Predikan 16 oktober kl 11: Perspektiv – men på denna sida trivialiteten!

Här är fyra perspektiv på dagens evangelietext ur Lukasevangeliet (19:1-10).

Första perspektivet

Jesus befinner sig i en specifik historisk situation. Landet är ockuperat av främmande makt, nämligen av Romarriket. Administrationen av landet delas mellan romarna och företrädarna för det judiska samhället. Båda kompromissar och är måna om att sända tydliga signaler och att hålla sig inom uppgjorda överenskommelser. En sådan överenskommelse är att Romarriket använder sig av judiska män, s k publikaner, eller tullindrivare, för att ta in tullavgifter.

Med all sannolikhet uppfattades dessa publikaner som förrädare av sitt eget folk eftersom tullavgifterna de tog upp för att t ex föra in varor till Jeriko för att sälja på torget, gick direkt till den romerska ockupationsmakten, och därmed också till de militära styrkor som höll landet i sitt grepp. Med denna historiska situation som bakgrund är det helt naturligt att Sackaios som alltså hörde till det judiska folket men tjänade den romerska makten, t ex inte vågade ta sig in i folkmassan för att gå genom den och komma till en plats där han kunde se Jesus. Att han, som det står i texten, var liten till växten, gjorde säkert inte det enklare.

Den realpolitiska verkligheten innebär således att Sackaois och folket var i konflikt – och därför fanns det anledning för Sackaios att vara försiktig.

En predikan som väljer att utgå från detta perspektiv kan dra paralleller med vår värld. Jeriko – som inte alls föll av Josua (Josua kapitel 6) utan, vilket arkeologin har visat, av en jordbävning fler hundra år tidigare, men som orättfärdigt skövlades av Josuas folk, kan jämföras med Aleppo – där barn dödas, sjukhus bombas och all orättfärdighet tillåts ske samtidigt som världens ögon och media lägger oanade resurser på att följa de olika turerna i det amerikanska presidentvalet.

Konsten inom detta första perspektiv är att inte politisera på ett sätt som gör att det hela blir trivialt.

För att ge upprättelse åt Jeriko kan detta perspektiv också innefatta en reflektion över att Sackaios trots alla sina fel och all sin ohederlighet, kanske ändå är ett föredöme i självkritiskhet. Han visste vad han hade gjort fel, och höll sig därför på behörigt avstånd. Istället för att lägga helt onödig energi på att recensera andras eventuella brist på självkritik kan en sådan här predikan inom det första perspektivet ge upphov till sund, balanserad och möjliggörande självkritik.

Konsten här är att inte moralisera på ett sätt som gör att det hela blir trivialt.

Andra perspektivet

En helt annan predikan väljer istället det personliga perspektivet. Med hjälp av samma bakgrundsteckning kan nämligen Sackaios ensamhet och rädsla fördjupas. Att varje dag gå till jobbet och lura både sin uppdragsgivare och folket – och enskilda samhällsmedborgare måste kännas hemskt.

Genom att först måla upp en sådan tung bild kan det bli riktigt starkt att sedan övergå till det underbara med Jesus, som ser Sackaios, bjuder sig hem till honom, och därmed trotsar folkets avsky mot Sackios och hans eget självförakt, när han ställer sig på Sackaios sida.

En sådan här predikan kan bli riktigt befriande. För här finns evangeliets kraft att få dimmorna att lyfta, bojorna att lossna, och kärleken att blomma. Vad som kan hända i en sådan här predikan är att människans gudsrelation och samhällsansvar tvinnas samman till en meningsfull väv istället för till åtskilda rum, eller till ett huller-om-buller nystan. För mötet med nådig befriande Jesusröst och gemenskap kring bordet ”hemma hos”, fortsätter med ett hederligt och tjänande samhällsliv där det som var orättfärdigt gjort betalas tillbaka, och med råge. På Jesu villkorslösa självinbjudan till Sackaios följer ju Sackaios fullständigt spontana återbetalningsplan som bygger på ett skuldmedvetande som inte längre binder honom i ett destruktivt beteende utan som nu efter befrielsens ord lyfts av honom.

