DIAKONI – att inte gå förbi

Fredag morgon, veckan före jul, träffas Louise som är diakon och jag på mitt rum här vid Lundby gamla kyrka. Vi ska samtala om diakoni. Och samtalet är sammantvinnat med församlingens tidning &, och med den röda tråd som Lundby församling har under advent och jul i olika sammanhang och sociala medier: Där barnen sover.

Jag är förväntansfylld. Med mig har jag ett papper med frågor och ingångar. Tiden går fort och samtalet rör vid det väsentliga i livet, samhället, världen. Louise delar med sig av sina erfarenheter och reflekterar över vad det är att vara människa, och församling.

Vad är diakoni?

– Jag tänker att diakoni tillhör församling. Utan diakoni ingen församling. Det betyder att som församling blickar människor alltid ut, ut från sig själva, ut i världen.
Att bara gå förbi – det går inte!

Hur ser du på förhållandet mellan församlingens diakoni och samhällets omsorg om människor?

– Samhällets resurser och ansvartagande är oerhört mycket större än församlingens. När samhället hanterar hundratals miljoner kronor här i våra stadsdelar – så har församlingen bara en liten bråkdel av det! Men det är ingen kvalitetsskillnad mellan allt det samhället gör och det församlingen gör!

Men, borde församlingen ha större ekonomiska resurser?

– Både och, ja det går att flytta gränserna. En församling som anställer diakoner visar att diakoni, att inte gå förbi, är viktigt. Diakoni sker inom ramen för en kristen gudstro. Och även om församlingen hade massor av pengar, så skulle utgångspunkten precis som nu bli att börja med en diakonal analys av situationen. Att med diakonala verktyg se på verkligheten, för att sedan göra en bedömning, en bra bedömning. Handlingen är det tredje steget. Annars blir det bara godispåsar.

Louise, hur menar du?

– Utan dessa tre steg, se – bedöma – handla, blir det bara välgörenhet. Människors behov är viktigare än människors behov av att hjälpa. Diakoni är att möta människor, och att stanna i mötet utan att gå förbi. När människor möts sker Något, det har vi alla erfarenhet av. Min vardag innehåller många sådana möten, i enskilda samtal, när ideella medarbetare och jag förbereder måltider, och bjuder till bords, när jag är med i barngrupper, är på skolan här i distriktet, eller samarbetar med fältassistenterna för ungdomarna som bor här. I allt detta blir det mycket samtal och kontakt, och i dem skapas förtroende som ger samarbete. Och många gånger får jag känna att Gud är en självklarhet – det var längtan att få jobba i den självklarheten som gjorde att jag blev diakon.

Under de senaste åren har barnfattigdomen och flyktingkrisen blivit akuta.

– Ja, och när det gäller barnfattigdomen är det viktigt att förstå att det är ett relativt begrepp. Att det handlar om här i Sverige. Barn som är fattiga och bor i hushåll med bara en ensamstående förälder, riskerar att gå vidare till vuxenfattigdom. Men, fattiga barn till en ensamstående förälder med utländsk härkomst går oftast vidare till vuxenfattigdom. Orsaken är den svaga kopplingen till arbetsmarknaden i dessa familjer.
När vi talar om diakonins politiska röst, är barnfattigdomen och dess konsekvenser något vi aldrig kan gå förbi. En dimension i flyktingkrisen som ställer grundfrågan till var och en av oss är: Hur lever vi tillsammans, hur ser samhället ut, nu och i nästa generation? Alltså integrationens fråga.

Stämmer bilden att diakoni och diakoner är trygga hjälpsamma människor?

– Ja, och det känns som en bild som beskriver människor, att få ta människor på allvar, att lyfta varandra – och att odla hopp. Och som diakon är det så roligt att få dela glädjeämnen och motgångar med människor som jag som privatperson aldrig hade fått träffa.

Ungefär här avslutar vi vårt samtal, och jag sitter kvar när Louise går vidare med stor ryggsäck (med mycket själavård i) och väska. Framför mig, ett papper fyllt av anteckningar från vårt samtal. Jag ler när jag upptäcker att det är alldeles blankt vid en fråga, nämligen ”varför är diakonskjortan grön? Hoppas att du som tagit dig tid, mitt i juletid, läsa litet om diakoni här på min blogg, nu anar svaret. Tack Louise!

Kristian