Varje människa funderar då och då på hur stort universum är. Det hör liksom till vår tid att fundera på vad det innebär att universum är oändligt. Om det finns flera universa. Flera parallella oändliga universa. Och vad det skulle innebära att universum inte var oändligt. Vem av oss har inte hört invändningen: Men vad finns det där, vid universums slut, en mur, en gräns – och varför skulle det inte finnas något på andra sidan den gränsen.
Varje människa funderar då och då på sin egen ändlighet. Det hör till vår tid att fundera på vårt liv och därmed vår död. Gång på gång hör vi varandra säga att just döden är det enda vi kan vara säkra på. Några tror att en människa lever vidare efter döden och tar hjälp av ett själsbegrepp i sin tro. Andra tror verkligen att det är slut med döden. Några motiverar den tron naturvetenskapligt. Andra menar att det verkligen är slut, lampan släcks som det ofta prosaiskt sägs, men den tänds igen.
Jesus samlar oss här ikväll, på samma sätt som han alltid har samlat dem som hoppas på honom.
Trots att han tar tag i ETT bröd och säger ”Detta är min kropp” så öppnas våra sinnen för att all materia är hans kropp. Alla människor, alla kroppsdelar, alla djur, alla växter är kropp – är skapad materia, består av atomer. Inget är undantaget. Ingen människa är unik, trots att vi sjunger så i en älskad svensk psalm. Att vi är värdefulla beror nämligen inte på en förment unikhet utan på att vi är kropp, och att vi därmed hör samman med Jesus som hör samman med allt, och alla, och säger: Detta är min kropp, om brödet, som vi delar, för att leva.
Ikväll, kroppens kväll, möter vi en som levt, och dör, och lever för alla – och en annan om vilken det sägs att det hade varit bäst om han inte hade funnits. Detta är den största kontrast som överhuvudtaget kan finnas. En som inte räknas alls – och en, och det är just den som säger så, som räknas som allt.
För att inte bortförklara genom hänvisningar till äldre bibliska föreställningar, eller för att förklara utsagan genom påståenden om att det var den unga kyrkan som lade dessa ord i Jesu mun för att motverka att troende lämnade kyrkan när förföljelse hotade, eller för att säga att vi i Luthers anda får lyfta på hatten inför sådant vi inte förstår, vill jag istället tänka så här:
– Detta är min kropp, det är ord om all materia, om all verklighet, och därför också om de människor i världshistorien som brukar betraktas som förtappade och ondskefulla genom vad de gjort mot andra människor eller mot djur och natur, samhällen och fungerande goda strukturer.
– Brödet där i salen på övre våningen, i det lånade huset – blir som en spegel för alla människor, all materia, allt som finns och kommer att finnas, all tider, varje ögonblick.
– Jesus säger, allt hör samman med vartannat, i Jesus Kristus. Självklart därför också Judas – för inte vill vi väl göra Jesus till en egoist i ett futtiglitet universum.
(Lundby nya kyrka 2017-04-13
Markus 14:12-26
Psalmer 387, 137, 451
Litanian: 700:1
Altaravklädning)