ÖNSKELISTA: trygghet, i kropp och själ, nu, för människor och natur, och en trygghet som varar länge, länge, Amen


Ett flertal av oss växte upp i en anda av att alla hela tiden skulle vara överens, konsensus stod högt i kurs. Paradoxalt nog rådde samtidigt terrorbalans i världen och man sade till oss att det var den som garanterade världsfred. Det var en kall tid.

Sedan kom en våg av det som kallas triangulering – att lockas över till motparten genom argument som vi själva redan står bakom. Genom uppfattningar som vi redan var förankrade i, eller som låg i linje med vad vi tyckte. Det blev en ljummen tid.

Men nu känns det länge sedan vi satt på golvet (eller debatterade på studentaftnar eller på möten) och skulle bli överens. Längesedan när det kändes fel vid tillfällen då alla inte tyckte eller gjorde likadant. Ja, Konsensus har backat en bra bit.

Och på samma sätt känns det som passerat när röster i världen, och inom oss själva, använde argument som var våra egna. Och vi inbjöds att bryta upp och ändå få fortsätta ha kvar vår åsikt, ungefär. Eller på något sätt saxades in i en box som kändes familjär.

Jag saknar litet trianguleringens årtionden men inte alls terrrorbalansen som var hotfull i sin spiralliknande mekanism, trots att förespråkarna hävdade motsatsen.

Men, nu tycks en tredje fas ha inträtt i världspolitik, ideologi, vetenskap, människosyn och vardagsjargong. Jag tänker på polariseringens fas. Allt mer ställs ju aggressivt mot vartannat, blir polariserat, dras isär till varandras motsatser, där demoniseringen av den andre och den totala kompromisslösheten härskar.

Polarisering gör något med vår perception och förståelse av den andre. Den fördummar först oss själva, den splittrar därefter kontexten, och slutligen tillskriver polariseringen andra människor godtyckliga och destruktiva egenskaper och avsikter, samt motiverar allehanda försvarsattityder på båda de sidor som därmed uppkommer.

Kanske sker polariseringen för att vinna egen identitet, eller sympatier. Tydlighet blir det samma som rå styrka, fräckhet och kunskapsförakt. När någon eller något blir den annorlunda eller något helt annat förändras också vi, och alldeles för ofta inte till det bättre, för vare sig andra eller oss själva.

Inom parentes sagt liknar nutidens polarisering kontrasten och striden mellan Gud och djävul i den gamla världsbilden. Även om det hos t ex Luther fanns ett trianguleringsdrag i föreställningen om Guds baksida, i talet om den dolde Guden. Ett drag som infördes för att bjuda dualismen motstånd, och som innebar att polariseringen inte blev absolut eftersom Guds kärlek skulle få sista ordet, i den nya skapelsens befrielsehandling. Tills dess hade djävulen endast sin rörelseenergi genom att Gud gav allt i skapelsen rörelse.

Så här i luciatider och inför jul går associationerna gärna genom katakomber och ett stall. Från våra egna livsmanus vet vi hur illa det gör oss när stallet blir tömt och hur vi saknar dem som varit där. De och det och den som varit självklara för vårt liv, som burit upp tryggheten, livsmeningen utan att göra mycket väsen av sig, egentligen inget väsen alls, faktiskt. Dem vi sörjer djupt och hela tiden, och då och då låter komma till liv i nostalgi.

”Du går inte ensam” – orden som Lundby församling lyfter fram nu och i jul, kommer min själ och min kropp nära, mitt i polariseringen som sker i världen och också i mitt sinne. För det är svårt att fly undan de stora trenderna. De smyger sig in i vårt sätt att tänka, att bedöma och känna. Och plötsligt blir motsatserna, konfrontation det vanliga sättet att tolka i. Samtal i alla möjliga sammanhang läggs i dessa formar – och som en mot-form, med ett mot-mönster står orden fram på en himmel som håller på att tömmas: Du går inte ensam, du går inte ensam!

Och det gäller alla, och därför också dig – och mig. Vi går inte ensamma. Inte ensamma.

För människan skapades till Guds avbild. Och det står på bibelns första sida (vers 31), att när människan är till stannar Gud till av förundran, och säger:

Yes, allt är mycket gott.

(i vers 25 sägs det bara att Gud tyckte/såg att det var gott när universums andra olika delar uppstod)

Och som Guds avbilder och skapade att vara som Gud hör vi tätt samman med Urbilden, Gud.

– Så varken vi eller Gud går ensam.
– Vi går med Gud, och med varandra.
– Gud går runt och bjuder in till den heliga Tresamenhetens dansande glädje, och går med oss.

Vi är indragna i Guds liv – vi har en ”affär” ihop.

Det är den tryggheten jag att vill du också ska möta hos Svenska kyrkan.

Och vet du, medvandrandets och medskapandets gudstrygghet kräver inte konsensus till varje pris – för kyrkan är inte en åsiktsgemenskap utan ett hoppfullt väldigt löst och utspritt nätverk.

Och vet du, gudstryggheten kräver inte triangulering hela tiden – för sådant riskerar att ta bort rationalitet och kunskap byggd på erfarenhet, och att sätta maktinnehav i olika former före allt annat.

Och du, inga krav på polarisering – för den distanserar oss från oss själva, andra, Gud, världen, framtiden och distraherar oss från vetskapen att Arktis gråter, och att livet som vi känner det håller på att gå under.

Tryggheten i medvandrandet och medskapandet (Cooperatio Dei) bygger istället på övertygelsen:
Gud kan inte gå ensam, alls, och kan inte ens försöka.

Gudskelov!

Psalm 248 (Tryggare kan ingen vara)
Psalm 114 (Stilla natt)
Psalm 338 (Som ett klockspel hör jag dig, heliga Treenighet)

– 338:4

Spela samman oss som går
mot en dag som ingen sett,
tills i dig vårt mål vi når,
heliga Treenighet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *