långt att vi riskerar att låsa in religionen. Därmed kan den bli stuck in the middle. Som ett inklämt mellanbarn mellan två syskon:

– Ett storasyskon som enögt och enörad inbillat sig att sanning endast är att en utsaga överensstämmer med en konkret verklighet,

– Ett småsyskon som fångats av iverns och leveransens ideologi som hävdar att det som inte är paketerat med handling och åtgärdsförslag, är meningslöst.

Därför är det vackert när ljusen tänds, ballongerna blåses upp, föräldrarna prövar musik med Råsa, syskon utforskar kyrkorummets längd och höjd, och det poetiska språkets ord om eviga löften, att upptas i Guds nåd (Confessio Augustana IX), viskas och som Johanna uttrycker det, ”vatten östes över små, men redan starka personligheter”.

Joyn the Church!

Predikan 16 oktober kl 11: Perspektiv – men på denna sida trivialiteten!

Här är fyra perspektiv på dagens evangelietext ur Lukasevangeliet (19:1-10).

Första perspektivet

Jesus befinner sig i en specifik historisk situation. Landet är ockuperat av främmande makt, nämligen av Romarriket. Administrationen av landet delas mellan romarna och företrädarna för det judiska samhället. Båda kompromissar och är måna om att sända tydliga signaler och att hålla sig inom uppgjorda överenskommelser. En sådan överenskommelse är att Romarriket använder sig av judiska män, s k publikaner, eller tullindrivare, för att ta in tullavgifter.

Med all sannolikhet uppfattades dessa publikaner som förrädare av sitt eget folk eftersom tullavgifterna de tog upp för att t ex föra in varor till Jeriko för att sälja på torget, gick direkt till den romerska ockupationsmakten, och därmed också till de militära styrkor som höll landet i sitt grepp. Med denna historiska situation som bakgrund är det helt naturligt att Sackaios som alltså hörde till det judiska folket men tjänade den romerska makten, t ex inte vågade ta sig in i folkmassan för att gå genom den och komma till en plats där han kunde se Jesus. Att han, som det står i texten, var liten till växten, gjorde säkert inte det enklare.

Den realpolitiska verkligheten innebär således att Sackaois och folket var i konflikt – och därför fanns det anledning för Sackaios att vara försiktig.

En predikan som väljer att utgå från detta perspektiv kan dra paralleller med vår värld. Jeriko – som inte alls föll av Josua (Josua kapitel 6) utan, vilket arkeologin har visat, av en jordbävning fler hundra år tidigare, men som orättfärdigt skövlades av Josuas folk, kan jämföras med Aleppo – där barn dödas, sjukhus bombas och all orättfärdighet tillåts ske samtidigt som världens ögon och media lägger oanade resurser på att följa de olika turerna i det amerikanska presidentvalet.

Konsten inom detta första perspektiv är att inte politisera på ett sätt som gör att det hela blir trivialt.

För att ge upprättelse åt Jeriko kan detta perspektiv också innefatta en reflektion över att Sackaios trots alla sina fel och all sin ohederlighet, kanske ändå är ett föredöme i självkritiskhet. Han visste vad han hade gjort fel, och höll sig därför på behörigt avstånd. Istället för att lägga helt onödig energi på att recensera andras eventuella brist på självkritik kan en sådan här predikan inom det första perspektivet ge upphov till sund, balanserad och möjliggörande självkritik.

Konsten här är att inte moralisera på ett sätt som gör att det hela blir trivialt.

Andra perspektivet

En helt annan predikan väljer istället det personliga perspektivet. Med hjälp av samma bakgrundsteckning kan nämligen Sackaios ensamhet och rädsla fördjupas. Att varje dag gå till jobbet och lura både sin uppdragsgivare och folket – och enskilda samhällsmedborgare måste kännas hemskt.

Genom att först måla upp en sådan tung bild kan det bli riktigt starkt att sedan övergå till det underbara med Jesus, som ser Sackaios, bjuder sig hem till honom, och därmed trotsar folkets avsky mot Sackios och hans eget självförakt, när han ställer sig på Sackaios sida.

En sådan här predikan kan bli riktigt befriande. För här finns evangeliets kraft att få dimmorna att lyfta, bojorna att lossna, och kärleken att blomma. Vad som kan hända i en sådan här predikan är att människans gudsrelation och samhällsansvar tvinnas samman till en meningsfull väv istället för till åtskilda rum, eller till ett huller-om-buller nystan. För mötet med nådig befriande Jesusröst och gemenskap kring bordet ”hemma hos”, fortsätter med ett hederligt och tjänande samhällsliv där det som var orättfärdigt gjort betalas tillbaka, och med råge. På Jesu villkorslösa självinbjudan till Sackaios följer ju Sackaios fullständigt spontana återbetalningsplan som bygger på ett skuldmedvetande som inte längre binder honom i ett destruktivt beteende utan som nu efter befrielsens ord lyfts av honom.