Konsten för en predikan inom detta andra perspektiv är att inte måla i för starka kontraster för då kan det hela bli trivialt.

Tredje perspektivet

Ett tredje perspektiv kunde handla om att världen på den tiden i mångt och mycket liknar världen i vår tid och att det vi verkligen delar med Sackaios är att folkmassan skrämmer oss.

Den stora mängden människor blir ett hot. Därför drar vi oss undan, bort, och in i våra egna Gated communities – och med rätta många gånger. Men inte alltid.

En fråga som här också kan ställas är ju den spännande frågan: För vilka andra människor, natur, miljö, samhällsliv är vi en del av den massa som både upplevs som och är hotfull, orubblig.

Konsten för en predikan inom det här perspektivet är att göra det på ett sätt som gör att det känns fräscht.

Fjärde perspektivet

Det fjärde och avslutande perspektivet känns vid och ligger i linje med de tre föregående perspektiven. För det fjärde perspektivet är:

– medvetet om den komplicerade världspolitiska verkligheten och ser den enskilda människan på den scenen, (det var perspektiv 1), och

– försöker spegla människans självmedvetande om sin otillräcklighet att leva upp till sina egna föresatser (det var perspektiv 2), och

– som jag försökte uttrycka i det tredje perspektivet, är medvetet om vad massan gör med oss, både den vi ställs mot och den vi ingår i.

Det fjärde perspektivet knyter an till den stora bibelberättelsen som handlar om att Gud skapar universa (i plural), tid, utrymme och all materia. Gud som sätter igång evolutionen och låter kaos och ordning och slump samverka för att liv och gemenskap ska utvecklas. Gud som skapar och kontinuerligt upprätthåller alltihop på förunderliga vägar. Gud som först när människan är skapad fäller sin förpliktigande kommentar enligt 1 Mosebok kapitel 1, vers 31: Gud såg på allt Gud hade gjort, och (och kände) se, det var mycket gott!

Denna berättelse, långt bortom trivialiteter av olika slag, talar om människan från första början. För det är människan som ska förvalta, varken äga eller skövla, och ge namn åt det skapade. Människan ska plantera liv – och så fort vi råkar bli överlistade av ormar – och skyller på varandra som Adam och Eva får bli exempel på, eller skyller på t ex en orm – och gömmer oss och skyler oss, istället för att arbeta och älska i lustgården, kan vi ta till oss två saker, trösta oss och andra med två trosfakta:

1. Gud vandrar omkring mitt i allting, just när dagen börjar svalkas, och ropar på oss: Var är du? Och lita på mig: Det är inte ett rop som väntar på en GPS-angivelse, utan på ett enkelt: Här är vi! En gudskallelse som väntar på vårt Här, här är vi!

2. Att om det känns som också vi är i trädet som Sackaios. Och att vi sitter där på tunn och bruten gren, och med oss har hela den komplicerade världspolitiska verkligheten, och vår otillräcklig och hotkänslan av massans makt. Om det känns så, har Jesus lagt bort titlarna med oss, och tilltalar oss ända in i den identitet som är vår skapelsegivna gudslikhet. Jesus säger till oss: Nu kan skapelsen fullbordas, för jag vill hem till dig!

– – –

Michelangelos ”Adams skapelse”, Public domain.

Psalmer vi sjöng här i Lundby nya kyrka, 21 söndagen efter Trefaldighet (Samhällsansvar):

776 Morgon och afton…
292 melodi B Jublande lyfter vi här våra händer…
253 O giv oss Herre av den tro…
399 Vi bär så många med oss…
288 Gud, från ditt hus, vår tillflykt du oss kallar ut i en värld där stora risker väntar…