Konsten för en predikan inom detta andra perspektiv är att inte måla i för starka kontraster för då kan det hela bli trivialt.

Tredje perspektivet

Ett tredje perspektiv kunde handla om att världen på den tiden i mångt och mycket liknar världen i vår tid och att det vi verkligen delar med Sackaios är att folkmassan skrämmer oss.

Den stora mängden människor blir ett hot. Därför drar vi oss undan, bort, och in i våra egna Gated communities – och med rätta många gånger. Men inte alltid.

En fråga som här också kan ställas är ju den spännande frågan: För vilka andra människor, natur, miljö, samhällsliv är vi en del av den massa som både upplevs som och är hotfull, orubblig.

Konsten för en predikan inom det här perspektivet är att göra det på ett sätt som gör att det känns fräscht.

Fjärde perspektivet

Det fjärde och avslutande perspektivet känns vid och ligger i linje med de tre föregående perspektiven. För det fjärde perspektivet är:

– medvetet om den komplicerade världspolitiska verkligheten och ser den enskilda människan på den scenen, (det var perspektiv 1), och

– försöker spegla människans självmedvetande om sin otillräcklighet att leva upp till sina egna föresatser (det var perspektiv 2), och

– som jag försökte uttrycka i det tredje perspektivet, är medvetet om vad massan gör med oss, både den vi ställs mot och den vi ingår i.

Det fjärde perspektivet knyter an till den stora bibelberättelsen som handlar om att Gud skapar universa (i plural), tid, utrymme och all materia. Gud som sätter igång evolutionen och låter kaos och ordning och slump samverka för att liv och gemenskap ska utvecklas. Gud som skapar och kontinuerligt upprätthåller alltihop på förunderliga vägar. Gud som först när människan är skapad fäller sin förpliktigande kommentar enligt 1 Mosebok kapitel 1, vers 31: Gud såg på allt Gud hade gjort, och (och kände) se, det var mycket gott!

Denna berättelse, långt bortom trivialiteter av olika slag, talar om människan från första början. För det är människan som ska förvalta, varken äga eller skövla, och ge namn åt det skapade. Människan ska plantera liv – och så fort vi råkar bli överlistade av ormar – och skyller på varandra som Adam och Eva får bli exempel på, eller skyller på t ex en orm – och gömmer oss och skyler oss, istället för att arbeta och älska i lustgården, kan vi ta till oss två saker, trösta oss och andra med två trosfakta:

1. Gud vandrar omkring mitt i allting, just när dagen börjar svalkas, och ropar på oss: Var är du? Och lita på mig: Det är inte ett rop som väntar på en GPS-angivelse, utan på ett enkelt: Här är vi! En gudskallelse som väntar på vårt Här, här är vi!

2. Att om det känns som också vi är i trädet som Sackaios. Och att vi sitter där på tunn och bruten gren, och med oss har hela den komplicerade världspolitiska verkligheten, och vår otillräcklig och hotkänslan av massans makt. Om det känns så, har Jesus lagt bort titlarna med oss, och tilltalar oss ända in i den identitet som är vår skapelsegivna gudslikhet. Jesus säger till oss: Nu kan skapelsen fullbordas, för jag vill hem till dig!

– – –

michelangelo_-_creation_of_adam-public-domain-wikimedia-wff

Michelangelos ”Adams skapelse”, Public domain.

Psalmer vi sjöng här i Lundby nya kyrka, 21 söndagen efter Trefaldighet (Samhällsansvar):

776 Morgon och afton…
292 melodi B Jublande lyfter vi här våra händer…
253 O giv oss Herre av den tro…
399 Vi bär så många med oss…
288 Gud, från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar ut i en värld där stora risker väntar…

SVT: Opinion live och SvD: DEBATT. Se det – läs den!

De senaste veckorna har varit en sorgens tid i världen och också i Göteborg. Fortfarande rullar polisbilarna dygnet runt i kvarteren där jag arbetar, och bileld drar runt i landet. På SVT såg och hörde vi igår kväll Opinion live – ett program om aktuella händelser i världen och här i Göteborg. I studion applåderas inlägg och röstningsmaskineriet visar snabbare än tanken vart opinionen lutar. Som tredje inslag, och därmed som höjdpunkt, fördes ett samtal om, som programledaren uttryckte det Stormen kring mitt kors. Det talades sedan bl a om ”religiösa symboler”, ”splittring av Svenska kyrkan”, ”kärlek mot våld och hat” och ”elit och fotfolk”. Känslan som dröjer sig kvar är engagemanget hos alla i studion, att vilja och tro på att det går att förklara för varandra, förstå och bekräfta. Och att, trots upplägget och de två inledande inslagens konfrontativa tendens, finna en väg som mitt i stormen såväl kritiskt som självkritiskt lyssnar in om det finns något i den stilla viskningen om debattens polarisering.

Och 10 dagar senare, i SvD Debatt, 2016-09-04, vädjar samma röst, med en stillsam bedjande viskande vädjan: ”Men ska det behöva vara så?”